Igår (den 15 oktober) har Stockholmscentern haft höststämma, under vilken man öppnade kandidaturerna till kommun, landsting och riksdag för nästa mandatperiod. Det var – som ofta inom Centern, även folk utifrån anmärker ofta på detta – en trevlig tillställning, med ett antal sidoaktiviteter.
En av dessa var att nya medlemmar skulle få chansen att öva sig på att tala i talarstol, och för att underlätta detta hade jag och några till ombetts att ställa upp som harar. Alltså, att från talarstolen prata i ett par minuter om vad som helst. Jag sade ungefär det här, vilket också är min huvudsakliga motivering till att skriva det här inlägget.
Givetvis – ska man arbeta för seger.
Men att ha en plan B kan också vara en klok strategi.
Det gäller alldeles särskilt för klimatförändringarna. Givetvis är det viktigt att arbeta för att hejda de av mänskligheten orsakade klimatförändringarna. Men tittar man på vad exempelvis FN:s IPCC-panel skriver, om man tittar på vad vi – vi som i mänskligheten – skulle behöva göra, och vad vi verkligen gör, så framgår att det är generande osannolikt att vi faktiskt kommer hejda klimatförändringarna.
Vi skulle förmodligen, rent tekniskt, kunna göra det.
Men vi kommer antagligen inte göra det.
Vi måste därför ta vårt politiska ansvar så att vi inte står oförberedda när effekterna hör av sig på allvar. Det är på vissa sätt en global fråga, men den är också lokal, och vi har förstås ett särskilt ansvar för Sverige.
En av de första grejerna att reda ut är: vem gör vad? Vem är ansvarig för vilka typer av åtgärder? Och vem har mandat att säga åt någon annan att göra saker? Har vi ingen struktur i det är det svårt att komma vidare.
Lika lyckligtvis som självklart är jag inte först med att tänka det här. SMHI har redan ett visst sammanhållande ansvar, och inte minst pågår det redan en utredning som ska svara på många av de här frågorna. Den ska vara klar tidigt nästa år.
Men det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. En utredning kan vara hur bra som helst; om den sedan bara arkiveras betyder den ingenting. Det måste finnas en politisk vilja och beredskap att ta hand om resultaten.
Jag tycker att Centerpartiet bör uppbåda både den viljan och den beredskapen. Det betyder inte att vi slaviskt måste anamma allt utredningen säger, men vi ska inte bli överraskade när den kommer, utan vara beredda att uppvisa ledarskap i en fråga som alltför snart kan bli väldigt viktig.
Tack.
En övrig notering från dagen är att det under dagen från talarstolen restes förslag om centerpartistiskt valvinst, vilket av församlingen mottogs försiktigt positivt.
Och ja. Jag har för avsikt att kandidera, åtminstone till riksdagen. Jag lär få anledning att återkomma om det.
Förvånansvärt vettig 