Förvånansvärt vettig

Jag har sedan förra valet tänkt att jag skulle kandidera till riksdagen i valet 2018, och det har inte varit någon hemlighet. Nu blir det kanske inte så.
Sannolikt är det några som åtminstone övervägt att lägga sin riksdagsröst på mig som läser här, så därför vill jag förklara hur jag resonerar kring detta.

Bakgrund
Helt av egen förskyllan kom jag in sent i nomineringsprocessen till valet 2014. Jag fick ändå en sjuttondeplacering på riksdagslistan i Stockholms stad, vilket inte alls var illa. Min personvalskampanj bedrev jag utan någon riktigt genomtänkt plan, i princip helt på nätet, med noll kronor i budget och utan andra medhjälpare än djungeltrummare.
Den gick bra. Jag samlade 133 röster i riksdagsvalet. Det låter kanske inte så mycket, men C är ett litet parti och det var sjunde flest i Stockholm, tillika flest bland de kandidater som inte hade någon plattform att tala om. Före mig kom partiledaren, chefsekonomen, partiets två toppkandidater och två till som båda haft plattform och/eller uppmärksammats i media.
De som röstade på mig visste givetvis att jag inte skulle komma in i riksdagen. Inte 2014, och med mycket stor sannolikhet inte 2018 heller. Kalkylen var nog snarare att genom att rösta på mig hoppades man kunna ge mig, eller åtminstone den politik jag talade mig varm för, successivt ökat inflytande.
Det är ju det man kan göra som väljare.
Och det är vad jag som kandidat kan hoppas erbjuda en väljare.

Min plan inför valet 2018 har varit – nå, ganska löst formulerad. Men jag har tänkt lite, och hade vissa planer på en både mer fokuserad kampanj (i form av frågor att driva) och en något bredare kampanj (i sätt att nå ut). Att jag skulle komma in i riksdagen 2018 har aldrig varit realistiskt, men idén var alltså att långsamt avancera, och i någon avlägsen framtid… tja, vem vet? Kanske långsökt, men inte helt omöjligt.
Kampanjen måste dock bygga på någon form av intellektuell hederlighet, och det är där jag nu fått problem.

2018 års listor
Stockholmscentern har haft en lång process för att ta fram sina kandidatlistor, bland annat med en intern medlemsomröstning. Nu har både resultatet av omröstningen och förslaget till listor offentliggjorts. Listorna fastställs inte förrän på en nomineringsstämma i oktober (som jag mycket olyckligtvis inte kommer kunna vara med på), och saker kan i princip ändras, men det är troligt att dagens förslag ligger nära resultatet. Och tyvärr är det uppenbart att jag inte har lyckats omsätta förra valresultatet i förtroende internt i partiet. Jag är i dagsläget placerad på plats 27, alltså jämfört med plats 17 i förra valet. Jag klarade mig inte heller jättebra i den interna omröstningen. Inte katastrofalt, men inte jättebra.

Att omröstningen inte gick så bra vill jag gärna förklara med att jag, mestadels på grund av förekomsten av diverse småbarn, inte kunnat delta i partiverksamheten så mycket som jag velat. Det är klart att det får följder. Men jag hade hoppats att en bevisad förmåga att dra röster i val skulle vägas in när man gör listorna inför nästa val. Om så har skett ser jag inga tydliga spår av det.

Följder
Det får följder.
Vad jag erbjuder potentiella väljare är: rösta på mig, så kan vi tillsammans långsamt avancera mina frågor i partiet.
Nu har det visat sig att det sambandet inte existerar. Jag drog relativt mycket röster, men har ändå fallit långt i listplacering.
Då har jag svårt att med bibehållen ärlighet förklara varför någon egentligen ska rösta på mig, annat än som egoboost för mig själv. Om nu många röster i ett val inte spelar någon nämnvärd roll för placeringen i nästa val, alltså om kopplingen inte kan skönjas mellan en röst på mig i det här valet och mina chanser i nästa val, då spelar det ju ingen roll om man tycker mina frågor är viktiga och välgenomtänkta eller inte.
Man kan givetvis fortfarande rösta C, och det är inte poänglöst. För att bara nämna något, C är alltjämt en i riksdagen svårslagen brygd av liberalism och öppenhet. Men att personrösta på mig är svårare att motivera.

Ingen dolkstöt
Det här låter förmodligen bittert. Jag är mycket besviken, det hymlar jag inte med. Bitter skulle jag varit om jag trodde att jag sjunkit på listan för att partiet hyste agg mot mig. Det tror jag inte. Det finns många bra namn framför mig på listan som utan tvivel förtjänar en bra placering. Jag har de facto inte briljerat i den interna omröstningen. Det är också flera som samlats under C-fanorna i år än 2014. Bara att behålla en sjuttondeplats hade kunnat ses som en framgång i den ökade konkurrensen. Ja, jag hade hoppats att bevisad förmåga att dra röster skulle värderats högre. Men jag spårar ingen illvilja i listan. Trots folkets givetvis brinnande önskan om motsatsen så kretsar inte Centerpartiet kring mig.

Icke desto mindre
Det förändrar dock inte faktum. Jag har nu känt till det preliminära resultatet i en dryg vecka, och helt oavsett hur det kom till har jag svårt att se att jag ska kunna kampanja från plats 27, efter att förra gången ha gjort bra ifrån mig på plats 17.
Här uppstår alltså det kanske lite kontraintuitiva att hade det här varit min första kandidatur hade det bara varit att sätta igång. Men när jag alltså först gjort ett bra resultat och sedan sjunkit kraftigt till nästa omgång, då blir det mycket svårare.
Och om jag inte kan kampanja för mig, om jag inte har någon trovärdig berättelse om vad en röst på mig kan ge, bör jag då ens kandidera?
Det har likheter med en omöjlig situation.

Jag har inte bestämt mig än. Jag har fortfarande tid på mig. Men jag lutar åt att dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Men vad sägs om status quo?
En möjlighet är förstås att helt enkelt stå kvar på listan, även om ingen nämnvärd aktiv kampanj bedrivs. Den som vill skulle kunna sätta ett kryss ändå. Mot det talar flera saker, varav en är att jag tycker att om jag står på en kandidatlista ska jag – jag inskärper detta – kunna förklara vad jag gör där. Det är viktigt för mig. Men visst, jag har inte uteslutit det. Jag har som sagt inte bestämt mig helt än.

Riksdagen är inte allt
Nota bene att här talar jag enbart om riksdagen. Jag har varit öppen med att riksdagen är min främsta prioritet, men jag har också ett icke ringa intresse för landstinget. Landstingslistan är en annan sak än riksdagslistan, och jag kan få anledning att återkomma till det i avgjort mer positiv anda. Men jag sparar det till ett senare inlägg.

Socialdemokraterna tycks ha bestämt sig för att göra vinster i välfärden till valfråga. Därför tycker jag det är dags att jag rycker in med ett antal påpekanden igen, som kan vara bra att ha i bakhuvudet inför kommande fuldebatter.

Jag tänker inte gå igenom hela principfrågan om vinst på skattemedel från grunden igen. Jag har redan, tycker jag själv, ett bra inlägg på det temat.

Innan jag drar det nya jag har att säga börjar jag ändå med en

Repetition
Den som vill kan hoppa ned en rubrik, till ”Vad nytt”.

Det tål att påpekas att
1: Det är inte all vinst i välfärdsrelaterad verksamhet som regeringen vill förbjuda. Det ska (tills vidare, får man förmoda) vara tillåtet att tjäna pengar på att bygga skolor, sälja läromedel och läkemedel, koka asfalt eller konsulta åt myndigheter. Allt detta saker som ligger bortom den normale väljarens vardagsbeslut. En artificiell gräns dras vid den vård-skola-omsorg som medborgaren ett tag kunnat välja någorlunda efter eget huvud. Där ska vinster bort.

I vulgärretoriken som redan ljuder ryas att man inte ska göra vinst på skattemedel. Det måste redan nu vara uppenbart att detta är nonsens. Det här handlar om något annat.

2: Även sådana som jag, som i grunden är anhängare av att privata utförare ska kunna erbjuda skattefinansierade välfärdstjänster, bör kunna erkänna att det finns en del problem. Det finns problem vi har i dag till följd av undermålig implementering, och det finns principiella problem som kanske är lösbara men som kräver ständig uppmärksamhet. Ett exempel på det förstnämnda är att elevtilldelningen för skolor nog inte fungerat optimalt. Ett exempel på det senare är att man alltid måste se till att den som hoppas gå med vinst på skattefinansierade tjänster också levererar en tjänst av god kvalitet.
Och det är inte alltid lätt att hålla ordning på.

MEN – och detta är ett oerhört viktigt MEN – även offentligt drivna verksamheter har problem. Ibland är det samma problem. Ibland är det besläktade problem som tar sig andra uttryck. Ibland är det helt andra problem.
Ett osorterat exempel är att även offentligt utförda tjänster givetvis bör leverera en viss kvalitet. Hur ska det kontrolleras? Ja ofta har man helt enkelt inte kontrollerat det utan bara hoppats på det bästa. Och om man ska kontrollera det uppstår problemet att man ska granska sina kollegor. Det har egna svårigheter.

Hittills har man inte kunnat visa att privat utförda välfärdstjänster generellt är av lägre kvalitet än offentligt utförda. Inte markant högre heller, även om det går att argumentera att tillgängligheten ökat markant. De har i alla händelser gett människor inflytande över sin vardag på ett sätt som har ett stort egenvärde.

Vad nytt
Så okej, vad är nytt nu då?

Jo, regeringen plus V ska lägga fram ett förslag om vinsttak. Exakt hur förslaget ser ut vet vi inte än, men vi vet vad som tidigare – nyligen – föreslagits. Det grundar sig i Reepalus utredning. Ahem. ”utredning”.

Reepalus utredning
Låt oss börja med några ord om Reepalus välfärdsutredning; Malmös S-man Reepalu. Det är gissningsvis en av de mest nedsablade offentliga utredningarna i modern tid. Regeringens myndigheter (jag har ingen lista) avvisar den. Forskare vars resultat hänvisas till i utredningar tar avstånd från den och säger att utredningen vantolkat dem. Det har på alla sätt varit tydligt att syftet med utredningen varit att regeringen ska kunna säga ”utredningen visar” och hoppas att folk inte ska ha koll på hur den saken gått till.

Det är förvisso inte första gången en offentlig utredning levererar ett på förhand bestämt resultat. Men så flagrant som det gjorts denna gång är svårt att matcha. Den bör därför inte ses som en oberoende utredning utan som en lite längre debattartikel.

Vinsttaket
Ett vanligt påstående vänsterifrån är att det inte alls är fråga om något vinstförbud, utan ett tak på 7 % vinst, och att det borde väl vara mer än tillräckligt.
Detta påstående är inte korrekt.
Siffran 7 % stämmer, men det är inte vinst i gängse mening, utan baserat på operativt kapital. Man kan läsa mer om det här (PwC-rapport). Men poängen är att för uppskattningsvis 80 % av välfärdsföretagen ger det i praktiken ett vinsttak på 2 % eller lägre. Det är så pass lågt att det knappt går att bygga upp en buffert för sämre tider; företagen kommer alltså mycket lätt att gå i konkurs. Och att låna pengar med en sådan begränsning på avkastningen kommer vara svårt.

Den verkliga effekten av en sådan begränsning kommer alltså med all sannolikhet bli att en mycket stor del av de företag som finns i dag slås ut, och det kommer vara svårt att starta nya.

Effekter
Eller med andra ord: effekten blir mycket lik den man skulle få om man helt enkelt förbjöd de flesta privata välfärdsföretagen.
Och det är förstås en del av avsikten. Åtminstone i Vänsterpartiet törs jag påstå att detta ses som något bra i sig, och sådana falanger finns i S och MP också.
Vad man dock knappast har beredskap för är att ta över driften av alla skolor, förskolor, vårdcentraler och liknande som får slå igen. Det finns inte heller någon självklarhet i att det ens går att ta över driften i expropriationsstil.

Budskapet vänsterifrån varierar också (vilket för all del inte är så konstigt när man talar med olika personer). Vissa är jätteglada över att nu ska äntligen månglarna i välfärdstemplet slängas ut. Andra säger att nä vadå, det här kommer bara tämja de värsta excesserna och nästan ingen kommer bli av med skola/förskola/äldreboende/whatevs.

Riksdagen
Hur kommer det bli då? Slutet för privata välfärdsföretag?
Förmodligen inte. Men ”förmodligen” är här lika mycket nyckelord som ”inte”.
Alliansen kommer givetvis att rösta nej till ett sådant här förslag. SD har också sagt att de ska rösta nej. Blir det så finns ingen riksdagsmajoritet för att döda de privat drivna välfärdsföretagen.
Det här vet regeringen. Vad mer är, envisa rykten gör gällande att åtminstone S i smyg är väldigt glada för det. De vet att en lagstiftning i enlighet med Reepalus utredning skulle förorsaka enorma problem för svensk välfärd. Men de har V och en intern opinion att ta hänsyn till. Det påminner lite om löntagarfonderna; egentligen visste man att det var en ofantligt dålig idé, men man hade målat in sig i ett opinionshörn det var svårt att ta sig ur.
MP då? Jag vet faktiskt inte. MP har tidigare varit positiva till privat driven välfärd, men det börjar bli länge sedan nu. Hur det ser ut internt i partiet vet jag inte.

Så alltså. Regeringen, eller åtminstone S, räknar kallt med att Alliansen och SD ska rädda dem ur det här hörnet. Sedan kan regeringen säga att de försökte rädda skattepengarna men de onda borgarna sade nej, samtidigt som man är lättad över att inte behöva hantera ett av riksdagen antaget förslag.
Men det bygger på att SD inte ändrar sig. Och att lita på att SD håller sin linje i en sådan fråga är… inte så stabilt. Ansvarsfullt? Inte särskilt.

Grund föröver
Man hade kunnat hoppas på att det ryktbara S-förnuftet skulle göra sig gällande och att ett förslag i Reepalus riktning aldrig materialiserar sig. Det finns ju faktiskt en risk att det går igenom i riksdagen.
Ett sådant hopp tycks dock fåfängt.
Så med nuvarande regeringskurs vilar välfärdsdriften på att SD inte får för sig att ändra sig i något som inte är deras profilfråga.

Flytväst på.