Archive for februari, 2012

Till havs

lördag 25 februari, 2012

Den som läst min blogg ett tag, eller för den delen bara sedan igår, kan ha snappat upp att emedan jag tycker att energieffektivisering är bra, är jag övertygad om att energibehovet är ökande, inte minskande. Även om jag är positiv till en utveckling av kärnkraften bör man för den skull inte försitta andra bra möjligheter till energitillskott. Vindkraft kan vara en sådan möjlighet.

DN skriver i dag om en påtänkt vindkraftpark i Östersjön utanför Norrtälje. Planerna talar om 60-70 vindkraftverk på 5-10 MW. Vindkraft tenderar att ha rätt låg snitteffekt relativt maxeffekten, men det är nog inte galet att tänka sig en sammanlagd snitteffekt på 100-150 MW. Det är visserligen inte mer än ungefär en tiondel av en modern kärnreaktor, men ändå inget att spotta åt.

Men självklart är folk arga. Det visar sig nämligen att vindkraftverken måste ligga någonstans. Alltså inte bara på en tänkt plats dominerad av regnbågar, snurrande kristaller, enhörningar och folktomhet, utan en fysisk plats i någons verklighet. En fysisk plats kommer alltid att vara någons bakgård, så någon kommer alltid att bli arg. Antingen för att där redan finns folk i närheten, kan man inte ställa eländet någonstans där det inte finns folk? Eller för att där inte finns folk och man då förstör ett fint naturområde, kan man inte ställa eländet någonstans där det redan är exploaterat?

I det här fallet har vi ett solklart fall av det senare. Parken ligger 4,4 mil från Kapellskär.
DN skriver: ”Eftersom vindkraftverken kommer att ligga cirka 44 km ut från Kapellskärs kust kommer vindkraftverkens maskinhus för en person med en ögonhöjd av 1,75 meter kunna skönjas strax ovanför horisonten under dagar med god sikt. Även vindkraftverkens rotorblad kommer att kunna ses från kusten. Detsamma gäller Norröra och Svartlöga, vilka ligger på 42 respektive 41 km avstånd.”
Kommunalrådet, moderaten Kjell Jansson, menar att projektet faller på sin egen orimlighet. Staffan Holmberg (S) är inne på samma spår.
Låt mig nu fråga: Om man menar allvar med att det ska kunna byggas vindkraftverk någonstans, tror man då också på att det bara ska kunna byggas där ingen någonsin får se en skymt av det?
Läs igen. Det är över fyra mil från land! Det ska krävas väldigt klart väder för att man ska se något alls, även med en bra kikare. Och om man gör det – vad händer då? ”O nej, jag ser en skymt av ett vindkraftverk! Thou hast slain me!”

Jag kan givetvis inte vara en allvetande remissinstans. Det kan i princip tänkas att det finns bra argument mot att lägga en vindkraftpark just där. Inte bara argument alltså, utan bra argument. Inget sådant framkommer dock i DNs artikel.
Jag vet heller inget om ekonomin, men det är i någon mening en separat fråga.

Inget energislag kommer vara helt utan kompromisser och nackdelar. Har aldrig varit, kommer gissningsvis aldrig bli. Om den tänkbara möjligheten att någon vid något tillfälle får en skymt av ett rotorblad ter sig som skäl att stoppa utbyggnad… alltså, jag har svårt att ta det på allvar som en genomtänkt ståndpunkt i energifrågan. Det skulle vara ifall kommunalrådet uppenbarar sig iklädd björnpäls och deklarerar att han från denna dag inte behöver några energikällor.

Går det över huvud taget att tänka sig en bättre och mer isolerad plats än flera mil från land?
Släpp sargen nu. Bygg lite vindkraftverk. Ni kommer vara stolta när de är klara.

Det stora blå

fredag 24 februari, 2012

I senaste numret av tidningen Ingenjören (sid 29-33 i denna pdf) är det en lång artikel om färskvatten, närmare bestämt bristen därpå och hur mycket vi gör av med. Jag finner den inte invändningsfri.

Stora delar av artikeln ägnas åt ”virtuellt vatten”, och jag måste erkänna att det kan vara första gången jag ser en någorlunda ingående redogörelse för det. Det verkar dock vara en vettig konstruktion, syftande till att sätta ett vattenpris på olika varor och, får jag förmoda, tjänster. Exempel: ett ton spannmål – 1000 kubikmeter vatten. Författaren John Anthony Allan skriver att marknaden inte ensam kan hantera vattenbristen, och det låter inte helt huvudlöst, på ganska precis samma sätt som marknaden inte ensam kan hantera utsläppen av växthusgaser när det inte finns ett pris på utsläpp. Det står inte i artikeln, men det lär vara ett fall av tragedy of the commons. Finns det däremot ett fungerande (och det är ett nyckelord) sätt att prissätta vattnet – eller koldioxiden – talar mycket för att marknaden är väl lämpad för att hantera den sortens problematik.

Så långt gott och väl. Det jag inte gillar antyds av en mening som dyker upp när Allan i sin artikel kommer in på de förmaningar han vill förmedla. Utan någon synbar koppling till något annat skriver han ”Köp aldrig automatiskt något som reklamen lockar med.”
Va?
Inget annat i artikeln handlar om reklam. Snarare kopplar det där in sig i en tradition där den enda lösningen på resursproblem är ransonering och kontroll. Jodå, talet om att marknaden inte kan lösa problemet föregås av ”När vi vet hur detta virtuella vatten ‘rinner’ kan vi med tillräckligt mycket politisk vilja använda handeln till att sköta denna resurs effektivare och på så vis garantera en ömsesidig vattentrygghet.” Det kan läsas som en vurm för vattenprissättning, och jag vet inte var Allan står i den frågans detaljer, men ganska precis sådana formulerar tenderar i andra sammanhang att vara kodord för planekonomi. Om planekonomi kan vi med viss säkerhet säga – kids, try it at home. Men det funkar inte i större samhällen.

Detta får vara min ingång till den egentliga poängen med det här inlägget. I en lång artikel om vattnet och dess användning är den enda väg framåt som stakas ut en eller annan variant på ransonering.
Att 97% av allt vatten på jorden är saltvatten framställs, precis som i grundskolans OÄ-undervisning, som ett hot.
Hear me, ye of little faith: Att 97% av allt vatten är saltvatten är inte ett hot. Det är en möjlighet.

Man bör vara försiktig med att peka ut något jordiskt som en oändlig resurs, men om vi kunde rena havsvatten och göra färskvatten av det skulle gränserna för vattentillgången åtminstone ha flyttats så långt att vi förmodligen skulle ha mer akuta problem ett tag.
Och rena havsvatten, det kan vi ju. Det enklaste och minst sluga är att bara koka det. Det finns dock långt bättre metoder, som omvänd osmos. Så varför använder vi inte dessa metoder?
Det gör vi, men mest oljestater. Anledningen är att de drar mycket energi. Vilket leder mig tillbaka till mitt energirika evangelium. Har man bara tillgång till energi på ett bra sätt är vattenbristen i ett slag utraderad. Det är inte ens science fiction, vilket bevisas av Abu Dhabi som har en avsaltningsanläggning med en kapacitet på 300 kubikhektar per år 3*10^8 m^3 per år (eller decimeterdjupt med vatten över Gotlands yta, eller 500 Globen). Att bränna olja är kanske inte direkt energi på ett ”bra sätt”, men det är energin som är knäckfrågan, inte vattnet.
Man skulle kunna tycka att denna ändå existerande lösning skulle få ett omnämnande i en lång artikel om vattenbrist.
Men nej. Inte med ett ord.
Jag tar det som ännu ett exempel på en trist och väldigt defensiv attityd till de gemensamma utmaningarna.

När skogen började ta slut i Bergslagen var lösningen inte att lägga ned all industriell produktion och huttra i backstugorna. När vattnet nu är en trång resurs kommer den långsiktiga lösningen inte vara att sluta upp med sådant som behöver vatten.
Det betyder givetvis inte att vatten inte ska nyttjas effektivt. Energifrågan är ännu inte löst, och på både kort och medellång sikt lär det vara slugt att, till exempel genom att prissätta vatten, göra det bästa av en begränsad tillgång. Men energi och vatten är vad jag inte hittar något bra uttryck för på svenska: a long game.
Och det bästa draget är denna gång inte att inte spela.

Envar sin egen expert

onsdag 8 februari, 2012

Det tycks mycket om tillståndet för Sveriges järnvägstrafik. Vad som är fel nu. Vad som var rätt förut.
Jag har jobbat i järnvägsbranschen ett år. Det gör mig självfallet inte till någon framstående järnvägsexpert, särskilt som jag inte hade någon tidigare erfarenhet (att jag åker tåg ibland räknas liksom inte riktigt) och det jag höll på med var relativt avgränsat. Icke desto mindre hoppas jag att jag snappade upp åtminstone något – i vart fall inte mindre än många av de andra tyckarna, vare sig de tycker i fikarum eller plenisalen. Därför vill jag också tycka lite nu, och jag tänkte tycka om två av de vanligare sakerna andra ofta tycker om att tycka om. Och jag tänker göra det utifrån vad jag tror mig ha snappat – låt vara att jag nu varit borta från branschen ett och ett halvt år och det kan ha hänt saker sedan dess.

Generaliserat påstående ett:
Det var dåligt att privatisera/avreglera tågtrafiken.
Mitt motpåstående: Nja. Det är, som vanligt, inte så enkelt. Vissa saker har blivit sämre, ja. Till exempel blev det lätt kaotiskt med ett relativt stort antal aktörer – stort jämfört med hur det varit tidigare – utan något riktigt organiserat sätt att samordna sig och prata med varann. De flesta gjorde nog så gott de kunde, men järnvägen bygger på att det går att samordna sig på övergripande nivåer. Jag vet att det gjordes ansatser för att få till något liknande en sådan samordning. Hur det har gått vet jag inte.
Andra saker var sämre på den gamla monopoltiden. Jag har hört berättelser om underhållsdepåer förr i tiden, med en närmast kommunistisk nivå av ineffektivitet. I klartext: Anställda som inte gjorde ett skapandes grand, utöver att titta på när någon annan kanske jobbade. Att komma in i en depå med vagnar där… ingenting händer, ingenting görs, inget som kan kallas verksamhet pågår. Det är något som tydligen ska ha förändrats till det bättre nu för tiden.
Det är en sida av monopoltiden det inte pratas så mycket om nu, såvitt jag hör i alla fall.
Det här är bara två exempel, men min uppfattning är att även om det helt klart finns problem med hur tågtrafiken är upplagd i dag är en återgång till monopolet inte rätt lösning.

Generaliserat påstående två:
Man borde ge mer pengar till underhåll.
Nå, att det satsats för lite pengar på underhåll i decennier är nog allmänt accepterat. Men min förståelse är att häromåret frågade regeringen Trafikverket hur mycket de ville ha för underhåll. Trafikverket tog sig en funderare och sade sedan ”fem miljarder” (varav merparten till järnväg). Det fick de.
Kanske finns det en anledning till att Trafikverket inte sade ”alla pengar ni har”. Kanske är den anledningen inte att Trafikverket har dålig fantasi.
Flera gånger under min tågtid talades det om möjliga tågsatsningar i Sverige. Flera gånger kom samma sak upp: det är begränsat hur mycket som är rimligt att satsa på ett år, helt enkelt eftersom kunnigt järnvägsfolk är en begränsad resurs.
(Om jag själv räknades dit låter jag vara osagt.)
Finns det inte fler som kan jobba med god effektivitet hjälper det inte att kasta mer pengar på en satsning, den blir inte klar snabbare för det. Åtminstone inte på ett effektivt sätt. Möjligen kan järnvägskonsulterna få högre löner.
Jag kan givetvis minnas fel på siffrorna, men det borde inte förändra principen.
Gissningsvis är det vad som ligger bakom Trafikverkets bedömning. Att hälla på med ännu mer pengar nunuNU är bra om man vill vara den som satsar mest på underhåll, men antagligen inte lika bra om man vill vara den som får ut mest underhåll för pengarna.

Järnstatsministern

onsdag 8 februari, 2012

Ibland känns det som om jag missat något. Jag, eller resten av kommentariatet.
Jag läste DNs intervju med Reinfeldt om pensionerna och tänkte inte så mycket mer på det. Som jag läste den sade han ungefär att vi blir äldre och ställer höga krav på välfärden. Det betyder att man framöver kan komma att behöva jobba längre. Det är inga nyheter och borde vara helt okontroversiellt. Det där med 75 år läste jag såhär: I dag kan man om man vill jobba till 67 år. Framöver kan det vara aktuellt att höja den gränsen till 75 år.
Nu när jag läser artikeln igen ser jag att det framgår inte helt entydigt att det är så han menar. Det går att läsa den på andra sätt. Men tittar man till exempel på det här stycket

Fredrik Reinfeldt säger att den allmänna bilden av att det finns en pensionsålder på 65 år är ett stort problem. Det var länge sedan Sverige införde flexibel pensionsålder, men ändå lever 65-årsdagen kvar i människors medvetande.

– Den bilden kan styra vad arbetsgivare menar med en framtidssatsning. Att anställa någon som är 55 år som säger ”ja, jag tänker jobba tills jag är 75 år”, det är 20 år, det är en väldigt intressant och långvarig arbetsrelation jämfört med om den här personen ska försöka börja trappa ned om sex-sju år.

så menar jag att min tolkning är väldigt rimlig.
Vad sjutton är det då folk blir så upprörda över?
Ja, det finns yrken man inte orkar hålla på så länge i.
Det kan vara därför Reinfeldt talar om behovet av att byta bana.
Ja, det finns saker som försvårar att byta bana.
Det kan vara därför Reinfeldt talar om behovet av att åtgärda sådana hinder.

Det Reinfeldt säger är vare sig något egentligt nytt eller något okänt. Det är inte lösningen på alla pensionsproblem. Det är inte heller en dödsdom mot… någon.

Det kan vara så att jag missat något väsentligt. Men jag lutar mer åt att kommentariatet borde skärpa sig och kanske läsa lite mer än rubrik och, på en bra dag, ingress.