Archive for juni, 2010

Den eviga mobilfrågan (perpetuum mobile)

tisdag 29 juni, 2010

I min ständiga drift efter något att göra av med pengar på har jag nu fått för mig att det vore roligt med en Android-mobil. Varför det? För att det vore roligt. Jag har en Nokia E71 genom jobbet nu, och den är okej, eller rättare sagt riktigt bra, men rolig kan den inte beskyllas för att vara.

Det här är lite spännande. Jag har hittills i hela min levnad köpt en (1) mobil, 2006. Haft tre totalt, inklusive min E71.

Jag hade initialt tre krav:
* Android. För att det verkar lovande och bra.
* Stor fin skärm. För att det ska vara roligt.
* Ett fysiskt tangentbord. För att jag verkligen, verkligen gillar att ha ett fysiskt tangentbord på telefonen. För att tangentbord på skärmen uppenbarligen är crap. Om de inte var crap skulle det inte behövas en massa algoritmer för att gissa vad man försöker träffa för bokstäver. Med mitt fysiska tangentbord träffar jag rätt tangenter och behöver inte bekymra mig om vad en verbalt underutvecklad ordlista anser. Det här är uppenbarligen något jag känner starkt för.

En scanning av en svenska marknaden gav… noll mobiler som uppfyllde alla kriterier.
Äsch.
Jag kan ju vänta. Det är inte som om jag inte klarar mig med min E71. Så kanske det blir. Men det är roligare att grunna.

Så, något får man göra avkall på.
Min första ansats var SE X10 Mini Pro. Liten skärm, men ett riktigt tangentbord. Och billig. Halleluja!
Men jag har nu förstått att den lilla skärmen antagligen är en allvarlig begränsning.
Jag har sedan pendlat iväg långt åt andra hållet, och andas tungt över Samsung Galaxy S i9000. Absolut inte billig, och inget tangentbord. Men jag tänker, eller snarare fantiserar dåraktigt, att med en så stor skärm så kanske det ändå funkar tillräckligt bra att träffa rätt knapp? Om man använder den i landskapsläge.

Sedan har jag hört synnerligen lösa rykten om en kommande Pro-modell med tangentbord. Det verkar dock bara vara, tja, lösa rykten så här långt.

Vidare verkar det dumt att skaffa något som inte antingen har Android 2.2 (Froyo) eller som man kan vara säker på kommer att få det snabbt. Jag ser ingen anledning att lita på Samsung i det avseendet.

Någon kanske säger HTC Desire. Tja, kanske det, säger jag då.

Och så säger jag: Vad säger ni? Jag vet att minst en telefonintresserad person läser här då och då. Jag är inte så inläst på det här att jag inte tror att det finns folk som kan säga relevanta saker jag inte redan vet. Inte för att jag nödvändigtvis lyder råd, men det är ju kul att nörda ur om något ibland.

Annonser

Om incitament

tisdag 29 juni, 2010

Jag skrev i Val: Vård-skola-omsorg att jag skulle återkomma om varför vissa förbättringar (som halverade köer i vården) inte skulle ha genomförts med S kvar vid rodret. Nu gör jag det.
Så, vad var tricket bakom denna bakom denna faktiskt dramatiska förbättring? Varför lyckades Alliansen med någon enstaka miljard, där S-regeringen kastat tiotals miljarder på problemen utan att det hjälpte nämnvärt?
Jo, man har förstått det här med incitament. I stället för att göra köerna till en resurs för sjukhusen (för ställen med långa köer behövde ju uppenbarligen mer pengar) så blev avsaknaden av köer en resurs. Vips blev det rationellt för sjukhusen att komma på arbetssätt för att bli av med köerna.
Det här går igen på andra håll. För en bunt år sedan läste jag en artikel på DN Debatt om hur man skulle kunna utforma löneskatterna så att de höga marginaleffekterna för dem som tjänade minst skulle tas bort; de effekter som gjorde att för många som var borta från arbetsmarknaden lönade det sig helt enkelt knappt att börja jobba, och go figure – just i det inkomstläget var väldigt många borta från arbetsmarknaden. Jag, min teknokrat, blev våldsamt förtjust i idén och beklagade att det väl aldrig bleve av i Sverige.
Jag hade fel. Det blev av, och kallades jobbskatteavdrag.
Och, lo and behold: man räknar med att tiotusentals kommit i arbete tack vare jobbskatteavdraget, och antalet sjukskrivna sjunker kraftigt (vilket förvisso har andra minst lika viktiga orsaker som skattesystemet).
Paketet med jobbskatteavdraget demoniserades in absurdum av S et al. Delvis var det förstås för att man måste vara emot allt som borgarna finner på. Men delvis kan man misstänka att S, och särskilt V, helt enkelt inte förstår ekonomiska incitament. V tror inte att de finns, och S… ja, det är svårt att veta. Kanske inte heller tror att de finns.

Ingen av dem kan ha sett en småbarnsfamilj sitta och tokoptimera sin tillvaro för att för att få ut så mycket som möjligt av föräldraförsäkringen.

Grovt sett kan man säga att en regering utöver lagar har två instrument för att påverka medborgarna: budgeten och skatterna (där skatterna givetvis kan ses som ett subset av budgeten). Om en regering då saknar grundläggande förståelse för vilka incitament dessa skapar så är det inte konstigt om väldiga summor satsas på saker som i slutändan är mest kontraproduktiva. Om man saknar denna grundläggande förståelse, då är det naturligt att de enda ekonomiska grepp man förmår att ta är av typen
”Vi ger mer till välfärden”
eller
”Sänk inte skatten för de rika”.
Det låter kanske bra, på ett sådär tryggt lågstadiemässigt sätt, men någon vidare grund för en effektiv politik är det inte.

Men okej. Att V inte begriper ekonomiska incitament får nog anses vara ställt utom allt rimligt tvivel, men är det inte en nidbild av S? De har ju ändå sin tradition med en kanslihushöger.
Tja. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Det kan ju vara så att de har folk som mycket väl förstår grejen med incitament, men att strategernas bedömning är att det är bättre att gå lågstadievägen när man ska tala på första maj. Och alla andra dagar. Givetvis är det lättare att få sådant till effektiva slagord än ett mer invecklat resonemang om marginaleffekter och incitament. Men å andra sidan tyder allt på att de verkligen försökte göra något åt köerna i vården, och det enda de kom på var att slänga mer pengar på den som kunde visa upp längst kö. Om det finns några inom S som förstår incitament – och det finns det säkert – så är det inte de som bestämmer.
Eller så fattar de som bestämmer mycket väl, men tycker att det är lättare att plocka opinion på att leka lågstadium och låtsas att ekonomi är ett nollsummespel. Det kan gå på ett ut. Fast om de verkligen fattade så skulle de väl smyga igenom lite sluga reformer när ingen såg på så noga, och det verkar de inte göra.

Det här är förstås en glidande skala. Det finns gott om exempel på lågt hängande incitamentsfrukt som Alliansen skulle kunna plocka, men avstår av opinionsmässiga skäl. Värnskatten är ett exempel. Och det går säkert att hitta fall då nuvarande opposition tänkt till.
Jag vidhåller ändå att som bilden är i dag, är den så gott som entydig. Regeringen har åtminstone ett grundläggande grepp om incitament och en förmåga att tänka längre än ”varför tänker ingen på baaarnen”.
Oppositionen?
De fattar verkligen inte.
Det är inte okej. Jag vill inte ha en lågstadieklass som regering.

”Bor man i stan behöver man ingen bil”

tisdag 29 juni, 2010

Så, min utlovade korta uppgörelse med detta rätt så vanliga uttalande.

I det ligger implicit att bor man i stan så avser man inte att någonsin lämna den. Hela ens liv levs inom tullarna. Och visst, är det så, då är det nog nära sant.
Men den förutsättningen är också helt flängd. Hur mångas liv ser ut så? Det är väl klart att även folk som bor i stan har anledning att lämna den, kanske rentav till ställen som inte nås av kollektivtrafik.

Man kan förstås tycka att om man bor i stan så får man skylla sig själv; då ska man inte ha bil. Det skulle jag inte hålla med om, men det skulle i alla fall vara en normativ åsikt, inte ett sakligt felaktigt påstående. Den uppfattning jag fått är ändå att när ”Bor man i stan behöver man ingen bil” uttalas så är det i allmänhet som uttalande om sakförhållande. Hur folk kan tro på det är mig ungefär lika begripligt som hur jag när jag var tretton år kunde tro att månens faser var jordens skugga. Och lika lite som det var vettig astronomi, så har föremålet för denna post inte i en seriös diskussion att göra. Sluta genast säga så!

Vi kan inte låta fakta stå ivägen för Sanningen

måndag 28 juni, 2010

För några dagar sedan skrev DN om en rapport från KTH som menade att ökat cyklande endast kan ha marginell effekt på biltrafiken i Stockholm. Anledningen var helt enkelt att de flesta bilresor är så långa att cykeln inte är ett bra alternativ. Specifikt skrevs att

I studien, som är ett utdrag ur en större resvaneundersökning som omfattar 55.000 stockholmare, så minskar trängseln vid in och utfarterna med 0,3 procent om man för över hälften av alla bilresor, kortare än fem kilometer, till cykel.

För längre sträckor ökade förstås effekten, men inte så att det ställde trafiksituationen på huvudet.

Själv har jag sålt min bil och har börjat cykla till jobbet då och då (när jag inte kommer på en ursäkt för att ta t-banan i stället, vilket är lätt gjort). Det är på det hela taget bra om folk cyklar, och på ett rent ingenjörsmässigt sätt är jag fascinerad över hur effektiv en så pass enkel konstruktion som cykeln är.
Det sagt så tror jag mig ändå om att bibehålla en viss förmåga att inte glömma huvudet hemma när cyklar och transporter kommer på tal. Det gäller dock inte alla.
I en uppföljande artikel, ”Cykel kan visst ersätta bilar”, presenteras kritik mot studien.

Dels anser kritikerna att varje procent mindre biltrafik är viktig och att det säkert går att föra över mer än mer biltrafik till cyklar än många tror, bara staden och miljöpolitiken menar allvar.

Jodå. Alla resor kortare än fem km skulle kunna företas på cykel, det skulle ge fantastiska 0,6 procent (om man kan räkna så). Eller varför inte fler resor än alla resor? Möjligheterna är oändliga, bara vi tror på dem! Vi måste genast ställa oss i ring, fatta varandras händer och sjunga en sång. Då kommer allt bli bra!
Mhm.

Miljöpartiets Karin Svensson Smith, som åtminstone förut var deras trafikpolitiske talesman, är givetvis i farten.

Tunga miljö- och klimatskäl talar också för att vi är tvingade att ställa av bilen. Vi kan ju inte förhandla med naturlagarna på det här området, säger Karin Svensson Smith.

Fast vi behöver inte förhandla med naturlagarna. Vi kan skaffa oss elbilar. Vi jobbar på det. Eller, till en början, notera att det har hänt väldigt, väldigt mycket med giftiga utsläpp från bilar de senaste decennierna. Det är inte längre relevant att gå på samma reflexer visavi bilar som man lärde sig på 70- och 80-talet.
Jag har dock inte så mycket hopp när det gäller kombinationen bilism och Svensson Smith. Tidigare erfarenheter tyder på att hon ser bilism som något intrinsikt ondskefullt som ska bekämpas oavsett allt, och då är det klart att man griper efter alla halmstrån.

Som sagt, jag gillar cykeln, och det är bra om folk cyklar. Men att gå därifrån till att hävda cykeln som universallösning får mig att tänka på denna illustration (tack Sofia), med iPhone utbytt mot cykel.

Det är också ungefär i samma liga som uttalandet ”bor man i stan så behöver man ingen bil” befinner sig, vilket är både vanligt och… lite mindre genomtänkt. Jag hoppas få tid att återkomma med en kort sågning av det.
Uppdatering
Så, sågning utförd!

Miniproblemet

tisdag 22 juni, 2010

På ett forum jag hänger på ibland läste jag nyss påståendet
”När man springer tynger man kroppen med 6 x sin vikt”.
Jag tyckte att det lät i mesta laget.
Till frukosten gjorde jag enklast möjliga gymnasiemekanikansats.

F = ma → F=mΔv/t

Sedan ansatte jag att man sätter i foten 1/4 s; den siffran grep jag ur luften. För att få F=6mg (enligt uppgiften på forumet) krävs då att Δv≈15 m/s.

Observera att jag räknar i vertikalled, det känns som att det är det som är aktuellt.

Enklast möjliga ansats därifrån är att anta att accelerationen är linjär konstant. Rörelsen av kroppens masscentrum ska gå från 7,5 m/s (Δv/2) till 0 på 1/8 s. Jag fick det till en rörelse på ca en halvmeter.
Det är uppenbart orimligt. En löpares masscentrum studsar inte en halvmeter upp och ned.
Å andra sidan är ansatserna också orealistiska. Till exempel behandlas löparen som en stelkropp, vilket inte är en speciellt bra approximation av en löprörelse. Utsagan som triggade det här är inte särskilt precis; avser den hela kroppen, eller bara en liten del? Och den säger inte heller att belastningen är konstant; i den här gymnasieräkningen har jag ansatt konstant acceleration, men det är väl rimligare att räkna med att 6g är toppvärdet. Och det är kanske inte orimligt, under en kort del av löpstegscykeln.

Ungefär så. Jag har frågat på forumet var påståendet kommer ifrån, men jag vet också att det är flera ingenjörer och motsvarande som läser den här bloggen. Några av dem kanske intresserar sig för träning och sådant. Någon som har något hjälpligt insiktsfullt att säga?

Spruträdsla

måndag 21 juni, 2010

Som jag tidigare nämnt så har det varit på gång ett beslut i Stockholm om ett sprutbytesprogram för narkomaner, nu när Birgitta Rydberg gett med sig. Tyvärr hejdades beslutet av M, gissningsvis i ett anfall av knarkkrigsiver. I dag verkar det som om beslutet ändå ska klubbas.
På SvD Brännpunkt skriver en bunt knarkkrigare (alltså i betydelsen att man ser Kriget mot Knarket som något heligt) och argumenterar mot sprutbytesprogrammet. LUFs ordförande Adam Cwejman reagerar; han har tidigare i polemik med samma personer gjort en sammanställning av forskningsläget som åtminstone för en lekman ser rätt övertygande ut.
Det tycks mig att det skulle behövas starka argument för att inte ha ett sprutbytesprogram. Det här handlar om några av samhällets svagaste och mest utsatta individer. Genom ett sprutbytesprogram så får de, förutom sprutor som inte är kontaminerade av gulsot och HIV, kontakt med vården, något som kan ge viss lindring i en annars ofta påfallande eländig tillvaro. Och det är ju inte som om en massa ickenarkomaner kommer att börja knarka för att det plötsligt finns enkel tillgång till rena sprutor; det är liksom knappast det som lockar med narkotika i ett första skede.
Så även om det inte fanns forskning som visar att sprutbytesprogram minskar smittspridning, vilket det verkar göra, så borde inte det räcka för att inte ha ett program; det skulle behövas forskning som visar på starka negativa effekter, och sådan verkar inte finnas i någon väsentlig omfattning.
Så.
Inför programmet.
Gör det.
Gör det nu.

Uppdatering
De gjorde det visst. Nu.
Well, hoorah for that.

Val: Vård-skola-omsorg

söndag 20 juni, 2010

Jag har insett att det bara är tre månader till valet, så om jag ska hinna avverka någon betydande mängd områden enligt planen med kategorin ”Val 2010” så är det bäst att jag sätter fart.

Så varför inte gripa sig an den klassiska trion vård-skola-omsorg i en enda tugga? Jag kommer förstås inte att kunna skriva uttömmande om varje område, men det kan ju vara skönt för eventuella läsare.
Det här är alltså den trio som framför allt S av gammal vana brukar dra fram för att vinna val. Den här gången har de dock inte speciellt mycket på fötterna för det.

Vård
Egentligen skulle det räcka med det här:
Den senaste S-regeringen lade tiotals miljarder på att försöka korta köerna i den offentliga vården. Det hjälpte inte.
Nuvarande regering har fått ned köerna med två tredjedelar, till en kostnad av en miljard per år.
Hur gick det till?
Det har jag och The Economist skrivit om förut. S-regeringen kastade pengar på köerna. Vilket incitament gav det? Köerna blev en resurs. Man kunde visa upp en kö, och så fick man mer pengar. Kömiljarden är tvärtom. Där ges pengar till den som kan korta sina köer. Och kolla, ekonomiska incitament fungerade på offentliganställda också! Who could’ve guessed?
Vi har också vårdvalet, exemplifierat av Vårdval Stockholm. Det är inte längre din lokala politikerkader som bestämmer åt dig var det passar dig bäst att vara sjuk, utan du betros med det ansvaret själv. Resultatet? Gott. Vårdvalet har, trots inkörningsproblem, ökat tillgängligheten. Det är långtifrån oviktigt i ett land där vården är god när man får den, men tillgängligheten är bland kontinentens sämre.

Ta vidare en hyggligt fri etableringsrätt, som gör att varken patienter eller sjukvårdspersonal är bundna till landstinget – återkommande utsett till en av de sämre arbetsgivarna man kan ha.

Vad bjuder då oppositionen?
V vill förstås att allt ska vara som i Sovjet i offentlig regi, folket ska vara glada över att politikerna väljer åt dem och sjukvårdspersonalen likaså.
MP kan nog tänka sig lite mer valfrihet, till exempel att man ska få välja att lägga skattepengar på hokus pokus. MP arbetar aktivt för att jämställa rent strunt med skolmedicin. Um, förresten. Stryk det där med valfriheten. Jag läste just på den sista länken.
Och S då? Ja S tycker förstås att den borgerliga regeringen är dum, och vill att allt ska vara precis som i augusti 2006, utom en del, som faktiskt var bra, fast ändå inte, eftersom det var borgarna som kom på det. Så efter att ha varit stenhårt emot vårdvalet är man nu för, fast politikerna ska få bestämma var det ska få finnas konkurrenter till landstingsvården. Ja och sådant här kommer inte på fråga, för man vill ju inte gynna de onda kapitalisterna.
Suck.

Det är fullt möjligt att det i viss mån har trixats med siffror på en del sjukhus för att få köerna att se kortare ut, och inget större system är perfekt direkt när det införs – det var bara väntat att man skulle behöva korrigera en del saker i vårdvalet. Men det har ändå skett dramatiska förändringar till det bättre. Det hade aldrig hänt med S fortsatt vid rodret. Jag återkommer till en delförklaring till det.

Skola
You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras. Det senare tycks nu ha fått akademiskt stöd; konstigt om det inte kollats tidigare.
På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?

Så har vi friskolorna. När jag skulle börja gymnasiet så gick man till sin närmaste skola, basta. Okej, det gick att välja något annat, men det var inget det talades högt om, kan man säga. Det är klart att det är ett steg framåt att ha ett val – inte minst för skolorna själva. När man måste konkurrera om eleverna så måste skolor skärpa sig. En kritik mot friskolorna som kommit på senare tid är att de drabbar de kommunala skolornas elevunderlag.
Men det är ju det som är poängen.
För det första ska skolan finnas för eleverna, inte eleverna för den kommunala byråkratins sinnesro.
För det andra har det visat sig att kommunala skolor som har friskolor i närheten, ja, de skärper sig och blir bättre. I snitt, förstås.
Och kolla, incitament fungerade på kommunala skolor också! Who could’ve guessed?

Och vänsterifrån? Ja V vill förstås inte ha några friskolor alls. MP är hyggligt positiva, men entusiastiska antroposofer, vilket rimmar illa med krav på vetenskaplighet. Deras skolpolitiske talesman är själv antroposof och driver entusiastiskt på för mindre vetenskaplighet i skolan.
S har under galgen accepterat friskolorna, i alla fall i Sverige. Fast man undrar ju, när Mona Sahlin verkar säga något annat utomlands.

Egentligen är skolområdet spel mot ett mål. Jag törs inte garantera att Alliansen har alla rätt, men det är å andra sidan svårt att hitta några rätt alls hos de rödgröna – i alla fall inte några rätt som inte redan görs bättre av Alliansen.

Uppdatering:
Debattartikel 21 juni på detta tema
Skriven av Alliansriksdagsledamot, givetvis en partsinlaga. Jag har dock svårt att se att den innehåller några direkta sakfel.

Omsorg
Omsorgsbiten är svårare att hantera i den här kontexten eftersom den i allmänhet sköts i kommunal regi. (Hm, inte helt logiskt argument slår det mig.) Men i stora drag går det i samma hjulspår som vården. På högersidan vill man öppna för privata aktörer, på vänstersidan är man emot, med varierande övertygelse.
Rut-avdraget är här en betydande ingrediens. Tack vare det kan många mindre bemedlade pensionärer välja att skaffa hjälp med sådant som inte krävs som livsuppehållande åtgärd, och som kommunen inte ordnar. S har insett att det är viktigt för folk, så när de pratar om att ta bort Rut-avdraget (vilket de tänker göra) så glunkar de om att införa någon kommunal behovsprövad variant i stället.
Kommunal. Behovsprövad. Kommunen avgör vilken hjälp du ska skaffa. Ja, men det måste ju vara mycket bättre än att minska skattekilen så att fler kommer in på arbetsmarknaden och andra kan finna ett alternativ till det kommunala maskineriet. Särskilt som vi redan tror oss veta att det offentliga i framtiden inte kommer att kunna svara upp mot alla önskemål på denna typ av tjänster.

För ett tag sedan rankades Sveriges kommuner efter var det var bäst att bli gammal. Sämst blev det sedan anno dazumal S-styrda Sundbyberg. Det borde stämma till eftertanke hos dem som sjunger den totala kommunaliseringens lov. Det är bra för dem som jobbar inom vård och omsorg att kunna välja på flera arbetsgivare, precis som i alla branscher; det är ingen slump att landstinget och Svenska kyrkan brukar rankas bland de sämsta arbetsgivarna. Det är bra för brukarna att kunna straffa en aktör genom att gå till en annan. Och det är bra att folk ses myndiga nog att ges inflytande över hur mycket omsorg de vill ha.

Okej, den här sista biten blev lite trött och oinspirerad. Det är för att jag är trött och oinspirerad och borde sova. Jag får återkomma om det som jag lovat att återkomma om. Den här posten är ändå sjukt lång.

(Inte speciellt) kära domedagsprofeter

torsdag 17 juni, 2010

Så här ska det gå till, i alla fall i ett första steg. Så kan vi odla rovfisk utan att den måste äta annan fisk. Fungerar det, och det verkar det göra, så är det ett jättesteg framåt både för fiskarna och fiskätarna.
Och vet ni, inte speciellt kära domedagsprofeter, det uppnås inte genom att klä sig i säck och strö aska i sitt hår. Det uppnås genom teknisk utveckling och, håll i er nu, kapitalism.
O, förresten. Det finns ett annat ord för det.
Tillväxt.
Det som ni tycker att vi haft nog av.
Men visst, ni får förstås söka upp närmsta flagellantkonvent om ni vill. Själv tänker jag äta fisk. Och, på lite sikt, odlat kött.

Nu tänkte ni hur?

torsdag 17 juni, 2010

Vänsterpartiets utrikespolitiske kämpe Hans Linde ryar över att ambassadörer från diktaturer får vara med vid prinsessbröllopet i helgen.
Det är förstås lovvärt om V börjar ta ställning mot diktaturer sådär i största allmänhet, det har inte genomgående varit deras starkaste gren.
Men att börja uppröra sig över att gästerna inte är demokratiskt valda, när det gäller ett kungligt bröllop…? De väljer då sina tillfällen, vänsterpartisterna.

En vals vi kan

måndag 14 juni, 2010

Och har jag skrivit om det ena så får jag väl i vanlig ordning skriva om det andra.
Efter Israels, eh, överilade bordning av Ship to Gaza (som å sin sida inte är enbart änglar) har nu det förutsägbara kravet kommit: Bojkotta Israel.

Det är ingen hemlighet att jag inte är mycket för bojkotter av den typen (vilket inte ska blandas ihop med att man som enskild konsument av ideologiska eller andra skäl inte vill göra affärer med någon). Det finns så få exempel på att det varit produktivt, och rätt många exempel på att det varit kontraproduktivt. Det här bojkottsuppropet gör mig dock, trots eller tack vare sin förutsägbarhet, lite extra trött. Uppropsartikeln riktar sig enbart mot Israel, utan att alls nämna andra tänkbara kandidater för bojkott.

Utdrag ur artikeln:

Det finns en inkonsekvens i de borgerliga partiernas politik. I enkätsvaren förespråkar de att mekanismer för att utkräva respekt av mänskliga rättigheter ska finnas med i internationella handelsavtal, samtidigt som de inte är beredda att agera när Israel begår grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Vi utgår från att samtliga borgerliga partier ser den breda opinionen i Sverige efter attacken mot Ship to Gaza som en anledning att ompröva rimligheten att ingå handelsavtal med stater som ockuperar andra länder.

Hade man också förespråkat bojkott mot Kina, Ryssland, Vitryssland, Kuba, Elfenbenskusten, Marocko, Syrien, Iran, Burma, Eritrea och en hel bunt andra länder som begår betydligt större folkrättsbrott så hade det funnits lite intellektuell hederlighet med. Nu tyder det mesta på att det bara är det gamla vanliga hatet mot Israel. Det är vad jag kallar inkonsekvens.

Hade man kallat sig ”vi som inte gillar Israel” eller på annat sätt varit ärliga med att det var det det handlade om, då hade det varit fair play på ett annat sätt. Men nej, man har valt namnet ”Global rättvisa NU”. Utan att ens rodna över sin, um, fokuserade världsbild.

Vilka är det då som står bakom detta nobla upprop, och vad vill de mer? Det är bara att läsa på deras sajt, där de listar några krav. Det är lite mjukprotektionism, lite Tobinskatt och motstånd mot militära fredsbevarande insatser. Bland kampanjmedlemmarna hittar man Latinamerikagrupperna, Attac, Emmaus, Hands off Venezuela, Svensk-Kubanska föreningen och en hel drös andra. Det verkar alltså i stor utsträckning vara de vanliga vänsterskäggen, vars instinkter för att rädda världen väl hittills gått sådär när man försökt implementera dem och vars sinne för demokrati i flera fall utvecklats i en något egen riktning.

Nu är det viktigt att påpeka att jag dömer inte ut kampanjen för att den bland sina uppbackare och initiativtagare har några rejäla påsar nötter. Jag dömer ut kampanjen för att den är precis så ensidig och skev som patologiskt Israel-hat brukar vara.

Gruppdynamik

torsdag 10 juni, 2010

Efter att ha skrivit de föregående posterna, och med Fokus-artikeln om de rödgrönas förhandlingar i åminnelse, är det inte utan att jag funderar lite på dynamiken i framför allt oppositionens policydiskussioner.

Jag menar, S som ändå är det största partiet. Vad vill de? Efter senaste valet drabbades de ett kort tag av ett anfall av självkritik, i alla fall på ett rent teoretiskt plan. Förnyelse var nödvändigt, sade man. Viljan att ta konsekvenserna av det och faktiskt förändra något har dock lyst med sin frånvaro. Hittills har analysen i sakfrågor i stort sett begränsat sig till
a) Vi vill regera igen
b) Den borgerliga regeringen är dum
Däremot har man i efterhand accepterat många av de förändringar som regeringen gjort, och som man själv i förstone beskrivit som fördärvliga eller i förekommande fall ”sataniska”. Det är förstås inte för att man blivit satansdyrkare, utan för att det i stor utsträckning har varit nödvändiga policyförändringar som S i flera fall själva varit inne på tidigare men inte haft kraft att genomföra, och det vet de egentligen. Dessutom har de ingen aning om vad de vill göra, förutom att ”återställa rättvisan”. Jo just det, de vill regera också. Och borgarna är dumma.

Deras medhjälpare V och MP å sin sida vill faktiskt i högre utsträckning någonting, och det är nog delvis därför som de verkar få så mycket utdelning när det ska diskuteras ihop sig. (Det, och att S behöver dem mer än de behöver S.)
När sedan V helst vill att det ska vara som i Grekland, i alla fall när det gäller ekonomi och arbetsmarknad, och MP är inriktade på att alla ska bo i storstaden, fast på landet, och att alla ska få göra som de vill bara de vill detsamma som MP, ja då blir det som det blir.

Jag inbillar mig som jag sagt tidigare inte att alla förhandlingar inom Alliansen går smärtfritt. Men där verkar det faktiskt finnas en känsla inte bara inför kamerorna om att samarbetet inte bara är ett nödvändigt ont, och åtminstone en grundläggande avsikt att inte sticka kniven i ryggen på varann så fort tillfälle ges. Jag vet på vilken sida blockgränsen jag helst skulle jobba som förhandlare.

I stort sett menlös

torsdag 10 juni, 2010

Efter att ha skickat min ljungeld i riktning mot V ett tag ska jag nu, på en höft, ta mig an Alliansens minst nödvändiga parti: Kd.
Av Alliansens fyra partier skulle jag i ett riksdagsval, i princip, kunna tänka mig att rösta på tre. Jag ser ingen direkt anledning att rösta på M (om det inte dyker upp någon alldeles fenomenal riksdagskandidat), men det vore liksom inte principiellt omöjligt. Jag har dock väldigt svårt att se mig rösta på Kd, ens för barmhärtige samarit 4%. Jag betecknar mig som liberal, och Kd är inte speciellt liberala. De är inte kommunister, och det är ju bra, och Hägglund verkar faktiskt vara en kul typ – men det gör ju Gudrun Schyman också, har jag fått för mig. Det kan jag inte rösta på dem för.

De har visserligen (vilket återkommer i DNs intervju i samma serie som med Ohly nedan) lyft frågan om politikens gränser, vilket är bra, men hittills har det varit mycket snack och lite verkstad; man skulle kunna säga att de själva är en del av den tjattrande klass de riktade udden mot.

Men min poäng här är att även om jag har svårt att bli entusiastisk över Kd, så är de på det hela taget rätt harmlösa. Det tycks svårt nog för många att inse.
Ta aborträtten. De får ständigt stå till svars i abortfrågan (dock ej i denna intervju, ovanligt nog). Men Kd är inget hot mot den svenska aborträtten. De accepterar den, frånsett några frifräsare. Med Hägglund och Kd vid rodret tog det tre månader för regeringen att ge utländska kvinnor aborträtt i Sverige, något som den förra regeringen inte klarade av på tolv år. Knappast ett verk av fanatiska abortmotståndare.

Visst har de fel i vissa frågor. De drar över huvud taget benen efter sig när det gäller homosexualitet, till exempel om samkönade äktenskap. Men även där är de harmlösa. Visst, de gillade det inte, men de gjorde ingen regeringskris av det. De verkar knappt ha surat. Och reformen kom med den här regeringen, inte med den förra.
Samtidigt hade de, bisarrt nog, som kanske enda parti faktiskt gjort den uppenbart korrekta analysen av den frågan: De ville fråntaga kyrkan den juridiska vigselrätten och lägga den hos staten i stället, och där skulle det vara tillåtet att gifta sig med någon av samma kön. Sedan får respektive kyrka välja för vilka de håller juridiskt betydelselösa ritualer. Det är självklart så det ska gå till, och det är lite som Hägglund själv säger i intervjun:

Trosfrågor hör inte hemma i politiken.

Visst vore det bra om de kunde leva upp till den devisen även i sin ordvitsiga form (frr-dssch) och inte fundera så mycket på folks samliv, men det är svårt att hävda att de är ett rellt hinder mot någons rättigheter.

Både regeringen och oppositionen har sina partier som är mindre lyckade än andra. I regeringen tycker jag att det är Kd som har den rollen. Men även om de sällan slår mig som mitt ideala val, så är de i alla fall ofarliga. Att vägra rösta på Alliansen för att man då stödjer Kd syns mig synnerligen överdrivet.

Otur när man… tänker?

torsdag 10 juni, 2010

För några dagar sedan intervjuades Lars Ohly i DN. I den aktualiserades ett par uttalanden som jag berörde för några veckor sedan.

Det finns dock ett område där Lars Ohly tycker att det är bra att gynna den mest högavlönade eliten. Det gäller fotboll.

– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.

Att det skulle kunna ha någon bäring på resten av samhället tror han dock inte.

Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?

– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?

Um. Han har nu haft nästan en månad på sig att tänka igenom sitt resonemang, men nej, han har verkligen otur när han… ja, någon sorts mental aktivitet är det väl i alla fall. Ekonomiska incitament är alltså giltiga för fotbollsspelare, men inte för några andra. Vi väntar med spänning på nästa kungörelse från detta orakel.

Sanna Rayman sammanfattar:

av den här intervjun att döma så kommer den enklaste vägen till skattereformer under en finansminister Ohly vara att gå via privatpersonen Ohly.

Saker som privatpersonen Ohly gillar (typ fotboll) kommer att gynnas, saker som privatpersonen Ohly inte tycker om (typ chefer och företagare) eller begriper sig på kommer bli svåra och dyra.

Precis som man kunde misstänka har Ohly mer godis i påsen. Till och med i samma intervju:

Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?

– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.

Alltså:
Han tycker inte att det är bra om folk ser att man genom eget arbete kan förbättra sin ekonomiska situation. Han verkar också tro att i en modern ekonomi så är den enes bröd den andres död. Det är en analys som inte var helt utan sina poänger när Marx skrev sitt manifest, men i dag spelar den i samma liga som, tja, kreationism, eller för den delen idén att driva bilar genom att sätta vindsnurror på dem att drivas av fartvinden.
Vad kan nästa utsaga från detta ekonomiska geni bli?

Allvarligt talat. Man får vara lite borta när man är ung och dum. Då är det i någon mening okej om allt man säger inte är så genomtänkt. Men Ohly är inte ung längre, och vi får väl anta att han tror på vad han själv säger. Han är dessutom partiledare. V är inget perifert parti som man kan vifta bort. De har ett tungt inflytande på oppositionens politik. Då är det inte okej att vara så totalt jävla clueless som Ohly är.
Jag undrar, på fullt allvar: Folk som tänker rösta på oppositionen, vet de om det här?

På grönbete?

torsdag 10 juni, 2010

Som en god samhällsmedborgare skickade jag just en fråga till SL via deras formulär för sådant på nätet. När frågan gått iväg möts jag av följande text:

På grund av rådande väderläge har vi för närvarande långa handläggningstider, vi kommer att behandla ditt ärende så snart vi kan.

Eh… say what? Eller snarare, med en sällan använd smiley:
😀
Det kan förstås vara så att det ligger kvar sedan i vintras. Men nej, jag tror att de såg en solglimt. Då måste man ju ut i gräset, kan inte sitta inne och svara på mail.

Oj, jag ser att WordPress gör finsmiley av mina tecken. Det hade jag inte en aning om.

Pennan vs svärdet

måndag 7 juni, 2010

Jag hade tänkt att jag skulle slippa kommentera den kavalkad av dåligt omdöme som omgett Ship to Gaza. Men nu var det någon på radio som Hade Fel. Och ni vet hur det blir då.

Jag minns nu inte längre exakt vad vederbörande sade, eller ens vem det var (tror det var i Kulturradion, vad någon nu ska med den informationen till). Men det handlade om Israel vs Hamas, och kritiserade Israels generella modus operandum gentemot Hamas, med motiveringen att Hamas var en idé, och man kan inte bekämpa idéer med våld. Ungefär så.
Det är struntprat förstås. Nazityskland var en idé ungefär lika mycket som Hamas, och den gick utmärkt att bekämpa med våld. Närmare bestämt var det det enda tillgängliga sättet, när saken ställdes på sin spets (något av en eufemism kanhända). Samma sak med Japans herrefolksutveckling under samma tid. Man kan också med visst fog hävda att våld, eller ungefär så mycket våld som Israel nu utövar, hade en viktig del i segern över kommunistblocket.

Hon som sade så är helt ute och cyklar i sak alltså. Däremot tycker jag att hon, måhända av ren tur, har rätt just i det här fallet. Den närmast totala blockaden av Gaza har jag varit emot sedan dag ett (vilket jag tror att det finns dokumentation på, men den här bloggen är inte så gammal). Jag ska inte säga att jag förutsagt precis hur det skulle gå, men mitt nuvarande resonemang utvecklade jag nyligen. Det går i korthet ut på att blockaden är ineffektiv och kontraproduktiv i sin nuvarande form och bör avvecklas.

Däremot är det rimligt att Israel fortsätter att kontrollera last på väg till Gaza. Det finns ingen anledning att göra vägen fri för iranska raketer. I det ljuset hade man, även om man skulle följa min rekommendation, varit tvungen att gå ombord på Ship to Gaza. Hade det inte funnits vapen ombord så skulle det sedan ha varit fritt fram.
Men, som man gjorde det. Herregud alltså. På internationellt vatten. Jag vet, jag vet, det går att konstruera ett folkrättsligt försvar för det. Men det går faktiskt ännu lättare att konstruera ett folkrättsligt case för Guantánamo, och Guantánamo är ändå ingen bra idé. Allt som är juridiskt typ-okej-om-man-ser-det-så-här är inte en bra idé att faktiskt göra.

I allmänna termer så favoriserar jag Israel över Hamas vilken dag som helst, och den läsare av denna blogg som hellre bor i ett Hamas-samhälle än i ett Israel-samhälle kallar jag lögnare eller skogstokig. Men det betyder inte att allt Israel gör är rätt, och att Israels nuvarande regering inte har alla koppar i skåpet är inget jag hemlighållit. Ändå har jag svårt att förstå den här senaste grejen. Hade man väntat tills konvojen var på israeliskt vatten hade man haft en chans att få förståelse från alla utom de vanliga loonies som är patologiskt emot Israel vad de än gör. Men nej då, man måste tvunget ge sig ut på internationellt vatten.
Fail på det.

Det finns vissa vaga förhoppningar om att det här eländet ska föra med sig att Israel lättar på blockaden. Tja, hoppas kan man ju. Men jag håller inte andan medan jag väntar.