Archive for februari, 2014

Hur man höjer skatter och sänker intäkter

lördag 22 februari, 2014

De senaste dagarna har Moderaterna fått en del förmodligen välförtjänt skäll (exempel) för sin nyfunna iver att höja skatter.
Att höga skattesatser inte automatiskt leder till höga skatteintäkter är välkänt. Ett bra och konkret exempel är den svenska värnskatten, fem procent extra statlig inkomstskatt på höga (men inte extremt höga) inkomster. Väsentligen alla som gett sig på att räkna på saken är överens om att den skatten netto inte drar in någonting till statskassan. Brutto drar den in några miljarder, men man uppskattar att den höga marginalskatten samtidigt avskräcker från extraansträngningar i så hög grad att statskassans netto blir negativt.
Det finns inga ekonomiskt rationella skäl att ha kvar värnskatten, bara politiska skäl. Vilket ska läsas som att man räknar med att plocka politiska poäng på att klämma åt höginkomsttagare, och värderar det högre än en välfungerande skatteuppbörd. Tyvärr är det en värdering som delas av en rejäl riksdagsmajoritet.

Det här har direkt bäring på oppositionens tankar om jobbskatteavdraget (JSA). Jag visste redan att Miljöpartiet umgicks med tankar på att fasa ut det för höginkomsttagare, och tydligen är Socialdemokraterna inne på samma spår. Igår dök det här upp på Twitter:

Socialdemokraterna och jobbskatteavdraget

Det enda sättet på vilket man kan ta bort JSA för höginkomsttagare är genom att ytterligare höja marginalskatterna.
Om redan dagens värnskatt är direkt skadlig för ekonomin – både statens och den enskildes – vad tror vi då att ytterligare höjda marginalskatter kommer vara?
Jag skrev längre om det i Berättelsen om jobbskatteavdraget.

Det är en sak att man kan ha olika åsikter, det är vad politik handlar om. Men det här har mer karaktären av inkompetens. Det är inte okej att vara så rent ut dålig som oppositionen är på skatter.
Att de får Anders Borgs skattehöjariver att framstå som vettig är inte tröst nog.

Annons

Obetydlig fotnot om skolvalets obetydlighet

söndag 9 februari, 2014

För ett tag sedan skrev jag (Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare) och alla andra om skoleländet och vad det kunde tänkas bero eller inte bero på.
Det var mycket poppis att skylla allt eller det mesta på det fria skolvalet. Jag argumenterade för att skolvalet bör behållas även om man kunde visa att det var till men för de genomsnittliga skolresultaten.
Det är en prioritering man alldeles uppenbart kan tycka annorlunda om. Lyckligtvis verkar det som om det är ett val vi inte behöver ställas inför. I samma inlägg påpekade jag att de data som fanns tillgängliga inte verkade ge stöd för att skolvalet skulle ha en negativ effekt på resultaten, och att även Skolverket håller med om det (jag har tyvärr slarvat bort länken till det senare).

Nu finns det ytterligare lite data som pekar i samma riktning, presenterat av Andreas Bergh vid Lunds universitet.
Urval:
We find that increased school choice had very small, but positive, effects on marks at the end of compulsory schooling, but virtually zero effects on longer term outcomes such as university education, employment, criminal activity and health
Också läsvärt: äldre Bergh-inlägg på samma tema

Det tycks alltså som om mer och mer pekar på att det fria skolvalets inverkan på snittresultaten är liten men positiv. Nyckelordet här tycker jag inte är ”positiv” utan ”liten”. Den som vill använda fria skolvalet som slagträ i resultatdebatten har av allt att döma inte mycket saklig grund att stå på, vare sig hen argumenterar för eller emot skolvalet.

Skolans resultat och huruvida man bör ha fritt skolval är, eller bör vara, två olika frågor.