Archive for september, 2015

Fine Till You Came Along

onsdag 23 september, 2015

Av lätt insedda skäl tycks det mycket om decemberöverenskommelsen (DÖ) nu i höstbudgettider. Eller rättare, det tycks illa om den. Men jag verkar inte kunna motstå frestelsen att försvara den, vilket jag tänker göra i det här inlägget.
Försvara och försvara förresten. Jag är inte heller förtjust i DÖ; den är inte bra. Men jag har inte kunnat inse att alternativen skulle vara mindre dåliga.

Bakgrund

När budgetar ska antas i riksdagen ställs konkurrerande motioner mot varandra tills en motion återstår; den ställs då mot regeringens proposition. Vi har länge haft en praxis att när ens eget budgetförslag röstats ned så lägger man fortsättningsvis ned sina röster. Detta har under många år möjliggjort för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Om SD hade följt denna praxis förra året skulle de först ha röstat på sin egen budget mot Alliansens, och sedan de förlorat lagt ned sina röster. Nu gjorde de inte det utan bröt praxis. DÖ är en reaktion på detta.
SD har ingen juridisk skyldighet att följa en praxis som inte är stadfäst i lag, det är det ingen som påstår. Icke desto mindre förändrar deras beteende de politiska förutsättningarna. Detta förstärks av att SD deklarerat att man avser [om möjligt] fälla samtliga budgetar som inte går dem till mötes i invandringsfrågor.
Det finns skäl att tro att de menar allvar med det. Att de inte känner någon särskild kärlek till just Alliansens budget står klart; de röstade först för budgeten, men har sedan röstat emot när budgetens innehåll ska implementeras.
Dessa omständigheter bidrar starkt till att den parlamentariska situationen inte är direkt jämförbar med tidigare mandatperioder. Så länge SD inte får vad de tycker är god utdelning i invandringsfrågor är de inte inställda på kompromisser och samarbete, utan på maximal obstruktion.

DÖ innehåller flera punkter, men den mest omdiskuterade är att man släpper fram en minoritetsregerings budget. Kritiken jag sett går i två huvudfåror. Den ena är att det är fel att inte fälla en dålig budget när man kan (med hjälp av SD). Den andra är att DÖ spelar SD i händerna genom att resten av riksdagen krumbuktar för att hålla dem utanför och att SD på något sätt blir enda oppositionen.
Båda kritikspåren har goda poänger, även om jag inte köper dem fullt ut. Men vilka är alternativen? Jag kan egentligen bara se två, och går igenom dem nedan.

Alternativ A: Samlingsregering

Man gör upp över blockgränsen. Kanske inte med precis alla partier utom SD, men tex S+M, eller S + småpartier.
Fördelen med detta skulle vara att man kunde hoppas samla en majoritet för en budget, utan att införa någon ny konstig praxis.
Men.
För det första kan man fråga sig vilken gemensam grund man har att bygga en budget på, vänster- och högerblock. Minns att bara dagen före valet anklagade S Alliansen för att ha begått väpnat rån mot svenska folket. Det är naivt att tro att sådant inte betyder något. Vidare – och nu är vi inne på skvaller jag hört från riksdagskorridorerna – verkar samarbetsviljan från regeringen (varmed såvitt jag förstår avses inte alla riksdagsledamöter på vänstersidan, utan just regeringen) vara på låg nivå och så ha varit från början. Vanligtvis välunderrättat skvaller lyder att till journalisterna pratar man om samarbete – eller gjorde i alla fall förut – men gentemot allianspartierna har det varit mer armbåge utan tillstymmelse till kompromiss- eller samarbetsvilja, och även att man är rätt, slätt & genuint otrevlig, på ett sätt som vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar varit tidigare. Åter, det är naivt att tro att sådant inte betyder något.

Men okej. Anta att man ändå skulle sy ihop någon sorts samlingsregering. Hur skulle dess budgetar se ut? Antagligen utslätade till ett glas mellanmjölks gräns. De flesta riksdagspartierna står visserligen med vissa internationella mått nära varandra; de är någorlunda eniga om budgetdisciplin, de vill vara kvar i EU, de är inte stalinister eller nazister. Men med svenska mått finns ändå stora skillnader mellan höger och vänster, hur man ser på och vill lägga upp samhället. Ett budgetsamarbete mellan höger och vänster skulle antagligen mest bestå i att respektive sida vägrade bort de mest utstickande delarna av den andra sidans idéer. Kvar blir bara förvaltning utan någon egentlig rörelse, åtminstone om man tänker sig S+M eller liknande. DÖ tillåter åtminstone att endera blocket driver igenom idéer. Med stor samlingsregering är det slut med idéerna.

För det andra skulle även detta med utomordentlig lätthet kunna beskrivas som att etablissemanget krumbuktar sig för att stänga SD ute, och det skulle vara sant. Det skulle vara ännu mer sant, eller mindre osant, att SD är den enda oppositionen. Detta recept har redan prövats i Europa och det har inte lett till främlingsfientliga partiers undergång.

För det tredje är S + mindre partier i varierande konstellationer sedan gammalt en S-favorit, eftersom det i det närmaste garanterar socialdemokratin evigt maktinnehav. Jag må ha röstat S i en tidigare ungdom, men som centerpartist är jag inte särskilt lockad av ett sådant prospekt.

Så i korthet löser inte den vägen SD-martyrskapet och även om en del dåliga budgetidéer skulle kunna hejdas skulle man knappast kunna komma med några bra heller.

Alternativ B: Samarbeta med SD

Det föreslås ibland att man ska försöka komma överens med SD om budget. Men finns det förutsättningar för det? Jag har länge varit skeptisk till isolationslinjen, baserat på antagandet att bästa sättet att hantera SD är att låta dem malas ned i samma vardagslivets tråk och tvång som andra partier; låt vara att jag mest tänkt på det ur ett debattperspektiv snarare än ett regeringsperspektiv. Jag är ändå djupt skeptisk till detta spår.
För att motivera det ska jag börja med att beskriva hur jag uppfattar SD:s agerande.

I förra mandatperioden var SD nya i riksdagen, och de sade då i princip att de skulle sitta i båten. Mer eller mindre gjorde de det. Visst, de stökade till det ibland, men på det stora hela gjorde de som de sagt och försökte inte vända upp och ned på riksdagen.
Efter valet 2014 lät det annorlunda. Då var budskapet snarare att man inte tänkte nöja sig med att vara väluppfostrad utan tänkte skaka om saker och ting. Och det gjorde man, när man fick chansen med budgeten. Sett till detta har SD alltså varit konsekventa i sitt agerande.

SD är inte ett högerparti med olyckliga åsikter om invandring. Deras politik, den som inte direkt handlar om invandring, är över hela kartan. Ibland ligger den närmast Alliansen, ibland ligger den närmast vänsterblocket, ibland är den bara skandalös. (Deras budgetberäkningar är ofta helt huvudlösa, men jag är inte man att svara på om eller hur mycket mer far out än V-idéer om att anställa typ alla i offentlig sektor de är.)
Det verkar troligt att det enda SD egentligen bryr sig om med någon passion är invandringen; allt annat är förhandlingsbart.

På så sätt skulle det kunna vara ganska enkelt för endera blocket att få ihop en budget med SD. OM man kan tänka sig att ge med sig i fråga om invandringen.

Hur stora eftergifter skulle det krävas då? Det är omöjligt att veta förstås. Men gissningsvis mer och mer för varje gång man vill göra en ny budget. SD har inget incitament till något annat. Om de mer eller mindre struntar i övriga politikområden är strypt invandring det enda man kan betala dem med. Och vill man inte betala dem är de raskt tillbaka i martyrrollen, där de stortrivs.

Så, åter i korthet, ja man skulle kunna undvika DÖ genom att ta in SD i budgetsamarbete. Och man kommer nog kunna få igenom mycket av sin egen politik då. Men man måste också betala genom att ge SD invandringspolitiken.

Alternativ C, D, E…

Det kanske finns andra realistiska alternativ, men då vill jag se dem. Jag kan inte påminna mig att jag sett någon presentera något annat genomförbart. Och då räknar jag inte att låta SD fälla en budget per år som en genomförbar lösning.

Olika dåligheter

Kritik mot DÖ yttras ofta i ordalag som att politikerna måste växa upp, ta sitt ansvar, göra sitt jobb, komma överens och så vidare. Det är bra slagord, men jag har här försökt reda ut vad det betyder i praktiken.
En samlingsregering skulle inte lösa martyrproblematiken. Den skulle dessutom troligen kväsa dels allt relevant handlingsutrymme i budgetarna, dels deltagande småpartier. Den tycks skapa fler problem än den löser.
Att budgetsamarbeta med SD skulle kunna gå, om man släpper invandringen till SD.
Jag tycker inte att något av de här alternativen framstår som mindre motbjudande än DÖ. Sett bara till sig självt kan jag inte påstå att jag är förtjust i DÖ, men alternativen förefaller vara sämre.

Hur säker är jag på den slutsatsen?
Jag är inte säker. Jag har haft fel förut och kommer ha fel igen. Att ge invandringspolitiken till SD motsätter jag mig bestämt, men samlingsregering på ett eller annat sätt kanske i praktiken skulle visa sig vara en bättre lösning än DÖ.
Fast jag betvivlar det. Och även om jag inte kan veta vad som är rätt måste jag tro någonting. Och då tror jag att DÖ är en mindre dålig lösning än alternativen.

———–

Inläggets titel ”Fine Till You Came Along” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Stranger in a Strange Land

måndag 14 september, 2015

I mitt flöde har det dykt upp prognoser om att bara en av tio som nu flyr till EU [och får stanna] någonsin kommer kunna komma in på arbetsmarknaden.
Som jag kanske påpekar onödigt ofta är migration och integration långt ifrån mitt specialområde, men jag törs ändå säga att jag inte tror på den prognosen.
Sverige har en del uppenbara problem med höga trösklar in på både arbets- och bostadsmarknad, och sysselsättningsgraden bland utrikes födda är lägre än för inrikes födda. Men 2013 var den 63 % – jämfört med 78 % för hela befolkningen.
(Källa SCB: http://www.scb.se/sv_/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/23265/23272/behallare-for-press/374972/)
Det måttet säger inte allt, men det säger nog tillräckligt för att man ska kunna avfärda domedagsprognoser runt 10 %.

Även om det är väldigt långt ifrån alla som nu flyr hit som kommer från Syrien är det nog denna grupp som diskuteras mest. Går man tillbaka några år var Syrien visserligen en stenhård diktatur, men det fanns ändå infrastruktur som utbildning. Kvaliteten kan jag inte mycket om, men det är nog lugnt att påstå att läget för sådant var långt bättre än på platser som Somalia och Afghanistan.
Jag kan förstås inte veta, men personligen tror jag att de som nu kommer hit från Syrien har relativt goda chanser att etablera sig i det svenska samhället. Vi behöver givetvis jobba med det här, och jag vill inte förringa svårigheterna med det, men att hissa domedagsflagg tror jag inte alls är motiverat. Tvärtom misstänker jag att det som i dag tvivelsutan är en kostnad på lite sikt ska visa sig vara en nationalekonomisk vinstlott.

Jag tycker inte att man primärt ska basera sitt flyktingmottagande på sådana överväganden. Men det är oundvikligt att de kommer upp och i viss mån spelar in. Då kan man tänka sig att en dos SCB motverkar hyperventilation.

(Det här var från början en lång Facebook-statusuppdatering som jag sedan tyckte att jag lika gärna kunde omvandla till kort bloggpost.)