Archive for juni, 2015

No More Mr Nice Guy

tisdag 23 juni, 2015

Sverige som medlingsinstitut – jag hade en kommentarstrådsdiskussion med Jonas H på Facebook i vilken vi mest pratade förbi varandra, men jag ska här försöka svara på vad jag tror var frågan, eller något ganska nära i alla fall. Och jag gör det här, för det kändes väl långt som FB-kommentar.

Frågan jag svarar på (och som kanske, kanske inte är den som ställdes) är, när man funderar på Nato-medlemskap för Sverige, om man då inte måste väga in Sveriges minskade tyngd som internationell medlare vid minskad/avskaffad neutralitet.

En följdfråga man måste ställa sig själv är hur detta intresse ska rangordnas jämfört med svenskt nationellt säkerhetsintresse. Man kan förstås komma fram till att det är överordnat, eller att det inte är det, men man måste ställa sig frågan, annars kan man inte värdera svaret på huvudfrågan.

Men för att gå på den direkta frågan så tror jag att Sveriges medlarstatus, sådan den nu är, påverkas ringa av ett eventuellt Nato-medlemskap. Jag säger inte matematiskt noll, men ringa.
En relevant observation är att Norge tycks kunna fungera som medlare, trots sitt medlemskap i Nato. Mina kunskaper i modern historia brister, men kan man ens säga att Sverige varit en mer framgångsrik medlare än Norge?
Sverige och Norge är så lika att det är svårt att komma mycket närmare att ha en kontrollgrupp.

Vad gäller minskad/avskaffad neutralitet måste man, för att rekapitulera en smula, komma ihåg att vi inte är neutrala i dag. Vi är militärt alliansfria (eller allianslösa som jag hellre skulle vilja säga), men neutraliteten är sedan länge övergiven, och denna gång officiellt, inte i smyg som under kalla kriget. Vi har diplomatiskt lierat oss med EU samt våra grannar, vilket väl ska översättas till Norge eftersom våra andra omedelbara grannar är med i EU. Kanske Island, som medlem i Norden.
Jag är inte expert i ämnet, men tror att ett lands formella neutralitet är av ringa betydelse för dess framgång som medlare. Vad som är viktigt lär bero på konflikten man medlar i, men att uppfattas som en juste spelare, och/eller att ha stora egna muskler, är nog sällan oviktiga komponenter.
Men om man antar att neutralitet i en konflikt är viktig, hur påverkar då svenskt Nato-medlemskap? Såvitt jag kan se ska samtliga följande villkor vara uppfyllda för att Nato-medlemskapet i sig ska göra att Sverige diskas:

* Ingen av de inblandade i konflikten ska vara ett EU-land eller Norge/Island.
* EU ska inte ha tagit ställning i konflikten. Knappast heller FN, när jag tänker på saken, även om det kan finnas lite mer spelrum där.
* Nato som organisation ska ha tagit ställning i konflikten. Alltså inte ett enskilt Nato-land, utan Nato som organisation.
* De ingående i konflikten ska ha som krav på medlaren att den är neutral i konflikten.

Vilka konflikter uppfyller dessa villkor? Kommer ni på några?
Det går säkert att konstruera en tänkt konflikt som uppfyller villkoren ovan. Det kanske rentav finns någon i dag som jag i brådrasket inte kommer att tänka på. Men det lär vara en väldigt liten delmängd av världens totala konflikter.

Kort sagt: jag säger inte att ett Nato-medlemskap i alla lägen skulle ha matematiskt noll påverkan på Sveriges möjligheter att fungera som internationell medlare. Däremot säger jag att det verkar troligt att påverkan i de allra flesta fall skulle vara försumbar.
Detta innan man ens tagit ställning i hur medlarskapet ska vägas mot nationell säkerhet.

———–

Inläggets titel ”No More Mr Nice Guy” är ännu ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Annonser

Revisionist

söndag 21 juni, 2015

På kort tid har det nu publicerats i alla fall två debattartiklar mot ett svenskt Nato-inträde. Jag tycker att båda brister allvarligt i sin argumentation, och i vissa stycken även i sin sanningsenlighet. Jag välkomnar en Nato-debatt, men folk får gärna skärpa sig också.

Den första artikeln har jag redan skrivit om både på Facebook och Twitter (@DanTilert). Den är inte huvudnumret i det här inlägget, så jag bara lyfter in ungefär vad jag skrev där.
Hirdman skriver:
http://www.dn.se/debatt/tio-myter-och-missforstand-om-svensk-sakerhetspolitik/
Det är egentligen och ungefärligen de argument mot Nato vi brukar se. Vi ska inte se om vårt försvar, för då kommer Kreml få dåndimpen. Som vanligt funderas inte över VARFÖR denna dåndimp, om man inte räknar ett omyndigförklarande psykologiserande över Kreml.
Men de är inte idioter i Kreml. De vet att Sveriges försvar är just ett försvar, utan nämnvärd förmåga att överfalla Ryssland, och det lär inte ändra sig i brådrasket.
Varför då denna Kremls besatthet vid att Sverige inte ska vara förmöget att försvara sig? Det hade kunnat vara värt en rad eller två också.
(Ni kan också få ett facit från mig. Låg nivå på svensk försvarsförmåga gynnar rysk militär och politisk handlingsfrihet, samtidigt som det missgynnar svensk militär och politisk handlingsfrihet. Svårare är det inte.)
Lyckligtvis, för den som vill läsa längre kommentarer, finns det andra som bemött Hirdman.
Långt och systematiskt här.
http://www.svd.se/nato-hirdmans-misslyckade-myth-busting
Inte lika systematiskt men betydligt kortare i del av denna artikel i dag.
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vanskap-byggs-inte-med-hot-och-logner/
Som påpekas både av Mattias S i Facebook-kommentar och i DN-ledaren tycks Hirdman numera ha Kreml som uppdragsgivare. Jag vill egentligen att argument primärt ska bedömas på sin egen styrka och inte på avsändaren, och det tycker jag funkar fint även i detta fall. Jag går dock med på att i det här fallet är avsändarens kopplingar relevant information.

Uppdatering den 22 juni: Det har nu kommit ett svar från andra gamla Moskva-ambassadörer. Borde vara tillnyktrande läsning. Det är bistra ord.
”Det är Sven Hirdman som sprider myter”
Lösryckt: ”Det är svårt att se några verkliga möjligheter att med nuvarande premisser föra en dialog med Putins Ryssland om en revidering av säkerhetsordningen i Europa. Denna behöver inte revideras utan respekteras. Sannolikt skulle dock inte heller eftergifter och anpassning minska spänningen. Konflikten med Väst fyller helt enkelt en viktig funktion i den nuvarande ryska maktutövningen. Dessvärre måste kanske EU, Sverige och även Nato åter utveckla sin förmåga att hantera en utdragen konfrontation. I den kraftmätning som nu pågår väcker en sådan förmåga respekt och verkar avhållande, medan försöken att se konflikten från motsidans synpunkt och söka efter kompromisser tolkas som svaghet och genererar större aptit.”

Den andra artikeln är skriven av Thage G Peterson, som var försvarsminister 1994-1997 – av en händelse under samma period som jag gjorde min militärtjänst. Han har publicerat sig på Aftonbladet Kultur, vilket väl kan sägas sätter tonen för vad han skriver.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20984299.ab
Jag tänker fiska den. Inte i alla detaljer, men valda delar. Citat ur artikeln kursiveras, mina kommentarer i normal stil.

Artikelns inledning är ett försvar av alliansfrihet och neutralitet (och ett starkt försvar, vilket han försiktigtvis inte återkommer till i resten av artikeln). Neutraliteten återkommer han till, och talar om som om Sverige fortfarande var neutralt. Det är vi inte. Vi var det förstås inte under kalla kriget heller, som alla egentligen vet, men vi höll oss till den fasaden. Man kan debattera exakt när vi slutade vara neutrala även på papperet. Några bud är EU-inträdet 1995, utrikesdeklarationen 2002 eller solidaritetsförklaringen 2009. Oavsett vad man fastnar för: Sverige är inte neutralt, inte ens på papperet.
Alla svenskar har nog inte uppfattat det. En sådan miss är försumlig, det här är inte något som skett i hemlighet, men också förståelig om man inte är intresserad av utrikes- och försvarspolitik. Men att en före detta försvarsminister underblåser den illusionen är oförlåtligt.

Vår säkerhetspolitik bidrog till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Och fred för vårt eget land. Utan kärnvapen.

Redan tidigt i artikeln drar han i med vad jag vill kalla en dubbel osanning. ”Utan kärnvapen.” Vad menar han då? Det får väl ändå anses bekräftat att Sverige under kalla kriget stod under Västs kärnvapenparaply. Att det gjordes i smyg förändrar inte faktum.
Han kan också mena att vi måste befatta oss med kärnvapen om vi går med i Nato. Det är ett vanligt argument mot Nato. Det är också, beroende på sagesmannens kunskaper, antingen lögn eller bara felaktigt. Nato har explicit sagt att ingen som inte vill ha kärnvapen hos sig behöver ha det. (Nato har för övrigt inga egna kärnvapen. En del länder som är med i Nato har kärnvapen. Samma sak kan sägas om EU.) Peterson, som före detta försvarsminister, måste rimligen veta hur det förhåller sig med den saken. Därför, för att inte beslås med en direkt lögn, antyder han saken i stället. Han kan alltid säga sedan att han menade något annat.

Ingen stat får isoleras eller utpekas som potentiell fiende. Det som nu händer i relationerna till Ryssland tjänar enligt min mening inte freden. Tvärtom. Isolering av stater och folk är farligt. Det leder inte till fred. Se på Nordkorea. Isolering leder i stället så småningom till främlingskap, ökade spänningar och fiendskap.

…så vad som gick fel med Nordkorea var att andra länder isolerade dem? Inte att Nordkorea har isolerat sig självt, eller några andra politiska beslut i landet?
Och vi får inte peka ut Ryssland som potentiell fiende. Inte efter flera invasioner av grannländer, inte efter explicita krigshot, inte efter skrammel med kärnvapen riktat mot oss och våra grannar. När, exakt när, är det tillåtet att göra det säkerhetspolitiska övervägandet att en annan stat inte enbart agerar för vårt eget bästa? Får Ukraina fundera så djärvt, eller leder det bara till ökade spänningar?
Inte med ett ord berörs Kremls eget agerande i det här sammanhanget. Sverige ska bara nicka och le, annars ökar spänningarna. Man får förmoda att Peterson önskar bort de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland också. Nicka och le.
För det vet vi ju alla. Att hyscha och ge efter för hot, det är det bästa sättet att få en trygg tillvaro i framtiden.

I stället för att tala om freden, så är det krig man talar om. I stället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar, så är det lösningar genom krig det spekuleras om.

Om nu en annan stat genomför seriösa krigsförberedelser mot oss, vilket enligt bland andra Säpo är klarlagt att Ryssland gör, så är det vår förbannade skyldighet att fundera över vad det kan och bör få för följder. Det betyder inte att man är säker på att det blir krig, än mindre att man hoppas på det. Men att en försvarsminister emeritus sitter och ondgör sig över att andra tar situationen på allvar borde föranleda ett retroaktivt avsked från ministerposten.

Rysslands ingripanden i Ukraina och på Krim har inneburit att alla länder i grannområdet känner sig hotade. Det är i och för sig en naturlig reaktion. Men Nato har gjort allt för att förvärra situationen genom att placera ut trupper och tunga vapen utmed Rysslands gräns. Man verkar inte ha sparat någon möda för detta. Spänningarna har ökat.

Till att börja med: Han skriver ”i Ukraina och på Krim”, som vore inte Krim en del av Ukraina. Han kallar det ”ingripande”. Vi har något i stil med 7000 döda och kanske en miljon på flykt undan Rysslands överfall. ”Ingripande” signalerar att man ingriper i ett skeende för att förhindra att något värre uppstår. Det är knappast en slump att Peterson valt den termen. Det är som taget direkt ur Kremls repertoar. Han borde skämmas.
Och sedan är det Natos fel, som vanligt. Har Peterson missat Rysslands hotfulla beteende även mot Natoländer? Exempelvis kidnappningen av en estnisk underrättelseofficer på estniskt territorium. Hotet att slå till mot Warszawa med kärnvapen. Allmänt löst tal om att gå i krig mot sina gamla Sovjetvasaller. Då är det Natos skyldighet att förstärka försvaret i dessa länder – särskilt som Nato under lång tid kraftigt rustat ned i Europa. En nedrustning som inte direkt verkar ha minskat spänningarna, utan snarare gett Kreml ökad motivation till militära äventyr.

Sverige verkar ha valt sida genom att släppa in Nato i det försvars- och säkerhetspolitiska tänkandet. Men neutralitet gäller faktiskt neutralitet gentemot båda de gamla stormaktsblocken. Det som måste tillämpas är samma språk gentemot både ryssar och amerikaner. Det finns inga undantag åt något håll.

Ja men nu var det ju det här med neutraliteten. Vi är inte neutrala. Släpp det.
Och även det förutan – den heliga neutraliteten är alltså att sitta still och le när våra grannar överfalls. Jomen det känns väl som en stabil långsiktig strategi?

Men västmakterna svek möjligheten till en långsiktig stabil fred i Europa med goda grannrelationer åt alla håll. Warszawapakten upplöstes men inte Nato. Som i stället för öppenhet och fredsansträngningar började att växa så nära Rysslands gräns som möjligt.

Eh va? Till att börja med var Natos upplösning aldrig något som förespeglades någon. Vidare har Nato länge ansträngt sig – och detta är väldokumenterat – för att Ryssland efter kalla krigets slut inte ska känna sig förfördelat, jag frestas säga som med ett bortskämt och lynnigt barn. Nato har slutligen inte kastat sig över de gamla Sovjetstaterna och -satelliterna för att sluka dem. Tvärtom är det dessa stater som, med övergreppen från sin gamla överherre i färskt minne, med frenesi har sökt säkerhet hos Nato, ett Nato som länge tvekade innan man tog emot dem. Att utmåla det som ”att växa så nära Rysslands gräns som möjligt” är dels ohederligt, dels oerhört oförskämt mot de stater som levt under Sovjets stövel. Ett långfinger åt Östeuropa. Åter: Skämmes, Peterson.

Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som Sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser. Men det kan ju vara så att också Ryssland och dess folk och president vill ha fred i sitt närområde.

Vadå ”men”? Vad menar karln här? Typ att ja, jo, Sovjet var ju inte så mysigt alltid MEN Ryssland har rätt att bestämma över sina gamla vasaller, för det skulle kännas bättre för Ryssland?
Pro tip: Om Ryssland vill ha fred i sitt närområde, starta inte krig där. Det skulle hjälpa.
Ingen kan trovärdigt utmåla dessa länders Nato-medlemskap som hot mot Rysslands säkerhet. Det är struntprat. Vet inte Peterson det, eller struntar han i det?

president Putin deklarerade nyligen att det inte finns någon anledning att frukta Ryssland. Ryssland vill inte ha krig. Detta tonades ner i svenska medier. Men när USA:s Nato-ambassadör några dagar senare kom med skrämselpropaganda mot Sverige, så fick det stor plats.

Jamen dåså. Putin har sagt det, då är det så. Sanningsvittnet Putin. Mannen som satt i system att ljuga oss rakt upp i ansiktet, eftersom han vet att vi har svårt att tro att någon kan vara så fräck. Mister ”det är inte vi på Krim” har talat.
Det här motiverar ett argumentum ad Youtube. ”Jag har inte ätit någon smet.”
Vartefter jag skriver det här inlägget får jag svårare och svårare att tro att Peterson själv tror på vad han skriver.
Och vad är det för skrämselpropaganda han sedan talar om? Det får vi gissa. Jag gissar att det var icke-nyheten att endast medlemmar i Nato kan räkna med skydd i enlighet med artikel V. På precis samma sätt som bara den som tecknat en försäkring kan räkna med ersättning i händelse av skada, även om man lajkat försäkringsbolaget på Facebook. Om det är skrämselpropaganda kan det fasen inte vara lätt att vara Peterson.

Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den när jag som försvarsminister sysslade med utbåtsfrågan. Jag tänker på detta i dag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner, trots att vi vet att både amerikaner och kineser finns med i verksamheten. Liksom att det bedrivs militär underrättelseverksamhet mot Sverige.

Första halvan av det här är en halmgubbe. Jag ser nästan ingen som bedriver hets mot ryska folket. Att oroa sig över Kremls handlande och avsikter kan inte med någon intellektuell hederlighet i behåll kallas rysskräck.
Och nu råkar det ju vara så att vi har från officiellt svenskt håll att Ryssland är bland de mest aktiva när det gäller underrättelseverksamhet riktad mot Sverige. Är det då rysskräck att inte tysta ned det?
Det här är ju bara larv. Vilken redaktör trycker sådant här?
Ja just ja, vi är på Aftonbladet Kultur.

Jag tycker inte att man kan utesluta att det är västs eget agerande som har framkallat de hårda motsättningarna. När det så kallade östra partnerskapet tillkom bad man faktiskt om en kraftig rysk motreaktion.

Så väst/EU skulle alltså INTE ha erbjudit ekonomiskt samarbete med Sovjets gamla lydstater. Vi skulle med flit hålla kvar dem i fattigdom, för vi borde ha insett att Ryssland skulle bli jeteargt om Ukraina och de andra gavs möjlighet att göra sina egna val?
Här omyndigförklaras inte bara Ukraina, Baltikum et al, utan även Ryssland. Det förstår man ju att Ryssland inte kan acceptera att andra stater utvecklas i demokratisk riktning och gör egna val. Sådana är de, ryssarna. Det vet man ju. Det borde vi förstått. Eller?
Är det någonstans vi hittar russofobi så är det väl här, när man förutsätter att Ryssland kommer agera brutalt och ociviliserat.

Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner, som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Det betyder absolut inte att relationerna ska grundas på underdånighet och undfallenhet.

Peterson, har du läst vad du själv har skrivit lite högre upp i den här artikeln? Jo, underdånighet och undfallenhet är exakt – exakt – vad du predikar i praktisk handling.

Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.

Realism har Peterson dock förkastat. Neutrala är vi alltså inte, hur mycket han än upprepar det.

Det är dessutom så att enkla vardagliga relationer, som handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte, öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet.

Å men vad fint, Peterson har träffat ryssar i gamla stan och de höll inte alls på att ockupera Mynttorget och utropa Nya Ryssland.
Han har inte helt fel. Jag har själv tryckt på att man inte ska gå från antipati mot Kremls göranden till allmän fientlighet mot ryssar. Men är Peterson medveten om att sådant som brukar sortera under sådant här, som att ge stöd till ryskt föreningsliv och rysk demokratirörelse, ses som fientliga handlingar av Kreml? Vet han att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen? Har han alls någon koll på hur Kreml på senare år kväst det ryska civilsamhället?

Peterson avslutar:
Att gå med i Nato är inte bara en formalitet som många tror. Vi är ju redan där, säger en del. Men nu gäller det neutralitet eller inte. Alliansfrihet eller inte. Självständighet eller inte.

Ständigt denna neutralitet.
Nej, det gäller inte neutralitet eller inte. Vad man än önskar har svaret länge varit ”inte”. Och vad sjutton är den där slutklämmen? Vadå självständighet? Vill man argumentera för att Sveriges självständighet håller på att gå om intet, ja då får man – wait for it – argumentera för det. Inte bara slänga dit det som sista mening och hoppas att läsaren ba’ ”ja det står ju som avslutande poäng till en lång text, det måste vara sant”.

Jag tycker det är bra att Nato-medlemskap, och försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, alls debatteras. Det har under många år varit svårt att få någon debatt alls i sådana frågor.
Det är också, givetvis, tillåtet att tycka och publicera snart sagt vad som helst, och det bör det vara. Men vi kan väl säga så här: det förvånar mig inte att det är just på Aftonbladet Kultur som Peterson skriver den här artikeln. AB Kultur har länge drivit en linje som bäst kallas Kreml-vänlig, och förutsägbart portionerat ut Kremls talepunkter för dagen. Det har de rätt att göra. Den här artikeln är helt i samma desinformationsspår. Den som läser bör, tycker jag, vara medveten om det.
Som jag skrev tidigt i inlägget, man ska inte förkasta artikeln av just den anledningen. Men det saknas inte andra anledningar.

————

Inläggets titel ”Revisionist” är ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Prioriteringsproblem

söndag 14 juni, 2015

Miljöpartiet har begått kongress, under vilken man upprepade att klimatfrågan är vår viktigaste fråga. Därför beslöt man sig för att lägga ned sitt krig mot kärnkraften.
Nej, det är förstås inte sant.
Miljöpartiets raison d’être är att bekämpa kärnkraft. I själva verket struntar man i klimatfrågan.
Nej, det är inte heller sant, mer än till hälften.
Det finns ingen anledning att betvivla att MP känner starkt i klimatfrågan. Däremot saknar man antingen förmåga att prioritera, eller så har man prioriterat, och då funnit det viktigare att bekämpa kärnkraft än att jobba för klimatet.
Något av dessa alternativ är tvivelsutan helt sant, och det här inlägget handlar om hur dåligt det kan bli när man inte kan prioritera rationellt.

Jag har i över ett halvår ruvat på ett inlägg som handlar om just detta, förmågan eller oförmågan att prioritera i energi- och klimatpolitiken, med fokus på kärnkraften. Jag är medveten om att MP inte är de enda syndarna på området, men de gör nog mest väsen av sig, så de får klä skott som exempel i det här inlägget.
Jag har tidigare flera gånger skrivit om kärnkraften och dess säkerhet; för enkelhets skull refererar jag till min kategori Energetiskt material. Jag drar inte de resonemangen igen men tar med mig några tidigare slutsatser: enligt tillgängliga siffror är dagens kärnkraft för två av de allra viktigaste måtten, dödlighet och växthusgasutsläpp per producerad energimängd, i samma liga som vind- och vattenkraft, och slår av allt att döma solceller med relativt bred marginal. Samtliga dessa energislag är dock för dödlighet och utsläpp förkrossande överlägsna fossila energislag.
En sak som alltid kommer upp i kärnkraftsdiskussionen är avfallsfrågan, och den har jag nog inte svarat riktigt ordentligt på i tidigare inlägg. Det är synd eftersom det finns bra svar på den. Jag hoppas dedicera ett eget inlägg till den frågan i närtid.

Kan vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Det är en fråga som ofta kommer upp. Jag tar omvägen att börja med den.
Klart vi kan. Det är plättlätt. Det är bara att ersätta gapet mellan produktion och behov med fossilkraft. Det är gott om kol och gas lång tid framöver. Det är så alla andra länder har gör, som inte byggt sin produktion på vatten- och kärnkraft. Sverige är i dag ett undantag, men vi kan när som helst välja att göra som de flesta andra.
Det är förstås en urdålig idé att göra så om man tycker global uppvärmning är viktig. Så kan vi lägga ned den svenska kärnkraften och ersätta gapet mellan produktion och behov med koldioxidsnåla källor? Som vatten, vind och sol.
Tja. Kan och kan.
Det här är inte inläggets huvudtema, så jag djupdyker inte i argumentation där, men se gärna lästips sist i inlägget. Men jo, ska jag skjuta från höften så tror jag nog vi kan göra det.
Det är inte enkelt. Vi har bestämt oss för att vi inte ska bygga ut fler älvar med vattenkraft. Vindkraft kräver enorma ytor, och även i ett så glesbefolkat land som Sverige blir det ofta protester när man vill bygga. Vårt nordliga läge gör oss inte särdeles lämpade för solkraft. Vind- och solkraftens väderberoende natur kan förutom att ställa stora krav på elnätet också kräva att vi bygger om vår vattenkraft så att den kan generera högre effekt då vädret är otjänligt och effektbehovet stort. Det kommer i sig ha betydande konsekvenser för älvmiljön. Och även om man gör detta ökar risken mycket kraftigt för att vi i vissa situationer helt enkelt får elbrist, och företag (troligen framför allt företag) kan bli utan el periodvis.
Men ja, Sverige har goda förutsättningar för i alla fall vind- och vattenkraft, och antagligen går det att avveckla den svenska kärnkraften utan att svenska växthusgasutsläpp sticker iväg kraftigt. Det kommer inte bli lätt och det kommer kräva en del uppoffringar, men det går nog.

Bör vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Nej, det vore jättedumt.
Och det av i alla fall tre huvudsakliga skäl.

Ett: Det skulle kräva en jätteinsats utan att ge något substantiellt tillbaka i form av säkrare eller renare energi, enligt resonemangen ovan.

Två: Sveriges utsläpp relativt resten av världens utsläpp är små, och skulle så vara även om vi eldade kol för glatta livet. Som ofta framhålls från exempelvis miljöpartistiskt håll är ett av Sveriges viktigare bidrag i klimatarbetet att föregå med gott exempel och visa vad som kan göras.
Nu råkar det vara så att Sverige på 70-talet, då vi var betydligt mindre rika än i dag, avskaffade koldioxiden ur sin elproduktion, och det genom att fokuserat ersätta fossil produktion med kärnkraft. Ett fåtal länder gjorde ungefär samma sak. Alla länder skulle inte kunna göra det i dag, för kärnkraft ställer vissa krav som alla länder inte uppfyller. Men väldigt många av de stora utsläppsländerna i dag skulle kunna göra det. Kunde Sverige med 70-talets ekonomi så kan de i dag.
Det finns inga avgörande tekniska hinder för en sådan utveckling. Att bygga kärnkraft är dyrt, men sett över tiden kostar det ungefär som vindkraft, och som sagt – kunde vi på 70-talet så kan man i dag.
Att den globala uppvärmningen skulle lösas på så sätt är kanske långsökt, men inte i första hand av tekniska eller ekonomiska skäl, utan av politiska.
Sverige är ett fantastiskt framgångsexempel, men det exempel vi ska visa upp framöver är tydligen hur vi ångrade denna framgång av… just ingen särskild anledning, mer än att det där med kärnkraft känns lite jobbigt i magen.
Vi ska alltså inte bara som många andra länder strunta i att göra något, utan vi ska först ha en lösning och sedan med flit slänga bort den. Jag har svårt att tänka mig sämre förebilder.

Tre: Diskussionen om huruvida vi kan avveckla kärnkraften i Sverige utan att öka våra växthusgasutsläpp är feltänkt från början. Växthusgaser bryr sig föga om nationsgränser, och vår elmarknad är även den (i en första approximation) internationell. I dag utgör elen från våra kärnkraftverk baskraft i elsystemet. Vattenkraft kan säljas som reglerkraft dit det behövs – till exempel till andra länder, som då slipper använda fossilgas som reglerkraft. Vi kan även sälja baskraft till länder som behöver detta, och dessa länder kan då dra ned på fossilkraft. Lägger vi ned kärnkraften måste vi dels ta mer vattenkraft i anspråk som baskraft, dels måste vi själva använda mer reglerkraft. Och vi kan inte sälja lika mycket koldioxidsnål baskraft.

Alltså: Så länge det finns fossilkraft på elnätet kan den bli undanträngd av koldioxidsnåla källor, som kärnkraft. Fossilkraft dominerar i dag vårt internationella elnät. Om man, oberoende av anledning, stänger koldioxidsnål produktion frånhänder man sig möjligheten att ersätta fossilkraft med den. Det är inte en avlägsen teoretisk möjlighet utan dagens verklighet.

Sverige har ovanligt goda förutsättningar för vatten- och vindkraft. De flesta andra länder har inte våra möjligheter att få fram stora mängder koldioxidsnål reglerkraft utan är mycket mer beroende av fossila källor.
Det betyder i praktiken att nedlagd kärnkraft här blir extra fossilkraft någon annanstans. Att vi inom Sveriges gränser möjligen kan hålla utsläppen nere är egentligen inte till någon nytta.

Det här är centralt, så jag tar det igen fast på ett lite annat sätt:
att lägga ned svensk kärnkraft är ekvivalent med att bygga ungefär motsvarande mängd kol- och gaskraft. Detta gäller även om Sverige bygger ut sol, vind och vatten. Man kan gömma detta faktum genom att bara titta på nationella utsläpp, men det är globala utsläpp som spelar någon roll.

Man skulle kunna kalla det för Think Local, Act Global.

Ungefär motsvarande snedtänk hittar vi i Tysklands Energiewende, där man gör en massiv satsning på vind och sol. Kostnaderna är mycket höga, men det kan det ju vara värt om man fixar klimatet; hur man än gör kommer det att kosta pengar. Men hur är det med klimatfixandet egentligen? Det har bråkats högljutt om huruvida tyska koldioxidutsläpp gått upp eller ned något under Energiewende hittills (och prominenta MP-representanter jublar över Energiewende och hävdar att utsläppen sjunkit något).
Vem som har rätt är ointressant.
Det viktiga är valet Tyskland gjort. Man hade kunnat använda utbyggnaden av sol och vind till att avveckla kol och gas. Men man valde att i stället avveckla kärnkraften. Man hade kunnat kraftigt få ned sina utsläpp, men när det verkligen gällde, då gjorde man samma val som MP och många andra i Sverige: växthuseffekten var inte så viktig när allt kom omkring, utan det viktigaste var att i strid med vad vi borde veta bekämpa kärnkraften.
Att enskilda personer gör sneda riskvärderingar och kommer fram till att kärnkraft är ondska må vara hänt. Men när det sker på statsnivå är det ett intellektuellt haveri.

Detta är en bild av elproduktionen globalt, hämtad från Wikipedia Commons:

Här och var i världen byggs såväl sol och vind som vatten och kärnkraft ut. Men vad vi globalt framför allt gör är att bygga ut de fossila delarna.
Det pratas ibland om att man skulle kunna lösa koldioxidproblematiken genom att energieffektivisera. Det är vad jag frestas kalla en pipeline dream. Väldigt många människor lever i dag i svår elbrist, med svår inverkan på hälsa och snart sagt samtliga aspekter av sina liv. Effektiv elanvändning är givetvis bra, men världens energibehov är ökande, inte minskande.
Titta igen på cirkeldiagrammet. Det här är inte läge för en fajt mellan vind, vatten och kärnkraft. De är alla bra, och jag vill se mer helst av alla. Jag upprepar åter: det är kolet som är fienden. Mitt tålamod med andra dumheter är begränsat, och jag tycker att det borde bli en mer spridd uppfattning. Det tycks också vara uppfattningen hos den stora majoritet av IPCC-klimatforskare som ser kärnkraften som en nödvändig del av klimatarbetet.

När man måste välja
Att prioritera är att välja. Om man prioriterar allt prioriterar man i själva verket ingenting.
Jag tycker inte att det finns rationella skäl till att avveckla kärnkraften, men vissa, som MP, bygger sin existens på att vara emot kärnkraft. Man är också, rimligen uppriktigt, mycket intresserad av att bekämpa den globala uppvärmningen. Men när det verkligen gäller så väljer man alltså att avveckla kärnkraft först och fundera på klimatet sedan.
Ett sådant handlande förutsätter såvitt jag kan se minst ett av följande alternativ.
A: Man erkänner, i alla fall för sig själv, att det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att ordna klimatet.
B: Man är bra på att känna saker men klarar inte av att göra rationella övervägningar och prioriteringar.

Ett eller två av dessa alternativ är uppenbart i spel.
Inget av dem förtjänar respekt.

————

Det är förstås inte bara jag som resonerar så här. På ganska kort tid har det publicerats flera artiklar som ligger så nära vad jag tänkt skriva att det här inlägget känns lätt reduntant. Men du har kanske inte läst dem! Jag länkar här till två.
Kortast och på svenska är en artikel på DN Debatt av James Hansen.
Längre och på engelska är en artikel i Energy Policy:
Environmental and health impacts of a policy to phase out nuclear power in Sweden
Den senare artikeln kan tjäna som en sammanfattning av det mesta jag skrivit på området, plus mer därtill. Den tar ett litet tag att läsa, men det är ändå bara åtta sidor och jag rekommenderar den varmt.