Archive for mars, 2010

Ständigt denne Boström

onsdag 24 mars, 2010

Tydligen utpekas israeliska hjälparbetare på Haiti av Syrien som organtjuvar. Inget speciellt nytt med det i sig, statskontrollerat judehat är legio i denna del av världen. Det för svenskt vidkommande (relativt) nya är att man åberopar Boströms artikel som stöd. Jag har tidigare nämnt artikelns genklang i dessa kretsar, och rundgången tycks fortsätta.

För inte så länge sedan sade Carin Jämtin på Facebook att Boström gör ett viktigt arbete – och ja, kontexten var hans artikel. Undrar om det var sådant här hon menade. Och om inte, vad sjutton hon menade då.

Annonser

Jag vill också byta justitieminister

lördag 20 mars, 2010

Hon går från klarhet till klarhet.
Efter att ha varit i det närmaste knäpptyst i en mandatperiod har hon nu drabbats av Tourettes eller något motsvarande. Det är inte som om det inte finns viktiga saker att uträtta i rättspolitiken, men…

Hon ska nu ta upp frågan med sina kollegor.

– Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern till tidningen.

Jo tack. Kan någon ta ifrån den här människan lagstiftningspennan?
Men ge den inte till Bodström, det skulle liksom förstöra poängen.

Ett fall framåt

lördag 20 mars, 2010

Jag har tidigare varit hård mot Birgitta Rydberg för att hon tvärvägrat ett sprutbytesprogram för narkomaner i Stockholm. Därför är det med icke ringa glädje jag nu noterar att hon har ändrat sig. Eller nå, ändrat sig verkar lite oklart om hon har. Det ser lite surmagat ut tycker jag. Men det spelar i dagsläget inte så stor roll, det viktiga är att hon de facto ställer sig bakom beslutet.

– Jag tror inte att enbart sprutbyte gör någon skillnad [för smittspridningen]. Men vi hoppas på att nå personer som vi tidigare inte har fått kontakt med, se till att de får sjukvård, bygga upp ett förtroende och så småningom få in dem i behandling, säger Birgitta Rydberg.

Nå, det första får vi se. Jag tror att det gör det, men vi får se. Det senare är väl så viktigt.

Sent men godkänt, Rydberg.

Fel lön för rätt jobb

tisdag 16 mars, 2010

Nu är avtalsförhandlingsdags igen. På mitt jobb ska det snart löneförhandlas, men först ska ramarna sättas av de centrala förhandlingarna.
Det måste väl ändå vara feltänkt i grunden?
Det innebär att en vildvuxen flora av företag ska få sina löneökningar dikterade utifrån någon sorts ekonomiskt genomsnitt. Jag tycker att det naturliga vore om löneökningarna bestämdes på varje företag – går det dåligt så kan man ha låga ökningar, går det bra kanske man kan öka på lite mer. Rimligen borde det öka rörligheten på arbetsmarknaden, i och med att det i högre utsträckning skulle finnas incitament för att söka sig till branscher och företag som det går bra för. Man borde vilja att det sker. En från ovan fastställd löneökning passar rimligen bara företag som råkar ligga på snittet.

Nu är nog det inte hela sanningen. Jag har ärligt talat inte örnkoll på hur systemet fungerar, men har för mig att de centrala siffrorna bara är ett golv. Det skulle i så fall låta företag det går bra för att göra sig extra attraktiva med högre ökningar. Och löneökningar är bara ett sätt att signalera med löner; man kan också ge nyanställda en hög lön till att börja med.

Så visst. De centrala förhandlingarna är antagligen inte riktigt den tvångströja man lätt kan få för sig. Men det grundläggande feltänket finns kvar, att se en hel bransch som homogen.

Uppdatering 20/3:
Teknikföretagen, Unionen och Sveriges Ingenjörer är klara nu.

Hon betonar att det finns en obalans mellan olika industrisektorer eftersom de går olika bra, vilket också skapat större skillnader än vanligt mellan de olika fackförbundens prioriteringar.

QED.
Det är klart att olika sektorer går olika bra. Nu väntar vi bara på upptäckten att olika företag inom samma sektor går olika bra.

Gräddfil är gott

onsdag 10 mars, 2010

Ett: För något år sedan tecknade jag genom mitt fackförbund en privat sjukvårdsförsäkring.

Två: Jag har till och från (på sistone mest till) haft problem med ont i benen i samband med idkande av idrottsliga aktiviteter.
Igår kopplade jag ihop ett och två och ringde försäkringsnumret.

När jag tecknade försäkringen var min tanke att jag redan betalade ett par tusenlappar i månaden till vårdapparaten. Genom att betala 150 kronor till så får jag också tillgång till vård. Det verkade vara en vettig marginalinvestering.

Det här är min första kontakt med privat vård. Så här har det gått hittills.
Igår eftermiddag ringde jag dem. Telfonkö: Ingen.
Jag fick en tid hos en ortoped kl 08:20 i dag.
Han klämde på mig och grymtade en del. Kom fram till att man nog skulle röntga ryggen. Jaha, var och när?
I huset bredvid, genast.
Jag gick dit och fick veta att jag tyvärr skulle få vänta lite, kanske 20-30 minuter.
Efter fem minuter var det min tur.
Pang bom, upp på britsen.
08:50 var jag ute igen och på väg till jobbet.

Goddamn säger jag.
Okej, jag har inte fått svaren än. Dem får jag i nästa vecka.
Men ändå. Jag vågar påstå att det här i den offentliga vårde skulle ha varit en betydligt längre process än arton timmar – om jag ens hade kommit så långt.
(En ytlig bekant har väntat ett halvår på offentlig remiss för vagt liknande problem.)
Som vi vet är svensk offentlig vård ofta utmärkt – när man får den. Det är tillgängligheten som brister, till en sådan grad att vi ligger i Europas bottenskikt.

Nå, så låt oss sammanställa så här långt.

Vinnare:

  • Jag, som fick vård svischande snabbt.
  • Den privata vårdgivaren, som fick in lite pengar.
  • Vårdpersonal i största allmänhet, som får ett alternativ till Landstinget som arbetsgivare, och en större arbetsmarknad.
  • Den offentliga vården, som slapp att jag kom och ville ha del av dess resurser, trots att jag redan i någon mening betalat för dem.
  • Alla som köar till den offentliga vården, när jag inte tar upp en plats i kön.

Förlorare:

  • Um… försäkringsbolaget, antar jag. I alla fall på kort sikt.

Nota bene: Det här ogillar S och V. Usch och fy. För jag fick ju vård snabbt. Och det är dåligt, för alla fick inte vård snabbt. Då är det bättre att jag får det mycket sämre och alla andra lite sämre.

Ny idol

onsdag 10 mars, 2010

Tänk om man skulle bli intervjuad av någon med ett standardformulär. Risken är stor att man då skulle få frågan vem som är ens idol, eller bli ombedd att nämna en person man beundrar. Ingen skugga över min hulda moder eller hennes hulda moder, men det vore rätt pinsamt om jag då blev så ställd att jag svarar ”mamma” eller ”mormor”. Därför har jag ett förberett svar: James Cook.

Nu läser jag en intervju med Lars Vilks i SvD (med anledning av mordkomplotten mot honom), och jag är frestad att föra upp Vilks på listan över idoler. Han ger ett både skärpt, avskappnat och humoristiskt intryck. Vid tillfälle ska jag se om man kan bli ett Fejan-fan. Se där ett modigt ställningstagande av mig!

Hur dumma tror de att vi är?

onsdag 10 mars, 2010

Man tror knappt att det är sant. S har ett tag vevat på om den så kallade pensionärsskatten, det vill säga skillnaden mellan inkomstskatter mellan förvärvsarbetande och pensionärer. I dag på SvD Brännpunkt skriver Ibrahim Baylan: ”Pensionärsskatten ska bort”. Det är tydligen starten för en kampanj ”för avskaffandet av pensionärsskatten”.

Det hela är så korkat att jag nästintill tappar andan. Jag har inte tid att fiska hela artikeln, fast den är kort, men låt oss göra några nedslag.

Ett. Det finns ingen pensionärsskatt. Pensionärerna har under nuvarande regering fått sänkt skatt, klart mer än vad som skedde under förra S-regeringens tolv år. Därutöver har det tillkommit saker som en tandvårdsreform, som S-regeringen också trots egna intentioner misslyckades med att införa.
Hela grejen är att löntagare har fått sin skatt sänkt mer än pensionärer. Båda har fått det bättre, men löntagarna lite mer. Det är vad S kallar ”den absurda pensionärsbeskattningen”.

Två. En stor del av idén med jobbskatteavdraget är att stimulera till arbete. Det går inte att stimulera redan utfört arbete.

Tre. Påståendet att pension är uppskjuten lön är, för större delen av dagens pensionärer, inte sant. För folk som arbetar i dag är det sant, men för dem som arbetade igår är pensionerna ett pyramidspel som betalas av dagens arbetande. Därför är det viktigt att stimulera till arbete, så att gårdagens arbetare kan få pensioner.

Fyra. Baylan skriver att ”Regeringen Reinfeldt har frångått principen om en rättvis, progressiv beskattning”. Betydelsen av ordet ”rättvis” är rimligen ”införd av S”. Vad gäller progressiviteten så visade jag för ett tag sedan (den sista grafen) att Alliansregeringen har skärpt progressiviteten i skattesystemet. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men så är det.

Fem. ”Den svenska regeringen har en orättvis, förlegad syn pensionärer – som en homogen grupp personer som har gjort sitt. (…) Äldres erfarenhet och kunnande behövs”, skriver Baylan.
Eh, ja. Det är därför Alliansregeringen – inte S-regeringen – har gjort det möjligt att anställa pensionärer med kraftigt reducerade kostnader för arbetsgivaren. Det utrymmet kan givetvis användas för höja lönen.

Hela den här grejen från S är så bottenlöst dum att jag hoppas att de får grundligt på nöten för det. Risken är förstås att folk verkligen är så dumma har så dålig koll som de hoppas, och att Alliansen med sin letargiska inställning till kommunikation skulle orka bemöda sig att gå till motangrepp kan vara för mycket att hoppas på.

Uppdatering
SvDs ledare i dag (11/3) skriver om kampanjen och tar upp en aspekt som jag inte iddes beröra, och som än tydligare beskrivs hos Den hälsosamme ekonomisten. Den så kallade klyftan kan stängas på två sätt – genom att sänka skatten för pensionärerna (vilket Alliansen påbörjat), eller genom att höja den för arbetarna. Det mesta tyder på att det är det senare som S primärt tänker sig. Så pensionärerna ska egentligen inte få det bättre, men de andra ska få det lite sämre, och på så sätt ska alla bli ungefär lika missnöjda, och då är det rättvist. Tadaa!

Jag är fortfarande förbluffad över kampanjen. Det är förstås vanligt att man från båda sidor blockgränsen inte instämmer i kampanjer som den andra sidan drar igång, men det är sällan man ser en kampanj som rent faktamässigt är så rätt och slätt fel som den här.

Lokal valupptakt

tisdag 9 mars, 2010

Nu är det mars, och jag har tänkt börja med det här sedan nyår. Men snart är det september, och eftersom det är val då och det här skulle handla om (riksdags-)valet så är det hög tid att börja nu.
Jag räknar nämligen med att skriva en del om valet innan det är dags.

Huvudsakligen kommer valet att stå mellan två block. Det finns flera alternativ, som jag kanske återkommer till, men huvudmatchen är mellan Alliansen och vänsteroppositionen S-V-MP (eller V-S-MP som det kanske ska skrivas, med tanke på att V tycks ha tagit ledningen i både utrikes- och skattepolitiken). Det kanske är svårt att tro det när man läser den här bloggen, men jag har faktiskt röstat på vänsterhalvan tidigare, om än i min relativa ungdom. Jag utesluter inte att jag kan komma att göra det igen, givet rätt förutsättningar. Det kommer dock inte att bli den här gången, om det inte händer extremt otippade saker i politiken.

När man granskar vår nuvarande regering saknas inte tillfällen att tycka att åtskilligt kunde göras bättre eller helt annorlunda. ”Perfekt” är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva den. Grejen är bara att man (jag) då tenderar att jämföra den med en tänkt idealregering. När jag jämför den med det reellt existerande alternativet, alltså S-V-MP, framstår den som värsta wonder kid. Bortsett från kommunikation utåt, som Alliansen varit spektakulärt usel med, så kan jag på rak arm inte komma på ett enda politikområde där oppositionen är trovärdigt bättre än regeringen. Eller jo, kanske ett. Och det kan också finnas avkrokar av politiken som jag försummat som relativt oviktiga. Men över lag är det i sakfrågorna, sett ur min synvinkel, så mycket spel mot ett mål att det nästan är larvigt.

Det betyder som sagt inte att regeringen är någon idealregering, men det är slående att även om jag ibland misströstat så blir jag påfallande ofta så fort en ledande oppositionsföreträdare öppnar munnen påmind om varför det var så bra med regeringsbytet 2006.

Min tanke är att jag ska skriva en bunt inlägg som vart och ett handlar om ett politikområde eller en sakfråga, och specifikt då hur jag ser på de två blockens alternativ inom dem. Jag har inte planerat någon speciell systematik eller tidplan, utan gör som vanligt i en fulblogg – tar det som det kommer, när andan faller på. Däremot har jag skapat taggen ”Val 2010” för det här och liknande skriverier.

Ja nu vet ni. Håll i hatten!

Hur tänkte de nu?

onsdag 3 mars, 2010

Av naturliga skäl skrivs det en del om rutavdraget nu, och jag fortsätter min egen följetong. Nyss skrev jag inlägget Vådan av vissa gropar man grävt åt andra, vilket kan vara en passande rubrik eftersom vänsterblocket låtsas att man är emot att gynna vissa branscher, men tydligen inte har något emot differentierade momssatser för olika branscher eller för den delen rotavdraget, som kan användas till exempel för att gräva gropar. För inte speciellt länge sedan var man inne på att ge fem miljarder till GM för att eventuellt rädda några tusen jobb, men ett skatteavdrag som netto inte kostar någonting och skapar ännu fler jobb, det är man emot. Det är inte utan att rubriken är motiverad.

SvDs ledare i dag tar de upp i det närmaste precis det jag skrev om för ett par veckor sedan: Beskattad karl reder sig själv
Jag illustrerade det med en så fin graf att jag repriserar den:

Pengar genom systemet
Den visar alltså löneskattens betydelse för hur mycket man själv måste jobba ihop åt sin arbetsgivare för att kunna ge 1000 kr netto åt någon man anlitar. Om man inte gjort det redan så rekommenderar jag läsning båda av ledaren och, givetvis, av mitt inlägg! Effekterna som bekrivs syns nu tydligt i verkligheten: När skattekilarna minskas så slutar envar att vara sin egen allt-i-allo och anlitar i stället proffs, varpå skatteintäkterna faktiskt ökar. Det finns givetvis ingen garanti för att så alltid sker, men det är vad som tycks ha hänt i det här fallet, vilket gör oppositionens prioriteringar än mer obegripliga korkade.

I en annan artikel, ”Höga S-politiker utnyttjar rutavdrag”, framkommer än mer förvirring. Jag tycker förstås att det är bra att även häga S-politiker bidrar till framväxten av en tjänstesektor. Att det ger S-partiet magont är partiets eget fel och inget jag ligger sömnlös över. Jag kan dock i ett anfall av godhet ordinera en kur. Om man nu som Ylva Johansson tycker att ”Det är en felprioritering att ge sådana som mig skatterabatt” så går det utmärkt att göra en extra inbetalning till Skatteverket. Det finns faktiskt ingenting som hindrar det, så den som inte vill ha skatteavdrag slipper.

I samma artikel gör Vänsterspartiets arbetsmarknadspolitiske talman Josefin Brink en klassisk vänstervurpa: ”Det bevisar att detta är en förmån som bara gynnar höginkomsttagare” säger hon. Jag har tidigare uttalat mig förklenande om Brinks nationalekonomiska espri, och ser ingen anledning att revidera det omdömet. Hon har rätt i att avdraget gynnar höginkomsttagare, men drar därav det klassiska felslutet att där någon vinner måste någon annan förlora, varför det per definition måste vara fel att gynna höginkomsttagare. Men här har vi nu ett ovanligt tydligt exempel på att höginkomsttagare gynnas, och låginkomsttagare, och tusentals före detta arbetslösa, och den så omhuldade staten.

Hur svårt ska det här vara egentligen?