Archive for december, 2016

Front rows may get wet

måndag 26 december, 2016

Jag har läst flera artiklar om Mosul-dammen, men det här som dök upp i mitt flöde är nog den mest grundliga.
http://www.newyorker.com/magazine/2017/01/02/a-bigger-problem-than-isis
Utgående från den artikeln: Om/när Mosul-dammen kollapsar kan vi förvänta oss sex- eller till och med sjusiffrigt antal döda. Plus strömavbrott i kanske hela Irak. En enorm nationell katastrof.
Jag har länge tvekat att göra politik av det. Det har känts gamigt. Men ändå, mindre gamigt nu än efter ett dammbrott. Så jag gör det nu.

Brister den kommer det förmodligen inte resas krav på att vattenkraft globalt ska avskaffas. Och det är rimligt. Rätt byggd och underhållen vattenkraft är inte ett stort hot. Det vore absurt att stänga sådan vattenkraft för vad som kan hända med dammen vid Mosul. Vi behöver vattenkraft.
(Nu kommer det.) Men ni minns Fukushima va? Katastrofen där noll personer dött av strålning. Noll. En siffra som förmodligen kommer stå sig.
Men genast skulle Tyskland stänga sin kärnkraft. I övrigt tillräkneliga människor använder Fukushima som argument för kärnkraftens farlighet.
Det är så hisnande ansvarslöst. Och det pekar på (minst) två saker.
Ett: människor är usla på att bedöma risker.
Två: vi kommer inte hejda klimatförändringarna i behövlig tid. Inte när vi prioriterar så uselt.
(Detta är förresten ett skäl till varför man bör avkräva kärnkraftmotståndare som handviftande hänvisar till risker svar på precis vilka risker de tänker på, och hur de ska vägas mot andra risker.)

Där kunde ett kärnfullt inlägg vara slut, men jag hänger på ett appendix.
Mosul-dammen och Tjernobyl är på vissa sätt ganska lika. Båda fundamentalt osäkra byggen, i länder med taskig säkerhetskultur. Båda katastrofer som bara väntat på att hända ända sedan de var färdigbyggda. Och, förstås, båda väldigt ickerepresentativa för sina respektive kraftslag.
Jämför man nu förväntat antal döda dem emellan ligger Mosul-dammen någonstans hundra till tiotusen gånger högre än Tjernobyl. Alltså: vid kollaps av Mosul-dammen kan vi förvänta oss mellan hundra och tiotusen gånger fler döda än från Tjernobyl.
(Det stora spannet är förstås delvis för att vi inte har facit från Irak, men beror också på vilken Tjernobyl-siffra man använder.)
Inte för att jag vet vad ni ska med den siffran till. Mer än att förfäras. Det är ju svårt för oss att omedelbart göra något åt Mosul-dammen. Man kan förvisso hjälpa till med att besegra ISIS, och man kan tänka ut hjälpplaner ifall dammen brister.

Irak behöver givetvis el. Men frågan är om det inte tills vidare vore bättre om de eldade olja för sin el. Växthuseffekten är allvarlig, men Mosul-dammen är rimligen värre. Åtminstone om man ser oljeeldning som en interimslösning.

Även om det alltså är svårt att omedelbart avhjälpa tycker jag det är något som förtjänar viss tankemöda: I Mosul-dammen väntar hundra till tiotusen Tjernobyl.

 

Annons

Vad en svensk kan lära av Aleppo

torsdag 15 december, 2016

Det finns ett antal saker som tydligt demonstrerats i Aleppo, inte alltid för första gången men med rejält eftertryck. Jag tar upp ett par av dem här. Jag skriver inte om Aleppo-bornas lidande och död, inte för att det inte är viktigt – det är det – utan för att mitt fokus här är några saker man som svensk kan lära sig, om man inte redan gjort det.

Ett: Varför kommer inte världen till undsättning?
Det är, som det mesta, komplext och beror på när och hur man menar att världen skulle komma. Det var ju tal för flera år sedan om en intervention, men aptiten för sådant har gått ned. Om man menar varför inte kavalleriet (i form av USA eller Nato, FN är uteslutet eftersom Ryssland och Kina blockerar) rycker in nu, så finns en viktig skillnad mot situationen i Rwanda och forna Jugoslavien. I båda dessa fall saknades länge vilja; förmågan fanns. Motståndaren var teknologiskt och militärt underlägsen. I Syrien är det, sedan Ryssland gjorde entré, annorlunda.

Det blev uppenbart vad som var på väg att hända allra senast då Ryssland började forsla in moderna luftvärnssystem. Luftvärn? Mot IS, som inte har något flygvapen? Mot de andra rebellerna, som inte heller har flygvapen? Nej, luftvärnet var tydligt riktat mot USA/Nato.
Det har länge pratats om att upprätta en flygförbudszon i Syrien. Nu finns det en. Den är Rysslands.

Ibland görs stort nummer av att USA:s eller Natos militära utgifter är mycket större än Rysslands. Det är sant, men av flera skäl vilseledande. Ett av skälen är att USA och Nato i ett och ett halvt decennium koncentrerat sig på att utveckla materiel och strid mot en teknologiskt underlägsen motståndare, alltså upprorsmän i Afghanistan och Irak. Detta har skett på bekostnad av utveckling för strid mot en högteknologisk motståndare. Ryssland har inte gjort samma prioritering, och producerar bland annat luftvärn av yppersta världsklass. Med sådant väl på plats vore det sannolikt mycket kostsamt för en angripare att slå sig fram, om viljan ens fanns. Den ryska krigsmaskinen har sina brister, men det där snacket om ”låg nivå” som var populärt för några år sedan är det ingen seriös bedömare som använder längre. Tvärtom har Ryssland vid flera tillfällen sedan dess uppvisat förmåga till krigföring på mycket hög nivå.

Den svenska lärdomen bör vara att om Ryssland väl biter sig fast är svårt att få bort styrkorna igen. Det går naturligtvis, men det blir dyrt. Så dyrt att man kanske inte finner det värt att ens försöka, ens om man bortser från de eventuella följderna av krigshandlingar mot ryska styrkor.
Detta är ett (omvänt) exempel på den tröskeleffekt jag skrivit tidigare om: att genom styrka avskräcka motståndaren från militära företag. Då jag tidigare skrivit om den har den varit ur svenskt perspektiv, vilket Syrien och Aleppo alltså aktualiserat. För svenskt vidkommande gäller att skapa en tröskel mot eventuella angrepp, så att man helt och hållet slipper situationen att ryskt luftvärn parkerat sig på svenskt territorium.

Där kommer Försvarsmaktens tidigarelagda truppförläggning på Gotland in, liksom dess trollande med knäna för att återuppliva Tung kustrobot (låt vara att jag är lite skeptisk till att den senare verkligen skulle användas i ett tidigt skede, men vad vet jag). Det kan en olycksalig dag visa sig vitalt att ha byggt en tröskel.

Två: När bara seger räknas
Om något gjorts tydligt i Syrien så är det att när Ryssland slåss militärt är det bara seger som räknas, att nå sina politiska/militära mål. Människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar är helt försumbara faktorer.
Men vänta, är inte det en klassisk avhumaniserande propagandagrej, att se sina förmodade fiender som våldsamma barbarer?
Jo det är det. Men icke desto mindre är det svårt att med bibehållen intellektuell hederlighet hävda annat än just att Kreml struntar helt i människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Det råkar helt enkelt vara sant, och det är inte nytt för Syrien. Någon som minns Tjetjenien? Det var en liknande historia. Pulvrisera allt och alla som möjligen står ivägen. Då kommer man på ett eller annat sätt att segra.
Ryssland har även i Ukraina uppvisat ett totalt förakt för krigets lagar.

Det här är inte enskilda överträdelser. Det är en doktrin.

Den svenska lärdomen är inte lika konkret uppenbar, i alla fall inte för mig, som den förra. Vad vi bör ta in är att i händelse av väpnad konfligt med Ryssland kan vi inte räkna med en motståndare som respekterar några som helst humanitära angelägenheter. Det är inte för inte som det snackas om att ett rött kors bara gör det lättare att veta var man ska sikta.

Jag stannar där. Inget av det här är egentligen nytt. Allt är känt sedan tidigare, åtminstone bland människor som intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Vad Aleppo måhända gör är att demonstrera det för en bredare svensk publik.

Under tiden kallnar Aleppo.

Oändlighetens ändlighet

torsdag 15 december, 2016

För drygt två veckor sedan skrev jag om att vi behöver konkret förbereda oss för att hantera konsekvenserna av att klimatet går åt helvete eftersom vi sannolikt inte kommer undvika det, men att vi för den skull inte ska sluta försöka:

Gör som Bamses farmor

Kort efter det snubblade jag över ett par texter som har anknytning till det senare, men det är först nu jag finner tid att lägga upp dem.

Den första handlar om vilken omfattning på gruvdrift och råvaruåtgång som behövs för olika koldioxidsnåla energikällor.
Graphic of the Week: The hidden “fuels” of renewable energy

Den andra handlar om problem på europeisk nivå med biobränslen.
Europe’s green energy policy is a disaster for the environment

Ingen av dem är, åtminstone rent kvalitativt, någon nyhet. Det är ändå värt att ta upp dem för att peka på några av – inte alla – problemen med att satsa enbart på vad som kallas förnybart.

Med det försöker jag inte säga att vi inte ska ha förnybart. Jag tror att vi kommer behöva rejäla mängder av både förnybart och kärnkraft. Men att förlita sig på enbart förnybart kommer inte att sluta väl.
Som det påpekas från, tycker jag subjektivt, fler och fler håll: den springande punkten är inte förnybarhet. Det är hållbarhet.