Archive for november, 2013

Centernomineringar – inte alls hela listan!

lördag 30 november, 2013

I dag har jag varit på nomineringsstämma med Stockholmscentern i Riksdagens förstakammarsal. Där fastställdes Stockholms listor inför höstens val till riksdag, landsting och kommun, och det tänkte jag prata om nu.

FörstakammarsalenMin plats under stämman & taket

Cynikern kanske frågar sig: spelar det någon roll vad Centern gör? Det är ju ett så litet parti. Jo men det gör det faktiskt. Småpartier kan ibland få mer inflytande än deras röstandel ger anledning att tro, och understundom stämmer det för Centern. Mest spektakulärt på sistone är t-baneuppgörelsen i Stockholm. Centern var det enda alliansparti som gick till val på utbyggd t-bana. Stora Moderaterna var explicit emot. Det förslag som Alliansen nu lagt fram ligger mycket nära Centerns förslag. Centern, med blygsam representation i stadshuset, har också intensivt drivit cykelfrågorna. Före 2010 satsades knappt någonting på cykeltrafik i Stockholm. Nu är det beslutat om en miljard på att underlätta cykeltrafik. Man kan också nämna sprututbytesprogrammet för narkomaner i Stockholm, till väsentliga delar en arbetsseger för Centerpartiet (till nytta för utsatta narkomaner). Den som följt politiken i Stockholm någorlunda har knappast missat Centerns vurm för högre hus. Stockholm city ser förvisso inte ut som Manhattan nu, men tydligen byggs det faktiskt mer höga hus än förut. Det är sådant som gör att det kan finnas utrymme för de ytterligare naturreservat man beslutat om.

Vidare är inte Centern så litet på alla håll i Stockholm. Tillåter man sig att plocka lite körsbärsdata kan man till exempel notera att Centern i valet 2010 på Norrmalm, Östermalm och i Gamla stan var större än Socialdemokraterna.

Man kan tycka att jag borde börja med att prata (mer) om varför jag tycker att folk ska rösta på Centern innan jag pratar namn. Men jag börjar bakifrån, låtsas att läsaren redan kan tänka sig Centern och grottar lite lista.
I det här inlägget nöjer jag mig med att prata om riksdagslistan, och jag börjar med mig själv.

Me, me, me, myself and I. Och jag.
Jag har landat på plats 17 på Stockholms riksdagslista. Det är roligt tycker jag. Ur rent praktisk synvinkel spelar det ingen större roll om man står på plats 10 eller plats 30; det är icke valbara platser. Rent teoretiskt är det möjligt att bli invald från en sådan plats, men det skulle kräva en sällan eller aldrig skådad kryssbävning. Det betyder inte att det är helt verkningslöst att rösta på mig, om man nu skulle fundera på det.
Om du känner mig eller har läst den här bloggen ett tag – framför allt det senare – kan du ha en bra bild av mina politiska åsikter. Ibland sammanfaller de med den centerpartistiska partilinjen, ibland inte. Alla kryss räknas, och inför senare val är det rimligt att tänka sig att kryss i tidigare val är en faktor när nya listor ska göras. Jag har inte gjort någon större satsning på mig själv inför det här valet (av det enkla skälet att jag bedömde att jag inte skulle hinna) och är rätt ny i partiet, och är därför glad över att ha placerats så förhållandevis ickelågt som sjuttonde plats. Om du vill ge mina åsikter mer inflytande på sikt i Centern är det antagligen en bra satsning att ge mig ett kryss när det är dags. Ett långsiktighetskryss helt enkelt. Dessutom skulle jag bli glad!
Rimligen kommer jag närmare valet skriva någon sammanfattning av mina ståndpunkter och prioriteringar jämförda med partiets. Men inte i det här inlägget.

Men om man vill rösta Centern då, men inte just på mig, vad är det då för namn som gäller? Och vad säger jag om dem?

Just ja, de andra också
Toppnamnet på listan är Annie Lööf. Eftersom hon är partiledare är hennes linje rimligen väldigt närliggande officiella partilinjen. Man kan misstänka att hon har en del liberala reflexer hon undertrycker när hon som partiledare ska hålla samman hela partiet, men jag säger ändå: tänk partilinjen.
Nu blir det förmodligen så att hon väljs in från en annan valkrets. Om valresultatet blir något liknande 2010 (givetvis osäkert, men det är en annan fråga) är det de två nästföljande namnen som troligen kommer till Riksdagen från Stockholm. Och de är…

Johan Hedin (blogg)
Johan är en pålitlig liberal som redan gjort en repa i Riksdagen som ersättare för Fredrick Federley och som såvitt jag vet visat sig duglig i den inte alltid alldeles lätta miljön. Jag frågade honom för ett par månader sedan vad hans främsta hjärtefråga är, och han framhåller då rättssystemet. Närmare bestämt att han ser det som ett missförhållande att brott mot staten i Sverige bestraffas hårt relativt brott mot individer. Det signalerar att staten är mycket viktigare än individer.
Det är inte den fråga jag själv lägger mest energi på, men jag håller med om principen och tycker det är bra att Johan driver den. Jag tror att det är rätt namn på rätt listplats.

Johanna Jönsson
Johanna är ordförande för Stureplanscentern (fortfarande väl?) vilket i sig signalerar en tydlig liberalism. Dock ej champagnevaskande.
Det blev omfattande diskussioner kring vem som skulle sättas på tredje plats på listan. Både Johanna och den andra huvudkandidaten företräddes av passionerade vapendragare – allt i god anda ska sägas; det är med flit jag inte skriver att det var strid om platsen, även om båda förstås ville ha den. Bland de argument som androgs för Johanna hördes att hon är ung och kvinna. Jag skruvar alltid på mig när sådant dras upp. Jag vill gärna tro att jag struntar i ung och kvinna. Identitetspolitik känns vare sig fräscht eller intellektuellt spänstigt, och att välja vem man ska rösta på efter kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning… nej det går bort, vare sig man röstar på vita heterosexuella män eller unga queeraboriginer.
Nu tror jag inte heller att det var därför Johanna vann omröstningen. Själv vill jag framhålla det fabulösa patos hon emanerar i ord och handling. Ni förstår om ni hör henne tala. Hennes största politiska passion torde vara migrationsfrågorna, där man lugnt kan säga att hon skulle få svårt att samarbeta med SD. Även denna listplacering kommer jag inte ha svårt att ställa mig bakom när valet närmar sig.

Givetvis kommer jag inte hålla med toppkandidaterna, eller partiet, i samtliga frågor. Ibland är det ju svårt att veta om man ens håller med sig själv i samtliga frågor. Men så är det alltid i politik. Man får göra något motsvarande en minstakvadratanpassning av partierna mot sig själv, och ur det perspektivet är jag nöjd med Stockholmscenterns uppställning inför valet.
Eller okej. Helt nöjd kan jag väl inte vara eftersom jag inte är överst på listan. Men det förlåter jag för den här gången.

Annonser

Pandora’s Promise – om löften som inte riktigt höll. Och om pengar.

tisdag 26 november, 2013

Igår var jag och såg en visning av dokumentären ”Pandora’s Promise” som presenterats som en stark lans för kärnkraften i tider av växthuseffekt. Förresten, den intresserade kan se trailern här:

Den ska också släppas på iTunes om några veckor.
Filmvisningen följdes av en intervju med regissören Robert Stone, en före detta glödande kärnkraftmotståndare. Därefter vidtog paneldebatt med bland andra Mats Odell (kd) och Kent Persson (v). Bakom arrangemanget stod KTH Reaktorfysik, Analysgruppen (www.analys.se) och Sveriges Kärntekniska Sällskap (www.karnteknik.se).

Filmen
Jag hade anledning att tro att det skulle vara en vederhäftig film. Inte minst kritiken som filmen väckt gav anledning att tro det; bland den kritik jag läst fanns inget graverande.
Såvitt jag kunde bedöma var den också vederhäftig. Varken jag eller någon i efterföljande debatt kunde beslå den med något direkt fel. Däremot tycker jag inte den var så himla bra. Jag gillar när det är mycket hårda fakta i den sortens filmer. Pandora’s Promise hade förstås en del fakta, varav jag inte kände till samtliga i förväg, men mycket filmutrymme gick åt till svepande bilder och suggestiva frågor. Mycket ”what if”. Det hade inte gjort så mycket om man samtidigt hade klarat av alla de mest relevanta faktapunkterna, men jag tyckte att man gled förbi flera av de tveksamheter inför kärnkraften en intresserad men skeptisk målgrupp kan ha. Detta trots att svar inte saknas. I alla fall i Sverige är uranbrytningen en het potatis, men den berördes inte alls. Så hade det inte behövt vara; jag tyckte att jag i mitt nyligen skrivna inlägg om kärnkraftens teknik påvisade att det där inte behöver vara någon stor grej. Över lag, för att maxa ut egocentreringen, så tycker jag att är det bara fakta man är ute efter fanns det mer av den varan i mitt inlägg än i filmen. Däremot får filmen givetvis ojämförligt högre dramaturgiska poäng än mitt faktatröskande. Den lade också mycket större tonvikt vid Gen IV än vad jag gjorde.

Något som är svårare att lasta filmen för är att den var tydligt mer anpassad för världen i stort, där man eldar mycket kol, än just Sverige som huvudsakligen med vatten- och kärnkraft redan har en nästan fossiloberoende elproduktion.

Det sägs att filmen verkar mycket övertygande på folk som är slentriannegativa till kärnkraft. Den omvänder antagligen inte folk som gjort kärnkraftmotståndet till sitt livs centrala dogm, men slentriannegativism finns det gott om. Om det stämmer att den är en effektiv omvändare är det anledning både till hopp och djupa suckar. Hopp, för att det så klart är bra om människor kan ta till sig en mer rationell inställning i energifrågan när de exponeras för något som, för att bara nämna något, inte är lögner. Djupa suckar, för att större delen av faktamaterialet i filmen är tämligen basalt och lätt tillgängligt även filmen förutan. Om detta material räcker för att övertyga, om man inte kommit i kontakt med detta material tidigare, men ändå har en åsikt i energifrågan, vilken verklighet har man då levt i? Inte en faktamässigt speciellt välgrundad i alla fall, törs jag gissa.

Alltså, se gärna filmen. Den var inte dålig. Men jag hade hoppats på mer.

Debatten
Det här gick igen en del i debatten efter filmen. Greenpeace var givetvis på plats men gjorde en förvånansvärt slät figur. Min bild är att Greenpeace åtminstone brukar vara bra debattörer, men den här insatsen präglades mer av indignation och något semidesperat slagord än några substantiella invändningar.
Kent Persson, Vänsterpartiets energipolitiska talesperson, uppvisade också vad jag tyckte var ett par rätt basala missuppfattningar om kärnkraft (om kopplingen till kärnvapen och om avfallet). Djup suck igen. Om det är sådant Riksdagens toppar tror, vilka är då förutsättningarna för en rationell energipolitik? Obs att ”rationell energipolitik” inte behöver betyda att man bygger ett kärnkraftverk i varje kvarter. Men det vore bra om det underlag man fattade beslut på var besläktat med fakta.

Den i grunden kärnkraftpositive Mats Odell (även han med bakgrund i motstånd mot kärnkraften) menade att kärnkraften behöver bli billigare och säkrare, vilket jag hade en fråga kring. Det är givetvis bra om den blir billigare och säkrare, men säkerhet är ofta kostnadsdrivande och den sista procenten säkerhet brukar vara mycket dyrare än den första procenten. Om vi nu dels tror på alla siffror som säger att kärnkraften ligger i den absoluta säkerhetstoppen bland energislag, och om vi ser ett trängande behov av att bygga ut fossilfri energiproduktion – är det då verkligen ännu högre säkerhet i kärnkraften som ska vara vår prioritering? Kan vi få högre säkerhet till ett pris vi kan betala är det förstås bra, men om vi låter oproportionerliga säkerhetskrav göra kärnkraften omöjlig har vi inte gjort oss själva en tjänst.
Det är dock möjligt att jag har fel i antagandet om den kostnadsdrivande säkerheten. Det kan vara så att vad som främst gör kärnkraft dyrt att bygga är att man sällan gjort det på ett standardiserat sätt, utan i varje bygge uppfinns ett antal hjul på nytt.

Pengar, pengar, pengar
Mycket av diskussionen cirklade kring kostnaden för att bygga kärnkraft. Att det kostar mycket pengar bestrider ingen, men är det dyrt eller inte? Och här blir debatten ofta riktigt konstig.
Väsentliga politiska grupperingar, både innanför och utanför riksdagen, både inom och utom Sverige, gör gällande att vi på ett eller annat sätt måste satsa jättemycket pengar på att möta klimatförändringarna. Förmodligen har man rätt i det, även om man kan diskutera satsningarnas art. Och det är här det blir konstigt. Samma grupper och människor som annars fnyser föraktfullt åt ekonomiska invändningar mot klimat- och miljöåtgärder blir plötsligt de mest hängivna bönräknare när kärnkraft förs på tal. Då är med ens decimalerna i ekonomikalkylen och marknadens lönsamhet högsta prioritering. Man får gärna subventionera andra koldioxidsnåla energislag med enorma summor, men just kärnkraften gör dessa ofta – men inte alltid – vänsterorienterade världsräddare till nyliberala förespråkare av nattväktarstaten.
Elaka tungor skulle möjligen säga att det säger mer om inställningen till egna favoritprojekt än kärleken till moder jord.

Så här va. Tittar man på världen i stort behövs mycket mer energi än vad vi framställer i dag. Det vore jättedåligt att ta den energin från fossila källor. Vad mig anbelangar är vatten, vind och sol och vad man nu kan komma på för säkra och växthusgassnåla energikällor mycket välkomna att bidra så mycket som möjligt, jag har tidigare sagt att jag egentligen inte vill ställa kärnkraft mot dessa. Samtidigt vet vi att det av rent tekniska skäl är mycket svårt eller omöjligt att låta dessa dra hela lasset. Vi vet också att det inte finns avgörande tekniska hinder för att kärnkraft i en eller annan form skulle kunna dra mycket stora delar av lasset. Politiska hinder? Ja. Ekonomiska hinder? Troligen inte, men det förutsätter att man drar några djupa andetag samt prissätter fossila energikällor med hänsyn till dess föroreningar. Tekniska hinder? Inget avgörande.

Det finns ingen garanti att världen klarar av att bygga ut ickefossil energi i den takt som skulle behövas. Däremot kan vi nog garantera att utan att ens försöka, och utan att låta kärnkraften vara en viktig del i ansträngningen, så har vi förlorat slaget mot växthuseffekten.
Att i det läget vilja satsa jättemycket pengar på allt, men vägra kärnkraft, framstår inte som alldeles genomtänkt.
Snarare är ord som ”århundradets felsatsning” påkallade.

Kärnkraft, del 2: Ekonomi

söndag 17 november, 2013

Så, efter att i förra inlägget ha diskuterat tekniken kring kärnkraft och gett den väl godkänt är det nu dags att kasta ett öga på ekonomin. En teknik kan vara hur bra som helst i sig, men om ekonomin är katastrofal hjälper inte det stort. Precis som i förra inlägget kan jag inte ha ambitionen att täcka in precis alla aspekter, eller skriva uttömmande om ens de aspekter jag tar mig an. En bloggpost kan vara ganska lång, men det är ingen avhandling.

Jag börjar med en fråga som ofta kommer upp, fast mer som ett påstående då.
Är kärnkraften i dag subventionerad?
Det är en ståndpunkt jag ofta hör. Trots det är jag inte helt säker på hur man menar att den är subventionerad. En möjlighet är att man syftar på att den byggts upp med statliga medel. Det är för all del sant, men vilken betydande svensk kraftproduktion har inte byggts upp med statlig hjälp? Sannerligen inte vattenkraften. Det som i dag kallas förnybar energi får kraftiga subventioner från elcertifikaten. Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad.

Något jag tror att man menar ibland är att kärnkraftproducenterna inte har krav på sig att ha ordnat fullständig försäkringstäckning för värsta tänkbara olycka. Det är både sant och inte sant. Man har fullständigt skadeansvar upp till tolv miljarder kronor vid en olycka. Det är pengar som ska finnas redo i försäkringssystemet. Skulle det inte räcka täcker staten upp med ytterligare tre miljarder. Skulle inte heller det räcka kan kärnkraftbolagets samtliga tillgångar tas i anspråk.
Så det är sant att man inte har skyldighet att ha en fond med oändligt mycket pengar.
Å andra sidan är kraven hårdare än på annan industri med potential för stora olyckor, som petrokemisk industri och vattenkraft. Eller flyget för den delen. Skulle en av de stora dammarna brista förväntas inte dammägaren stå för alla fioler, utan staten kommer träda in. Skulle en jumbojet plöja ned i ett raffinaderi eller mitt i Stockholm kommer staten också träda in. Detsamma gäller vid större kärnkraftsolyckor. Det är helt enkelt en del av statens funktion att träda in vid stora katastrofer. Så, åter: Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad, jämte… all verksamhet som alla håller på med.
Det betyder inte att man inte skulle kunna kräva ett ännu större försäkringsansvar på kärnkraften. Man kan inte kräva att varje enskild reaktor ska fondera medel för sitt eget katastrofhaveri, av samma anledning som premien i hemförsäkringen inte uppgår till bohagets hela värde. Men till exempel skulle man inom EU kunna kräva att reaktorägare ska gå samman och bilda en fond, utöver de ansvarsförsäkringar man redan har. Gör man överslagsberäkning på vad premien skulle bli för att täcka alla kostnader vid ett superhaveri – det har gjorts flera gånger – landar man vanligen på avsevärt mindre än ett öre per kWh.
Givetvis bör man då ställa motsvarande krav på annan verksamhet, till exempel att vattenkraftägare ska kunna pynta för att sopa upp resterna av Luleå ifall Suorvadammen packar ihop.
Men om man ändå räknar högt med ett öre per kWh, vad skulle det innebära för kärnkraften?
Egentligen har vi redan svaret på det. Staten tar i dag ut en effektskatt på kärnkraften uppgående till sådär 5-6 öre per kWh. Skatten är inte bunden till faktisk elproduktion utan den termiska effekt en reaktor skulle kunna producera om den gick för fullt. Skatten fonderas inte för något särskilt ändamål, utan är en ren straffskatt på kärnkraft för att den är kärnkraft. Ändå har vi kärnkraft. Det betyder att åtminstone om man avhöll sig från straffskatter skulle det uppenbarligen finnas ekonomiskt utrymme för en utökad olycksfond. Det skulle fortfarande särbehandla kärnkraften negativt, men det skulle gå.

Det är också möjligt att man åsyftar fonden för rivning av kraftverken vid slutet av deras livslängd. Sveriges Radio körde en dokumentärserie för ett tag sedan kallad ”kärnkraftens dolda kostnader” har jag för mig. I mitt tycke hittade de inget särskilt alarmerande, men de lyckades troliggöra att man lägger undan lite för lite pengar för rivning nu, vilket skulle kunna yttra sig som en ekonomisk smäll när det är rivningsdags. Denna summa justeras dock vart tredje år. Även om dessa kostnader stegrades dramatiskt från nuvarande prognoser skulle de gott och väl rymmas inom pengamängden som omfattas av effektskatten, även tillsammans med en olycksfond.
Hur är det förresten, har dammägare krav på sig att ha medel undanlagda för att återställa älvarna? Jag tror inte det, men jag är inte säker.

Min slutsats av detta avsnitt är att kärnkraften inte är subventionerad. Tvärtom är den, relativt andra energislag, negativt särbehandlad.

Kostnader för elproduktion
Vad kostar det att producera el i ett kärnkraftverk då? Är det billigt eller dyrt?
Föga förvånande diffar siffrorna beroende på var man tittar. Men om man börjar med att titta på löpande kostnader, alltså vad det kostar när man redan har ett kraftverk, så verkar det ligga uppåt 20 öre/kWh. Det är billigt. Så att det finns ett ekonomiskt case för att fortsätta driva ett existerande kärnkraftverk är klart. Men hur står det till med att bygga nya?

Att det är hiskligt dyrt att bygga ett kärnkraftverk är ingen hemlighet. Det betyder inte med automatik att det är dyrt i relation till den energi man får ut; det är en stor anläggning som genererar mycket energi under lång tid. I absoluta tal är det alltjämt mycket pengar som ska fram innan man kan börja skörda energi. Dock ska man hålla i bakhuvudet att en del av denna kostnad kommer från de extrema säkerhetskrav som ställs på just kärnkraft och som inte ställs på andra energislag. Vad skulle förbränningsenergi kosta om den inte fick släppa ut skadliga partiklar, och vad skulle vindkraft kosta om ingen fick dö i underhållsarbetet? Nota bene, jag vill inte med detta säga att man ska släppa på kärnkraftsäkerheten; jag har till att börja med ingen aning om hur kostnadseffektivt det skulle vara (och ja, ord som kostnadseffektivitet är högst relevanta när man räknar människoliv), och hög säkerhet är något gott i sig. Men jag vill att man inte glömmer bort att en asymmetrisk säkerhetspremie är inbakad i kostnaden för nya kärnkraftverk.

Det finns flera sätt att mäta en sådan kostnad på. Ett kallas ”overnight cost” och går ut på att man samlar ihop alla kostnader kopplade till kraftverket (inte minst då byggnation), låtsas att de kommer på en gång (”overnight”) och dividerar med kraftverkets effekt. Detta blir kostnaden för att producera energi. Ett annat kallas ”levellised cost”, vilket tar kraftverkets totala kostnad och dividerar med den totala energimängd det förväntas producera (eller om det är energin som divideras med kostnaden, det spelar förstås ingen roll i princip). Det blir kostnaden för producerad energi. Obs skillnad!
Nu är det ingen som vet precis vad det kostar att bygga en modern reaktor. I Finland verkar det bli dyrt. I Kina verkar det bli billigt. Det är möjligt att denna diskrepans kommer sig av dels arbetskraftskostnader, dels mängden byråkrati, dels att man i Finland bygger ett (1) kraftverk medan man i Kina bygger flera och kan nyttja skalekonomi. Jag hoppas att Kinas låga kostnader inte beror på ett avslappnat förhållande till säkerhet.
Mer data finns exempelvis i rapporten ”Cost and Performance
Assumptions for Modeling Electricity Generation Technologies”
från National Renewable Energy Laboratory under U.S. Department of Energy. Siffrorna jag ser där i verkar stämma väl med siffror jag sett på andra håll.
Nå.
Overnight cost för kärnkraft kan vi placera i ungefär 2500-5000 $/kW. Detta är ungefär som biomassa (2000-4000), ungefär dubbelt så mycket som landbaserad vindkraft och ungefär lika mycket som havsbaserad vindkraft. Det ligger väsentligt lägre än solenergi, typ en faktor två, fast då ska man komma ihåg att priserna på solenergi är distinkt sjunkande.
Tittar man i stället på levellised cost, alltså inte kostnaden per effektenhet utan kostnaden per energienhet, ser det lite annorlunda ut. Då är kärnkraft ungefär så dyrt som biomassa och landbaserad vindkraft, tydligt billigare än havsbaserad vindkraft och mycket billigare än solenergi. Anledningen kan vara kärnkraftens relativt vind- och solkraftens höga nyttjandegrad, eller kapacitetsfaktor, alltså andel av tiden energin är tillgänglig.
De här siffrorna är förstås inte absoluta sanningar. Dels är det prognoser, med vissa antaganden om framtida kostnader. Dels är det generaliseringar av förhållanden som i praktiken kommer variera mellan länder och regioner. Det är ändå data att ta på allvar.

Och vilken slutsats tycker jag man ska dra av dem?
Det beror lite på om man tittar globalt eller bara på Sverige. Globalt finns det ett uppenbart case för mer kärnkraft – precis som det finns ett case för annan energiproduktion med litet miljöavtryck. Även i Sverige borde det i princip finnas ekonomiska förutsättningar för nya kärnkraftverk. Så varför byggs det inga?
En uppenbar anledning är den godtyckliga gränsen i energiuppgörelsen på att tio reaktorer är det av gud givna antalet som är lämpligt för Sverige. Tills vidare lär det vara mer lönsamt att fortsätta köra de tio gamla än att bygga en ny, om en ny betyder att man måste ta bort en gammal. Men även bortsett denna begränsning skulle jag, om jag funderade på att bygga en ny reaktor, ta allvarligt på den regulatoriska risken.
Väsentliga delar av Riksdagen tycks tro att det dog 20000 människor i Fukushima-haveriet och vill avveckla all kärnkraft, helst genast. Socialdemokraterna svävar på målet. Tysklands exempel torde förskräcka, på många sätt. Vem vågar ta en jätteinvestering på 60 år under sådana betingelser? Om Sverige menar allvar med att gilla lågkoldioxidel borde man ta sig samman och säga att okej, även om vi emotionellt tycker det är läskigt med kärnkraft tänker vi inte förbjuda den.

Även om så skedde, skulle det då byggas nya kraftverk? Det vet inte jag. Det vet kanske inte ens kalkylansvariga på kraftbolagen. Och på sätt och vis tycker jag att man från politisk sida kunde lämna frågan där. Jag är i grunden positiv till att staten inte pekar med hela handen på exakt vad som ska byggas, utan bara ger rimliga förutsättningar. Fast där är vi inte i dag.
Dels har vi effektskatten på kärnkraft som jag redan nämnt. Den främjar inte säkerhet, den främjar inte miljö och den fonderas inte till något i sammanhanget relevant. (Jag hänvisar här till min motion i frågan.)
Dels har vi elcertifikaten, som jag hävdar är välmenande men missar målet. Jag skrev om det för inte så länge sedan, och det inlägget täcker in vad jag vill ha sagt på ett bra sätt. Men för att sammanfatta: Det är inte fel att gynna förnybar energi framför fossila källor. Men det relevanta är inte, eller bör inte vara, förnybarheten utan miljöavtrycket och farligheten. En skatt på växthusgaser träffar detta mål mycket bättre än elcertifikat. Skatt på växthusgaser, designad för att göra fossila energikällor mindre attraktiva, anses också vara ett kostnadseffektivt sätt att nå detta mål, och skulle knappast dräpa vindkraften om den ersatte elcertifikaten. Åtminstone landbaserad vindkraft har rätt hyggliga kalkyler i dag även utan växthusgasskatt.

Jag tror därför att det bästa vore att skrota omotiverade straffskatter och teknikspecifika stöd, och beskatta utsläpp av växthusgaser (utsläpp som dessutom samvarierar väl med övrig dödlighet). Om ett sådant förfarande sedan leder till att det byggs ofantliga mängder vindkraft (och man också löser vindkraftens specifika problem) i acceptabla lägen så är väl inte det så dumt. Som sagt, jag gillar vindkraft. Jag gillar också kärnkraft. Men det egentliga målet med en vettig energipolitik är inte mycket kärnkraft, utan en myckenhet av ren och säker energi. Av vilket energislag som helst som klarar sådana kriterier.

Kärnkraft, del 1: Teknik

torsdag 14 november, 2013

Nu! Nu! Nu är det äntligen dags! I något i stil med ett år har jag hotat med att skriva ett rejält kärnkraftsinlägg. Det blir två.
Och jag misstänker att det här kan komma att bli mina referensinlägg för kärnkraft. Därmed kan det hända att jag uppdaterar dem då och då.
I det här inlägget kommer jag prata om tekniska förutsättningar och om hur jag tänker kring dem. I nästa pratar jag om ekonomi. Upplägget är alltså väldigt likt det jag körde om vindkraft för ett tag sedan.
Jag gör inga anspråk på att täcka in alla aspekter, eller ens skriva uttömmande om de aspekter jag tar upp. Det går inte på en blogg och det förstår nog alla. Och eftersom det här inte är en avhandling har jag inte gjort någon notapparat. Mina källor är en blandning av saker jag har i huvudet, saker jag kollat upp nätledes och saker jag diskuterat med sakkunniga. Därmed har jag också dragit nytta av folks sakkunskap utan att credda dem i inläggen, av ungefär lika delar lathetsskäl och läsbarhetsskäl. Vill någon bli creddad så säg bara till!
Jag är intresserad av kärnkraft, men kan knappast titulera mig expert. Hittar man några sakfel får man gärna påpeka dessa för mig, poängen med den här sammanställningen är att den ska vara korrekt i sak. Är det något kärnkraftdebatten behöver så är det saklighet.

Som jag brukar påpeka har alla energislag vi använder för- och nackdelar, kärnkraft inbegripet. Kärnkraft är nu ett ganska brett begrepp. Jag kommer huvudsakligen att prata om den kärnkraft vi har kommersiellt tillgänglig i dag, som ofta kallas generation II och snart generation III, där man använder låganrikat uran som går en gång genom reaktorn. Och jag avser reaktorer av västtyp, kok- eller tryckvattenreaktorer (lättvatten). Det är ingen konstig begränsning; detta är vad man vanligen avser när man pratar om kärnkraft i allmänhet i dag.

Det finns också något som kallas generation IV, vilket är ett paraplynamn för en rad olika tekniker med en bränslecykel som skiljer sig från den i ”vanlig” kärnkraft. Dessa tekniker är inte nödvändigtvis nya, men körs inte i stor kommersiell skala i dag. Flera av dem är lovande, med potential för stora fördelar i såväl bränsleledet som avfallsledet. Trots det kommer jag inte att skriva närmare om dem i det här inlägget. Anledningen är att jag helt enkelt är för dåligt inläst på detaljerna. Om det ändrar sig kan jag alltid göra en separat post om Gen IV senare.

Inlägget blir långt även utan Gen IV, men det är rubrikindelat så att den som bara är intresserad av vissa aspekter kan nöja sig med att läsa om dessa.

Nå. Jag vill börja med att återvända till de två mått jag tog upp när jag pratade vindkraft: döda per genererad energimängd (Deaths per TWh by energy source, som jag sade då, det är inte en peer-reviewad artikel, men det är det bästa exemplet i genren jag sett hittills. Jag har sedan dess också sett att andra gjort motsvarande beräkningar och landat i liknande siffror.) och utsläpp av växthusgaser. Jag citerar mig själv:

Det finns många sätt att ranka energislag. Två sätt som jag tycker är mycket bra är antalet döda per genererad energimängd (säkerhet) och utsläpp av växthusgaser (renhet). Givetvis finns andra aspekter på säkerhet och renhet, det här är inte de två enda relevanta måtten. Men det är synnerligen relevanta mått.

Döda per TWh
Här talar vi om en uppskattning av hur många människoliv ett kraftslag kräver inklusive allt som krävs för att få elen till stånd. Siffran för dagens kärnkraft ligger på 0,04 döda per TWh, vilket inkluderar Tjernobyl. Och för all del Fukushima, där antalet som dött och förväntas dö strålningsdöden är kvar på noll.
(Värt att påpeka är att Tjernobylreaktorn var av en typ vars spektakulärt låga säkerhet saknar motstycke i världen i dag, och att vad som hände i Tjernobyl är en fysikalisk omöjlighet även i de sämre av de reaktorer jag pratar om här.
Tjernobyl saknade till och med en anständig reaktorinneslutning. Att diska kärnkraft pga Tjernobyl är som att underkänna bilbranschens säkerhetsarbete det senaste halvseklet pga att folk på femtiotalet körde utan säkerhetsbälte och dog.)
Denna siffra inkluderar också uranbrytningen och byggnationen av kraftverken.
Det är en mycket låg siffra. Den ligger lägre än men i samma storleksordning som vind och europeisk vattenkraft (vattenkraft ser sämre ut om man tittar på hela världen). Den ligger en storleksordning under solkraft, två under naturgas och tre storleksordningar under kol och olja. Tre storleksordningar, det är alltså en faktor tusen.

Växthusgaser
Med användning av samma källor som i vindinlägget, Vattenfall och Wikipedia, nås resultatet att kärnkraft ligger i samma härad som vind och vatten, klår sol och givetvis utklassar naturgas och kol med ett par storleksordningar.

Komna så långt: om man köpte mitt resonemang kring vindkraftens välsignelser bör man sålunda gilla även kärnkraft. Bevisligen säker och ren.
Jag tycker att det resonemanget är sunt, och har den stora fördelen att det är kvantifierbart och möjligt att objektivt utvärdera. Det är annars alldeles för mycket magkänsla i energidebatten.
Men det är likväl inte hela det resonemang som behövs. Vind- och vattenkraft är relativt enkelt (om än inte så enkelt som man kan tro och med sina egna komplikationer). Kärnkraft är mer komplicerat, och det ska man ha respekt för. Jag ska därför gå vidare med flera aspekter.

Säkerheten vid drift
Men vänta nu, är inte det här samma aspekt som nyss? Jo det är det, men det är så populärt att prata om den så vi tar det ett varv till. Fast till stor del har jag redan hanterat det i mitt inlägg Fukushima och perspektiven, som jag tycker står sig väl än i dag. Poängen är att olyckor i kärnkraftverk visst kan hända, men konsekvenserna kostar, så länge myndigheter agerar rationellt, pengar snarare än människoliv. Kärnkraften har också ett riskarbete som inte motsvaras i övrig energiproduktion, vilket kan leda till att risker uppmärksammas som på andra håll skulle gå obemärkta förbi. Att man inte har lika bra koll på vattenkraftdammars hållfasthet gör inte dammbrott ofarliga.
Det betyder inte att ingen någonsin kommer dö till följd av kärnkraft, men det gäller även för annan elproduktion. Vi har kört kärnkraft ett bra tag nu, och nya kraftverk blir ständigt säkrare än äldre. Om kärnkraften var tokriskabel borde vi helt enkelt ha märkt det nu.

Uranbrytning
Ibland framställs brytningen av uran som ett stort miljöproblem med kärnkraften. Jag har grävt lite (höhö) i frågan och lutar åt att det inte är så. Visst går det att bryta uran på ett dåligt och farligt sätt, men det är inte det som är poängen – det går ju att bygga farliga vattenkraftdammar och vindkraftverk som tappar rotorbladen också. Och visst blir det en stor lokal miljöpåverkan inom gruvområdet. For crying out loud, det är en gruva. Men det är också allt det, rätt skött, är. Man skulle kunna tro att radioaktivitet skulle vara ett problem för gruvarbetarna, men säkerställer man god ventilation är det inte så. (Det är för övrigt inte uranet som står för radioaktiviteten, naturligt uran är inte speciellt radioaktivt, utan radongas, som inte heller är endemisk i just urangruvor.)
Naturvårdsverket har tittat på frågan, eftersom det surras så mycket om den, och i stort sett kommit fram till att urangruvor i det mesta är att jämställa med sulfatgruvor. Jag är förvisso inte expert på sulfatgruvor (heller), men de tycks inte åtnjuta samma hätska motstånd som urangruvor. I Australien har man också brutit uran i stor skala ett bra tag med höga miljökrav, vilket verkar fungera bra. Det förefaller helt enkelt som om det inte finns goda skäl att motsätta sig specifikt urangruvor, om man inte gör det för att man är emot kärnkraft. Men då är det inte gruvverksamheten i sig man underkänner.

Man kan givetvis vara emot gruvverksamhet i allmänhet, men då har man gjort det svårt för sig om man vill ha någon energi. Lite grovt räknat kan man anta att det behövs bortåt 1500 stora vindkraftverk för att ersätta en modern kärnreaktor, baserat på 2 MW maxeffekt per snurra, 40% genomsnittligt uttag (möjligen optimistiskt), 1,5 GW maxeffekt i reaktorn och dryga 80% tillgänglighet (hoppeligen pessimistiskt). Varifrån ska metallerna till dessa kraftverk komma? Den stora mängden kraftverk som krävs gör att vindkraft per energienhet kräver en faktor 10-20 gånger så mycket stål och koppar som kärnkraft. Detta är inte minst intressant då väsentliga delar av världens uran kommer från vad som egentligen är en koppargruva.

Relevant i sammanhanget är den höga energitätheten i uranet. Även om en urangruva som sagt har stor miljöpåverkan inom sitt område behövs det inte särskilt mycket gruva för att få ut väldigt mycket energi.

Lite, men bara lite, spekulativt kan man hävda att det strängt taget inte behövs några gruvor alls. Det har gjorts lovande försök att extrahera uran ur vanligt havsvatten. Det verkar gå bra, fast till ett högre pris än gruvbrytning. Det i sig behöver inte utesluta metoden eftersom bränslekostnaden är en liten del av kärnkraftens kostnader, men det kan alltså inte konkurrera prismässigt med gruvorna i dag. Skulle man dock absolut inte vilja ha urangruvor skulle det vara en framkomlig väg.

Slutförvaring av radioaktivt avfall
Jag tänker här på omhändertagandet av det farliga högaktiva avfallet från använt kärnbränsle. Begränsar man sig till den bränslecykel som används kommersiellt i dag måste detta lagras säkert under lång tid, vilket ska tas på allvar.
Detta kunde ha varit ett bra argument mot kärnkraft innan vi började med den. Det kan tyckas vara ett vanskligt företag att ge sig på innan man vet hur avfallet ska hanteras. Det finns dock två, kanske tre, skäl till att jag inte tycker att ett sådant argument är hållbart i dag.
Det första är att vi de facto redan har en hel del avfall efter de decennier vi haft kärnkraft. Även om vi slutade med kärnkraft i morgon skulle detta avfall kvarstå. Avfallsproblemet förändras inte kvalitativt av att vi fortsätter. Det blir mer avfall, ja, men inga principer förändras. Mängderna i ren volym är om inte små så inte heller så hiskligt stora. Alltså: avfallsproblemets existens påverkas inte av om vi fortsätter med dagens kärnkraft eller inte, och kvantiteten är inte alls ett dominerande problem som det är med till exempel koldioxid.
Det andra skälet är att avfallsproblemet åtminstone i Sverige i praktiken är löst. Kanske inte på allra bästa sätt – exempelvis skulle det kunna vara bättre att omarbeta avfallet i nya reaktorer till mer kortlivade ämnen – men på ett tillräckligt bra sätt med djupförvaring i geologiskt stabilt urberg. Den som oroar sig för koppartubers beständighet och bentonitleras kletighet kan lugnande tänka på de naturliga kärnreaktorerna i Oklo, där de radioaktiva resterna inte flyttat sig mer än ett par meter på två miljarder år.

Man bör också ha i åtanke när man diskuterar förvaring av kärnavfall att målet, såvitt jag förstått, är att ingen på hundratusen år ska få en förhöjd bakgrundsdos med mer än en procent, vilket är ungefär vad man får av några timmars flygresa per år, eller att en gång i sitt liv göra en mammografiundersökning. Bara genom att flytta till exempel från Stockholm till Bohuslän, där berggrunden strålar mer än i Stockholm, får man en mycket större stråldos (kanske 30 gånger större) än gränsen för vad någon enda person på 100000 år ska få från kärnavfallet. Eller, med andra ord: Stockholmsbon som väljer att ta sommarsemester i Bohuslän får i och med det en extra stråldos som överstiger vad ingen på 100000 år ska utsättas för från bränsleförvaringen.
Det är inte helt lätt att komma på någon jämförbar verksamhet med samma krav på sig. Till exempel dör cirka 5000 personer per år i Sverige en för tidig död till följd av fossila utsläpp, men det accepterar vi på ett helt annat sätt.
Det gör det också lite svårt att seriöst diskutera säkerheten för långtidsförvar av använt kärnbränsle. Givetvis är det en fråga man måste ta på allvar, för det är material man inte borde äta om man hittar det i skogen. Men kraven som ställs är löjeväckande. Visst, uppfyller man dessa krav kommer man också att uppfylla kravet att skogsflanörer inte ska råka äta kärnbränsle. Det känns ändå som om kravställaren inte tillämpat speciellt mycket rim och reson, givet hur andra energislag behandlas. Det finns alltid en alternativkostnad, och i detta fall verkar man inte ha ställt sig frågan: om vi använder ett annat energislag, hur många liv kommer det kosta? Frågan är inte sofism. Vindkraft är ett av våra allra säkraste energislag, men ändå dödades 2011 fjorton människor i vindkraftsolyckor – bara i England.

Kärnvapen
Men kärnvapnen då? Är inte kärnvapenspridning ett starkt argument mot kärnkraft?
Det skulle det vara om det ena ledde till det andra, men vid närmare påseende är det inte så.
Det går att använda en modern reaktor för att tillverka material man kan göra kärnvapen av, men inte samtidigt som man stadigvarande producerar el. Man måste nämligen använda en annan variant av kärnbränslecykeln, där man ideligen stoppar reaktorn och tar ut bränslet. Det är oförenligt med att producera el någon längre tid i sträck, och det är också en rätt tydlig giveaway för IAEA, som förutom sina inspektörer har realtidsövervakning installerad. Det går inte att göra bombmaterial utan att IAEA får veta det – försåvitt man inte vägrar släppa in IAEA över huvud taget, vilket det torde finnas cirka en genomskinlig anledning till. Det radioaktiva avfall som kommer ut från svenska reaktorer, och liknande reaktorer över hela världen, kan man alltså inte göra atombomber av. (Ska man vara riktigt petig så kan det vara teoretiskt möjligt att göra det, men så svårt att såvitt känt har ingen slagit sig på att göra det; det finns alltid enklare sätt att komma åt bomben.) Det gäller förstås även sedan man grävt ned det i urberget.

Det är inte heller så att man bara för att man har en kärnreaktor och reaktorfysiker automatiskt är hejare på att bygga kärnvapen. En reaktor och en atombomb är besläktade men ändå vitt skilda fenomen.

Än viktigare är att ingen behöver en kärnreaktor över huvud taget för att göra kärnvapen. Ta Iran. De har visserligen en reaktor de skulle kunna använda för att göra en plutoniumbomb, men allt man behöver är centrifuger för att kunna bygga en uranbomb. Uranbomber är också mycket lättare att hantera än plutoniumbomber. Få kan ha missat att ansträngningarna kring Iran handlar om att få dem att sluta höganrika uran med sina centrifuger. Det finns ingen reaktor med i den processen. Med laseranrikning, en teknik under uppsegling, blir det ännu enklare. Tyvärr är atombomben här för att stanna; alla halvavancerade länder kan om de bara vill skaffa sig kärnvapen, och det kommer bara bli lättare. Atombomben kan inte ouppfinnas. Men det har inget med elproducerande kärnkraft att göra.

Alltså: Elproducerande kärnkraft kan i praktiken inte användas för att göra atombomber. Det behövs ingen reaktor alls för att göra kärnvapen, och det är knappast ens det lättaste sättet. Fredlig kärnkraft har ungefär lika mycket att göra med kärnvapen som bilfabriker med stridsvagnar.

Förnybarhet
Kärnkraften räknas inte som en förnybar energikälla. Det är i princip alldeles korrekt. Vind, sol och regn kommer finnas så länge solen beter sig som i dag. Kraftverken för att ta hand om vind, sol och regn kräver nyttjande av ändliga resurser – se till exempel ovan om metallåtgången för vindkraft, och då har vi inte ens berört sällsynta jordartsmetaller – men själva vinden, solen och regnet kommer inte ta slut. Kärnbränsle är en ändlig resurs. Men hur ändlig då? Så ändlig att det spelar någon roll? Nej, egentligen inte. Ibland påstås att uranet är på väg att ta slut, men då avses vanligen det uran som i dag lönar sig att bryta. Accepterar man ett högre uranpris – vilket inte är något konstigt eftersom bränslekostnaden som sagt är liten i förhållande till övriga driftkostnader för kärnkraft – finns tillgångar som räcker i hundratals år. Med utvinning ur havsvatten kan det utsträckas avsevärt längre. Detta utan att räkna med någon annan bränslecykel än den vi använder i Sverige sedan decennier.
Jag kan bara inte få någon relevans ur argumentet ”jamen bränslet kanske bara räcker i tusen år”.

Avrundning
Jag tror att punkterna ovan ganska väl täcker in de vanliga invändningarna mot kärnkraften. Jag tycker också att det framgår att när man belyser dem smälter det mesta av dem bort, åtminstone i en värld där man måste ta hänsyn till andra energislags realiteter.
Kärnkraft är inte heller bara en bunt nackdelar att hantera, och bland fördelarna märks inte enbart litet koldioxidavtryck, långsiktig bränsletillgång och bevisligen hög säkerhet. Det är även en energikälla som är oberoende av väder, vilket förstås skiljer den från vind- och sol- men även vattenkraft. Den är också utomordentligt utrymmeseffektiv. Nu är Sverige ett stort och glest befolkat land, men det blir ändå ett himla liv så fort man vill smälla upp en vindsnurra. Det är lätt att bli lite trött när man tänker på de åtminstone ett och ett halvt tusen stora vindsnurror som ska upp för att ersätta en reaktor.

Nu vill jag egentligen inte ställa kärnkraft mot vind. Eller mot sol, eller mot vatten. Jag är generellt positiv till alla dessa. Jag ställer gärna kärnkraft mot fossila bränslen, men om vind skrev jag att jag gillar vindkraft, och det vidhåller jag. Men jag tycker också att det finns mycket goda tekniska och miljömässiga skäl att vara positiv till kärnkraft, och att inte missgynna kärnkraft jämfört med sol, vind och vatten, vilket är vad det här inlägget handlat om.
Nästa inlägg kommer kasta ett öga på ekonomiska förutsättningar.

Mardrömmen om paradiset

tisdag 5 november, 2013

Planen var egentligen att fila på inlägg om kärnkraft, men återigen såg jag något på Facebook som bara måste bemötas, enligt principen ”Someone is wrong on the internet”.
Duty Calls

Den här gången är det en artikel i Guardian av Vandana Shiva: How economic growth has become anti-life
Jag läste den och fann den vara ett hopkok av saker som är typ sanna, ord som inte betyder något och rena falsarier. Jag har inte ork att fiska den i uttömmande detalj, men vill ändå prata om de grejer jag studsade mest inför.

Läsandet började inte med en helt okritisk inställning, kan jag erkänna på en gång. Jag tyckte jag kände igen Vandana Shiva som namnet på någon som länge bedrivit en gravt pseudovetenskaplig kampanj mot allt vad GMO-teknik heter. En snabb sökning bekräftar detta. Förutom att kalla GMO-grödor generellt giftiga och påstå en rad direkta felaktigheter om dem jämställer hon GMO-odling med att – håll i er nu – rapists should have the right to rape.
Det bådar inte så gott. Tydligt läge att ta sådant hon skriver med ett lass salt.
Nu handlar inte just den här artikeln jättemycket om GMO, så låt oss ändå titta på den.

Hon börjar med att kritisera begreppet BNP. Hon skriver:
In effect , “growth” measures the conversion of nature into cash, and commons into commodities.
Det är inte sant. Möjligen fanns en tid då BNP stod i någorlunda direkt proportion till hur mycket av marken man gräver upp, men så är det inte längre. I utvecklade ekonomier är tjänsteproduktion en mycket stor del av den ekonomiska aktiviteten. Inte heller varuproduktionen står i direkt proportion till hur mycket mark man gräver upp. En modern telefon, tio gånger bättre än en gammal, tar inte tio gånger så mycket resurser i anspråk för sin tillverkning. Moderna Ikea-möbler är mycket möbel på lite material. Vidare återvinns material i större och större utsträckning.
Den tillväxt Shiva målar upp är en halmgubbe.

Healthy societies and communities do not contribute to growth, but disease creates growth through, for example, the sale of patented medicine fortsätter hon.
Vad sjutton säger hon? Är det fel att utveckla och tillverka mediciner? Var alla friska innan vi fick någon tillväxt att tala om i världen? Hur kan någon bli tagen på allvar efter att skriva sådant dravel?
Det låter också mycket som myten om att pangade skyltfönster är bra för ekonomin, något vilken nationalekonomisk nybörjare som helst kan tala om är ett grundläggande tankefel.

Hon verkar också hävda att jordbruk med icke-GMO-grödor inte genererar något som räknas in i BNP. Det är det nog många som blir förvånade av att höra.

Hon fortsätter: And ever since seed monopolies have been established, farmers debt has increased. More than 270,000 farmers caught in a debt trap in India have committed suicide since 1995.
Det där är ett argument som dyker upp då och då. Jag erkänner att jag inte minns detaljerna, men hävdar bestämt att det övertygande visats att självmordsvågen i Indien inte är kopplad till GMO, utan om något snarare allmän missväxt, dåliga handelsförutsättningar och ett synnerligen olyckligt ersättningssystem för familjer där fadern begått självmord.

Forts: Poverty is also further spread when public systems are privatised. The privatisation of water, electricity, health, and education does generate growth through profits. But it also generates poverty by forcing people to spend large amounts of money on what was available at affordable costs as a common good. When every aspect of life is commercialised and commoditised, living becomes more costly, and people become poorer.
För det första är jag beredd att satsa en halv melon på att hon inte har bra data på att privatiseringar generellt skapar fattigdom. Om det fanns sådana data skulle vänstra planhalvan i svensk politik för länge sedan ha drämt dem i huvudet på den högra planhalvan.
För det andra är hon sannolikt fel ute när hon skriver ”what was available at affordable costs as a common good”. Typiskt för fattiga länder där man privatiserat el- och vattentillförsel är att el och vatten på papperet var billigt tidigare men i praktiken inte fanns tillgängligt. Gratis vatten är värdelöst om man inte kommer åt det.

Sedan blir det galnare och galnare. Vi får ta det bit för bit.
As long as economics was focused on the household, it recognised and respected its basis in natural resources and the limits of ecological renewal. It was focused on providing for basic human needs within these limits.
Mmm, eller hur. Vilken tidsperiod i mänsklighetens historia menar hon har tagit sådana hänsyn? Vi vet att jägar- och samlarsamhället är brutalt ohållbart för fler än några miljoner människor. Under antiken skövlades skogar. Gruvdrift har fram till i modern tid varit spektakulära miljökatastrofer. Jordbruk har i allmänhet inte varit speciellt hållbart. Hon pratar om ett samhälle som aldrig funnits. Det borde vara uppenbart för de flesta läsare.
Economics as based on the household was also women-centered.
Ja just det, kvinnan som alltid haft en så bra ställning i samhället men som de senaste decennierna fått se sin situation kraftigt försämrad.
Är det någon som går på det här?
While the destruction of nature has been justified on grounds of creating growth, poverty and dispossession has increased. While being non-sustainable, it is also economically unjust. (…) When economies are measured only in terms of money flow, the rich get richer and the poor get poorer.
Har hon helt missat det enorma, aldrig någonsin tidigare i världshistorien skådade, lyft ur fattigdom och armod som pågår? Har hon missat att vi, just tack vare handel och tillväxt, börjat tala om att nästan utrota den absoluta fattigdomen de närmaste decenneierna? Det hon skriver är inte bara direkt fel i sak. Genom att söka stoppa de processer som hjälper de fattigaste bidrar hon också själv till att hålla människor i fattigdom.
Hon har också, som jag redan varit inne på, fel om miljöeffekterna av tillväxt. Det stämmer att generellt när tillväxten i en region tar fart ökar också miljöförstöringen. Men sedan, när man når en viss nivå av mänskligt välstånd och ens överlevnad inte längre är direkt hotad, börjar folk bry sig om miljön, vilket också avspeglas i den ekonomiska aktiviteten. Inte bevis, men exempel på detta är att du som läser detta förmodligen tycker att miljöpolitik är viktigt, och att Sveriges miljö torde vara väsentligt bättre i dag än för 40-50 år sedan. Tillväxt och miljöhänsyn står inte i motsatsförhållande.

Sedan trappar hon upp det ännu mer.
the demands of the current model of the economy are leading to resource wars oil wars, water wars, food wars.
Om det var sant skulle vi, med tillväxtens och kapitalismens framväxt, se mer och mer krig. Ändå är det precis tvärtom. 1900-talet har varit det fredligaste århundrade vi känner till, världskrigen inräknade. Och trenden fortsätter, delvis tack vare internationell handel som gör krig mindre och mindre attraktivt. Färre och färre dödas i konflikter. Ett människoliv har aldrig värderats så högt som i dag.

Sedan, efter några parabler i mycket högt tonläge, skriver hon
This is not an end to poverty. It is an end to human rights and justice.
Dymedelst spottande i ansiktet på alla som faktiskt lyfts ur fattigdom, och alla som för första gången kommer i åtnjutande av något som liknar mänskliga rättigheter och rättvisa. Laglöshet, fattigdom och slavliknande förhållanden är något som i mycket högre grad hör hemma i outvecklade jordbrukssamhällen än i de samhällen som upplevt den tillväxt hon går loss på.

Den dörr hon slår in när hon påpekar att BNP inte fångar alla aspekter av mänskligt liv är redan vidöppen. BNP är ett hyggligt mått på ekonomisk aktivitet, men det är ingen som påstår att det beskriver all ekonomisk aktivitet, än mindre att det är ett entydigt mått på mänsklig livskvalitet. Den insikten kan man nå utan att gå vilse i konspiratoriskt romantiserande av fattigdom. Ungefär samma med miljön. Ingen påstår att alla miljöproblem är lösta, men slutsatsen att vi därför ska motarbeta ekonomisk tillväxt är minst sagt långsökt.

Vandana Shiva tycks ha skrivit sin text isolerad från basal faktakontroll och i en anda av hisnande historielöshet. Det är möjligt att den är skriven i en känsla, ägnad att frammana en känsla hos läsaren. Och känslor har man förstås rätt att ha. Men skulle vi basera vårt handlande på Shivas teser skulle fler svälta, fler vara fattiga och miljön skulle inte bli bättre. Det bästa den här texten kan kallas är aningslöst romantiskt svärmeri.

Skatteskolan: skatter och skolan

söndag 3 november, 2013

Jag hade ett utbyte på Facebook som jag sedan kom på skulle passa någorlunda som blogginlägg. Here goes, kanske lite lösryckt.
Den här artikeln turnerade nyligen i min Facebook-feed:
”Din futtiga gåva köper dig inte fri” (ledarkrönika Aftonbladet), med utsagor som ”Nedmonterin­gen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser”.

Jag bemötte den kort:
Bull.
Sedan 2006 har skatteintäkterna i nominella tal ökat med 11%, vilket justerat för inflation betyder att de är ungefär samma.
Skolan har inte mindre resurser nu än förut.
Det betyder inte att allt i välfärdsstaten är perfekt och har oändliga resurser. Men så har det aldrig, aldrig varit.
Tal om nedmontering av välfärdsstaten har mer med dåligt minne än fakta att göra. Oavsett om man är nyliberal och önskar att det vore så, eller om man är illröd och vill kasta smuts på regeringen.

Jag fick mothugg, huvudsakligen om skolan och skattesänkningar. Replikerade:
Resurser till skolan totalt redovisar SCB här.
skolresurser SCB
Sammantaget ökande resurser. Det gäller även om man tex tittar på resurser till förskola som andel av BNP.
Jag hittar inte på rak arm siffror på elevunderlaget, men är rätt säker på att antalet elever i skolan minskat väsentligt på senare år. Antal elever per lärare i grundskolan visas här.

Det stämmer att regeringen sänkt inkomstskatter, men med överlägset störst procentuell effekt för låginkomsttagare. Jag gick igenom det där grundligt 2010, och sedan dess har inte mycket hänt.
Sänkt inkomstskatt i procent

Trots att inkomstskatterna sänkts har dock som sagt de totala skatteinkomsterna inte minskat. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker till exempel att det, med ett av världens största skatteuttag, kunde finnas en poäng med något minskade skatteuttag även i rena pengar. Men så har det inte blivit.

Däremot kan det förstås vara så att det sparas på enskilda skolor och förskolor. Men detta är kommunala verksamheter, och det är kommunen som bestämmer hur dessa pengar ska fördelas. Regeringen kan ha åsikter och påverka, men i slutändan bestämmer kommunen. För förskolan lär kommunstyret vara minst lika viktigt som vilka som har regeringsmakten.

Min huvudpoäng är att ska man, som artikelförfattaren i Aftonbladet, prata i domedagstonfall om välfärdsstatens nedmontering bör man ha fakta med sig. Det har han inte. Att det sedan alltid är lätt att minnas att allt var bättre förr, det är en annan sak.

Uppdatering 21 december
När jag skrev inlägget ovan var jag alltså ganska men inte helt säker på att grundskolans resurser ökat inte bara i absoluta tal, utan även per elev. För några dagar sedan publicerade Ekonomifakta en graf över just detta samband:
skolresurs per elev
Om vi utgår från att grafen stämmer torde vi kunna lägga i alla fall den diskussionen åt sidan.