De senaste dagarna har Moderaterna fått en del förmodligen välförtjänt skäll (exempel) för sin nyfunna iver att höja skatter.
Att höga skattesatser inte automatiskt leder till höga skatteintäkter är välkänt. Ett bra och konkret exempel är den svenska värnskatten, fem procent extra statlig inkomstskatt på höga (men inte extremt höga) inkomster. Väsentligen alla som gett sig på att räkna på saken är överens om att den skatten netto inte drar in någonting till statskassan. Brutto drar den in några miljarder, men man uppskattar att den höga marginalskatten samtidigt avskräcker från extraansträngningar i så hög grad att statskassans netto blir negativt.
Det finns inga ekonomiskt rationella skäl att ha kvar värnskatten, bara politiska skäl. Vilket ska läsas som att man räknar med att plocka politiska poäng på att klämma åt höginkomsttagare, och värderar det högre än en välfungerande skatteuppbörd. Tyvärr är det en värdering som delas av en rejäl riksdagsmajoritet.
Det här har direkt bäring på oppositionens tankar om jobbskatteavdraget (JSA). Jag visste redan att Miljöpartiet umgicks med tankar på att fasa ut det för höginkomsttagare, och tydligen är Socialdemokraterna inne på samma spår. Igår dök det här upp på Twitter:
Det enda sättet på vilket man kan ta bort JSA för höginkomsttagare är genom att ytterligare höja marginalskatterna.
Om redan dagens värnskatt är direkt skadlig för ekonomin – både statens och den enskildes – vad tror vi då att ytterligare höjda marginalskatter kommer vara?
Jag skrev längre om det i Berättelsen om jobbskatteavdraget.
Det är en sak att man kan ha olika åsikter, det är vad politik handlar om. Men det här har mer karaktären av inkompetens. Det är inte okej att vara så rent ut dålig som oppositionen är på skatter.
Att de får Anders Borgs skattehöjariver att framstå som vettig är inte tröst nog.
Förvånansvärt vettig 