Archive for november, 2009

Inget har hänt

fredag 27 november, 2009

…och för den stora folkmassa som med en ökande känsla av inre tomhet noterat att intensisteten här har gått ned.
Ja. Så är det. Mycket jobb, mycket som inte är jobb. Det går i vågor, det där. Men det kan bli ett bra spex i vår.

Annonser

Någonting har hänt

torsdag 26 november, 2009

Ni kommer säkert ihåg Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder från ihjälskjutna palestinier. Gör ni inte det så går det med hjälp av en enkel sökning på denna blogg att vältra sig i eländet. Journalist Donald Boström skrev ihop ett tragiskt stycke pappersslöseri där han för alla normalt läsbegåvade påstod att Israel hade för vana att stjäla organ från palestinier de sköt ihjäl. Han saknade helt belägg för det, och rent medicinskt så hade det varit en sensation, men han kompenserade dessa fadäser med ett rejält mått judisk världskonspiration och antisemitisk blodsmyt, vilket var tillräckligt för att det skulle gå hem lite här och var, även om de flesta insåg att det var åt helvete.

Boström har i den efterföljande debatten klarat sig förvånansvärt lindrigt. Han blev hyllad av diverse gravt antisemitiska rörelser i Mellanöstern och åkte glatt till Algeriet för att ta emot ett pris för sin gärning. Ska man tro den först länkade artikeln så har han sedermera hävt ur sig att tusen palestinier har fått sina organ stulna. Detta har dock mig veterligen uppmärksammats synnerligen sparsamt i Sverige.

Kulturchef Åsa Linderborg (jodå, hon med självmordsbombarna) publicerade artikeln. Man får förmoda att hon besitter en icke ringa bildning, men att artikeln skulle vara antisemitisk, det hade hon inte en aaaning om. Antingen hade hon totalt misslyckats med att ta in någon som helst information om neoantisemitism, vilket i sig är både graverande och anmärkningsvärt, eller så tyckte hon inte att lite antisemitism kunde skada. Det är väsentligen de två alternativen som finns. Hon var tydligen inte heller kapabel att känna igen en riktigt, riktigt dålig historia när hon såg en. Eller så tycker hon, i likhet med en annan kulturchef jag skulle kunna nämna, inte att det är speciellt viktigt om det som skrivs är sant eller inte.

Chefredaktör Jan Helin tog på sig en illasittande martyrrock när Israels regering löpte amok. Men nu handlar det här om Aftonbladet. I en av seklets minst briljanta slutledningar kom han fram till att eftersom artikeln förmodligen inte föll under lagen om hets mot folkgrupp så kunde den inte vara rasistisk.

Det här är inte dålig journalistik. Det är något mer än så.

Alla tre krävde de, vill jag minnas, att Israel skulle utreda anklagelserna.
Jo, det kunde ju vara något. När de ändå är igång kan de ju ta itu med det här också.
Än Aftonbladet själva då? Jag har hört att de har firat svart sabbat på redaktionen. Bevisa att det aldrig har hänt!

Nå. Vad är det jag med den här utflykten ned i uselhetens träsk vill säga? Vad är det för ”Någonting” som har hänt?
Jo, nu ska ni få höra. Jag har slutat läsa Aftonbladet på nätet. Förut gick jag gärna in där som mikropaus från jobb eller så. Visst, de har alltid skrivit mycket strunt, men det har det gått att navigera runt om man vill. Jag har inte tagit något principiellt beslut på att sluta med Aftonbladet-surfande. Jag har bara upptäckt att efter det här smutsiga, solkiga haveriet så har jag ingen lust längre. Jag har bara slutat.
Take that, Aftonbladet! Jag gratisokynnessurfar inte längre på er sajt! Det ska väl lära er en nyttig läxa.

Uppdatering
För referens och shameless self promotion, länkar till det mesta jag skrivit om det här, nyast överst:
Eyes on the money
Har alla blivit galna, nu igen?
This just in: Judar äter barn

Jobbiga utlänningar som rullar med ögonen

torsdag 12 november, 2009

För några dagar sedan hörde jag på radio om någon kommun som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn, för de kunde ju ha varit med om hemska saker och blivit helt knasiga, och sådana törs man ju inte ha inom kommunens gränser. Lite analogt med hur jag behandlade Litauens antigaylag så skrev jag inget om det, för det var så uppenbart knäppt. Sedan dess så har Vellinge kommun figurerat en del i tidningarna och jag förmodar att det är samma fall. I samband med det så vill jag peka på en text som en av mina favoritbloggare Johan Ingerö skrivit. Jag håller inte alltid med honom, men här är det rätt så mycket, eh, rätt:
Invandringen och loserstämpeln
Med ”rätt” så menar jag förstås att vi väsentligen tycker likadant. Jag har länge hävdat att fri arbetskraftsinvandring är en viktig nyckel för att komma tillrätta med misslyckad integration. Nu säger jag: Hear, hear!

En rubrik

söndag 8 november, 2009

I veckan hade Metro en fet rubrik på förstasidan:
C vill att unga ska få lägre lön
Jag föreslår en alternativ men innehållsmässigt väsentligen ekvivalent rubrik:
Alla partier utom ett tycker att erfarenhet och yrkesskicklighet inte ska betala sig

Jag läste inte artikeln, men det är självklart att jag har lägre lön än kollegor med mer erfarenhet och skillz som i direkt jämförelse med mig skulle prod buttock. Det märkliga är att i vissa yrkesgruppen verkar detta uppfattas som orättvist.

Keep cool

söndag 8 november, 2009

DN skriver om klimateffekter av husbehovseldande i fattiga länder, och The Economist skriver om hur man börjat förbereda sig för klimatflyktningar. Det är knappast sista gången vi ser sådant, och av goda skäl. Även om många viktiga detaljer i kommande klimatförändringar är okända så är det mer än långsökt att tro att det inte kommer några alls. De kommer inte att bli så katastrofala som de värsta domedagsprofeterna inte utan vällust predikar, men ändå mer än värda att ta på allvar.

Just därför är det viktigt att hålla huvudet kallt när man beslutar policy, både på internationell och personlig nivå. Tur att vi har mig som kan tala om hur det ligger till.

Väsentligen alla prognoser pekar på att det är fattiga länder som kommer att drabbas värst. Men inte i första hand för att de har otur med sin geografiska planering, utan just för att de är fattiga. Fattiga länder översvämmas – rika länder bygger vallar. Fattiga länder drabbas av torka – rika länder fixar resurseffektiv konstbevattning. Fattiga drabbas av sjukdomar – rika har sjukvård. Många av problemen som man förväntar sig går att hantera, bara man inte är utfattig.

Vidare måste vi räkna med att klimatförändringarna kommer. Visst, vi kan hålla på och minska våra växthusgasutsläpp, och det kan försena uppvärmningen något. Men hindra den? Är den någon som på fullt allvar tror att vi inte kommer att elda upp den olja vi kan hitta? I en sorts pendang till the Tragedy of the Commons så kommer någon att göra det. Nej, försenad eller inte, klimatförändringen kommer.

Det torde nu vara uppenbart för den sluge läsaren vad jag är ute efter – den trogne läsaren har kanske rentav läst det här förut. Den viktigaste uppgiften är inte att försena uppvärmningen i tio år, utan att hjälpa fattiga länder att sluta vara fattiga. Vilket förstås är något gott även bortsett från klimatutveckling. Rika länder kan i allmänhet hantera de flesta klimatförändringseffekterna, och därför måste vi se till att länder är rika when the going gets tough.

Dessutom är det när man slutar att vara fattig som man anser sig ha råd att börja fundera på miljöfarliga utsläpp och att ta fram renare teknik.

När det gäller tillvägagångssätt för att göra länder rika så finns det ett (och, frestas jag tillägga, endast ett) recept som inte är en fantasi utan som om och om igen har visat sig fungera. Ni har ju redan gissat det: Handel. Det funkade för England på 1700-1800-talet, för Sverige runt 1900, för Japan för 50 år sedan, Sydkorea för 30 år sedan och länder som Mauritius och Vietnam i dag. Vad vi än gör så ska vi inte sluta handla med dem. Handel allena är inte saliggörande, det ska också till Rule of Law, tillgång till kapital (hej Kiva) och så. Men utan handel går det inte.

Så långt så väl. Det är typ bara bokstavsvänstern och ultranationalisterna som inte ställer upp på att fri handel är något i grunden bra, i alla fall tills man blir specifik. Det är nu det svåra kommer:
Ibland står handeln i motsatsförhållande till att reducera koldioxidutsläpp. Och då gäller det i många, om än kanske inte alla, fall att välja handeln.
Det är visserligen bra att reducera koldioxidutsläpp, men inte till priset av att hålla människor kvar i fattigdom. Vilket sammanfattar min doktrin.
Det är inte så enkelt som det låter. Transporter av varor har fått ta emot mycket verbalt stryk, men till och med tarvliga lastbilstransporter är förvånansvärt energieffektiva – för att inte tala om båttransporter. Det kan mycket väl vara bättre om tomaten får åka båt än om den ska växa upp i en eluppvärmd villa. Det är kanhända ett övertydligt exempel, men vi får inte sluta köpa vår arsenik från brunnar i Bangladesh bara för att det finns mer närodlad arsenik. Med många av klimatlarmen har det följt krav som väsentligen innebär protektionism och en strävan att aktivt minska internationell handel. Det är draksådd. Frihandel, tjatar jag, med både varor och tjänster får inte offras för att försena uppvärmningen några år.

Det här kan man nu inte ta som intäkt för att aldrig tänka en klimattanke. Rimligen finns det klimatförsämrande handel där fördelarna inte väger upp nackdelarna. Och att sänka sina utsläpp är bra. Det finns liksom en anledning till att jag tankar etanol (eller okej, flera anledningar, men en av dem är klimateffekten). Se bara till att inte tappa fokus. Det är inte klimatet vi ska rädda, det är människorna.

Givetvis kan man skriva hur mycket som helst om det här, men det här är nog så mycket jag orkar med i en bloggpost.