Archive for december, 2011

Mycket väsen

torsdag 29 december, 2011

Nu var det ganska länge sedan jag skrev något om Mellanöstern, och jag förstår att detta måste skapa oro. Vad ska vi tycka, och om vad? Et cetera. Nå, nu är det dags att tycka lite igen.

Det första jag tänkte tycka lite om är politisk religion. Det har nog inte undgått många av bloggens läsare att det i den arabiska vårens kölvatten gått väldans bra för politisk islam på sistone, med Egypten och Tunisien som främsta exempel. Jag som ogillar religion över huvud taget (i grunden för att religion innebär ett försanthållande av sakförhållanden det inte finns goda skäl att hålla för sanna) kan givetvis inte jubla över en sådan utveckling. Å andra sidan tycker jag det är för tidigt att utropa internationell sorgedag. Det var knappast realistiskt att tänka sig att arabvärldens diktaturer vips skulle ersättas av sekulära centerpartister med sunda åsikter om Slussens trafiklösning. Det viktiga i första skedet är att få bort diktatorerna och ersätta dem med ett hjälpligt demokratiskt system; endast i undantagsfall kan det anses vara sämre än den så kallade stabilitet man kan åtnjuta i en förtryckande och stundom mordisk diktatur. Att sedan de första vinnarna i det spelet blir religiösa partier – tja. Ännu finns det gott hopp om att de över lag ska visa sig vara av moderat natur. Tar de Turkiet som förebild får jag nog vara nöjd med det tills vidare; i Turkiet har en moderat islamistisk regim hittills visat ett trevligare ansikte än tidigare militärstyre.

Visst finns orosmoln, och inte främst att det kan bli tji paraplydrink på nästa dykresa till Egypten. I Turkiet visar regeringen upp en del auktoritära drag svårförenliga med en liberal demokrati, och detsamma kan naturligtvis hända annorstädes, till exempel om salafisterna i Egypten får tongivande inflytande; men att det finns en reell möjlighet att allt går åt skogen har vi vetat hela tiden. Jag säger fortfarande att det rimliga är att med ett vänligt ansiktsuttryck vänta och hoppas.
Inte för att det finns något annat realistiskt alternativ än att vänta. Men det kan ju kännas bra att vara övertygad om att det också är ett ganska bra alternativ.

Oron för religiöst bigotteri är emellertid inte begränsad till arabländerna. Jag läste nyligen en artikel i The Economist om det ökande inflytandet från ultraortodoxt judiskt håll i Israel. Innehållet var inte helt olikt vad som från främlingsfientligt håll brukar påstås (dock hittills utan att på bred front besannas) om muslimsk utveckling i Europa; demografin ändras så att fundamentalistiskt religiösa tar över mer och mer i stat och samhälle. Från många andra källor skulle jag tagit ett sådant påstående med en nypa salt, men Economist brukar ha koll på vad de rapporterar. I det här fallet gjorde rapporten gällande dels just att Israels demografi förändras så att ultraortodoxa får mer och mer inflytande, dels att de områden där den ultraortodoxa dominansen är som starkast präglas av religiösa uttryck i samma genre som man annars mest förväntar sig att hitta i Saudiarabien; kvinnor kör inte bil, ska inte synas i uppträdanden eller ens i annonser. Religiöst bigotteri är givetvis inte bättre i judisk skepnad än i muslimsk. Det är heller ingen vågad gissning att ett ökat inflytande för dessa grupper knappast har en välgörande effekt för en fredsprocess som knappt är vid liv, speciellt under en israelisk regering vars entusiasm för fred det finns skäl att ifrågasätta. Ingen strålande utsikt.

På tal om strålande utsikter vänder jag mig så till Iran, förvisso inte ett arabland men i alla fall Mellanöstern, och dess förmodade kärnvapenprogram. Jag har inte mycket nytt att skriva egentligen som jag inte redan skrivit. När jag skriver ”förmodade” är det mest fjanteri; det är bara nyttiga idioter som tror att Iran inte gör sitt bästa för att skaffa kärnvapen, och jag lämnar argumentationen kring det därhän för det här inlägget. Alternativträdet jag ser framför mig ter sig något sådant här:
Antingen lyckas Iran skaffa sig kärnvapen. Vad händer då?

Ja, är man pessimistiskt lagd kan man som alternativ A1 tro att Iran bestämmer sig för att använda dem. Det är inte helt gripet ur luften. Man har vid åtminstone något tillfälle – mot en fond av en missil lämplig för kärnvapen – lovat att utplåna Israel så fort tillfälle ges. Det tycks också i åtminstone delar av ledarskiktet cirkulera religiöst apokalyptiska föreställningar som gör att man kanske inte kan ta för givet att beslut tas på vad som vanligen kallas rationell grund. Att ledarskiktet skulle agera med folkets bästa för ögonen bör i vart fall ingen som minns de så kallade valen 2009 inbilla sig.

Alternativ A2 får representera en lite mer kreativ användning av nukleär kapacitet. Att skicka en missil är onekligen en rätt tydlig handling. Kanske något lite smygigare föredras? Iran har redan visat stor entusiasm för att sponsra terrorism. Att låta någon hejduk få tillgång till en bomb att exempelvis smugglas till (o-)lämplig hamn är en tanke som måste ha tänkts. Givetvis kan man, längre ned på skalan, tänka sig helt vanliga smutsiga bomber.

Alternativ A3 är att Iran skaffar sig kärnvapen, men inte primärt för att använda dem utan för att ha ett paraply att gömma sig under. Något som talar för detta kan, förutom det otroligt destruktiva i att använda kärnvapen, vara att vi ännu inte sett några smutsiga bomber detonera. A3 är dock inget fridfullt alternativ. Redan i dag bedriver Iran aggressionskrig medelst proxy i regionen; Israel är det mest prominenta exemplet, men även i Irak har man hållit sig framme. Inflytandet över Libanon och Gaza kan knappast kallas annat än destruktivt. Och det är vad man gör utan kärnvapen – vad ska man då inte våga hitta på med en kärnvapenarsenal, när man kan känna sig än tryggare för militär vedergällning?

Kort sagt, i inget A-alternativ ser jag annat än elände. Men den andra grenen i trädet då? Alltså:
…Eller så skaffar sig Iran inte kärnvapen.
Ja, det vore förstås bra, inget snack om den saken. Men hur skulle det bli så? Man kan tänka sig

E1: Regimen bestämmer sig för att det här med kärnvapen är mer bajs än tårta.
Ja, jo. Klart det kan hända. Antagligen då för att den diplomatiska och ekonomiska kostnaden för kärnvapen bedöms bli för hög. Det är det spår omvärlden försökt ta hittills. Ja utom bland andra Kina och Ryssland då, i något fall med hjälp av Turkiet och Brasilien, vilket gjort hela ansträngningen lite halvdan. Hittills verkar det inte ha lett till något resultat alls på kärnvapenfronten.

E2: Det kommer en ny regim som intresserar sig mer för folkets välbefinnande än för kärnvapen. Det vore det bästa, men efter 2009 är intrycket att regimen har kväst oppositionen och någon persisk vår tycks inte stå för dörren.

E3: Någon (antagligen med Israel och/eller USA i spetsen) bombar kärnvapenprogrammet. Det kan absolut hända, men frågan är om någon tror att det hjälper. Konsensus tycks vara att Iran förberett sig för sådant och att bombningar på sin höjd skulle fördröja programmet ett par år; förvisso längre än vad Stuxnet fixade, men ändå mycket skrik för lite ull.

E4: Fullskalig markinvasion för att rensa ut programmet ordentligt. Visst kan man teoretiskt tänka sig det, även om jag har svårt att komma på någon pigg på att genomföra det – och är det någon som tror att det inte skulle bli sin alldeles egna katastrof?

Sammanfattningsvis har jag svårt att se någon väg framåt som realistiskt ger goda resultat. A1-A3 är katastrofer i olika versioner, troligen även E4. E3 kan bli en mindre katastrof till liten vinning. Återstår då, om man vill undvika katastrof, E1 och E2, varav den senare verkar långsökt. Sanktionsvägen E1 som huvudsakligen följs nu är möjligen den bästa men framstår ändå som too little, too late. Det verkar troligt att Iran skaffar sina kärnvapen i slutändan, och sedan är det bara att hoppas att de inte används. Vilket kanske är det överlägset mest troliga, men det är det som är grejen, detta ”kanske” – att vi inte vet vilka omsorger Irans ledning styrs av. Det fångar också varför jag inte är speciellt orolig över att Israel har kärnvapen. Jag må ogilla Israels nuvarande regering, men det finns ingen anledning att tro att de kommer börja drälla kärnvapen omkring sig. Den förvissningen är svår att känna sig trygg i inför Iran.

Det här inlägget har legat trekvartsfärdigt i två veckor medan jag, tja, gjort annat. Jag har dock under dessa två veckor inte nåtts av något meddelande om att fred och välvilja tagit över i Mellanöstern, så det kan nog fortfarande vara postbart. Däremot har jag nåtts av en bulletin om att olika religiösa grupperingar grälar om städningen och disken i Betlehemskyrkan.
Hej och hå.

Annons

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Mycket väsen

En dag i politiken

torsdag 8 december, 2011

Okej. Att Juholt skulle backa från sitt infall i DN om att alla mobiloperatörer måste ha täckning i hela landet var väl väntat. Att han valde att göra det genom att skicka ett sms till Expressen kan tolkas som ett utslag av humor; någonstans i landet har han bevisligen hittat mobiltäckning. Att förslaget skulle leva en hel dag är närmast att betrakta som uthålligt.
(Hemmapanelens alternativa förslag till sms-formulering: ”Jag är i Norrland. Det verkar ju finnas täckning här.”)
Men grejen är just att tillbakadragandet var väntat. Vi har ju varit här förr. Juholt slänger ur sig något som ärligt talat är svårt att ta på allvar, och får dra tillbaka det sedan under det att partiet påpekar att det där, nja, det var nog aldrig socialdemokratisk politik ändå.
Tänk nu tillbaka ett par-tre år. Skulle man då inte blivit rätt förvånad om ledaren för socialdemokraterna, rikdsdagens största parti, slängde ur sig ett uppenbart clownmässigt förslag som man sedan fick backa på nästan omgående? Särskilt om det inte bara var en felsägning; i ursprungliga DN-artikeln framgår det tydligt att det här är något som Juholt tänkt igenom såpass att han har en lista på sanktioner för den som bryter mot påbudet.
Jag skulle ha blivit förvånad i alla fall. Gå ännu längre tillbaka, till säg 2005, och jag skulle ha blivit mycket förvånad.
Den som läst eller känt mig så länge vet att jag var mycket kritisk till S då också. Men det är en sak att vara kritisk för att jag tycker att den politik som föreslås är dålig; en annan att vara kritisk för att det som föreslås inte är politik utan mer clownerier.
Men nu är vi där. Riksdagens största parti har på en tid som måste vara olympiskt rekord förvandlats till, i stort sett enbart, en källa till dråpliga utspel. Det är svårt att ta S på allvar över huvud taget. Jag menar, kan någon straightfaced föreslå S som regeringsledare? Kom igen, liksom.

Men det är ingen välsignelse. Jag har nyss skrivit om varför det är viktigt att det finns en fungerande opposition. Det handlar om mer än, som jag skrev då, att hålla den borgerliga regeringen på tå.
Någon gång kommer det bli nödvändigt att rösta bort Alliansen från regeringsmakten; regeringsmakt funkar så, vem som än har den. Då måste det finnas något annat åtminstone vagt vettigt att rösta på. S är inte i närheten i dag.
Det är i och för sig ingen naturlag att det är S man då ska rösta på. Men om jag var socialdemokrat, och insåg att mitt parti inte var förstahandsalternativet för att leda en ny regering… ja, jag skulle ta mig en funderare.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för En dag i politiken

Goda nyheter – restauranger åt alla!

onsdag 7 december, 2011

Efter en tid i motvind har Juholt och S nu hittat både formen och orättvisor att bekämpa. Det senaste är att det är oacceptabelt att det finns så mycket mer av bra restauranger i storstäderna än i glesbygd. Det är, säger man, inte rimligt att det i vissa delar av landet finns hur många restauranger som helst att välja på, och i andra delar av landet går det knappt att få en kåldolme. Lösningen är lyckligtvis enkel: alla restauranger måste finnas i hela landet. Visst kan det bli dyrt för en kvarterskrog att tvingas öppna filialer i varenda buske, men man kan inte ha rätt att välja bort medborgare för att det är för dyrt. Medborgarintresset måste komma före krögarnas intresse av att tjäna pengar på oss.

Eller okej. Det handlade inte om restauranger utan om mobilnät (mest DN, lite SvD). Telefonnät är förvisso mer av grundläggande infrastruktur än restauranger. Men idén att samtliga operatörer måste ha täckning över precis hela landet är ganska exakt lika rimlig som att alla restauranger måste finnas överallt. Det vill säga, mycket rimlig – om man i slutändan vill att bara staten ska vara operatör.

I samma DN-artikel vill Juholt återreglera järnvägarna. Få torde säga annat än att de svenska järnvägarna har problem i dag. Jag har dock tillbringat ett år i järnvägsland, och min uppfattning därifrån är att det var problematiskt även förr. Det var inte samma problem, det är sant. Men likväl problem, exempelvis med grav ineffektivitet. Det är möjligt att Juholt har svårt för ordkombinationen ”problematiskt” och ”förr”, men min tro är att det inte vore välgörande med ett totalt lappkast i tågpolitiken. Trafikverket gjorde för inte så länge sedan en bedömning av hur mycket pengar de ville ha för att komma tillrätta med underhållet, och började med fem miljarder. Det fick de. Sannolikt är den siffran begränsad av hur många kompetenta järnvägsarbetare det finns att tillgå – det är en begränsad resurs. Låt nu de pengarna arbeta. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för att tweaka hur järnvägsmarknaden ska fungera, men panikartad flykt till grottorna det statliga monopolet framstår inte som en bra idé.

Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Goda nyheter – restauranger åt alla!

Blodet och galenskapen

torsdag 1 december, 2011

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om ett mail till blodcentralen. Jag hade inte hittat någon riktigt bra adress att skicka det till, och jag vet inte om det kom rätt. Kort därefter var jag och gav blod, och tog då upp frågan med personalen på tappstället och fick adressen till informationschefen. Jag skickade mailet igen, kompletterat med ett tillägg. Jag tar, sånär som på hälsningsfraser, hela mailet här:

Mitt ärende gäller den kallelse till blodgivning jag nyss fått. På den lockas med biljetter till mässan Allt för Hälsan, där Blodcentralen tycks vara en av huvuddeltagarna. När jag surfar runt på mässans hemsida är intrycket inte enbart fördelaktigt. Ja, det finns ett antal seriösa aktörer där. Men det finns också en vid flora av aktörer som sträcker sig från det vetenskapligt tveksamma till det rätt och slätt galna. Då tänker jag inte bara på det vitt och brett annonserade besöket av en undergångsguru
(http://www.alltforhalsan.se/for-besokare/nyheter/guru-dharam-singh-khalsa-forelaser-pa-allt-for-halsan)
(Länken funkar fortfarande 2011-12-01 – redanm)
som vid en annan tid på året kunnat tas för ett aprilskämt, utan även sådana saker som ljusakupunktur.

Det är förstås inte Blodcentralens ansvar att se till att kvasimedicinsk undervegetation inte släpps in på en mässa, men man har alltid ett val att göra när det gäller vem man associerar sig med. För mig är det relevant att den jag ger blod till verkar kunna skilja mellan medicinsk vetenskap och hokus pokus. Jag ska inte påstå att jag talar för blodgivare i gemen, men det skulle inte förvåna mig om fler än jag har den inställningen.

Förmodligen har Blodcentralen tänkt igenom saken innan man hoppat på Allt för Hälsan. Det finns kanske bra skäl till att man väljer att visa upp sig tillsammans med – ja, galenskaper. Kan ni säga något om hur man resonerat? Det tycker jag vore intressant.

(Redanm igen – tillägget nedan.)

Frågan kvarstår, men jag skulle vilja göra ett tillägg efter att ha pratat med personalen på mottagningen igår. Tydligen är det så att man rekryterar många blodgivare på mässan. Det är givetvis bra och något jag sympatiserar med. Faktum kvarstår dock att Blodcentralen genom att
vara samarbetspartner skänker legitimitet åt de rena galenskaper som florerar på mässan. Det blir inte mindre allvarligt då Blodcentralen mig veterligen representerar landstinget, som av goda skäl brukar försöka hålla sig borta från humbugverksamhet. Det är här jag är nyfiken på hur man resonerat. Finns det till exempel någon god anledning att tro att just besökarna på Allt för Hälsan är extra benägna att bli blodgivare, eller skulle man kanske få ett väl så gott rekryteringsresultat om man visade upp sig i andra sammanhang, inte så kontaminerade av pseudovetenskap?

Nu finns det såvitt jag vet bara en aktör att ge blod till, men om det fanns flera, varav en visade upp sig med ljusakupunktörer och en inte gjorde det, ja då vet i alla fall jag vart jag skulle gå.

Jag vill inte tvärsäkert säga att Blodcentralen fattat ett felaktigt beslut, men problematiskt är det tvivelsutan. Därför är jag nyfiken på hur man resonerat. Hoppas på svar!

Jag fick nu relativt snabbt svar från informationsansvarige, och vi talades vid på telefon. Tydligen var Blodcentralen med när mässan startade för en bunt år sedan, och får sedan dess vara med gratis. Då man har att rekrytera ett stort antal blodgivare och en begränsad marknadsföringsbudget gör man vad man anser vara det bästa av situationen. Hon skulle slå en lov på mässan och bilda sig en uppfattning om graden av flummeri.
Hon gjorde så och vi hördes igen. I kort sammanfattning menade hon dels att det inte var så farligt mycket hokus pokus, även om det förvisso fanns, och det var som sagt det här med blodgivningsmålet.

På många sätt förstår jag hur man resonerar. Det är jobbigt att ställa ut på mässa, inte minst om man – som det tydligen förhåller sig – är ensam att jobba med marknadsföringsbiten. Jag frågade om man funderat på att visa upp sig på till exempel bilsalonger (förvisso svårt, jag tror det är glest mellan dem), man kan ju tänka sig att bilister skulle vara mottagliga för att blodgivning är bra inför trafikolyckor. Nej det hade man inte direkt, men jag har svårt att uppröra mig så mycket över det även om jag gillar idén. Som sagt, med starkt begränsade resurser blir det lite vad det blir.
Jag kan också förstå att även om man helst inte stödjer pseudovetenskap, men något tillspetsat har valet att göra det eller inte rekrytera blodgivare, ja då väljer man blodgivarna. Jag kan inte säga att jag skulle gjort annorlunda.

Vad jag ändå finner klandervärt är att man såvitt jag förstått inte alls reflekterat över det olämpliga att visa upp sig med charlataner. Inget tyder på att frågeställningen ens hade föresvävat dem. Först förstods frågan inte ens; jag var flera gånger tvungen att påpeka att jag mycket väl förstod att Blodcentralen inte bestämmer vad som är med på mässan, men att man ändå kan fundera över sitt eget deltagande i relation till de andra som är där. Till viss del kan detta möjligen förklaras av informationsansvariges förvånande förlåtande attityd till de mest kuriösa behandlingar. Hon menade till exempel att saker som ljusakupunktur och akupressur, tja, tror man på det kan man väl bli hjälpt. Vid mitt påpekande att ett grundkrav för en modern medicinsk behandling väl ändå måste vara bättre resultat än placebo gled hon ut i att det beror på vad, om något, man säger sig behandla.
Ja, det stämmer väl i någon mening. Men det är ändå inte en attityd jag förväntar mig att hitta på Blodcentralen. Det gör också att informationsansvariges bedömning att mässgolvets flummeri inte var värre än vanligt inte framstår som speciellt lugnande.

Jag tror inte egentligen att det här betyder att min blodgivning sker på ett medicinskt undermåligt sätt. Och som sagt, jag kan inte säga att jag själv skulle ha avstått från att medverka på mässan. Men att frågan om det är lämpligt att beblanda sig med undergångsgurus och pseudovetenskapliga galenskaper över huvud taget inte dykt upp, det finner jag anmärkningsvärt.

Anmärkning den 2 december:
Då det – i god anda – meddelats mig att titeln på inlägget, som jag i övrigt är mycket nöjd med, påminner en hel del om tredje rikets ”Blut und Boden”, finner jag för gott att påpeka att jag i all min historielöshet inte alls kände till det slagordet. Om sedan jag och nazisterna har liknande smak för klatschiga titlar – nå, något försonande drag ska väl även nazisterna ha.

Publicerat i Akademiska frågor | 3 Comments »