Archive for december, 2012

Om Centerns idéprogram

söndag 30 december, 2012

Centerns förslag till idéprogram som nyligen släpptes rör upp en hel del känslor och i vissa fall också tankar. När jag gick med i Centern hade jag som föresats att vara mycket aktiv i arbetet med idéprogrammet. Nå, man kan inte fullfölja alla goda intentioner, men nu har det i alla fall vara spännande att läsa förslaget.
Den som missat det hittar det via Centerns hemsida eller på denna direktlänk (pdf). Det är bara ett femtontal sidor långt, så även måttligt politiskt intresserade kan lätt ta sig igenom det.

När man läser programmet är det viktigt att ha klart för sig distinktionen gentemot ett partiprogram, eller för den delen ett valmanifest. Det här har man försökt vara tydlig med, men det skadar nog inte att uppehålla sig vid det lite mer.
Lättast är kanske att tänka på valmanifest – partiprogram – idéprogram som en trappa av stegrad abstraktion. På en bra dag emanerar valmanifestet ur partiprogrammets ståndpunkter, och ett liknande förhållande ser jag mellan partiprogram och idéprogram. Idéprogrammets uppgift är inte att lansera konkreta reformer att realisera i närtid. Det är mer en genomgång av de principer och grundhållningar som bör vägleda konkret politik. Sålunda är det inget konstigt om idéprogrammet framkastar idéer som skulle vara mycket svåra att implementera fullt ut nästa mandatperiod.

Betyder det att idéprogrammet är irrelevant i praktiken?
Nej, inte annat än mycket lokalt. Konkret politik kommer alltid att påverkas av dagsläget och hänsynstaganden som inte berörs i ett idéprogram. Men ett parti som enbart navigerar efter den närmaste veckans terräng är ungefär som en orienterare som skippar kartan och satsar på att bara springa nedför. Det slutar vanligen i ett träsk. Alla partier behöver ha en någorlunda klar föreställning om vart man vill på längre sikt än nästa val. Detta, frestas jag säga, gäller särskilt Centerpartiet, som under en räcka år led av att ingen egentligen visste vad man skulle ha partiet till, förutom att vara emot Öresundsbron och som delkomponent i diverse riksdagsmajoriteter.
Därför är idéprogrammet viktigt. Inte för att räkna ut vilken sorts familjesammanslutning som är främsta ekonomiska vinnare efter nästa höstbudget, utan som en ledstjärna.

Vad hittar vi då i ledstjärneväg i programmet?
Först när jag läste det skummade och hummade jag ganska mycket. Det var snabb läsning, och det tog ett tag innan jag insåg varför. Anledningen var att jag, i stora drag, höll med. Det var inte mycket av att studsa, stanna och svära. Materialet idéprogramsgruppen satt samman är trevlig läsning för en liberalt sinnad väljare. Man betonar starkt gränsöverskridande handel och rörelse, individens frihet och civilsamhällets betydelse. Marknadsekonomi identifieras som en oöverträffad skapare av både frihet och välstånd. Tullar sablas ned. Miljöproblem hanteras i första hand inte genom att önska sig tillbaka till ett inbillat Eden, utan genom teknikutveckling och ekonomiska incitament. Inga brandfacklor i en liberal kontext, men inte heller snömos. Ett sådant här idéprogram skulle vara en omöjlighet på vänstra planhalvan i svensk politik (vartill vi kan räkna MP) och svårsmält på väsentliga delar av den högra också.
Lite siffertrivia:
”Marknad” i en eller annan sammansättning nämns 12 gånger, inklusive innehållsförteckning.
”Miljö” 23 gånger.
”Frihet” 52 gånger.
”Jordbruksstöd”, ”Kärnkraft”, ”Proletariatets diktatur” respektive ”Åsa-Nisse” sammanlagt 0 gånger.
”Liberal” endast 2 gånger – det här är ett program som är liberalt mer till sitt innehåll än etikettering. Andra partier som aspiranter på titeln liberal, var goda notera.

Idéprogrammet har som sagt väckt en del uppståndelse i kommentariatet. Det som flest reagerat mest och snabbast på är nog avsnittet som förespråkar fri invandring. Är det då inte bra att programmet får mothugg? Nja, både och. Jag tycker det är tråkigt att så många reagerar så negativt mot en strävan att ha fri invandring. Det innebär ju att man av princip motsätter sig fri rörlighet över nationsgränser. Återigen, det här är inte propositioner för 2013; det är principer att vägledas av.
Samtidigt kan mothugg betyda att idéprogrammet säger något som inte är redundant. Det hade gått att skriva ett idéprogram som både innehöll information och inte förargade någon, men frågan är vad man ska med ett sådant program till. Det är inte en fråga om rubriksökeri; ett program som ingen motsätter sig innehåller sannolikt inget som ger någon riktning i den politiska tillvaron. Då kan man lika gärna nöja sig med en hemsida endast innehållande en mening: ”Vi är för sådant som är bra och mot sådant som är dåligt”.

Finns det då inget alls att invända mot? Jodå, visst finns det saker här och var, och något lär nog de flesta sympatisörer och medlemmar hitta. Det är förstås helt i sin ordning; den som håller med om sitt partis samtliga ståndpunkter föreställer jag mig på något sätt samtidigt är en av partiets minst nödvändiga medlemmar.
Som ett av några exempel kan tas avsnittet om utbildning, där det bland annat står
Centerpartiet anser att dagens skolplikt, som utgår från barnets plikt att gå i skolan, bör förändras till en läroplikt så att det i juridisk mening framgår att det är föräldrar och målsmän som har en plikt att se till så att barnen får en fullgod utbildning.
Vad gäller fri invandring kan jag se många praktiska utmaningar, men jag sympatiserar med målet. Här är jag dock inte ens säker på att jag förstår vilket problem man vill lösa. Jag ska försöka ta reda på det.
Det finns också, orelaterat till detta, exempel på subsidiaritet som drivs väl långt. Men jag skulle alltså ha blivit väldigt förvånad om programmets alla delar sammanfallit med mina egna ståndpunkter.

Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket just nu på de invändningar jag har. Det viktigaste för stunden är att Centern har ett förslag till idéprogram som tar ett tydligt liberalt avstamp och, om det får genomslag, kan bidra till att partiets ideologiska otydlighet frånvaro för överskådlig framtid kan molmas i mull. Att det också resulterar i jackpot i nästa val kan inte tas för givet, men chansen ökar nog om liberalt intresserade tar sig tid att läsa programmet.

Löfvendiss(-ektion), del 2

torsdag 27 december, 2012

I förra inlägget reagerade jag bland annat mot att Löfven i DN skyllde delar av SDs framgång på ökad arbetskraftsinvandring. Det var jag inte ensam om; på många ställen höjdes det på ögonbryn åt greppet att skylla på, i klartext, invandrare som tar våra jobb.
Det var inte det enda Löfven sade. Det stod också att läsa

Löfven förklarar SD:s marsch till positionen som Sveriges tredje största parti med regeringens ekonomiska politik.

– Jag vill vara väldigt tydlig med det. Om man skapar ett samhälle med ökade klyftor och större social otrygghet, då lägger man grunden för den här typen av partier. De allra flesta människor som säger sig sympatisera med SD är inte främlingsfientliga i grunden, men många av dem är rädda och oroliga när det gäller jobben.

Huruvida han har rätt med sina påståenden om ökade klyftor och större social otrygghet sparar jag till en annan diskussion, här är det resonemanget i sin helhet som är intressant.
Först tänkte jag bara att jaja, det är hans jobb att säga sådär. Nota bene: Det är inte hans jobb att skylla på invandrarna. Men det är hans jobb att skylla på regeringen.
Men sedan började jag tänka lite.
Är det inte så att vad han säger med det där, givet att han inte ser SD-väljare som dumma automater, är:
Givet regeringens politik är det rationellt att rösta på SD.
När folk oroar sig över arbetslöshet läggs grunden för att rösta på SD. Inte S alltså, som brukar framhålla sitt engagemang i frågan, utan SD.
Ergo, SD har bättre svar på regeringens politik än vad S har.
Varför är han då inte själv sverigedemokrat?

I och för sig, han har ju gjort lite av en SD-analys när han identifierar arbetskraftsinvandringen som ett problem.

Äh, jag vet inte. Det här kanske är hårklyverier. Det är som sagt hans jobb att skylla allt från blaskig glögg till gravitation på regeringen.
Fast ändå… vad är det, när det kommer till kritan, han säger om SD-väljarna, och vad säger han om socialdemokratisk politik?

Meta-edit: Det här är bloggens post nr 404. Den verkar funka ändå.

Ibland är det bäst att tiga

söndag 23 december, 2012

Stefan Löfven har som partiledare hittills varit Mona Sahlin mer lik än Håkan Juholt, i det att han varit ganska tyst tiden efter sitt tillträde. Det är förståeligt. Han tillträdde under kaotiska former och det är naturligt om han vill reda upp i sitt bo innan han på allvar börjar kommunicera politik utåt. Nu har han i alla fall intervjuats av DN, och tigandets dygder framstår med ens än tydligare.

Vad jag studsar mest inför är hans resonemang kring SD:s opinionsframgångar.

Han anser också att Miljöpartiet bidragit till situationen genom att skapa en migrationspolitisk uppgörelse med regeringen som ökat arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU med cirka 10 000 personer per år.

– Det underlättar inte problemet.

Vad säger karln?
Problemet är alltså invandringen?
En stor del av alla SD-röstare kommer närmast från S. I det här svaret kan vi ha en del av förklaringen till det.
Om jag har historian rätt för mig var det S och facket som runt 70-talet stoppade arbetskraftsinvandringen till Sverige, huvudsakligen för att facket inte ville ha konkurrens på arbetsmarknaden. Som gammal fackföreningsledare är det kanske inte förvånande att Löfven lever kvar i en sådan tanketradition, men det är nedslående att se ledaren för Riksdagens största parti utmåla arbetskraftsinvandring som ett problem – och dessutom något som uppenbart ska stoppas för att beveka SD-väljare.

När det gäller arbetskraftsinvandring kan man lämna asylskäl därhän. Om någon vill komma till Sverige och kan förtjäna sitt uppehälle är det naturligtvis något gott. Utgångspunkten måste vara att det är bra för den invandrade. Arbetsgivaren å sin sida skulle antagligen ha anställt en svensk om det varit rimligt möjligt, helt enkelt för att det i de flesta fall är enklare än att ta någon från utlandet. Man får anta att både arbetsgivaren och arbetstagaren har anledning att vara nöjda, och någon annan har egentligen inte med saken att göra.
Jag hade inte sett några siffror på arbetskraftsinvandringen, men om det stämmer att det kommit 10000 personer hit för att arbeta är det 10000 skäl att vara glad.

Men Löfven, han oroar sig över de här 10000 konstiga typerna. Bäst vore kanske om vi inte hade någon invandring alls? Då skulle det inte finnas någon grogrund för främlingsfientlighet och SD är historia! Eller?

Jag har läst den delen av intervjun flera gånger nu och har svårt att göra någon annan tolkning än att Löfven bekymrar sig över att vi har för mycket utlänningar i Sverige som tar jobben från svenskarna.

Sedan ondgör han sig över det svenska pensionssystemet.

Löfven instämmer för första gången i företrädaren Håkan Juholts kritik att de allmänna pensionerna är för låga i det nya pensionssystemet. Han vill nu att pensionsgruppen med S och de fyra borgerliga partierna diskuterar om det är rimligt att man bara får ut ungefär hälften av sin slutlön i allmän pension.

– Pensionerna är för dåliga. Nu har systemet varit i kraft en tid. Bara för att vi var med och gjorde det så kan det inte betyda att vi aldrig kan göra om det.

Ja, låt oss tala om saker som är rimliga. En sak som är rimlig är att ha ett pensionssystem som är hållbart över tid. Det har Sverige infört, som ett av mycket få länder i världen. Ett sådant system för med sig nackdelen att de pensioner man lovar ut i vissa fall är mindre än man skulle vilja. En fördel är å andra sidan att man kommer kunna betala de pensioner man lovat ut. Och i annat än Monopol-pengar.
Det tycker jag är viktigt.
Vad Löfven tycker…
Tja.
Ibland är det bättre att bara vara tyst.

En plötslig studie i ogenomtänkta adjektiv

söndag 16 december, 2012

Jag tror inte att jag överlag är en litteratursnobb. När Da Vinci-koden var i ropet läste jag den och försvarade den. Jag läser Wheel of Time med passion. En bok måste inte vara stor litteratur för att få okej från mig.
Men man kommer inte undan med vad som helst heller, och sådana avgrunder av litterär uselhet som Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” har inte öppnat sig för mig på bra länge.
Jag vet att många inte håller med mig. Med ”litterär uselhet” avses att den krockade med min smak, och nu tänker jag berätta för världen hur, vare sig det behövs eller inte.

Det jag störde mig mest på var språket.
Prosan är konstlad. Den är behängd med en massa tilläggsord utan annan funktion än att bryta det flyt som så smärtsamt saknas. Det är som om en gymnasist skrivit boken och inte kunnat motstå att vid varje möjligt tillfälle visa sig på styva linan med en extraknorr. Det är omöjligt att skriva ”han gav ett osympatiskt intryck”, det måste bli ”han gav ett allt annat än sympatiskt intryck”. Det finns texter och genrer som vinner på att strösslas med eufemismer och omskrivningar, men det här är inte en av dem – åtminstone inte, har det uppenbarats, om det görs finesslöst och repetitivt.

Kanske första tredjedelen av boken, och inte en så liten del av slutet heller, har karaktären av infodump, trots att bara Neal Stephenson och några till får infodumpa. Det är lite av en bedrift i sig, eftersom nästan den enda info som finns att dumpa är bokens handling. Såtillvida är det kanske inte i teknisk mening infodump (undantaget tillfällen som då läsaren undervisas om svensk lagstiftning rörande omyndigförklaranden), men det är den känslan som förmedlas. Nå, jag kanske får vara tacksam över att texten åtminstone på något sätt förmedlar en känsla.
Så fort bokens karaktärer börjar prata är förflyttningen till ett pappdockeuniversum fullbordad. Det är inte människor som pratar, det är någon sorts talsyntes som matats med en gymnasists hemläxa. Larsson har funderat ihop en historia som han vill berätta, men någonstans tycks han ha kommit på att det inte duger att bara skriva ned vad han funderat ihop, utan han bör även ha personer karaktärer namngivna entiteter som pratar. Vad han tycks ha gjort då är att ta den text han annars ämnat för den objektiva berättarrösten och sätta citationstecken runt. Vips har vi dialog.
Jag beskylls ibland för att tala i skriftspråk, men inte ens jag pratar som de gör i den här boken. Hade det varit bara en eller två av personerna som pratade så hade jag möjligen kunnat bestämma mig för att just dessa pratade styltigt och yxigt likt en nyfrälst eufemismentusiast som hakat upp sig. När alla gör det blir det väldigt svårt att tro att det är riktiga och olika människor. Speciellt när berättarrösten liksom för säkerhets skull försäkrar att det samtal vi nyss tvingats läsa hållits i en gymnasial ton, trots att det helt uppenbart i stället varit en uppläsning av en stolpig uppsats, har jag svårt att hålla mig känslomässigt neutral till texten. Jag frågar mig – har han över huvud taget provat att läsa några av de här replikerna högt? Har redaktören provat det? Kändes det som något någon skulle säga?
Här kan det möjligen låta som om det finns en anstrykning av Wodehouseisk formuleringsglädje på bekostnad av realism, men nej, det finns ingen språkekvilibrism att glädja sig åt här, inga vinnare; det är bara omständligt träigt. Som en perukstock som hört att det är modernt med charleston.
Jag kräver inte att allt tal i böcker ska låta precis som det gör på riktigt. Det är till exempel helt i sin ordning att folk väldigt sällan hummar, kommer av sig, slarvar bort sig i grammatiken, säger ”va”, hör fel och så. Men det är min bestämda mening att en författare, om det inte finns särskilda skäl till motsatsen, bör ägna en tanke åt vem det är som pratar och i vilken situation karaktären befinner sig. Är det för mycket begärt ens i svenska deckare?

Bokens karaktärer är nu inte begränsade till att göra saker och säga saker. De känner också saker. Det vet man eftersom författaren nogsamt talar om det. Då och då kan vi läsa att den ena eller andra karaktären känner en känsla. Jag tror att en del andra författare väljer att skriva sin text så att man av omständigheterna förstår att en person känner något visst utan att det etiketteras fullt så noggrant, men Larsson har sejfat och inte riskerat några missförstånd. Känner någon ilska eller sorg ska det stå det också. Det skulle hur som helst vara svårt att bygga upp känslan på något annat sätt eftersom känslan ofta kommer helt plötsligt. Hon kände sig plötsligt uttråkad. Ja, om sådant kommer helt plötsligt, vad ska en stackars författare ta sig till utom att ärligt redovisa vad som hänt? Helt plötsligt kände Mikael ett djupt missmod.
”Plötsligt” kan för övrigt vara ett av bokens vanligaste ord. Det mesta sker helt plötsligt.

Det här betyder inte att ett personligt anslag helt saknas i texten, det ska erkännas. Tvärtom tänker jag mig att det krävs en speciell typ av personlighet för att överanvända ”nissar” som nedsättande epitet i sådan omfattning vi ser här. Jag räknade till fyra eller fem olika nissar (informationsnisse, räknenisse, ekonominisse, finansnisse och möjligen redovisningsnisse). När ett sådant ord används flera gånger per sida är det inte bara fult, det är också onödigt. Vi fattar ändå att författaren är aggressivt inställd till alla som jobbar med ekonomi. Och möjligen till alla som inte är hederliga hamnsjåare eller grävande journalister på Södermalm. Jag återkommer till det.

Det finns så mycket att harmas över i språket att jag nu måste backa en bit för att få med allt det viktigaste. En del i det här med tilläggsorden är att Larsson synbarligen fått för sig att om det rent tekniskt går att lägga in ett adjektiv eller ett adverb, ja då måste man göra det. Behovsprövning verkar inte varit ett ord i hans vokabulär. Hittas inget adjektiv som riktigt passar, jamen då kan man alltid ta ett som inte riktigt passar. Det viktiga är att få in sitt extraord.
Det är ofta den objektiva berättarrösten som drar på med extraorden, så man kan inte förklara bort det med enskilda karaktärers egenheter. Men det kanske är den objektiva berättarrösten som egentligen är en spegling av en huvudpersons tankar? Nja, det där är faktiskt ett problem i sig. Berättarrösten är för det mesta just en objektiv närvaro som presenterar fakta, men så ibland – jag frestas skriva ”plötsligt” – serverar den värderingar med oklar avsändare.

Slutligen envisas Larsson med ett par litterära manér som jag vet är kända grepp i vissa genrer men som jag själv stör mig på.
Ett är att väldigt ofta nämna karaktärerna, även huvudpersonerna, vid både för- och efternamn. Eftersom två personer aldrig har samma namn i en skönlitterär bok finns det bara en Mikael och en Lisbeth, men likväl är det Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander hela jämrans boken igenom. Det tillför ingenting utom några extra sidor. Jag får väl vara glad för att vi inte fick mellannamn, mors flicknamn och folkbokföringsadress varje gång också.
Ett annat manér är att strö varumärken omkring sig. Ja, det kan i princip ses som ett sätt att skapa realism och närvaro i samtiden. I praktiken påminner det mest om produktplacering osubtil nog att diskvalificera sig även från Bondfilmer. Möjligen även från många reklamfilmer. Hon slog på sin iBook, öppnade e-postprogrammet Eudora och krypterade sitt mejl med programmet PGP. Sedan plockade hon fram sin Canon kompaktkamera. Ingen dator kan omnämnas utan att man får veta vilket företag som byggt den (ledtråd – om tillverkaren är Apple är användaren en av de goda), och stundom detaljeras också dess ingående komponenter. Nej, det tillför ingenting. Det är bara irriterande. När man ägnar sig åt sådant bör man dessutom ha bra koll på vad man beskriver. Larsson ägnar någon sida åt datorprestandaporr, och hur Lisbeths nya dator ”chockerade PC-förespråkarna och utklassade allt annat på marknaden”. Jag är ganska säker på att den prestanda han beskriver var respektabel 2003 när boken av allt att döma utspelar sig, möjligen även bra, men inte mer än så.

Men handlingen då? Det är väl den som är huvudsaken och inte språket? Jo, det ligger en del i det, och det skulle vid endast måttlig språklig undermålighet kunnat vara räddningen. Uppenbarligen har många fastnat för den. Själv är jag inte imponerad. Larsson tar ohyggligt lång tid på sig att bygga upp sin historia – eller så bygger han inte upp den alls. Det är inte trivialt att säga vad som är uppbyggnad varvat med vinterpromenader och vad som är en pågående historia. Större delen av de första trehundra sidorna har känslan av positionering inför att något ska hända, och jag måste mentalt ruska om mig för att inse att vad jag läser förmodligen inte är prologen till den spännande handlingen, utan den spännande handlingen. Men det är inte lätt att engagera sig i de wellpappfigurer Larsson förser oss med. Det promeneras och grävs i bakgrunder i det halvoändliga. Trots detta krävs det i slutändan, för att få till ett farligt läge, att i alla fall en av huvudpersonerna upprepade gånger fattar hisnande korkade beslut. Det talar sällan till en handlings fördel att den bygger på att någon gör uppenbart korkade saker; det är lite som när karaktärerna i en skräckfilm delar upp sig för att genomsöka mördarens mörka tillhåll var och en på egen hand. Det kan i och för sig vara ett medvetet stilgrepp, vilket styrks av att vi i ett avgörande ögonblick serveras en riktigt ostig one-liner. B-känslan är fullbordad.

Den som har läst boken kan här anklaga mig för att fara med osanning. Det händer visst en del dramatiska saker tidigare i boken. Ja, det gör det. Det utövas våld. Men förövaren är inte en person utan en karikatyr. I ett annat tidevarv hade han varit en rå sälle i svart kappa och slokhatt som gav sig på dygdiga ungmöer.
Karaktärsteckning är inte en av bokens starka sidor, vilket kanske inte kommer som en överraskning. Huvudpersonen Mikael är lite som Tintin, utan mycket till definierande drag alls, undantaget att han delar författarens avsky för alla som jobbar med ekonomi. Huvudpersonen Lisbeth å sin sida, ja hon ska ju vara lite udda. Visst, det är hon. Men hon ska också vara Sveriges främsta hacker. Ändå ser man henne sällan göra stort mer än att ladda ned färdiga crackprogram från nätet och snacka med andra som hackar åt henne. Hon ska vidare vara till autismens rand inbunden, men när det passar berättelsen bättre kan hon vara hur smidig och socialt väloljad som helst. Hon är en deus ex machina; hon kan göra vad som helst när som helst, och det är okej, för hon har svarta kläder och är konstig.

Larsson aspirerar av allt att döma på samhällskritik. Det är inget fel i sig med det i en underhållningsroman, om det görs snyggt. Men… ja, ni har ju redan gissat hur det är med det. Boken är uppdelad i olika akter, och inför varje akt serveras läsaren ett stycke statistik om kvinnofridskränkningar i Sverige. Så och så många har utsatts för övergrepp. Jag bestrider inte det allvarliga i dessa siffror, men de har ingenting med resten av boken att göra. Ja, grova kvinnofridskränkningar förekommer i boken, men just eftersom de övervägande är så utstuderade blir det bara konstigt att försöka koppla dem till läget i Sverige i stort. Konstigt och pretentiöst. Vad lär oss ritualmord om det mer utbredda våldet mot kvinnor?
Vidare har jag redan varit inne på den avsky för allt vad ekonomi heter som blottläggs i boken. Män som hatar kvinnor genomsyras av en politisk analys som lär uppskattas olika beroende på läsarens politiska hemvist. Själv vill jag här lämna det gymnasiala och hävda att analysen ligger på mellanstadienivå. Den går ut på att alla som leder ett företag och/eller jobbar med pengar är fähundar (ett nästan lika vanligt ord som ”plötsligt”). Ja, det är egentligen det hela. Möjligen är de fähundar som hatar kvinnor. De få undantagen från fähundsregeln måste kommenteras explicit, till exempel med att vederbörande hyser socialdemokratiska sympatier.
Från början tyckte jag att det var som en vänsterkarikatyr av samhället, men jag ändrade mig sedan. Det är som om dumhögern skulle ha gjort en karikatyr av hur tokvänstern ser samhället. Det är den utblick över det svenska samhället Larsson ger oss. Nyansrikt som ett schackbräde. På mellanstadiet hade en sådan analys kunnat passera, möjligen även början av högstadiet. Sedan borde man kunna prestera något inte fullt lika stendumt.

Jag hade knappast lagt ned den här energin på att såga Män som hatar kvinnor om den inte vunnit sådan popularitet. Här missar jag något känner jag. Jag förstår att boken först refuserades, men vad hände sedan? Vad är det man sedan har tagit till sig? Det usla språket? Det ändlösa promenerandet och arkivläsandet? Att ena huvudpersonen är piercad? Att författaren inte gillar ekonomijournalister? Jag fattar verkligen inte. Jag läste den på väg till jobbet, och de flesta morgnar var jag när jag kom fram arg över hur dålig den var – men inte bara det, utan även över att den vunnit sådana framgångar, synbarligen renons på förtjänster. Om det här är toppen av det svenska deckarundret, hur är då resten? Man borde inte behöva vara litteratursnobb för att vilja slänga Män som hatar kvinnor i papperskorgen.

Nu ska jag se filmen.

I Blame The Parents

torsdag 6 december, 2012

I ungefär tvåårsintervaller verkar jag skriva något om föräldraförsäkringen, och nu är det dags igen. Denna gång mest genom att peka på andra.
Jag läser inte ”Ekonomisk debatt” med någon regelbundenhet, men jag uppmärksammades via SvDs ledarblogg på att man i senaste numret har en ledare om att individualisera föräldraförsäkringen (pdf). Anne Boschini argumenterar där så gott som exakt som jag gjorde för två år sedan: Dagens föräldraförsäkring ger arbetsgivaren rationella incitament till negativ särbehandling av kvinnor i arbetslivet, och det är inget som staten borde understödja med en massa pengar.
Jag drar inte hela argumentationen igen här; länkarna ovan får vara tillfyllest.

Att mina argument från 2010 (och 2008…) ligger så väldigt nära 2012 års ledare kan man tolka som att det inte hänt ett jota med frågan. Och det har det ju inte heller. Som borgerligt/liberalt orienterad tyckare är det ofta motvind att plädera för individualiserad föräldraförsäkring. Det positiva i sammanhanget är att SvD för en gångs skull inte spottar och fräser oartikulerat när frågan kommer upp, utan bara kallar den ”provocerande”. Jag får väl vara glad för det lilla.

Och ja, det är ännu ett Culture-skeppsnamn som rubrik. Det har blivit dit jag vänder mig när jag inte kommer på någon annan bra rubrik.

The Precise Nature Of The Catastrophe

onsdag 5 december, 2012

När läget nu lugnat ned sig något mellan Hamas i Gaza och Israel verkar det råda något liknande konsensus om att den direkta orsaken till de senaste stegrade våldsamheterna var den ökade raketbeskjutningen från Gaza in i Israel, och att Hamas tog del i den. Gott så. Om det som sporrade Hamas sedan var press från Iran, intern maktkamp, missbedömning av det politiska klimatet eller något annat får vi nog aldrig veta.
Men det finns direkta orsaker, och andra orsaker.
Israel har sedan några år i praktiken haft två palestinska motparter, Hamas i Gazah och Fatah på Västbanken. Fatah har, efter lokala mått, samarbetat hyggligt med Israel på sistone, medan Hamas mer varit inne på att föra krig. För detta samarbete har Fatah och Västbanken förvisso sluppit det krigstillstånd vi ser i Gazah då och då. Å andra sidan har Israel under sin nuvarande regering ogenerat byggt bosättningar på Västbanken i en mycket oroande takt. Vad man än tycker om historiken är det svårt att komma ifrån att ju mer Israel slår sönder Västbanken med bosättningar, ju svårare kommer det bli att nå en varaktig fred. Att Israels nuvarande regering endast visat förstrött intresse för saker som varaktig fred gör inte precis saken bättre.

Det här förändrar inte på något sätt att Hamas är ett mördarband. Men hur det än är med den saken är det inte några roliga incitament palestinierna ges. Vad är det man ser? Man kan göra som Hamas. Då får man duktigt med däng ibland, men man håller i alla fall ett territorium (utom ibland). Eller så kan man göra en Fatah och samarbeta någorlunda med Israel. Belöningen för det är att det territorium man hoppas ska bli ens hemland långsamt äts upp, utan att man kan se något näraliggande slut på erosionen.
Då är det inte förvånande om många palestinier föredrar Hamas, mördarband eller inte. Och även om det inte är Israels fel att Hamas är som de är, verkar det vansinnigt att blunda för de incitament man skapar.

Jag är inte först med den här observationen. Det gör den inte mindre oroande eller angelägen.