Archive for juni, 2012

Räkneövning med kolunionen

söndag 17 juni, 2012

Att AGW – Anthropogenic Global Warming – medelst utsläpp av växthusgaser är ett allvarligt problem är inte mycket att bråka om. Vad man ska göra åt det finns mycket större anledning att bråka om. Jag brukar hävda att det primärt inte är klimatet vi ska rädda, utan människorna. Man kan förstås vilja bevara klimatet för att rädda människorna, men jag menar att det är viktigt att det är människorna som är målet.
Det är inte bara semantik, utan får betydelse för vilken klimatstrategi som verkar rimlig. Till exempel skulle man, om klimatet per se var prio ett, kunna hävda att vi borde sluta skeppa varor kors och tvärs över jorden, eftersom transporter släpper ut växthusgaser. Jag noterar att det pratas mycket om hur det kommer gå illa för Bangladesh med ökande växthuseffekt, men rätt lite om hur det kommer gå för Nederländerna. Det är för att Nederländerna är rikt och Bangladesh är fattigt. Man räknar med att Nederländerna kommer kunna vidta åtgärder för att skydda sig rätt bra, medan Bangladesh inte har råd med det. Många av de taskiga bieffekter av uppvärmningen som inte är just översvämningar kommer också, tror man, att drabba fattiga länder värst, just för att de är fattiga.
Nå, det är nog så att uppvärmning slipper vi inte undan. Därför är det väldigt viktigt, ja imperativt, att vi låter fattiga länder bli rika, så att de också har råd att skydda sig. Jag känner inte till något fall då ett fattigt land blivit rikt utan handel med omvärlden. Det är så man gör helt enkelt. Därför vore det direkt kontraproduktivt att försöka stoppa varutransporter, trots att de släpper ut växthusgaser. Och med ”kontraproduktivt” menar jag ”dödar fler fattiga än det räddar”.

Det ska man emellertid inte ta till intäkt för att bara fortsätta som vanligt och inte göra något alls för att minska sina utsläpp av GHG (Greenhouse gas). Ett sätt att åstadkomma det i global skala är att införa en skatt på GHG-utsläpp. Det är inte min idé; tankar på en så kallad carbon tax har framförts och dryftats länge. Konstruktionen är alltså att utsläpp av växthusgaser – mest koldioxid, men inte bara – beläggs med en skatt på en viss summa per utsläppt mängd. Det ska göra det såpass dyrt att, till exempel, använda fossila bränslen att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Idén är tilltalande på flera sätt. Den är teknikneutral – den preskriberar ingen specifik teknologi, som till exempel ett stöd till solenergi skulle göra, utan den belönar alla teknologier som kan göra en verksamhet mindre GHG-intensiv. Den verkar genom ekonomiska incitament, något som ofta är en effektiv väg framåt, i stället för att stövla in och förbjuda någon specifik grej. Kort sagt, den talar till den kreativa, uppfinningsrika människan som hittar vägar framåt, inte bara pekar med hela handen bakåt.
Att det helst ska vara en global skatt är givetvis en svaghet. Faller inte det på sin egen ogenomförbarhet, precis som (den även i övrigt eländiga) Tobinskatten? Nej jag tror inte det. Kapital är mer lättrörligt än GHG-intensiv verksamhet. Det är klart att det i princip går att flytta sina fabriker till ett land som ställt sig utanför carbon tax-regelverket, men jag betvivlar att det på det stora hela är praktiskt.

Vad skulle en carbon tax, eller koldioxidskatt, medföra för vardagskostnader då? Det är det som är den egentliga poängen med det här inlägget. Jag har räknat lite på det och har några exempel.
Enheten som ska beskattas varierar, men jag har fastnat för ton koldioxidekvivalent. Alltså, om man släpper ut ett ton koldioxid, ja då motsvarar det förstås ett ton koldioxid. Om man släpper ut ett ton metan, som är en mer potent växthusgas än koldioxid, motsvarar det cirka 25 ton koldioxid (beroende på hur man räknar). Och det är viktigt att inte blanda ihop kol med koldioxid; ett ton kol motsvarar ungefär 3,5 ton koldioxid.
Det verkar som om ett pris på runt 12 amerikanska dollar per ton koldioxid är en medelskattning på vad som skulle behövas för att få avsedd effekt. Det är vad som anges som snitt för peer reviewade sammanhang på Wikipedia, och det ligger väldigt nära vad The Economist entusiastiskt och återkommande pratar om. Jag har räknat lite högt och avrundat det till 100 kr/ton, eller tio öre/kg. Jag har, för det här inlägget, inte funnit det vettigt att kritisera den nivån närmare, även om jag på ren känsla tycker att det låter lågt.
Vidare finns det redan koldioxidskatter på lite olika saker, men för att inte räkna för lågt och för enkelhets skull har jag ignorerat det.
Så nu – vardagskostnader!

  • Köra fossildriven bil: En hyggligt men inte exceptionellt snål bil släpper ut 150 g koldioxid per km, eller 1,5 kg per mil. Koldioxidskatt på det skulle addera femton öre per mil. För en normalbilist som kör 1200 mil/år blir det en årskostnad på 180 kr.
  • Köpa bil: Jag har tidigare kritiserat föreställningen att utsläppen vid en bils tillverkning överskuggar utsläppen under dess livstid; det är helt enkelt inte sant. Den sökning jag gjorde då indikerade att det går åt 6-10 ton koldioxid för att tillverka en typisk bil. Låt oss ta det högre värdet. Då skulle priset för en ny bil öka med ungefär en tusenlapp om man införde koldioxidbeskattningen.
  • Äta kött: Biffkött verkar anses ha störst klimatpåverkan. Man räknar då hela livscykeln och inkluderar metanutsläpp. Ett kg biffkött verkar, halvhögt räknat, stå för ungefär 30 kg koldioxidekvivalenter. Det betyder att köttpriset skulle gå upp med runt 3 kr/kg.
  • Flyga: Ett modernt passagerarjetplan drar ungefär 0,3 liter bränsle per passagerare och mil. Bränslet är någon sorts fotogen snarare än bensin, men det torde koldioxidmässigt inte avvika dramatiskt från bensin. Jag använder wikepediatabellen jag redan länkat till (trots att den verkar innehålla minst ett uppenbart fel, men den ser ok ut för flygbränsle) och får 0,8 kg koldioxid per passagerarmil. Alltså: Flyga Stockholm-Göteborg skulle kosta förskräckande fyra kr extra. Sverige-Thailand 80 kr.
  • Vara svensk, i största allmänhet: Låt oss räkna högt och säga att snittsvensken, allt som allt (exklusive utrikes transporter och varutillverkning i utlandet), släpper ut tio ton koldioxid per år. Tusen kronor per person alltså.

Jag stannar där; den listan borde räcka för att illustrera att ur ett svenskt perspektiv vore det inte speciellt dyrt med en ordentlig koldioxidskatt. Självklart kommer det, precis som vid varje potentiell utgiftsökning, att gå att uppbringa någon som inte har råd. På det hela taget tycker i alla fall jag att storleksordningen någon tusenlapp per skalle och år låter fascinerande billigt för att, förhoppningsvis, åstadkomma något verkligt betydande i klimatfrågan.
Kruxet är att det inte räcker med att man köper en lite dyrare bil. Hela skattestrukturen måste finnas på plats, och för att den ska spela någon nämnvärd roll måste den införas åtminstone semiglobalt. Var och en kan säkert föreställa sig mängder med hinder för att det ska hända, och jag ids inte riktigt lägga ut texten kring det. Jag koncentrerar mig hellre på att jag tycker det verkar vara en tilltalande idé, och att det i alla fall knappast gör saken sämre att blogga om det.

Biodynamiken, antroposofin och varför inte

fredag 1 juni, 2012

Jag drog nyligen in mig själv i en diskussion om Saltå Kvarn och biodynamisk mat. Min ståndpunkt är att jag i möjligaste mån vill undvika biodynamiskt odlad mat, och nu tänkte jag lite närmare motivera varför.
Det är inte för att det är något fel på själva maten. Det finns ingen anledning att tro att kvaliteten är vare sig högre eller lägre än den skulle varit utan det specifikt biodynamiska inslaget i odlingen.
Biodynamisk odling är inte synonymt med ekologisk odling, men biodynamisk odling är också ekologisk. Är det där skon klämmer? Jag har ju tidigare uttryckt motstånd mot ekologisk odling i stor skala. Men nej, det är inte heller det som är grejen, även om det i mina ögon inte heller hjälper den biodynamiska saken.

Nej, problemet är att jag inte vill ge mitt stöd till de idéer som kommer i det biodynamiska paketet.
Det där är alltid en gränsdragningsfråga. Som liberal vill jag till exempel i princip inte stödja vänsterpartiet, men i det sällsynta fall jag stöter på en vänsterpartistisk näringsidkare ser jag ingen anledning att missgynna denne för sina partisympatier. Skulle det å andra sidan vara fråga om en öppet nazistisk nasare skulle jag dra öronen åt mig. Var och en måste få dra sin egen gräns, och jag har funnit att min gräns går hitom biodynamiken med vidhängande idégods.

Vad är det då för idéer jag finner så frånstötande?
Dels, och i sammanhanget mest harmlöst, är det praktiken för själva odlingen. Den är fylld av vidskepelse och astrologi, som föreställningar att kosmiska krafter (Obs! Inte gravitation.) ska påverka odlingen. Speciella preparat tillverkas, till exempel: ”Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.” Detta ska alltså hjälpa skörden. Eftersom preparaten ska användas i homeopatiska portioner uteblir förstås all eventuellt tänkbar effekt – vilken nu den speciella effekten av att ligga i en koskalle skulle vara.
Jag behöver egentligen inte orda mer om själva odlingen, även om det sannerligen finns mer godis i den påsen. Det är tillräckligt att konstatera att odlingen bygger på magiskt tänkande och allehanda stolligheter, och att även om det inte gör maten dålig lämnar det ändå en besk bismak i min mun.

Det är emellertid först nu vi glider in på det graverande. Den biodynamiska odlingen är en del av den antroposofiska rörelsen. Antroposoferna är mest kända för roliga hus, garn och lugna miljöer – ungefär. Och kanske biodynamiken. Det finns dock fler och mer relevanta aspekter att känna till. Faktum är att det finns så enormt mycket graverande inom antroposofin att skriva om att det är omöjligt att täcka allt i ett blogginlägg; jag får begränsa mig till några nedslag.

Antroposofin är en religiös rörelse med ungefär hundra år på nacken, och Rudolf Steiner är dess profet. Antroposofin själv brukar inte karakterisera sig som en religiös rörelse, utan snarare som bärare av en speciell sorts vetenskap: den andliga vetenskapen, uppenbarad i andesyner för Steiner, den ende(?) som varit kapabel att nå full insikt i hur saker och ting hänger ihop.
Ja, det är alldeles uppenbart en religion alltså.
Och problemet är just hur saker anses hänga ihop.

Raslära
Det kan nog tänkas att en och annan blir förvånad av att höra att rastänkande är en av grundbultarna i antroposofisk världsåskådning. Mänskligheten delas in i raser som representerar stadier i människans andliga utveckling. Föga förvånande står den ariska rasen överst. Negerns själ är tydligen helt passiv, men han är glad ändå, representerande barnet. På mellannivåer hittar vi asiater, medan indianerna är en degenererad människoras som representerar ålderdomen.
Låter det här bekant är det inte av en tillfällighet. Antroposofin hade ett betydande idémässigt överlapp med – och påverkan på – den tyska nationalsocialismen när det begav sig. Mycket av rasmaterialet kom dock till innan det blev riktigt i ropet med stöveltramp. Steiner malde om raser och det hemska med negrer i Europa på ett sätt som skulle få Sverigedemokraterna att framstå som ivriga integrationsförespråkare.
Jag skulle vilja exemplifiera med några utdrag ur antroposofiska verk, bara för att visa vad det kan handla om.

Det är inte på grund av européernas nycker som den indianska befolkningen har dött ut, utan på grund av att den indianska befolkningen måste förvärva de krafter som ledde till att den dog ut
– Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9

Om aboriginer:
förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden
– Rudolf Steiner, Aus der Akasha-Chronik, Basel 1955, s. 32.

Det finns naturligtvis ingen anledning att med högmod blicka ner på de färgade raserna. Man föraktar ju inte heller gamlingar och barn på grund av att de inte står på den mänskliga utvecklingens nuvarande höjdpunkt. Barn och gamla är oumbärliga för samhället, de tillför samhället något specifikt. Barn t. ex. framkallar hos vuxna en inre moralisk anspänning, man är tvungen – visserligen i allmänhet helt omedvetet – att framstå som förebild för dem. Man har betydligt mera ansvar inför det uppväxande släktet än för fullvuxna människor. Mänskligheten har för övrigt börjat att känna ett mycket större ansvar för de färgade raserna nu än förr.De färgade raserna representerar olika tidigare utvecklingsfaser av hela mänskligheten och bevarar dessa för framtiden, då de på nytt – om än i förvandlad form – skall få aktualitet.
– Antropos 14(9):235, 1967

Vurmen för rastänkande upphörde inte med andra världskriget utan fortsatte ogenerat åtminstone in på 60-talet. Mot slutet av 60-talet publicerades i den antroposofiska tidningen Antropos ett oemotsagt försvar för apartheid i Sydafrika. 1983 skrev Hans Möller, ledande svensk antroposof:

Även andliga väsen är underkastade karmalagen och därför kan man urskilja karma även i folkens öden. Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem – och nu få se hur folkkarma verkar: att det amerikanska folket nu är tvunget att under stora uppoffringar och s.a.s mot sin vilja måste göra allt för att höja de förslavade negrernas kulturella nivå till sin egen standard – den enda lösningen på det nu så brinnande negerproblemet

Det finns vidare rapporter från 90-talet att rasläran användes i antroposofernas skolor. För inte längre sedan ska barnen, på annat håll, ha fått höra att det var dags för indianerna att dö.
Hur det står till i dag är inte enkelt att veta. Det finns många aspekter av antroposofin som antroposofer inte gärna skyltar med. Det här är en av dem, och det ligger nära till hands att antroposoferna gjort den korrekta bedömningen att den skulle kunna uppfattas som rasistisk.

Ja, eftersom den är jätterasistisk så att det stänker om det helt enkelt.

En sak är dock säker, och det är att antroposofin aldrig gjort upp med sin raslära. Det skulle faktiskt vara rätt svårt att göra det, eftersom den som sagt är en grundbult i den antroposofiska världssynen. Vidare kommer mycket av det direkt från Steiner, och en annan grundbult är att Steiner är så gott som ofelbar.

Jag kan förstås inte veta att den biodynamiske bonden går och grunnar speciellt mycket på negerproblemet eller gottar sig åt den ariska rasens överlägsenhet. Man får hoppas att det där lugnat ned sig en del. Men faktum kvarstår: rasläran är en integrerad del av den antroposofiska läran, och någon utrensning av den har aldrig gjorts.

Medicin
Nästa allvarliga invändning jag har mot antroposofin är dess medicin.
Till att börja med på är grundsynen direkt antivetenskaplig. Tron på reinkarnation är av stor vikt, och att drabbas av sjukdom kan vara ett tecken på att man varit stygg i tidigare liv. Men sjukdomar är inte bara dåliga, utan även av stor betydelse för barnets utveckling. När det kommer till de antroposofiska läkemedlen (i brist på ett bättre ord) bygger de mycket på signaturlära (alltså, växter med hjärtformiga blad hjälper mot hjärtsjukdomar) och lika botar lika, alkemi och astrologi. Det vill säga, lite av varje ur skåpet med strunt. Man tycks dock nogsamt ha undvikit att plocka upp någon av den folkmedicin som skulle kunna ha en del vettigt i sig, i stället kommer väldigt mycket direkt från Rudolf Steiners andesyner. Det behöver knappt nämnas att det finns få eller inga exempel på antroposofiska läkemedel som bestått en god vetenskaplig prövning.

Det här kan inte avfärdas som harmlöst strunt. Till exempel är man i antroposofiska kretsar vaccinationsmotståndare, och det var bara häromåret som det uppdagades att en vårdcentral i antroposifitäta Järna avrådde från att vaccinera barn mot mässlingen. Då och då bryter det också ut mässlingsepidemier bland antroposofer. Mässling är en potentiellt dödlig sjukdom, vilket är lätt att glömma för den vaccinerade delen av befolkningen. Tack vare Steiners andesyner utsätter antroposoferna sina barn för en inte försumbar livsfara.

Den regelbundne läsaren minns kanske cancerpatienten jag nämnde i förra avsnittet, som åkt till Tyskland för alternativvård, till en kostnad av livet. Jodå, det var en antroposofisk inrättning. De får inte bedriva sådan ”vård” i Sverige, men i Tyskland kommer de undan med det, och de är hjälpsamma nog att ha en svensk hemsida, så de bedriver uppenbarligen rekrytering gentemot Sverige. Det kostar liv. Inte bara några statistiska liv på en okänd marginal, utan riktiga, konkreta människoliv, i dag, i Sverige.

Avrundning
Jag vidhåller vad jag sade i början. Envar måste få dra sin egen gräns för vad man tycker det är okej att ge sitt stöd till.
Om jag blir bjuden på biodynamisk mat äter jag; det är som sagt knappast något fel på själva maten. Är biodynamisk mat det enda som finns att få tag på går jag inte hungrig.
Men det ska mycket till innan jag, om jag har ett val, ger mitt stöd till en rörelse som den antroposofiska. Ja, de bygger festliga hus. Men de går också från det förryckta (flå sorkar vid rätt astrologiska förhållanden), via det motbjudande (omfattande rasism som aldrig tycks ha rensats ut) till en medicinsk praxis som dödar.
Givetvis finns trevliga antroposofer. Den antroposofiska läran finner jag dock, och med goda skäl, gravt frånstötande.
Det är inte så att jag direkt frustar av iver att få hälla mina pengar på den rörelsen.

Det här är ändå bara ett mycket begränsat axplock. Den som vill gå vidare kan, bland mycket annat, roa sig med vad tänderna betyder för barns andliga utveckling. Det finns, som sagt, mer godis i den här påsen.
Information är också, numera, relativt lättillgänglig. När jag ville friska upp mitt minne och hämta citat inför skrivandet av det här har jag gjort det enkelt för mig och bland annat använt följande ej hittills nämnda källor:
Antroposofi och ekofascism
Antroposofisk medicin (pdf)
Antroposofisk medicin – en granskning
De svenska antroposoferna och negerproblemet
Rudolf Steiners raslära

För att ta det en tredje gång – du gör förstås som du vill. Men fundera gärna på om det där biodynamiska mjölet smakar så gott egentligen.