Archive for december, 2014

Julefriden. Eller julilskan.

lördag 27 december, 2014

Jag kan inte med någon hederlighet påstå att jag tänkt klart om decemberöverenskommelsen, men jag lutar åt att den är det minst dåliga av tillgängliga alternativ.
Som jag varit inne på i tidigare inlägg hade vi, nu när SD aviserat sin avsikter att fälla allt som fällas kan, tre reella alternativ.
1: Fortsätta som i dag, vilket för överskådlig tid skulle göra landet helt oregerbart när SD agerar med just detta som syfte.
2: Gå ihop i en storkoalition, vilket på kort sikt skulle neutralisera SD men på lite längre sikt antagligen mumifiera politiken och dessutom göra SD och V starkare.
3: Snurra ihop någon form av överenskommelse om hur man röstar för att möjliggöra minoritetsregeringars existens.

Man har nu valt det tredje. Givetvis finns nackdelar med det alternativet. Men jag bedömer att nackdelarna är mindre än med de andra alternativen, och jag har inte sett någon framkasta ett alternativ 4 som löser allting utan nackdelar. Viktigt att påpeka är också att detta är inte sex partier som sätter demokratin ur spel för att komma åt SD. Sverige har länge, på gott och ont, fungerat tack vare iakttagande av diverse praxis. (Praxisar?) När SD väljer att ställa det på huvudet måste man på något sätt hantera situationen. När en aktör systematiskt bryter mot praxis måste i praktiken praxis förändras.

Det inställda nyvalet (i alla fall enligt denna veckas bud) innebär förstås att jag inte varvar upp någon egen valkampanj. Det finns dock ingen anledning att inte fortsätta med den blygsamt påbörjade bloggserien om försvaret, det är en alltför viktig fråga för att glömmas bort bara för att det inte är val i närtid.
Jag kan också notera att av de tre frågor som det nu meddelats att man ska hantera blocköverskridande var två (försvar och energi) mina profilfrågor inför senaste valet. Saknas bara skattereformen.

En lite jobbig grej inför den då stundande valrörelsen var att S-lägret tydligt föresatt sig att kleta SD på Alliansen, vilket borgade för en extra destruktiv valkampanj. Grälsjukan tycks inte ha gått ur; Löfvens stabschef twittrade alldeles nyss att ”Uppenbart att de borgerliga partierna verkligen fruktade ett extraval. Förståeligt.” Inte speciellt förtroendeskapande.
Den som oroat sig över att politiken ska smälta ihop en enda len stearinklump av samförstånd kan alltså sluta oroa sig. Socialdemokraterna tar fortsatt ansvar för att vi ska ha ett destruktivt samtalsklimat.

Annonser

Och granen skuggade vida

lördag 20 december, 2014

Här har ni lite försenad helgläsning!
Förra inlägget handlade om varför man bör ha ett försvar. Om jag inte ändrar mig kommer nästa inlägg handla om när man bör ha ett försvar. Förhoppningsvis blir det skrivet under julhelgerna, men knappast i dag.
I stället får ni ett mellanspel som ni kanske redan har läst, eftersom det är en snart två månader gammal artikel. Bengt Ohlsson i DN skriver långt, läs- och tänkvärt om, ungefär, den urbana kulturvarelsens väg till hemvärnet.

Två skott i bröstet. Två skott i huvudet.

Jag hade trott att den skulle gjort fler vändor på Facebook och så än vad jag såg den göra. Det kan förstås hända att jag lätt överskattar hur eftertryckligt dessa frågor slår an några strängar. Det är inte heller någon högljudd pamflett, utan resonerande skrivet.

Det är som mötet i dagiskooperativet eller bostadsrättsföreningen när ordföranden frågar om någon vill föra protokoll. Ingen vill göra det. Det blir isande tyst. Men förr eller senare är det någon stackars sate som säger att jag kan väl göra det. Och vi andas ut.

Skillnaden är att vi känner en vag tacksamhet mot den som åtar sig att föra protokoll. Men den som kväver en suck och säger okej, jag kan kränga på mig de gröna kläderna och sitta på granriset i skyttevärnet och speja ut över den grådaskiga ängen, med en hand på AK4:an, den människan föraktar vi.

Vi är ju fridens människor. Vill ingen något ont. Vi är humanister och demokrater och vi är emot dödsstraff och blodspillan. De som åtar sig att kränga på sig de gröna kläderna, kan det vara så att de innerst inne vill sänka någon med två skott i bröstet och två i huvudet?

Om du inte redan läst den här tycker jag du ska göra det. Det behöver inte vara i dag. Julhelgen är lång.

Ultima ratio regum

lördag 13 december, 2014

Innan jag börjar prata om inriktningar i försvarspolitiken tänkte jag börja med frågan vad vi ska ha en försvarsmakt till över huvud taget. Ja varför har man ett militärt försvar? Jag misstänker att många inte ställt sig den frågan.

Ett svar, och vad som har varit en stor del av det svenska svaret i ett antal år nu, är att man har det till internationella insatser. Som i dag vår insats i Mali. Jag tror i och för sig att svenskt deltagande i internationella insatser är mer bra än dåligt, men det är inte den delen av den militära tillämpningen jag tänker på i det här inlägget. Försvarsdiskussionen har mer och mer kommit att handla om territorialförsvar, och om jag inte säger något annat är det framöver det jag avser.

Man kan också ha försvarsmakten till att hjälpa till i civila katastrofer, som skogsbränder och fartygsförlisningar. Förut hade svenska försvaret den uppgiften, men inte längre. Det är hur som helst inget vidare argument för att ha en försvarsmakt. Det är klart att det är bra om den kan hjälpa till i civila katastrofer, men är det civil katastrofberedskap man är ute efter borde det vara billigare att satsa på det och skippa vapnen.

Krig?

Det är lätt att tänka sig att svaret är enkelt, man har en krigsmakt för att kriga med. (Varur en del drar slutsatsen att eftersom krig är dåligt så är det dåligt att ha en krigsmakt.)
Jag skulle snarast säga att man i det längsta vill undvika att använda sin krigsmakt till att kriga med. Försvarsmaktens huvuduppgift är förvisso att föra väpnad strid, men man måste hålla isär uppgift och syfte. Huvuduppgiften må vara väpnad strid, men huvudsyftena är att bevara politisk handlingsfrihet och att undvika krig.

Politisk handlingsfrihet

Den svenska försvarsmakten är just en försvarsmakt. Den som gjorde värnplikten när sådant fortfarande var aktuellt kan förmodligen vittna om att övningarna inte handlade om att anfalla några grannländer, det var försvar för hela slanten.
Men den som kan troliggöra att man är beredd att använda sin krigsmakt offensivt mot sina grannar har i någon mening trumf i den mellanstatliga politiken. Man kan då med mer eller mindre öppna hot påverka opinion och beslutsfattare i andra länder. Rysslands aggressiva uppträdande kring Östersjön ska ses i det ljuset. När man övar bombanfall mot mål i Sverige är det förstås träning för piloterna, men det är också och i första hand politisk kommunikation. Reta oss inte, vi vet var ni bor och vi har en rejäl påk. Ett land med ingen eller svag försvarsmakt blir extra mottagligt för sådana budskap.
Det här är alltså inte hypotetiskt hittepå, det pågår just nu. Flygningarna senaste nu i veckan bedöms visst från polskt håll vara riktade främst mot Sverige. Om det uppstår en mer allmän diskussion om Nato-medlemskap i Sverige kommer vi säkerligen utsättas för omfattande ryska påtryckningar, många av militär natur. Varje gång som någon då tycker att Sverige inte bör gå med i Nato för att inte ytterligare reta Ryssland så har Putin vunnit en liten militär seger – med nyttjande av sitt militära övertag mot Sverige, och utan att avlossa ett enda skott. På så vis får den militärt svage sin handlingsfrihet kringskuren.

(Det här är inte avsett som fullödig argumentation för att gå med i Nato, bara som illustration av nyttan med en försvarsmakt. Jag återkommer till Nato i senare inlägg.)

Självavskräckning
Det är inte ens säkert att man behöver simulera några fler bombanfall när man väl gjort det några gånger. Det finns något som kallas självavskräckning. Det är då bilden av en aggressiv och överlägsen granne på ett eller annat sätt satt sig så djupt att man censurerar sig själv för att inte reta grannen – även om grannen i vad det nu må gälla för stunden inte sagt ett knyst. För den aggressiva parten är detta ännu bättre än att besvära sig med att skicka upp bombflyget. I stället har man bara suttit fredligt på sin kammare och gjort särskild tillsyn på automatkarbinen utan att hota någon, och om andra anpassar sin politik efter en själv, ja det är väl deras beslut?
Till självavskräckning hör också resonemang av typen ”det är ingen idé att ha något försvar, vi har ändå ingen chans”. Det är ett uttalande man kan hålla med om eller inte, men du har förmodligen hört det sägas många gånger. Det kan vara värt att påpeka att det lär vara ett prioriterat mål för den ryska informationskrigföringen att sprida den föreställningen. Varje gång någon säger så vinner Putins militärmakt en seger, inte bara utan att avlossa ett enda skott, utan även utan att ens promenera ut från kasernen.

Det var ett himla tjat om Ryssland!
Ja, och det är för att inom överskådlig framtid är det Ryssland som står för det militära hotet mot Sverige. Det är ingen idé att låtsas något annat. Och jag har redan skrivit att vi inte ska låta det övergå i fiendskap mot det ryska folket.

Det svenska försvarets roll
Och vad ska då en svensk försvarsmakt spela för roll i det här? Man kan väl hota oss även om vi har ett försvar?
Ja det kan man, men det blir en väldig skillnad. Dels en skillnad i politisk tvåvägskommunikation, när vi för att ta ett exempel går upp med incidentberedskapen och möter simulerade anfall, precis vad vi inte gjorde under den så kallade ryska påsken förra året. Möter man upp med egna styrkor visar det att man har en beredskap och förmodligen inte kan hanteras hur som helst. Dels, och framför allt, om man har ett väldimensionerat försvar minskar sannolikt tendenserna att opinion och beslutsfattare anpassar sig efter någon annat stats agenda. Det är inte samma sak som att man alltid ska göra tvärtemot vad Ryssland eller någon annan vill, men det betyder att man anser sig kunna välja själv. Det tycker jag är värt en del.

Att undvika krig

Det kallas tröskeleffekt.
Olyckskorparna som säger att om Ryssland bestämmer sig för att med full kraft anfalla Sverige så har vi ingen chans, de har rätt. Att stå emot något sådant skulle antagligen kräva ett genommilitariserat samhälle, om det alls är möjligt. Jag brukar tala i försäkringsliknande termer, och att dimensionera för något sådant skulle vara en klar överförsäkring med skyhög premie.
Men det är också ett relativt osannolikt scenario. Mindre otroliga är begränsade operationer som inte syftar till att varaktigt ockupera hela landet, och som inte tar hela det ryska krigsmaskineriet i anspråk. Även för ett sådant scenario kan det vara svårt att bygga upp något som garanterar svensk seger. Det behöver dock inte vara nödvändigt. Det kan räcka att vara så pass stark att en presumtiv fiende inte finner det värt att gå till angrepp; kostnaden, tröskeln, skulle vara för hög. Det är en väldigt reell effekt men som jag ändå har känslan att många inte tänker på. Ändå handlade för Sveriges del kalla kriget till stor del om att avskräcka från angrepp, och först om det inte lyckades att vara beredd att sälja sig så dyrt som möjligt tills hjälpen kom.

En tröskel kan bestå av flera komponenter, men att helt skippa den militära biten är nog svårt om man vill att tröskeln ska fungera. I svensk säkerhetspolitik är en grundpelare också att vi förväntar oss att andra kommer till vår hjälp (mer om det i senare inlägg), men det anses ofta långsökt att andra skulle skicka trupp till undsättning om den angripne inte ens försöker försvara sig själv ordentligt. Man måste dessutom ha styrka nog att kunna troliggöra att man kan hålla ut tills hjälpen anländer.

Det tycks råda stor enighet om att en i god tid uppbyggd tröskelförmåga kan ha en avkylande effekt när folk börjar fundera på att tillgripa vapenmakt.

Sammantaget tycker jag att det här sammanfattar varför det är en bra idé att ha en fungerande försvarsmakt, även om man inte tänkt gå i krig. Ja, på sätt och vis just för att slippa gå i krig.

Of Course I Still Love You

torsdag 11 december, 2014

Kandidatdags igen!

Låt vara att extravalet inte är formellt utlyst än; alla kör på antagandet att det blir så, och jag är inget undantag. Jag tar därför tillfället i akt att bekräfta att jag, om inget mycket överraskande händer, åter kommer kandidera till riksdagen för Centerpartiet i Stockholm.

I skrivande stund är det inte klart om listorna kommer göras om eller om man återanvänder höstens listor med bara minimala justeringar av detaljer som hunnit bli föråldrade. Jag misstänker att det blir det senare. Det kan jag i så fall förstå, det skulle vara svårt att hinna med en ordentlig ny nomineringsprocess. Det vore ändå synd; bland annat med hänvisning till det mycket fina resultat jag fick i höstens val tycker jag att jag skulle kunna argumentera för att flyttas upp några platser. Om inte annat för att visa att det i någon mening är lönt att rösta på mig. Men som sagt, jag kan förstå om man inte hinner med en sådan process.

Det finns förresten ingen som helst garanti för att det går lika bra den här gången som förra. Människor kan nog antas vara lite trötta på politik nu, och det är inte säkert att jag valt en röstmaximerande väg nedan. Å andra sidan kan det tänkas att några av mina väljare från förra gången kan tänka sig att slå lite på djungeltrumma den här gången. Vi får se!

Framåt se

Den som följt mig online efter valet har kunnat se att jag ägnat väldigt lite energi åt att vid varje tillfälle som ges basha Löfven-regeringen. Det är inte för att det inte varit motiverat att göra det, och det hör till det politiska livet. Jag har bara känt att det finns andra som gör det med större entusiasm än jag, i alla fall just denna höst. Jag tror inte heller att jag kommer fokusera min valrörelse på att attackera regeringen.
Åter, inte för att det inte vore motiverat. Jag kan föra till protokollet att jag tycker att mycket av den politik som S+MP hann presentera var inkompetent eller skadlig eller båda. Det är bara inte det jag helst pratar om. Jag hoppas kunna koncentrera mig på andra frågor.

Inriktning

Så vad tänker jag prata om, om jag får bestämma?
Det har bara gått några månader sedan vi hade valrörelse senast, och då hade jag utsett skattesystemet, försvaret och energipolitik till mina fokusområden. Det ligger nära till hands att köra samma uppställning igen, men det tänker jag inte göra.
Den här gången är min tanke att fokusera på försvarsfrågan. De andra två frågorna är fortfarande viktiga och skulle behöva tas itu med ordentligt, förmodligen blocköverskridande. Och det finns förstås en mängd frågor utöver dessa som också är viktiga och angelägna. Men försvarsfrågan är mycket brådskande och även ett område som politiskt dominerats av önsketänkande i alldeles för många år. Även om jag inte direkt är någon expert har jag dessutom genom att ha jobbat de senaste dryga fyra åren på FMV åtminstone någon insikt i verksamheten, rimligen mer än den genomsnittlige svensken.

Sålunda planerar jag ett antal inlägg om Försvaret; vad man ska ha det till, hur man gör, vad man bör göra. I grova drag.

Åtminstone tidigare har försvarspolitik inte varit någon vidare valvinnare. Möjligen ändrades det en liten, liten aning i senaste valet. Nu kan det ha blivit ännu lite mer poppis. Men även om jag naturligtvis som alla kandidater vill dra så många röster som möjligt är det inte därför jag utsett Försvaret till mitt fokusområde, utan för att jag tycker det är brännande angeläget och tror att jag kan prata strukturerat om det.

I somras pratade jag en del om kandidaturen i sig i mitt inlägg Kandidaturalia. Det mesta som står där torde fortfarande gälla, så har du inte läst det förut eller vill friska upp minnet – ja där är länken!

Och det får nog räcka som inledning av den här kampanjen.
Jag lär återkomma.

(Inläggets titel: en General Contact Unit från Culture-boken The Player of Games. Även om du inte röstar på mig kanske du blir sugen på att läsa en Culture-bok. Då är åtminstone något vunnet.)

Youthful Indiscretion

tisdag 9 december, 2014

Jag har flyttat till samma ställe som förut!
När jag skapade den här bloggen 2008 hade jag ingen tanke på att den skulle ha ett lättihågkommet namn. Jag tror inte ens jag skrev någonstans på bloggen då vem jag var, utan jag tog helt enkelt ett av mina vanligare nät-alias. Och bloggens namn, Ape reft of his tail? Ett uttryck från samma bok som jag plockat namnet Horvendile från.
(Det är för övrigt Figures of Earth av James Branch Cabell. Jag brukar framhålla den som den bästa bok jag läst. Jag vet inte om den verkligen är det, men det är bra ibland att ha ett färdigt svar på sådant.)

Men nu är det annorlunda. Bloggen är inte längre anonym och jag använder den som en tung (och kanske tungrodd) del av de valkampanjer för mig själv som tycks återkomma med otippat korta mellanrum. Då tror jag det är mindre lyckat att ha en kryptisk adress som är svår att komma ihåg.
Därför har jag registrerat och kopplat dantilert.se till bloggen. Tack Magnus H för hjälpen. Den gamla adressen ska fortfarande funka, men jag kommer från och med nu och tills vidare att hänvisa till dantilert.se.

Jag byter också namn på bloggen. ”Ape reft of his tail” får finna sig i att ersättas av ”Förvånansvärt vettig”. Det var min fru Sofia som kläckte det, och jag vet inte om det är så himla bra, det kanske jag märker, men jag vet att jag gillar det. Det är inte oåterkalleligt förstås, men jag kör på det och ser hur verkar bli.

Som jag skrev för två inlägg sedan har det varit lite glest här ett tag, jag har haft svårt att hitta tid och i viss mån energi att skriva så mycket. Jag har gått och grunnat på två större inlägg, men inte förmått få ordentligt grepp om dem. Men nu blir det alltså valkampanj, och jag utgår från att jag kommer kandidera igen. Delvis därför ska jag prioritera bloggandet lite högre än på sistone. Ni ska nog inte förvänta er en flod, men en stillsam liten å kanske går att stampa fram med tiden.

(Inläggets titel: ett General Systems Vehicle från Culture-boken The Player of Games.)

Edit: Just ja. Om ni stöter på några tekniska konstigheter med bloggen nu efter bytet, säg gärna till.

Och en till sak jag glömde skriva: det går att betala för att få bort den reklam som jag tror dyker upp från och till, men det är inte speciellt billigt. Om ni tycker att reklamen är väldigt störande, säg till på ett eller annat sätt. Är det många som tycker så kan jag överväga att betala för att bli av med reklamen, men det finns många saker jag hellre lägger pengar på. Dock synd om folk låter bli att läsa pga störande reklam.

Serious Callers Only

fredag 5 december, 2014

Det här är kanske självklarheter, men ändå, varsågod lite läge och vad jag tycker om det.

Om att det ska bli extraval tycker jag egentligen inte. Det positiva med det är att jag tycker att Löfven-regeringen farit fram med inkompetent och skadlig politik, och har vi en chans att hejda det så är väl det bra. Men Alliansen hade behövt en längre period för omtag. Ju längre någon sitter vid makten, oavsett vem, desto tröttare blir maktutövandet, desto mer är man bunden i gamla hjulspår. Självklart tycker jag att alliansspåren är betydligt mer bra än dåliga, annars skulle jag knappast gått med i Centern, men det fanns också vissa tecken på trötthet. Det hade varit mycket bättre om man fått i alla fall ett år för att pusta ut, hämta andan och komma tillbaka med ny energi och delvis nya idéer. Nu finns stor risk att man inte riktigt hinner med den processen. Även om jag tycker att Alliansens gamla spår är långt bättre än de rödgrönas nya så hade det med mer tid kunnat bli ännu bättre.

Men nu är det som det är. Och hur kommer det bli?

Det kan förstås hända mycket under en valrörelse, men det är inte direkt långsökt att tänka sig att efter valet finns ett högerblock och ett vänsterblock varav inget har egen majoritet, och så är SD vågmästare. I princip som i dag.

Hur ska man då hantera SD? Jag har länge varit skeptisk till att i alla lägen låtsas som att SD inte finns. Det leder till att de ständigt kan ha offerkoftan på sig och på sätt och vis ha rätt när de säger att etablissemanget blablabla. I stället borde de malas ned genom att få hantera alla frågor som andra partier måste ta ställning till. När jag hörde en lördagsintervju med Åkesson tidigare i år fick han bara frågor om invandringen. Det är som om Annie Lööf enbart skulle få frågan ”Kan du inte berätta igen om hur ni vill underlätta för småföretag att skapa jobb?”. Nej, de ska tvingas prata om andra frågor också.
Men det betyder inte att man måste släppa in dem i någon regering. Det är inte ett partis rättighet att få vara med i en regering för att man fått 13% av rösterna. Fråga Moderaterna den här mandatperioden hittills, eller Socialdemokraterna i den förra.
SD har ju också deklarerat nu att man tänker försöka fälla alla regeringar som inte går dem till mötes i invandringsfrågan. Eftersom inga andra partier har lust att göra det, och det på goda grunder, kommer det givet ett väntat valresultat att krävas att SD-frågan hanteras strukturerat om man inte ska ha ständig regeringskris.

Jag kan på rak arm se två sätt att lägga upp hanteringen, och båda sätten kräver någon form av mellanblocklig uppgörelse.
Det första sättet är att man kommer överens om ett sätt att votera så att en minoritetsregering kan existera. Det kräver att man på något sätt frångår hittillsvarande praxis.
Det andra sättet är att forma åtminstone budget, kanske även regering, över blockgränsen.

Det andra sättet, en storkoalition, är det många som längtande ropat efter på senare tid. Icke desto mindre tror jag att det vore en dålig utveckling, huvudsakligen av tre skäl.

  • En så bred koalition, vilket förändringsmandat har en sådan? Risken är överhängande att de båda sidorna av koalitionen slipar bort varandras förändringsförslag. Kvar blir bara ett utslätat, idélöst förvaltande.
  • Partier behöver tid i opposition för att kunna ta nya tag. En storkoalition tar bort den återhämtningen. Färden in i idélöst förvaltande blir än mer oundviklig.
  • En storkoalition skulle göra SD (och kanske V, vilka partier som nu lämnas utanför) till det enda alternativet för den som vill rösta på en opposition. Och ingen gillar en regering, speciellt inte efter mer än en mandatperiod. En storkoalition skulle på kort sikt neutralisera SD, men på längre sikt antagligen göra dem ännu starkare.

Det första alternativet, att fippla med röstandet, är inte heller bra. Det skulle tvivelsutan utmålas som att man gör allt för att hålla SD borta – och det skulle vara sant. Men något måste man göra, och jag lutar ändå åt att det är mindre skadligt än en storkoalition. Det borde gå att försvara genom att påpeka att anledningen till att man frångår praxis är att att SD själva i fientligt syfte struntar i praxis.

Det betyder inte att man inte kan komma överens om saker över blockgränsen. Det finns flera områden som är i stort behov av blocköverskridande överenskommelser. Men det är en sak; att gå ihop i en oformlig rubbet-mot-SD är en annan.

En av de saker som skulle behöva lyftas på allvar, gärna över blockgränsen om möjligt, är försvarsfrågan som jag tror att jag kommer ägna mycket uppmärksamhet de närmaste månaderna. Se det som en teaser eller en varning.

(Inläggets titel: ett Limited Systems Vehicle från Culture-boken Excession.)