Archive for november, 2016

Rätt glasögon och rätt bok

onsdag 30 november, 2016

Ni minns kanske kalabaliken kring boken ”Livet med kvantfysiska glasögon” för några månader sedan. Det var en uppenbar charlatanprodukt av några som hävdade att kvantfysikaliska fenomen hade återverkningar på vardagslivet på ett sätt som, milt talat, inte har stöd i forskningen. Det är långtifrån den första boken som ger sig på sådant. Det har varit populärt i decennier att skriva trams och låtsas att det har grund i kvantfysik. Kvantfysik är vår tids animala magnetism.
Det ovanliga den här gången var att boken fick mycket uppmärksamhet, vilket förstås inte är en odelad välsignelse, men Maria Gunther tog sig tid att såga den rejält i DN (kan vara betallänk), det var bra. Kortare och gratis läsning signerad Vetenskap och Folkbildning hittas i Metro.
Jag ska inte ägna mig mer åt detaljerna i detta tragiska stycke papper nu utöver att shamea den genom att påminna om att den hävdade i princip att om man tänker positivt får man inte cancer.

En positiv effekt av boken var att den fick mig att börja tänka på kvantfysik igen. Det är inte ett ämne jag någonsin varit expert på. Jag har gått Teknisk Fysik och därmed läst bortåt en termin kvantfysik i en form eller annan, men det blir man inte expert på. Kvantfysik är vidare riktigt rejält svårt, delvis konceptuellt men inte minst matematiskt. Det var med nöd och näppe jag tog mig igenom delar av våra kurser, och då höll jag mig ändå till de grundläggande kurserna. Vad mer är, det börjar nu bli länge sedan jag gick dessa kurser, och inte bara mina matematiskt specifika utan även mina allmänna konceptkunskaper i ämnet börjar bli rätt rostiga. Jag efterlyste därför en populär bok om kvantfysik för att på ren lekmannanivå komma in lite i matchen igen, och fick (av Anders V) tipset att läsa Richard Feynmans ”QED: The Strange Theory of Light and Matter”. Så jag skaffade den och nu har jag läst klart den.

QED står för Quantum Electrodynamics och är ett av flera möjliga sätt att närma sig kvantfysik. Feynman är en av fysikens moderna superstjärnor, förutom Nobelpris (1965, ”for their fundamental work in quantum electrodynamics, with deep-ploughing consequences for the physics of elementary particles”) krediterad med utsagor som ”Physics is like sex: sure, it may give some practical results, but that’s not why we do it.” Feynman är också, bland annat, känd för att vara en underhållande föreläsare och skribent, inte minst av populärvetenskap. QED är faktiskt det enda jag hittills har läst av Feynman, men jag lutar åt att det omdömet är korrekt.

Boken är ungefär 150 sidor lång och är en nedteckning av fyra populära föreläsningar om QED. Den kräver inga förkunskaper som man inte skaffar sig i svensk grundskola och jag skulle kalla den lättläst. Jag rekommenderar inte att göra som jag gjorde, läsa två tredjedelar och sedan ta paus en månad innan man fortsätter, och jag är förstås hjälpt av att ha läst fysik på högskola även om det var länge sedan. Men jag tror att de flesta kan ta till sig innehållet om man läser långsamt och noggrant.

Och det är det värt. Fysiken introduceras skonsamt men ändå på vissa sätt hisnande. Den som bespetsat sig på att få läsa om märkliga fenomen bör inte bli besviken. Och en stor fördel med denna bok är att det den beskriver är på riktigt och inte en samling tramsiga lögner.

Självklart innehåller den förenklingar. Kvantfysik är en matematisk disciplin och den här boken innehåller i stort sett ingen matematik. Även koncept förenklas. Men det är populärvetenskapens ständiga kompromiss. Sista föreläsningen skulle också kunna uppdateras med viss ny kunskap.

Men vill du på ett njutbart sätt få en introduktion till kvantfysik medelst QED, och sedan kunna tänka att du minsann läst lite korrekta saker om kvantfysik, så är Feynman ett bra förslag.

Tänk nu om Feynmans bok kunde delas lika mycket som en bok tom på fysik, full av trams.

Annons

Publicerat i Bok | Kommentarer inaktiverade för Rätt glasögon och rätt bok

Gör som Bamses farmor

måndag 28 november, 2016

Jag har ett tag muttrat om att vi i Sverige behöver förbereda oss för klimatförändringarna, och nu tänkte jag förklara en aning närmare vad jag menar.

Ett. Vi kommer inte fixa klimatet.
Jag kan naturligtvis inte veta att vi inte kommer få växthuseffekten under erforderlig kontroll, men det finns bra data som mycket tydligt indikerar att vi inte kommer lyckas med det. Jag drar inte hela det resonemanget i det här inlägget, utan den som vill ha detaljer får glatt läsa mitt inlägg Förtvivla först i morgon. Gör gärna det, jag tycker själv att det är ett av mina bättre inlägg! Och/dock långt.
Kontentan är ungefär att om vi ska fixa klimatet måste vi mycket snabbt få ned utsläppen av växthusgaser mycket kraftigt. I dag genererar vi globalt över 80 % av vår energi med fossila bränslen, och energibehovet kommer öka, inte minska. Ska vi ha en chans att ro detta i land måste vi, något förenklat
a) elektrifiera, elektrifiera, elektrifiera
b) enormt bygga ut koldioxidsnål elproduktion med alla tillgängliga medel
Det kan gå, rent tekniskt. Förutsättningarna finns, eller det är i alla fall inte uppenbart att de inte finns. MEN ”med alla tillgängliga medel” betyder förnybart OCH kärnkraft. Bara en av dem kommer inte räcka. Nej. Glöm det.
Och vi ser helt enkelt ingen sådan ansträngning. Ja, förnybart byggs ut, men det är inte närheten av att räcka. Det byggs några nya kärnkraftverk, men andra läggs ned och fortfarande är stora politiska rörelser besatta av att över allt annat bekämpa kärnkraften.

Senast i helgen var jag på ett föredrag om klimatutmaningen, där föreläsaren meddelade att efter Fukushima (där ingen dog, min anmärkning) hade han kommit fram till att kärnkraft ska vi nog inte ha.
Nähä. Visst kan man välja att avveckla kärnkraften, men då väljer man också att inte fixa klimatet.
Som sagt, för detaljer i detta resonemang, se inlägget jag länkar till ovan.
I det politiska Sverige finns en utbredd uppfattning om att energiframställningen (eller åtminstone elframställningen, man är inte alltid helt tydlig) ska vara 100 % förnybar, det vill säga kärnkraften ska bort. Om man lyckas med detta kommer de globala utsläppen av koldioxid öka, inte minska, eftersom vi inte längre kommer kunna använda vår vattenkraft som reglerkraft utomlands i tillnärmelsevis samma utsträckning som i dag.
Vi jobbar alltså aktivt i Sverige på att bli sämre för klimatet. Och då är vi ändå internationellt sett bra på klimatåtgärder i Sverige.

Så nej. Vi, vi som i mänskligheten, kommer inte fixa klimatet. Vi skulle förmodligen kunna göra det, men vi kommer inte göra det.
Och det leder fram till vad som är detta inläggs egentliga poäng.

Sverige måste därför förbereda sig för konsekvenserna.
Att enbart jobba med bekämpning av växthuseffekten och inte ta höjd för ett misslyckande vore grovt oansvarigt. Vi måste först planera för hur vi ska hantera ett havererat klimat, och sedan ta itu med åtgärderna vi kommer fram till. Det kommer kosta pengar.

Bara för ett par veckor sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ett par illavarslande och bedömt fullt realistiska scenarier för Göteborg. I samma artikel uppskattas kostnaden för att klimatsäkra Göteborg till runt 30 miljarder kronor de kommande 30 åren. Det illustrerar en anledning till att vi behöver börja snarast. En miljard per år kan vara hanterligt, men om man väntar och plötsligt har en utgift på 30 miljarder i en kommun? Svettigt. Och det utan att fundera på genomförbarheten i att klimatsäkra allt på ingen tid alls.

Det är inte heller så enkelt som att avsätta 2000 kr per person och år i varje kommun och så är saken löst. Göteborg har nog tänkt på saken mer än de flesta kommuner: vad är det alls man behöver göra? Vad kommer hända? Och vem har mandat att säga åt någon annan att de måste göra saker? Finns det någon som är ansvarig samordnare?
Hittills har SMHI haft någon form av övergripande roll, men det är inte självklart att det blir så framöver; det skulle kunna bli MSB. Det pågår faktiskt en utredning som ska bringa viss reda i de här frågorna och som ska vara klar tidigt 2017, så vi kan gott vänta och se vad den säger. Men sedan måste vi vara beredda att agera så att vi får struktur i arbetet, och sedan kan vi börja arbeta på allvar.

Okej Sverige, men resten av världen då, har vi inget ansvar för den?
Det kan bli nog så besvärligt med klimatförändringarna i Sverige, men det är antagligen inte här det blir som värst. Ska vi då navelskåda oss fram genom klimatförändringarna?
Frågan har minst två svar.

Det första svaret är att jag, även om jag skriver om mänskligheten globalt, i det här inlägget har vinkeln politiker och politik i Sverige. Den svenska politiken har ett särskilt ansvar för Sverige, ett ansvar vi inte kan räkna med att något annat lands politiker kommer ta. Vi måste därför, även om problemen kan bli värre på annat håll, särskilt se till att just Sverige förbereds.

Det andra svaret är att även om vårt primära ansvar är Sverige betyder inte det att vi måste strunta i alla andra. Men tänk dig att vi inte börjar förbereda Sverige nu, utan väntar tills vi står där med en jättenota som ska betalas på ett fåtal år när klimatskiten verkligen träffar fläkten, om det ens är möjligt. Hur stor tror du betalningsviljan för att hjälpa andra länder kommer vara då?
Jag tror att en rejäl satsning i Sverige snarast möjligt är en förutsättning för att vi alls ska kunna bistå andra sedan.

Ska vi strunta i att försöka bromsa växthuseffekten?
Eftersom jag ändå tror att vi kommer lyckas nå något tvågradersmål, och absolut inget enochenhalvgradsmål. Är det det jag säger?
Nej. Nej, det säger jag inte. Och det ska vi inte.
Vi bör fortsätta arbeta för att minska våra växthusgasutsläpp. Att lyckas/misslyckas med klimatet inte är digitalt. Om vi missar tvågradersmålet men lyckas stanna på tre och en halv grad så är det ändå mindre illa än sex grader. Vi kan också bromsa förloppet och ge oss mer tid till förberedelser. Med en militär term talar vi då om fördröjningsstrid; vi förväntar oss inte att vinna där och då, men vi kan köpa oss tid, tid under vilken vi kan förbereda oss bättre, tid under vilken i dag fattiga länder har en chans att förbättra sitt välstånd så att även de står bättre rustade.

Snålblåst
Det kommer kosta en hel del pengar att förbereda Sverige för klimatförändringarna. Samtidigt har vi andra måsten som också kommer kosta; exempelvis har den uppmärksamme bloggläsaren förmodligen inte missat att jag finner det imperativt att vi åtgärdar totalförsvaret och rättsväsendet.
Vi har haft några decenniers smörsegling. De kan vara över nu, och vi är inte immuna för att vi är svenskar och dåliga saker bara händer andra. Det kommer blåsa snålt framöver.

Snömos?
Men, kan en elak läsare tycka, är inte det här bara att slå in öppna dörrar? Det är väl självklart att vi måste förbereda oss för klimatförändringar. Jag går ju inte ens in på detaljer i precis vad det är för saker vi måste göra.
Tja, på sätt och vis. Att jag inte går in på detaljer är helt enkelt för att jag inte vet exakt vad som behöver göras, förutom att vara lite mer skeptisk till strandtomter. Det finns nog inte många som verkligen har örnkoll på det. Just därför behöver området uppmärksammas.
Och att det är självklart att vi måste förbereda oss – ja, tja. Men det är också självklart att vi måste fixa totalförsvaret. Ändå görs inte många knop på det området. Det räcker inte att det är självklart, någon måste också driva det och resurser måste frambesvärjas. Jag börjar där någonstans.

Det vore förstås mycket roligare att gå till val på gratis glass och ballonger till alla, men nu är det inte den verkligheten vi har att hantera.

Publicerat i Energetiskt material, Politik | 3 Comments »

Att vara vuxen, en barnlek

söndag 20 november, 2016

Ännu en FB-status konverterad till blogg.

När jag gick med i Centerpartiet hade jag inte tänkt att ägna mig åt försvarsfrågor. Ändå är det så det blivit de senaste åren.
(Okej, med två småbarn är det begränsat hur mycket tid jag faktiskt kan lägga, men vi kan ju tänka på det som andel av nedlagd tid – och jag har hört att sådant ibland reder upp sig efter några år.)
Mot slutet av kalla kriget, då Sverige låg i en strategisk periferi, lade vi i runda slängar tre gånger så stora resurser på försvaret som i dag. I dag sjunker resursandelen stadigt, samtidigt som Östersjön blivit en strategisk hetzon och säkerhetsläget bedöms vara farligare än under lejonparten av kalla kriget. En liten försvarsallianslös stat i en strategisk nyckelposition lägger hälften av resurserna jämfört med vad Nato-medlemmar rekommenderas lägga – och vår andel är alltså sjunkande, inte stigande. Målen som är uppställda för verksamheten är gravt otillräckliga, anpassade för ett helt annat säkerhetsläge, och redan dessa mål är redan i dag gravt underfinansierade.

Jag tror att många, såväl ledande företrädare för regeringen som stora delar av oppositionen, inte förstår hur farligt detta är. Att man inte tänker på vilket högt spel vi spelar med oss själva.

Och jag är rädd för att när man säger att vi nu gör en historisk satsning på försvaret, då tror man själv på vad man säger.
Eller att när utrikesministern öppet behandlar försvaret som frivillig tramsverksamhet, då tror hon själv att hon är klok.

Bad things only happen to bad people?

(Och så länkades till denna artikel:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-om-hotet-svenska-forsvaret-maste-starkas/)

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Att vara vuxen, en barnlek

Kontrafaktisk Clinton

torsdag 10 november, 2016

Som tillägg till förra inlägget, vilket handlade om vad vi bör göra i Sverige efter Trumps seger: hur skulle det sett ut om Clinton vunnit? Förutom enhörningar och regnbågar alltså, och specifikt för de tre punkter jag räknade upp: ekonomi/frihandel, klimat, säkerhetspolitik.

Frihandeln skulle fortfarande haft problem. Clinton hade haft att hantera en hel del inhemsk protektionism och har inte varit genomgående frihandelsvänlig. Gissningsvis är hon inte övertygad protektionist som Trump, så det ser antagligen värre ut med Trump än det skulle gjort med Clinton, men att sitta och påstå att vi fått frihandelsbonanza med Clinton vågar jag inte göra.

Klimatet – trenden gick åt fel håll redan före valet. Ska uppvärmningen begränsas till två grader måste vi i allt väsentligt få bort de över 80 % av energiförbrukningen som är fossil. Det skulle rimligtvis kräva en massiv utbyggnad av både förnybart och kärnkraft, samtidigt som många processer elektrifieras. Ska man stanna på en och en halv grad måste vi antagligen börja plocka bort koldioxid ur atmosfären. Inget av det här håller på att hända, i alla fall inte på en tillräcklig skala. Clinton skulle varit bättre än en Trump som förnekar att problemet ens existerar, men det förändrar inte att med vem som helst av dem måste vi på allvar börja förbereda oss för ett nytt klimat.

Säkerhetspolitiken är ännu ett område där Trump är det dramatiskt sämre alternativet, men inte heller det bättre alternativet skulle låtit oss sitta med armarna i kors, och inte ens om vi gått med i Nato. Bland länderna i Nato är det i stort sett USA, Storbritannien och Frankrike som har någon större expeditionär förmåga, och ingen av dem skulle i händelse av kris kunna komma till undsättning på flera veckor. Så även med en president som inte tar sina talepunkter från Kreml och även om vi faktiskt var med i Nato så måste vi kunna klara oss själva ett bra tag.
När försvaret smälte ihop efter 90-talet lät man det ske under det uttalade villkoret att man skulle växla upp igen om det verkade behövas. Det gällde det militära försvaret och jag tror också det civila. Det skulle vara akut bråttom att göra det med Clinton som president; med Trump lär det vara betydligt värre.

Så för alla dessa tre punkter gäller att vi skulle haft ungefär samma problem med Clinton, det är bara det att de blivit värre med Trump.
Detta betyder inte att Clinton eller Trump var sak samma ur ett svenskt perspektiv. Trump får gärna överraska positivt, men det han visat upp hittills av sig själv har tydligt gjort klart att han är gravt olämplig för ämbetet. Ur ett svenskt perspektiv handlar det mindre om kvinnosyn än om utrikespolitik. Men som jag skrev i förra inlägget, vi har bara att segla efter de vindar som blåser.
Vi har jobb att göra.

Publicerat i Akademiska frågor, Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Kontrafaktisk Clinton

Klart skepp

onsdag 9 november, 2016

Ja, jag känner också av ett svart hål i magtrakten när jag tänker på Trump som USAs president. Men vi bestämmer inte hur vinden blåser, vi har bara att segla efter den. Jag ser på rak arm tre huvudområden som Sverige måste förhålla sig till, med början omedelbart, eller egentligen för länge sedan. Utan inbördes numrering:

Ekonomiskt bakslag. En av få saker Trump varit kosekvent i under decennier är en stark protektionistisk övertygelse. Det är inte orimligt att tänka sig att frihandeln i världen nu kommer gå bakåt. Det kommer förvisso glädja mången vänsterpartist, miljöpartist och inte så få socialdemokrater, men även om det är trevligt när folk är glada kommer backande frihandel medföra dämpade ekonomiska tider.

Klimatet. Att USA de närmaste åren kommer göra bra ifrån sig på klimatområdet… nå, vi kan väl säga att om de gör det kommer det inte vara Trumps förtjänst. Detta ökar sannolikheten för att klimatet går åt helvete. Som den välunderrättade vet är det inga nyheter; vi var på väg åt fel håll redan före Trump. Men kanske kan Trump få oss att inse att vi på allvar måste förbereda oss på hur vi ska hantera en kraftig uppvärmning, och att vi – vi som i svenskar – måste ta ett särskilt ansvar för att Sverige har beredskap när klimatskiten mer och mer oundvikligt träffar fläkten.

Säkerhetspolitiken. Hand upp alla som tror att Trump vill lyfta ett finger för att avvärja ytterligare ryska härjningar i Östeuropa. Det enda Trump försökte ändra i republikanernas utrikespolitiska program till konventet var att han – framgångsrikt – skalade ned ambitionerna om hjälp till Östeuropa. Hans stab har varit marinerad i Kreml-inflytande. Han gillar inte Nato. Däremot har han en svårartad mancrush på Putin, som han försvarat i snart sagt varje läge, inklusive invasionen av Ukraina och nedskjutningen av civilt passagerarplan.
(Notera här att ett USA som inte agerar världspolis också är önskningar vi hört många gånger från väsentliga delar av den svenska politiska vänstern.)
Vi vet inte om Kreml verkligen tänker ge sig på Baltikum. Men vi vet att om de funderar på det så har de just fått den bästa present de kunde hoppas på. Och den bästa gissning vi har är att om det ska smälla i Baltikum kommer Sverige snabbt dras in – möjligen redan innan det smäller i Baltikum.
Här behöver vi inte gissa. Vi vet ganska precis vad vi behöver göra. Civilt och militärt försvar behöver stärkas, beslutsamt, mycket kraftigt, och akut snabbt. Det som saknas är pengar. Försvaret har varit kroniskt underfinansierat även sett till sin nedskalade uppgift i decennier. Försvaret är fortfarande kritiskt underfinansierat, och uppgiften behöve utökas rejält.
Inte för att jag egentligen tror att nuvarande handlingsförlamade regering kommer åtgärda detta. Speciellt inte om behovet sammanfaller med svikande frihandel. Men att inte agera är farligt.
Alltså, farligt på riktigt. Det här är inte på skoj.

Vi har haft några decennier av smörsegling. De är över nu.

Men det krävs att ansvariga inser det och rättar seglen efter vinden.

(Detta inlägg skrivs från en båt med sporadisk tillgång till internet. I skrivande stund verkar valet inte vara helt klart, men tillräckligt för att man ska kunna kosta på sig att skriva att Trump vann. Får jag fel jublar jag.)

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | 1 Comment »

Pest eller tårta

onsdag 2 november, 2016

I skrivande stund pekar vissa mätningar på att Trump knappar in på Clinton. Det mest troliga är fortfarande att Clinton vinner, men det är svårt att vara lika säker på det som för bara en vecka sedan.
Inte för att vi i Sverige kan göra så mycket åt det; inte många av oss har rösträtt i amerikanska presidentvalet.
Vad vi kan göra något åt är dock våra egna säkerhetspolitiska vägval. Och vad har vi valt?

Vi har till att börja valt att inte gå med i Nato. Vi vet också ganska väl varför vi gjort det valet. Det handlar i grund och botten om flera partiers, framför allt Socialdemokraternas, inre våndor. Argumenten som framförs officiellt mot ett Nato-medlemskap är naturligtvis inte detta. Jag går igenom några av de vanligare här. Ett argument som ofta förekommer är att vi inte ska sätta oss i knät på USA. Implicit eller explicit ingår i detta argument att Nato styrs av USA. USA har dessutom kärnvapen, och sådant ska vi inte beblanda oss med, och USA usch Vietnam.

Så vad gör vi i stället?
Vi ingår några bilaterala samarbeten, inte minst med… USA.
Eftersom regeringen ändå inser att det är oslugt att stå helt ensam.
Och eftersom USA är en viktig militär aktör bland de västliga demokratierna.
Men inte Nato, eftersom… USA.
Okej.

Vad händer om Trump vinner? Det vet ingen. Kanske inte Trump heller. Men han beundrar öppet Kreml, upprepar snart sagt dagligen Kremls propagandapunkter (om han gör det för att han tror på dem, av ekonomiska skäl eller något annat, det vet vi inte), föraktar demokratins spelregler och är allmänt instabil. Ett USA med Trump vid makten kan vi inte förlita oss på. Men där har vi placerat oss.

Men vad händer med Nato då, om USA får en president som vill vända Nato ryggen? Det vore ytterligt illa. Men Nato styrs inte av USA. Överst i Nato sitter en norsk socialdemokrat. Givetvis har USA stort informellt inflytande i Nato, men Nato är en konsensusorganisation, inte en amerikansk lydstat, och Nato omfattar andra kapabla stater än USA.
Jag har i jobbet varit på några Nato-möten. Dessa var, ska kanske förtydligas, på låg nivå i ett visst hörn av Nato. Jag vill ändå påpeka att mötena inte bestod i att man lyssnade på USA:s predikan. USA var inte ens med på dessa möten, om jag minns rätt. Det var i stället ett antal stater som försökte komma fram till hur man skulle samarbeta på bästa sätt.

Men det kan vi förstås inte vara med i, för USA har kärnvapen och USA usch Vietnam.
I stället chansar vi på att Trump inte vinner.

Ett sådant val är inte vad jag tror det kommer exemplifieras med när jag i ordboken slår upp ”stabilt”.

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Pest eller tårta