Det här är något som jag länge har tänkt skriva om, men det har inte blivit av. De senaste veckornas utveckling har dock aktualiserat frågan.
Ett icke föraktligt antal personer och organisationer som identifierar sig som vänster har på senare år betett sig på ett sätt som för tankarna till antisemitism. Vi pratar inte om vanlig nykter Israel-kritik alltså, sådan har inget med antisemitism att göra. Nej, det har varit allt från att sätta helt andra moraliska standarder för Israel än för andra parter, till att attackera synagogor och tillställningar som stödjer Israel. (Jag har läst att judiska organisationer i Sverige måste lägga en stor del av sina medel på skydd, eftersom samhället inte förmår skydda dem från det våld som i dag kommer mest från extremvänstern.) Det är inte heller begränsat till bokstavsvänstern. SSU-ombudsmannen Ingiberg Olafsson menar att Israel är en nazistisk regim. S-anknutna Broderskapsrörelsen och ABF bjuder in öppet antisemitiska talare och ledningen tycks inte ha något att invända. För inte så länge sedan var det mycket rabalder om den väldokumenterat antisemitiska tidskriften Mana. Birger Schlaug jämför kriget i Gaza med bland annat Treblinka. Per Gahrton skriver på SvD Brännpunkt så vinklat om Israel att jag undrar varför de tog in det. Man behöver inte söka länge på Vänsterpartiet för att hitta liknande ståndpunkter. Utöver detta har vi förstås Andreas Malm och hans ideologiska fränder. Och då har jag inte ens berört undervegetationen i den vänstra delen av bloggosfären.
Det är ibland svårt att säga vad som är antisemitism och vad som bara är hetlevrat. Men om man följer EUs definition (pdf) så törs jag säga att i stort sett allt som jag räknat upp går som antisemitism. Det är förvisso inte en helt oproblematisk definition, men någonstans ska man börja.
Betyder det att hela vänstern hatar judar? Nej självklart inte. För det första så är detta bara en del av vänstern, även om det råkar vara en väldigt högljudd del. Minns till exempel Göran Perssons okomplicerade stöd för Israel, utan att för den skull stödja varje enskild handling. För det andra så tror jag inte att det primärt är judehat det rör sig om. Det finns säkert individer som halkat ned i judehat, men på det stora hela så tror jag att det inte är det som är grunden.
Jag har huvudsakligen två skäl för att tro så. Det första är inte så rationellt; det är att jag har så svårt att föreställa mig varför någon skulle hata judar i gemen. Detta trots att det är ett historiskt vanligt fenomen, och att det i Mellanöstern florerar mycket (statsstödd) antijudisk propaganda som inte står Tredje Riket efter.
Det andra skälet är att det finns andra förklaringsmodeller som jag tror bättre ligger i linje med vad Occam skulle säga. De kan sammanfattas som en blandning av USA-hat och orientalism.
Åtminstone sedan Vietnam så har de här berörda delarna av vänstern mer eller mindre uttalat hatat USA. Det förstärktes med första gulfkriget, med ingripandet i forna Jugoslavien samt krigen i Afghanistan och Irak. Det är alltså ingen ny företeelse. Chomsky, som häromåret i en omröstning utsågs till världens viktigaste intellektuelle, anser att USA i allt väsentligt är att jämställa med Nazityskland. I detta dras USAs allierade med, och det är ingen som bestrider att Israel är en av USAs starkaste allierade. På detta appliceras ett tänkande från Kalla kriget att min fiendes fiende är min vän. Om USA är Fienden så är Israel det också, och alltså är Israels fiender mina vänner. Även om dessa vänner själva på alla tänkbara sätt är alldeles äkta nazister, med judeutrotning, dödskult, Hitler-hälsning och hela paketet.
Det här är inga överdrifter, snarast tvärtom. Jag har själv pratat med företrädare för bokstavsvänstern som på en direkt fråga svarat att nej, de kan inte ens i princip tänka sig att USA någonsin skulle kunna göra någonting rätt.
Samtidigt har vi orientalismen, som tar sig uttryck i vördnad för snart sagt varje regim som uttalar sig antivästligt. Den kallar sig antiimperialism, och sväljer gladeligen despoters åsikter om att deras undersåtar inte vill ha demokrati. Grunden tycks vara en postmodernistiskt inspirerad relativism utifrån den föga sensationella insikten att man inte kan upptäcka moraliska lagar på samma sätt som man kan mäta elektronens laddning; alltså finns ingen sanning, och vilka är vi att säga att folket i Afghanistan förtjänar mänskliga rättigheter?
Israel ses, antar jag, som den vite mannens intrång i en orientalisk sfär. (Man behöver heller inte leta länge för att upptäcka att det är helt okej att vara rasistisk, så länge man är det mot vita män.) Detta är så allvarligt att det till och med överskuggar FNs auktoritet. FN är annars ofta väl sett i dessa kretsar, men av någon anledning så är FN-resolutionen om Israels grundande undantagen.
Här kommer den vite mannan och koloniserar igen. Och inte nog med det, den vite mannen är USA-stödd. Solklart fall av ren ondska, möjligen nazistisk. (Stickspår: Notera att det är okej för palestinier att vara arga på 1948, men inte för israeler att vara arga på 1945.)
Denna modell har fördelen att vara applicerbar på många andra reaktioner från samma läger. Några exempel: När Nato ingrep i Jugoslavien för att rädda muslimer så kokade man över av USA-hat. När Etiopien invaderar Somalia så är man inte så arg på Etiopien, utan på USA som stödjer Etiopien. När arabiska muslimer mördar hundratusentals svarta i Sudan så är intresset förstrött. Kinesisk nykolonialism i Afrika protesteras det inte emot. Saddam Husseins ~folkmord på kurder och träskaraber var väl inget som direkt applåderades (inte ens av Jan Guillou, gammalt fan till Hussein), men det som verkligen väcker upprördhet är det USA-ledda avlägsnandet av denne massmördare.
Judehat är förvisso en förklaring till exemplen jag räknade upp i början av denna post. Men jag tror att USA-hat i kombination med orientalism i de flesta fall är en mer plausibel förklaring. Rubrikens fråga besvarar jag alltså med ”Nja, jag tror faktiskt inte det.”
Om sedan min förklaring är så mycket mer aptitlig är en annan fråga. Jo, men lite bättre är det väl.
Uppdatering:
Vänsterbloggaren/-debattören Charlotte Wiberg gör liknande bekymrade nedslag i det antisemitiska träsket, kompletterat med rapportering om ett stänk islamofobi.
Förvånansvärt vettig 