Archive for april, 2012

Läser du det här kan det bli dyrt

torsdag 19 april, 2012

Kan det vara sant? Det börjar viskas om att tv-licensen, eller tv-avgiften, kan vara på väg ut. Det vore inte en dag för tidigt. Barockare och mer stötande system får man leta efter i Sverige i dag. SvD skriver att den kan vara på väg att ersättas med en skatt liknande begravningsavgiften.
Självklart är några mörkermän – notera att mörkerman kan man vara oavsett faktiskt kön – emot. Mats Svegfors, vd på Sveriges Radio, tycker att det är viktigt att det ska vara en avgift och inte en skatt. Han säger:

– En avgift karaktäriseras av att det finns ett direkt samband mellan betalning och att man erhåller en tjänst. En obligatorisk avgift som alla ska betala är en skatt, inte en avgift. Det hjälper inte om riksdagen kallar en skatt för en avgift. En skatt är en skatt.

Därmed lyckas han sätta fingret på en av de två saker som är galna med dagens avgiftssystem. På 60-talet fanns det ett direkt samband mellan att ha en tv och att titta på tv, men nu när man kan ha en tv till så mycket annat är den kopplingen helt borta. Jag kan exemplifiera med mig själv, som äger en tv – och betalar tv-avgiften – men inte tittar på tv. Tittar på film på min tv, ja. Spelar spel på min tv, ja. Tittar på SVT på min tv, nej. Man kan alltid hävda att jag borde göra det, men jag gör det de facto inte. Jag har inte bett om tjänsten jag erhåller. Att jag i lagens mening inte betalar för att titta på SVT utan för att äga en tv-mottagare accentuerar bara det absurda i att hävda att jag betalar för att erhålla en tjänst.

Till och med det där att betala för att ha en tv-mottagare är det lite si och så med. För några år sedan, när det analoga nätet höll på att släckas, var det fortfarande innehavet av en analog tuner man betalade för, och det fanns då inga planer på att ändra det. Jag tror att de faktiskt tagit sig samman och ändrat det sedan, men under en period betalade man alltså inte ens för att ha en apparat som gjorde det möjligt att se SVT, utan för för att ha en apparat som inte längre fyllde någon teknisk funktion. Då har man verkligen helt lämnat det här med att ta betalt för tv-utsändningarna, och klår bara folk på pengar helt arbiträrt. Om det är vad Svegfors värnar i avgiften, då säger jag hej och välkommen till skatten.

På senare år har det pratats, synbarligen på fullt allvar, om att utsträcka de avgiftsgrundande apparaterna till datorer, eftersom man nu kan se SVT på internet. Då har vi lämnat det arbiträra och närmar oss ”hål i hela huvudet”-territorier. Det skiljer sig i princip inte från att jag skapar något upphovsrättsskyddat, lägger upp det på internet och sedan kräver resten av världen på pengar för att de nu kan se något jag har upphovsrätt på. Men när Sveriges Radio upptar vår tid med sådana idiotier ska vi tydligen ta det på allvar.

Det här är dessutom bara ena halvan av dårskapen. Den andra är att vi har byggt upp ett kontrollsystem för att övervaka efterlevnaden. Det finns förstås kontrollsystem och kontrollsystem, men försök ta ett steg tillbaka, låtsas att du inte kände till systemet och begrunda följande:

I Sverige, 2012, avlönar vi – staten, det offentliga – folk för att titta in genom fönstren hos människor för att se om de möjligen äger en TV-mottagare. Upptäckt av otillåten kommunikationsutrustning ger provision.

Det är inte rimligt någonstans.

Eva Hamilton, vd på SVT (samt ordförande för Radiotjänst som driver in avgifterna) säger att dagens finansieringsmodell fungerar väl med hög betalningsvilja.
Och visst, jag betalar ju min avgift. Fast Stasi fungerade ju också väl och hade hög anslutningsgrad i befolkningen. Onödigt halsbrytande jämförelse kan tyckas, nästintill Godwin-varning. Kanske det. Å andra sidan – vi har alltså ett system där statligt avlönade spanare gluttar in genom folks fönster. År 2012.
Svegfors och Hamiltons omhuldade avgift har dels endast ringa koppling till tjänsten den ska finansiera, dels bygger den på ett angiverisystem. Det är inte bara absurt, det är frånstötande. Vi kan inte ha det så. TV-avgiften måste ut.

Jag tjänar mer än snittet i Sverige. Jag inser att om avgiften i stället blir en skatt proportionell mot inkomsten kommer jag att betala mer till SVT än jag gör i dag, och jag tittar som sagt inte på tv. Men det är okej. Jag har inget emot SVT, och får jag betala lite mer för att slippa delta i den här osmakliga avgiftscharaden är det värt det alla licensfria dagar i veckan.

Annons

Publicerat i Politik, Vardagens väsentligheter | 2 Comments »

Deklarationsdags

måndag 16 april, 2012

Det har slagit mig att jag kanske borde deklarera att jag sedan en dryg månad är medlem i Centerpartiet. Delvis inspirerad därtill av min vän Johan Sperling tog jag, i någon mening, konsekvensen av att i två val ha propagerat för att rösta på Centern. Att sympatisera med ett parti är förvisso inte samma sak som att vara med i det, och det är ännu alldeles för tidigt för att säga vart, om någonstans, medlemskapet leder. Jag får ge det lite tid innan jag ser vartåt det barkar.

Vad kommer det här att betyda för bloggen då, kan man säga något om det i alla fall? Kommer jag hädanefter bara att skriva drapor till Centerpartiets oerhörda ära? Nja, förhoppningsvis inte. Som bevis vill jag andraga min nyligen framförda kritik mot 15:51-initiativet, som jag tack vare mitt sprillans medlemskap uppmärksammades på med Centerkvinnorna som avsändare.

Men i just det här inlägget ämnar jag faktiskt skalda till Centerpartiets fromma.
Låt vara att jag är lite sent ute, men bättre det än aldrig.
Det handlar om stockholmsidén att göra Kungsgatan till gågata på helger under sommaren (juni-augusti), framförd i DN för några dagar sedan, väsentligen för att ge plats åt förmodat folkliv. Jag tycker idén är intressant. Den som följt mina åsikter i trafikärenden vet att jag har en positiv grundsyn på biltrafik, inte minst då den biltrafik jag hoppas att vi ska ha en liten bit in i framtiden, men det betyder inte att det alltid måste vara bilar överallt. Det är inte säkert att det blir någon fantastisk upplevelse med en periodvis bilfri Kungsgata, men bilförbudet är så begränsat i omfattning att jag tycker det kunde vara värt ett försök. Visst är det ett par frågor som måste lösas, vilket Ankersjö också vidgår i artikeln, som dragningen av Ettans buss. Men det skulle kännas trist att inte ens försöka hitta en lösning på dem.

Trist är just vad kritiken i SvDs ledarblogg mot förslaget känns. Den skjuter dessutom bom på i alla fall två sätt. Jag citerar en god bit av inlägget:

Partier som koketterar med att kalla sig liberala borde däremot ha mindre egna idéer om den perfekt[a] staden och i stället ha medborgarna som utgångspunkt för stadsplanering. Hur och var vill man bo. Hur och var vill man flanera. Samt Hur och var vill man köra bil.

Det är därför med en smula besvikelse jag tar del av det senaste utspelet från Stadshuscentern som nu vill stänga hela Kungsgatan för trafik.

Ansatsen tycks vara att liberaler ska låta människor sköta sig själva och därför inte alls ägna sig åt trafikfrågor.
Visst, i en mycket fjärran form av liberalism kan man väl anta en laissez faire-attityd till trafikfrågor och tänka att det där, det ordnar marknaden själv, det ska inte politiker befatta sig med. Just infrastruktur brukar dock inte höra till de frågor som ens rätt så renläriga liberaler vill släppa. Själv har jag svårt att se det orimliga i att en liberal har synpunkter på vilka fordon som får åka på en offentligt ägd gata. Att utmåla det som ett svek mot den liberala hållningen – nja, det är mer fånigt än klarsynt.

SvD fortsätter sedan med att postulera ”Det går inte”. Postulatet tycks vara argument nog i sin egen majestätiska prakt.

Påpekandet att det inte är mindre framkomliga trafikleder som behövs i Stockholm är förvisso sant, men envar som knatat Stockholm fram en helg i juli kan intyga att just då kanske det finns utrymme för ett trafikmässigt experiment. Jag är helt med på att man inte ska trakassera Stockholms bilförare för principens skull, men att tvärsätta klackarna i backen mot det här förslaget är – ja, nu kommer det igen – fånigt.

Publicerat i Meta, Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Deklarationsdags

Andras skattegrafer och vad som ligger däri

tisdag 10 april, 2012

Nu hörni. Nu ska vi snacka skatter. Gather ye round, children!

Jag följer upp förrförra postningen med ännu ett inlägg inspirerat av The Economist som i senaste numret, i en artikel föranledd av Frankrikes socialistiska presidentkandidat Hollandes löfte att höja högsta inkomstskatten till 75%, har en graf över några länders högsta marginalskatter. Det här med skattegrafer är ju uppenbarligen något som engagerar mig djupt, så vad kunde vara lämpligare?

Så alltså, fotograferat rätt ur tidningen:

Diagrammet är intressant för att det inte bara visar nivån på högsta marginalskatt, utan även vid vilken inkomst man drabbas av den. Det är en dimension som ibland tappas bort. Att Sverige har en högsta marginalskatt på runt 57% betyder egentligen inte så mycket i sig. Vi skulle kunna ha en högsta marginalskatt på 90% utan att det skulle göra speciellt mycket om den inträdde vid en årsinkomst på tio miljarder kronor. På samma sätt skulle det antagligen märkas rätt mycket om marginalskatten blev 40% – från första tjänade kronan.
Tittar man på Economists diagram blir det tydligt hur Sverige står ut, inte bara med sin höga marginalskatt utan också hur jämförelsevis långt ned i inkomst den slår till.

Jag skriver ”drabbas av den”, vilket inte är ideologiskt per se. För den som måste betala en skatt är det naturligtvis en bruttoskada. Det är (bland annat) därför man beskattar tobak och alkohol – det ska ta emot att använda dem. När det gäller skatt på arbete är syftet knappast att avskräcka, men effekten är förstås densamma ändå. Att gå därifrån till att vilja drastiskt sänka marginalskatten kräver dock mer än ett konstaterande att en hög skatt har en skadlig komponent. Anledningen till att man alls tar ut skatt på arbete är – eller bör vara – att man tycker att pengarna gör nytta i skattefinansierad verksamhet, och att nyttan är större där än där pengarna skulle vara om man inte skattat hem dem. Det låter trivialt och är det också, men det är en annan sak som åtminstone i de mer vulgära skattediskussionerna kommer bort ibland.

I Sveriges fall är värnskatten (som det egentligen inte heter längre) en del av den högsta marginalskatten, alltså 5% extra statsskatt som i strid med 1991 års skatteuppgörelse tas ut på årsinkomster över 587200 kr. De försök som gjorts att utvärdera värnskatten har väsentligen kommit fram till att det inte bara fråga om en bruttoskada utan även en nettoskada, i betydelsen att den på det hela taget skadar tillväxten och ekonomin. Det är i grunden en fråga om en lafferkurva; intäkter från skatter ökar inte alltid med skattesatsen, utan någonstans vänder det.
Jag tror inte att den värsta skadan med värnskatten är att folk som redan har relativt höga löner drar ned på arbetad tid, även om det är en del av det. Snarare är det den avskräckande effekten, att folk som ännu inte nått de nivåerna men skulle kunna anstränga sig extra helt enkelt låter bli. Någonstans blir belöningen för liten.

O, förresten – den som händelsevis inte tror att folk reagerar på ekonomiska incitament bör ta sig en titt på hur det pusslas för att optimera utfall av föräldraförsäkringen, eller för den delen hur biltrafiken i Stockholm minskade med trängselskatten.

Varför avskaffas då inte värnskatten? Det är knappast av ekonomiska skäl, snarast politiska. Att avskaffa värnskatten öppnar för attacker vänsterifrån om att gynna de rika, vilket är både sant, tveksamt och irrelevant.
Det är sant för att – ja, självklart kommer det att gynna höginkomsttagare.
Det är tveksamt för att korrelationen mellan hög inkomst (då man drabbas av värnskatt) och stor förmögenhet (då man är rik) är ovanligt svag i Sverige. Det är två olika saker som ständigt blandas samman.
Det är irrelevant för att det inte är – inte bör vara – något självändamål att klämma åt höginkomsttagare, om man inte bär på det vänsterpartistiska oket förstås. Är nettoeffekten av en skatt skadlig ska den givetvis avskaffas, även om några höginkomsttagare får det bättre som följd.

Jag skriver ”några höginkomsttagare”, för så många är de faktiskt inte. Värnskatten inbringar, brutto, ungefär 4,5 miljard till statskassan. Det borde gå att ta bort på studs, men just det belyser ett ekonomiskt aber som faktiskt kommer med ett avskaffande. Även om effekten på totalen väntas bli positiv tar det nog ett tag innan folks beteende anpassats till den nya situationen. Det är, föreställer jag mig, som telekomavregleringen i början av 90-talet, vars positiva effekter inte blev riktigt kännbara förrän ett helt knippe år senare. Medan man väntar på att skutan ska svänga är det, i en statisk beräkning, 4,5 Gkr man ska ligga ute med per år. Antagligen lite mindre eftersom en del av det konsumeras och inbringar moms, men på den vägen är det i alla fall. Tror jag.

Det accentuerar situationen för statsskatten i stort. Jag har tidigare skrivit en del om ett tänkt avskaffande av hela statsskatten. Jag har inte lika mycket på fötterna där, men min från-höften-gissning är att även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten, de 20% extra i skatt som kommer vid en årslön över 414000 kr, skulle vara gynnsam på sikt. Förutom en gissad ekonomisk nettovinst lyfter jag två punkter rätt ur det inlägg jag just länkade till:

  • PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
  • En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Vad skulle det kosta då, om man som med värnskatten tänker att de för statskassan positiva effekterna kommer först på lite sikt (för löntagarna kommer en positiv effekt förstås på en gång)? Tja, den statliga löneskatten inbringar brutto runt 40 miljarder per år. Det är förstås pengar. Inte mer än ungefär 2,5% av de totala skatteintäkterna, men ändå pengar. Man kan närma sig det här från två håll.
Det ena är att 40 Gkr är en hurvans massa pengar som man ska klara sig utan en tid, och då finns det viktigare saker att satsa på, exempelvis jobbskatteavdrag. Ett sådant resonemang är inte utan poänger. Jag har själv argumenterat för att det problem som jobbskatteavdraget skulle åtgärda var större än problemet med statsskatten.
Det andra hållet att närma sig från är att 2,5% av skatteintäkterna omöjligt kan vara en showstopper för evigt. Bara jobbskatteavdraget har, i sin statiska kalkyl, kostat klart mer än så. Det är klart det går! Man behöver inte ens ta allt på en gång. Precis som med jobbskatteavdraget kan man ta det i omgångar. Det handlar om att ta sig samman och börja argumentera.

Det kommer vid det här laget knappast som en överraskning att jag har en svaghet för det senare synsättet. Nu har vi ett jobbskattavdrag. Dags för ett statsskatteavdrag?
Ta också och titta på det här inlägget. Det utmynnade i vad som strängt taget är ett pläderande för – nå, inte en platt skatt. Det kommer fortfarande att finnas en progressivitet i skatteskalan. Men ändå något avsevärt plattare än i dag. Är det också ett rop på en nattväktarstat? Är det en brandfackla om att lägga ned den offentliga sektorn? Nej, det kan inte ens den mest hyperventilerande högskatteförespråkare påstå. Det är en argumentation för något som även i ett riktigt dåligt utfall skulle sänka de totala skatteintäkterna med ungefär 2%.
Som högerspöke betraktat känns det väl ändå rätt beskedligt?
Tänk på det. Det kan hända att du börjar gilla tanken.

Publicerat i Politik | 5 Comments »

Fulspel om narkotikalagstiftning

söndag 8 april, 2012

SvD Brännpunkt har i dag en artikel av en narkotikapolis, ”De som vill legalisera bör se helvetet först”. Den inleds:

Aktuell statistik visar att fler missbrukare dör. Naiva debattörer och politiker, några med dunkla motiv, dömer ut svensk narkotikapolitik. De påstår att den restriktiva svenska modellen är en bidragande orsak till att dödstalen stiger, och vill avkriminalisera bruk av narkotika. Förslagen är att öka substitutionsverksamhet och sprututbytesprogram, legalisera cannabis. Listan kan göras lång. Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren.

På den vägen är det. Artikeln avslutas också med en referens till dunkla argument, som ”är inget annat än en skymf mot oss som försöker rädda liv”.

Jag har argumenterat för legalisering av narkotika, med grundargumentation här och sifferbakgrund här. Det går i korthet ut på att jag inte hittar stöd för att en hård narkotikapolitik leder till något gott, hur goda intentionerna än må vara. Svensk narkotikapolitik är hård, men dödligheten är inte låg.
Det är fullt möjligt att inte hålla med om mina slutsatser. Hemmapanelen gör det inte, och har en del goda argument därtill. Det är fullt möjligt att jag drar fel slutsatser.
Men det är inte något dunkelt i min argumentation, tack så mycket. Att som narkotikapolisen Lennart Karlsson misstänkliggöra sina meningsmotståndare – eller rättare, kasta skit på dem och hoppas att något fastnar – är inte bara ohederligt, det är också oförskämt. Det förstör möjligheten till ett konstruktivt samtal om det narkotikaproblem som onekligen existerar.

Han buntar också ihop sprutbytesprogram med legalisering av narkotika, och skriver bland annat om detta
”Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren. Snabba enkla lösningar som bara kommer att leda fram till en sak. Fler missbrukare och fler döda.”
Detta trots att de bästa data som finns om sprutbytesprogram tydligt indikerar en gynnsam effekt. Det stärker inte hans argumentation.

Jag har ingen anledning att betvivla att Karlsson har missbrukarnas bästa för ögonen och gör stora personliga ansträngningar för att hjälpa dem. Men precis som en sjuksköterska kan jobba häcken av sig men sjukvården ändå inte är perfekt organiserad så måste det vara principiellt möjligt att polisen gör sitt bästa men att nuvarande lagstiftning inte är optimal. Det bara måste gå att hålla de två tankarna i huvudet samtidigt.

Det Karlsson skrivit är svårt att se som en debattartikel. Artikel ja, debatt nej. När man säger att framförande av argument andra än de han själv omfamnar är en skymf mot honom ser det mer ut som att be folk hålla käften.
Jag har svårt att tro att det räddar några liv.

Publicerat i Knarkotika | Kommentarer inaktiverade för Fulspel om narkotikalagstiftning

Kuba

lördag 7 april, 2012

Det är dags att skriva lite om Kuba. Jag minns faktiskt inte om jag gjort det förut, men har jag gjort det så är det dags igen, för ämnet borde vara ständigt aktuellt. Vad som får mig att ta tag i det just nu är dock att The Economist nyligen hade en specialrapport om Kuba, och jag nyttjar den som källa och koncentrat av data att destillera ytterligare till bloggform. Inga av de data som framkommer i rapporten går på tvärs mot sådana jag tidigare sett, men kanske just därför är de värda att uppmärksamma.

Kuba är ett fattigt land. Det är inget man är ensam om, det finns många fattiga länder. Kuba är dock ovanligt på så sätt att det finns en vida spridd romantisering och bortförklaring av fattigdomen, samt ibland ett rent förnekande av den. När fattigdomen ändå erkänns är det inte ovanligt att skulden läggs på någon annan, främst då USA. Inget av det här, förutom kanske förnekandet av fattigdomens existens, är unikt. För så gott som varje fattigt land finns det många som är beredda att både börja och sluta sin förklaring med ond kolonialism. Min uppfattning är ändå att detta är betydligt mer framträdande för Kuba än för de flesta andra länder, och att man blundar både för fattigdomen och regimens brutalitet.

Kuba är fattigt nu, men har det inte alltid varit fattigt? Är det inte orättvist att jämföra det med rika länder? Nja.
Kuba före revolutionen 1959 var ett av latinamerikas rikaste länder. Det säger kanske inte så mycket i ett europeiskt perspektiv, men jämförelsen blir relevant. Economist skriver:
In 1959 Cuba was one of the leading five Latin American countries on a range of socio-economic indicators. Life expectancy was close to that of the United States and it had more doctors per person than in Britain and France.
Det betyder inte att allt var handy dandy. Batistas diktatur var korrupt och, ja en diktatur. Inte heller ekonomin var bara solsken. Citatet ovan följs upp med att konstatera att en tredjedel av befolkningen levde i svår fattigdom.

Hur har det gått sedan då?
Lite sådär.
Kubas mest annonserade styrka efter revolutionen har varit hälsoområdet. På indikatorer som medellivslängd, barn- och mödradödlighet och läkartäthet har man legat högt inte bara i ett latinamerikanskt perspektiv, utan även kunnat mäta sig med och stundom slå USA. Det är förstås inget negativt i att ha en bra folkhälsa, men det är inte hela bilden. Till att börja med har många andra länder kommit ikapp och förbi. Man har nu samma medellivslängd som Chile (och USA), och endast något bättre än Mexiko. Detta trots att Chile och Mexiko hade klart sämre utgångslägen 1959.
Kuba var rikare än både Mexiko och Chile 1959 (BNP per capita, köpkraftjusterat), men är nu mycket fattigare – faktiskt fattigare än Dominikanska republiken.
För att ta en annan jämförelse: I början på 50-talet var Kuba ungefär lika rikt (eller fattigt) som Italien. Som vi vet har Italien skötts fascinerande dåligt, men var 2010 enligt Gapminder ändå tre gånger rikare än arbetarnas paradis på Kuba.
Är allt detta då för att, som ofta faktiskt är fallet, alla blivit rikare men Kuba bara inte lika snabbt som de andra?
Åter: Nja.
När Sovjet föll samman rasade Kuba tillbaka till femtiotalsnivåer, men har sedan dess kämpat sig tillbaka och är enligt BNP-måttet rikare i dag än på femtiotalet. Men inte speciellt mycket, och det positiva resultat man kan uppvisa kommer, gissar jag, mycket från turism och hjälp från Venezuela – samt, enligt Economists artiklar, från råvaruutvinning tack vare en kanadensisk firma. De siffror jag ser pekar inte entydigt åt samma håll, men även enligt de mest optimistiskta är rikedomsökningen ytterst blygsam.
Jordbruket, regimens skötebarn, har det inte gått så bra för. Jag citerar Economist igen:
output per head of 15 out of 22 main agricultural and industrial products was dramatically lower in 2007 than it had been in 1958. (…) output of sugar, an iconic Cuban product, has dropped to an eighth of its level in 1959
Detta trots att Castro gjort sockerproduktionen till en hjärtefråga.
Trots – eller just därför. Statliga jordbruk kontrollerar lejonparten, 75%, av Kubas jordbruksland. Så sent som 2007 var nästan hälften av detta inte i bruk. Samtidigt importerade Kuba 80% av sin mat.
Detta är ingen liten sak i ett land där den store ledaren kan ägna timmar av radiotal åt att prisa riskokare, som befolkningen skulle få komma i åtnjutande av för några år sedan.

Vid Sovjets sammanbrott föll, enligt Economist, utgifterna för Kubas välfärdsstat med nästan 80% i reala termer. Det har hämtat sig en del sedan dess, men år 2000 befanns 20% av befolkningen (möjligen i Havana, som är i den rikare delen av landet) vara fattig, definierat som ”at risk of being unable to satisfy their basic needs”. Den siffran tros vara högre i dag. Ginikoefficienten tros ligga runt 0,5. Det är ungefär som latinamerika i stort. I Sverige ligger den runt 0,28. USA ligger runt 0,47.

Så. Femtio år efter revolutionen. Kuba har i stort sett stått still på rikedomsfronten. Andelen fattiga är på ungefär samma nivå som under Batistas regim och landet är inte jämlikt ens jämfört med USA och resten av latinamerika. På hälsoområdet är man inte dålig, men andra har kommit ikapp och utklassat Kuba på övriga fronter.

Och hur blev det så? Är det USA-embargots fel? Nej. Embargot svider säkert en del, men inte värre än att Kubas ledning inte tycks värst intresserat av att få det lyft – som politisk syndabock värderas det högre än fördelarna med ett lyft embargo. Det är inte heller så heltäckande som man kan tro. USA är Kubas femte största importpartner. Ur ett gynnsamhetsperspektiv torde Sovjets enorma subventioner och sedan Venezuelas oljeunderstöd vida överstiga USA-embargots betydelse.
Svaret på hur det blev som det blev är vare sig nytt eller överraskande. Det är inte konstigare än att man försökte införa kommunism. Det blir såhär då. Det är ingen konstig fluke eller olyckliga yttre omständigheter, utan det är precis som man kan förvänta sig när man förstatligar hela samhället och tar bort incitamenten – och ofta möjligheterna – till att arbeta.

Det här är inget att känna skadeglädje över. Ett helt land kört i botten är ingen libertariansk poängseger, det är en alldeles äkta tragedi. Och då har jag ändå bara pratat om ekonomi och välfärd. Politiskt är Kuba en brutal polisstat, där regimkritiker möts med misshandel, fängslanden och trakasserier av familjen. Visst finns än mer brutala ställen – till exempel är det numer rätt sällsynt att regimkritiker dör för regimens hand. Men det är liksom inget man får goodie points för.

Vad betyder allt det här då, vad vill jag säga?
Jag vill slå in en dörr som för de flesta förhoppningsvis redan är öppen. När Kubas ledare nu, inte för första gången, börjar tala om ekonomiska (inte politiska) reformer är det förstås bra. Men de är inga hjältar för den skull. Det är regimens eget fel att ekonomin är trasig, och det är samma regim som aktivt och med våld förvägrar sina medborgare grundläggande politiska rättigheter. Vädret må vara soligt, stränderna fina och de gamla bilarna charmiga, men förtrycket, fattigdomen och tragedin är på riktigt. Romantiserandet borde vara långt borta.

Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »