Archive for september, 2012

där jag ställer arbetslivet tillrätta

fredag 28 september, 2012

Jag har tänkt skriva lite om en sak som verkar vara fel på väldigt många arbetsplatser. Det vill säga ännu ett inlägg utanför de vanliga ämnena, vart är vi på väg?
På min arbetsplats har vi ofta lite svårt att hinna med allt vi borde göra. Så har det varit på flera av de ställen jag jobbat på, och det verkar vara en rätt allom bekant åkomma, av bekantskapskretsen att döma. Optimisten kan säga att det åtminstone betyder att man inte har onödigt mycket personal, men jag tror inte det handlar om ren numerär. I alla fall inte bara. Det handlar om ett underskott av administrativa resurser, ett underskott som jag gissar är medvetet åstadkommet.
Det som inte hinns med där jag jobbat är till icke ringa del ingenjörsmässiga sysslor. Ändå kan det gå en förmiddag till att gräla med en fax, skriva adresser på kuvert, kopiera och liknande förvisso nödvändiga men strängt taget inte ingenjörsmässiga göromål. Jag gissar att verksamheten i många fall skulle flyta märkbart bättre om man hade en större andel administrativ personal för sådant. Det skulle dessutom kunna bli billigare. Det finns ingen anledning att kräva högskoleutbildning för de uppgifter vi talar om, och lönerna borde kunna vara signifikant lägre än en ingenjörslön (eller motsvarande, men jag kör med ingenjörer som exempel). Man bör inte vara korkad för att utföra dessa uppgifter, och det kan krävas en del tid på respektive arbetsplats innan man lärt sig hur ruljansen är upplagd. Yrkesskicklighet är en mycket rimlig term i sammanhanget, men akademisk examen är det inte.

Det betyder givetvis inte att min person är för fin för att faxa dokument. Kan jag byta bajsblöjor kan jag fixa med en fax. Lyckligtvis är det inte människovärde vi pratar om här, utan rollfördelning i en organisation, vilket är något helt annat.

Det är ingen långsökt gissning att det finns betydande mängder människor som antingen inte har pluggat på högskola och som skulle kunna göra ett utmärkt jobb på en sådan befattning (samt andra människor som skaffat sig en akademisk examen utan att egentligen vilja det, men för att kunna komma ifråga för just sådana jobb). Jag lutar också åt att Sverige (alltså samhället Sverige, inte bara Sveriges arbetsplatser) i onödan har lite av ett problem med ett underskott av icke högkvalificerade arbeten. Min tes är alltså:
De som har svårt att få de här alltför sällsynta administrativa jobben skulle vinna på ändrade prioriteringar i anställningsfaunan.
Samhället Sverige skulle vinna på det (bättre fungerande arbetsmarknad).
Arbetsgivarna skulle vinna på det (lägre kostnader och förhoppningsvis bättre fart).

Men vänta nu. Skulle arbetsgivarna verkligen spara pengar på att anställa fler, givet samma arbetsmängd? Och vem vinner på nuvarande ordning egentligen?
Nej, det handlar förstås inte bara om att anställa fler. Om vi i ett förenklat exempel med siffror gripna ur luften antar att ingenjörerna (eller läkarna eller vad det vara månde) ägnar en femtedel av sin arbetstid åt sysslor som det vore bättre att lägga på en administrativ tjänst så skulle man ju kunna friställa en av fem ingenjörer och anställa en administratör i stället. De kvarvarande ingenjörerna kan göra ingenjörssaker uppgående till samma mängd som förut, och administrationen är fixad.
På sätt och vis kan man alltså hävda att det är sådana som jag som vinner på nuvarande ordning, i och med att det artificiellt skapas jobb för ingenjörer fast det kanske är en administratör som egentligen behövs. Det kan driva upp lönerna eller i alla fall, som sagt, skapa anställningar åt oss. Det kan låta bekvämt om man råkar vara ingenjör, men ärligt talat, det är inget bra sätt att bygga en samhällsekonomi på.

Varför har det blivit så här då? Gissningsvis inte på grund av en ond ingenjörskabal som vill lägga sig som en stor våt filt över faxen.
En av flera tänkbara förklaringar är falska besparingar. De administratörer som eventuellt funnits en gång har friställts, för då sparar man onekligen in en del lönekostnad. Arbetet absorberas av de kvarvarande, och det är inte säkert att man ser kopplingen när man till slut måste anställa ännu en ingenjör för att hinna med allt jobb.
En annan förklaring kan vara en jämlikhetssträvan, när man gjort vad som enligt min mening ovan är ett misstag: förväxlat roll på arbetsplatsen med människovärde. Eller tänkt i klasskampstermer. Ingenjörn kan minsann arkivera sina egna dokument. Och jo, kan kan vi ju (låt vara understundom med visst fummel). Men ur ett effektivitetsperspektiv skulle det vara fel även om alla hade samma timlön; det måste då vara bättre att få så hög utväxling som rimligt möjligt ur den utbildningsinvestering som gjorts.

Hm, ja. Jag menar nu inte att alla arbetsgivare ska kasta sig ut och anställa administratörer. Det måste till både en viss storlek och struktur på arbetet för att det ska vara vettigt, och en del verkningsgrad lär man alltid tappa i själva överlämnandet av den enskilda uppgiften. Men jag tror att fler än i dag borde ta det under övervägande.

Inte mitt mest brandfackelmässiga inlägg.

Annons

Publicerat i Övrigt samhälle | 5 Comments »

Gummiklubba fram

tisdag 25 september, 2012

…eller vad det nu är man använder i whac-a-mole.
Sofia uppmärksammade mig på en debattartikel i Aftonbladet om manlig omskärelse:
Mozhgan Jalali: Fel att likna manlig omskärelse vid könsstympning
På inte speciellt många ord drar den några av de vanligaste dåliga argumenten ett varv till. Men det är väl så man gör, så jag drar svaren en gång till.
Citat kursiverade.

Omskärelse är en god tradition som har stöd i vetenskaplig forskning. Det finns flera studier, bland annat från USA, som kan visa på en positiv effekt. Exempelvis löper omskurna män betydligt mindre risk för att smittas av hiv.

Fel eller irrelevant. Jalali skriver ”exempelvis”, men jag tror inte att hon kan hitta något annat speciellt välbelagt än just HIV-prevention. HIV-preventionen i sin tur är bara relevant i områden med mycket hög HIV-prevalens, och är inte alls relevant för spädbarn, som vanligen inte har penetrerande sex. Det finns inga medicinska skäl att omskära spädbarn.

Det tyngsta argumentet mot manlig omskärelse har varit att man som förälder inte får göra något med barnets kropp innan barnet är stort nog att bestämma självt. Den argumentationen håller inte eftersom det i dag utförs många ingrepp på barn där barnet inte är med och bestämmer. De flesta föräldrar överväger exempelvis att vaccinera sina barn. Detta eftersom de ­anser att det finns vinster att hämta och som man inte vill vänta med tills barnen blivit äldre.

Ja, det stämmer att man gör ingrepp på barn som barnet kan uppleva kränkande. Detta gör man för att det är medicinskt motiverat. Att vaccinera sitt barn mot allvarliga sjukdomar är medicinskt motiverat. Att skära bort delar av barnet för att man har lust att göra det är inte medicinskt motiverat.

I Europa har främlingsfientliga grupper väckt debatten. Ett exempel är den sannfinländska riksdagsledamoten Vesa-Matti Saarakkala, som anser att omskärelse av pojkar borde kriminaliseras.

Ja, det stämmer att en del främlingsfientliga är emot manlig omskärelse. Det är dock bara ett fult guilt-by-association-argument att dra upp det. Det finns fullt tillräckliga argument mot omskärelse av spädbarn som inte är rasistiska.

Drömmen om ett mångkulturellt Sverige kan bara förverkligas genom ömsesidig förståelse och respekt för olika kulturers värderingar och traditioner. Även minoriteter ska ha rätt till sin tradition.

Det är inget fel i sig att ha en tradition, vare sig man räknar sig till en minoritet eller inte. Men när traditionen går ut på att i onödan skära bort delar av spädbarn är det inget som förtjänar någon respekt.

Jag har redan skrivit mycket mer utförligt om manlig spädbarnsomskärelse i ett inlägg för ett par månader sedan. Jag hänvisar dit för mer grundlig argumentation, och hoppas fåfängt att jag aldrig mer får anledning att återkomma i frågan.

Etiketter:,
Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle | 11 Comments »

Undantaget som bekräftar regeln

tisdag 18 september, 2012

I det här inlägget ska jag inte blogga politik, energi, jordbrukstips eller pseudovetenskap, utan i stället ägna mig åt en språkgrej som för den mångbottnade läsekretsen säkert är välbekant och en ickefråga, men som uppenbarade sig för mig först häromveckan.

I många år har jag stört mig på uttrycket ”undantaget som bekräftar regeln”. Som jag stött på det har det varit så bottenlöst korkat. Någon har en uppställd vardagshypotes, till exempel ”det regnar alltid när jag ska till frisören”, och så stöter man på ett brott mot regeln, i det här fallet att det är soligt när det är dags att klippa sig. På något sätt tas detta till intäkt för att man hade lite extra rätt. ”Ja, det är undantaget som bekräftar regeln” kan det belåtet heta. Men hur sjutton tänker man då? En hypotes blir ju näppeligen starkare för att man hittar sakförhållanden som är oförenliga med den.

Att det här är ett genomgripande samhällsproblem exemplifieras av senaste Teknikens Värld, där det står att läsa
Det där med att alla bilar blir större med varje generationsskifte stämmer förstås inte helt, säg den regel som inte bekräftas av ett undantag. Nya Peugeot 208 är faktiskt mindre än föregångaren…
Vadå bekräftas? Självklart kan man ha tumregler som visar sig ha undantag, men inte fasen bekräftas regeln av att man hittar ett undantag från den.

Så långt furie över tingens oordning. Men så – ordning! Jag snubblade, på en engelskspråkig sida, över en förklaring till vad uttrycket egentligen betyder.
Stopp nu, alla lindströmianer. Innan ni börjar jama om ”vadå egentligen”, läs klart det här.
Det handlar inte om att man hittar något som motbevisar ens regel och tar just motbeviset som bevis. Det handlar ursprungligen, i någon latinsk kontext, om att man utifrån ett undantag man hittar implicit kan hitta en regel. Exempel: En affär med en skylt ”söndagar stängt”. Därav kan man implicit läsa sig till att affären är öppen alla dagar utom söndagar. Den stängda söndagen blir undantaget som bekräftar öppetregeln.

(Exemplet med den söndagsstängda affären ter sig måhända lite långsökt för den som har förmånen att bo på ett ställe där affärer har öppet på söndagar)

Det här är enkelt att hitta om man bara googlar på det. Långt upp i listan hittar vi Hexmasters Faktoider som förklarar bakgrunden. Grejen är att jag har inte haft anledning att googla på det eftersom jag har brukat stöta på uttrycket i dess imbecilla form, och bara stört mig på vilket korkat uttryck det är.
Nu har jag fått det förklarat för mig och är därmed lycklig.
Skulle jag framöver stöta på det i imbecill form ser jag fram emot att sprida trivsel och uppskattning omkring mig genom att om- & ingående berätta om hur det ligger till. Det torde också vara ett givet konversationskort om jag någon gång skulle idka mingel och finna att vädret inte längre förslår som samtalsämne.

Publicerat i Inget särskilt | 2 Comments »

Någon på internet har fel!

fredag 7 september, 2012

Inspiration

…och denna gång är det Benjamin Katzeff Silberstein, på SvDs ledarsida i artikeln ”Dawkins anhängare behöver ödmjukhet”. Jag tycker att Silberstein har skrivit mycket läsvärt på sistone, men här brast det – åtminstone mot slutet.
Jag har faktiskt aldrig läst Dawkins, men det är inte Dawkins som är poängen.
Dels tycker Silberstein att

Mitt i allt detta är det svårt att komma ifrån att den rörelse som Dawkins ingår i präglas av en brist på ödmjukhet. (…) vissa av de missionerande ateister som finns i hans släptåg är heligt övertygade om sin egen överlägsenhet.

Det är helt visst så att det bland argumenterande ateister finns folk som beter sig otrevligt, men det är inte brist på ödmjukhet som är problemet. Ödmjuk inför vad? Inför möjligheten att Augsburgska bekännelsen när allt kommer kring visar sig vara till punkt och pricka sann? Eller kanske att zoroastrismen spikade det?
Ja, jag raljerar. Men inte så mycket. För vad menar man här? Att behandla religiösa personer respektfullt och, ja, ödmjukt, det är möjligt och rimligt. Men att vara ödmjuk inför religion som idé, var inte det något vi upptäckte att vi kunde sluta med cirka Upplysningen? För allvarligt talat. Med hjälp av vetenskap, källkritik och kristligt kritiskt tänkande har religionen, åtminstone i vårt hörn av världen, trängts tillbaka – inte medelst förtryck, utan medelst goda argument.
Det finns intellektuellt mycket goda skäl att inta en ateistisk hållning, det vill säga tills vidare anta att gudomar är hittepå. På samma sätt saknas helt goda intellektuella skäl att hålla religiösa föreställningar för sanna. Det betyder inte att människor inte kan hitta andra skäl att välja en religion att tro på, skäl som i en given situation kan tänkas vara både förståeliga och goda. Men det är inte samma sak som att det finns intellektuellt goda skäl att hålla en religiös världsåskådning för sann.
Vetenskapliga hypoteser om världens beskaffenhet prövas hårt mot varandra. Att man, när det gäller hypotesens sanningshalt, från en vetenskapligt grundad vy ska vara lite extra ödmjuk mot just en religiös ansats tycks mig bakvänt. Det finns ingen anledning att dela ut bonuspoäng till ovanligt orimliga hypoteser.

Silberstein fortsätter sedan med

Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om man så vill – som leder till (…)

Jag blir så trött. Påståendet eller insinuationen att ateismen också är en religion är bara så… slapp.
Som enkel grundprincip kan man säga att en vetenskapligt grundad ateism utgår från att det finns en yttre verklighet som vi kan få kunskap om med våra sinnen. (Den säger inte att allt våra sinnen säger oss är korrekt eller att vi kan uppfatta allt med våra sinnen, men det behöver man inte grotta ned sig i på den här nivån.) En, för att ta något geografiskt-kulturellt närbeläget, kristet grundad tro utgår från Bibeln. Det är en grundläggande skillnad. Bara en av dem vilar på en arbiträr auktoritet. Bara en av dem försöker, ställd inför saker vi inte förstår eller tidigare inte förstod, komma med förklaringar som inte på något oberoende sätt kan skiljas från fantasier. Det är inte två sidor av samma mynt, och att två människor är lika övertygade om att de har rätt innebär inte att de har lika rätt – eller fel.
Att tycka att ateism är en sorts religion är inte en klarsynt betraktelse. Det är inte en klok insikt. Det är bara slapphet.

Etiketter:,
Publicerat i Övrigt samhälle | 4 Comments »