Archive for juli, 2018

Röstande för säkerhets skull, del 2

lördag 28 juli, 2018

I del 1 repeterade jag varför det är så enormt viktigt att ta försvaret av Sverige på allvar, och argumenterade sifferunderbyggt för att en röst på ett alliansparti i det hänseendet är mycket bättre än en röst på de rödgröna (och att SD inte kommer på fråga).
Har du inte läst det inlägget tycker jag du ska göra det innan du läser det här, för annars kommer det här nog kännas lite löshängande.

I det här inlägget kommer jag gå in på specifikt parti- och personval.

Parti

Som jag sade i förra inlägget, inga överraskningar i valet av parti. Jag är alltjämt centerpartist.

Det har hänt mycket med Centerns försvarspolitik de senaste åren. När jag gick med hade vi knappt någon. Att stå på distriktsstämma och prata försvar var inte att tala för döva öron, men det var ändå lite off the beaten track. I dag är det något helt annat. Frågan har fått ett fokus som helt enkelt saknades för säg fem år sedan. Sent vaknat? Ja. Men likväl vaknat. Nu var Centern relativt tidigt ute (det vill säga sent, men tidigare än andra) med att anslå försvarssatsningar.

En positiv sak med Centerns försvarslinje är att man i rätt liten utsträckning i detalj pekar ut vad försvaret ska göra. En jämförelse: inom sjukvården är det givetvis helt i sin ordning att på politisk nivå ta övergripande beslut om hela sjukhus, men få skulle nog tycka att det vore rimligt om den politiska makten tog beslut om hur många plasthandskar ett sjukhus ska köpa. Motsvarande spärr finns ofta inte alls för försvaret, där många tycks resonera att det visar handlingskraft att utan någon närmare konsekvensanalys storma in med påbud om att försvaret nu ska köpa det eller det materielsystemet.
Jag kan inte garantera att C är helt fritt från sådana olater, men det tycks florera i betydligt mindre utsträckning än hos andra partier jag skulle kunna nämna.

Man kan ändå med visst fog fråga sig: finns det något särskilt i just Centerns försvarspolitik som gör att man borde rösta på dem i stället för något annat alliansparti?
Nja, det kan vara svårt att hävda för andra än de redan övertygade. Visst finns fördelar, här ovan nämnda, men att hävda att det gör C till ett försvarspolitiskt överlägset val är nog att överdriva. Jag tror att få röstar på C enbart för dess försvars- och säkerhetspolitik. Det vore inte fel att göra det, men jag tror inte det är vanligt.

Då tror jag att det ligger mer nära till hands att vilja rösta på ett parti som ser allvaret i försvarsfrågan, men också vilja stärka den liberala strömningen i svensk politik. Att gilla den liberala sväng C tagit. Det gäller givetvis inställningen till människors rörlighet, men också liberalism i såväl värderingsfrågor som ekonomiska frågor.

Att det är en konsekvent och allenarådande liberalism påstår jag inte. Ej heller att en röst på C ger en konsekvent liberal regering. Så är det ju med relativt små partier. Men man kan styra slutresultatet i rätt riktning.

Och med det går jag över till

Person

I förra valet stod jag på riksdagslistan i Stockholms stad. Det gick bra, personkryssmässigt. Jag står på listan det här året också, men jag har inte tänkt bedriva någon aktiv personvalskampanj. Man kan absolut rösta på mig, och jag blir jätteglad om det görs, men man kan också med visst fog fråga sig vilket konkret resultat en röst på mig ger utöver att det är en C-röst.

Jag vill dock ta tillfället i akt att framhålla en annan kandidat i Stockholms stad, där det kan spela större roll med kryssen.

Johan Hedin sitter redan i riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad. Han är Centerns rättspolitiske talesperson, det vill säga han håller redan på med frågor som genom våldsmonopolet är släkt med försvarspolitik. Delar av rättsfrågorna överlappar också med säkerhetspolitiken.
Johan – jag tillåter mig ett familjärt anslag eftersom jag är bekant med honom – är uppenbart uppriktigt intresserad av försvars- och säkerhetspolitik. Det har märkts när han vid en stämma håller tal om just det, fast han kunnat välja något annat. Det märks i böcker han väljer att läsa, det märks i personer han väljer att träffa. Och det märks i och med att han gjort försvars- och säkerhetspolitik till profilfråga i den personvalskampanj han bedriver.

Utöver intresse har Johan Hedin ett par saker som talar till hans fördel, på temat effektivitet. Jag skulle vilja framhålla två exempel.
Ett: Inte alla oppositionspartier gör sin egen budget från grunden, men Centern gör det, och räknar med att få den granskad. Till centerbudgeten har Johan fått loss tio miljarder kronor extra över tre år till rättsväsendet. Enda skälet till att det inte är verklighet är att det inte är Centern som bestämmer över statens budget.
Man kan läsa mer om det här: Nio (sic) miljarder för ett tryggt Sverige
Jag kan inte bedöma om varje enskild åtgärd är jättebra (även om jag har stort förtroende från Johan), men den centrala poängen i den här kontexten är att han förhandlade fram pengarna.
Vi vet att försvarets största – inte enda, men största – problem är brist på pengar. Demonstrerad förmåga att förhandla budgetpengar till ett område borde därför vara en bra egenskap hos någon med försvarsprofil.
Två: Johan är framgångsrik med att nå ut i media. Det finns en databas med det där. Bland C-riksdagsledamöter leder partiledaren (duh) och ekonomisk-politiske talmannen (ingen överraskning). Men efter det är det Johan som rankats högst i… vad det nu är man mäter i. Någon form av räckvidd, alltså hur mycket man gjort framträdanden i vilka kanaler.
Det bör inte avfärdas. Att nå ut och kommunicera sin politik är relevant.

Jag har också, mycket via Facebook, sett hur Johan arbetat. Det är ingen sinekur. Jag törs påstå att han jobbat hårt och mycket. Det är också bra info för den som funderar på var en röst ska läggas.
Jag passar förresten på att länka till den sida på Facebook jag tror att han använder mest:
Johan Hedin på Facebook

Så långt gott och väl, men vad gör att ett kryss på Johan Hedin skulle vara mer välspenderat än på någon annan?
Det har mycket med listplacering att göra.
Jag står ärligt talat rätt långt ned på listan.
Om Centern inte klappar igenom i valet kommer Johan komma in i riksdagen igen. Det är inte säkert, men det är troligt. Rent teoretiskt skulle kryss kunna hjälpa honom till en riksdagsplats. Men mer troligt är att kryss skulle kunna ge honom en informell tyngd i kommande förhandlingar, både i andras ögon och som råg i egen rygg. Det ska inte förringas.

(Här vill jag skjuta in att det finns flera bra högt upp på C-listan i Stockholm. Att jag framhäver just Johan betyder inte att jag tycker de andra är dåliga, för det gör jag inte. Det är mer en fråga om liknande intressen i kombination med hög listplacering.)

SVT:s valkompass

För den som vill läsa mer tycker jag att SVT:s valkompass med kandidatpresentationer är rätt bra.
Johan Hedins kompassida
(Äh, jag tar med min egen också:
Dans kompassida)
För att få lite mer djuplodande inblick rekommenderar jag starkt att på en kandidats sida klicka på ”Kompassvaren” och sedan nedåtpil vid ”Argument” på frågor man är intresserad av. Dolt där ligger kandidatens lite mer resonerande svar än bara yay eller nay.
Den som jämför kommer upptäcka att det absolut finns frågor där jag och Johan inte resonerar likadant. Det här har dock, som inledningsvis deklarerats, försvars- och säkerhetspolitiskt fokus, och där kan jag inte komma på att jag har några reservationer att komma med.

För den som undrar: ja, det ska läsas som en rekommendation.

Uppdatering

Man kan rösta på Johan Hedin även om man inte bor i Stockholms kommun. Centerpartiet har en rikslista som finns i hela landet och med… tja, kandidater av mer nationellt intresse. Johan har där plats nr 34 har jag för mig.
Kryss på den listan räknas separat, och det är inte sannolikt att Johan på den får så många kryss att han på dem kommer in i riksdagen. Rent formellt kommer alltså Johan-kryss där inte hjälpa honom till riksdagen, men de kan hjälpa honom i riksdagen, genom ovan nämnda informella inflytande och råg i ryggen.
Det ska också läsas som en rekommendation!

Annonser

Subtle Shift in Emphasis

tisdag 17 juli, 2018

Jag bryter mitt sävliga valbloggande med anledning av alla pågående skogsbränder.
Som många redan påpekat är den här värmen ett exempel på sådant man kan förvänta sig med ökande växthuseffekt. Jag har också ett tag efter bästa (inte så bra kanske) förmåga drivit att:

Det är bra och nödvändigt att fortsätta arbeta för att begränsa växthuseffekten. Men frågan är inte om vi kommer lyckas eller inte, utan hur mycket vi kommer misslyckas. För det finns ganska precis ingenting som tyder på att vi kommer lyckas hejda uppvärmningen på harmlösa nivåer, och det ligger helt bortom Sveriges kontroll.
Därför måste vi – vi i Sverige – förbereda oss ordentligt på att hantera förväntade effekter av uppvärmningen. Det kommer kosta och det kommer kräva långsiktighet.

En del görs redan, men min bild är att det sker splittrat, styckevis och delt och helt beroende på vad en given kommun orkar med. Det duger inte. Det krävs att någon driver arbetet på allvar.

Det har visserligen gjorts en utredning om det, som först blev försenad och som jag sedan ärligt talat inte läst. Jag är ganska säker på att den kom fram till att SMHI skulle ha det övergripande ansvaret. Och det är väl gott och väl, men sedan måste någon ge dem mandatet att faktiskt ta ansvaret och befälet. Och det måste antagligen, i någon form, finnas en budget. Här kan saker ha gått under min radar, men jag har inte hört att speciellt mycket hänt på detta område.

Här skulle ett parti kunna ta ledningen och visa att man faktiskt tar klimatfrågan på allvar, genom att både fortsätta försöka få ned utsläpp av växthusgaser OCH konkret ta itu med att det globalt inte kommer lyckas tillräckligt bra. Men hittills har jag inte sett att några tagit det steget på allvar. Öppet mål tycker jag.
Jag tycker det är såpass viktigt att jag angav det som ett av tre fokusområden när jag fyllde i SVT:s valkompass.

Och nu kommer den mindre vackra delen av inlägget, som också kan kallas ”vad var det jag sade”.
Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt med Dunning-Kruger-mässig säkerhet, att Centerpartiet bara borde göra som jag säger i mina motioner, för det blir ändå bäst så i slutändan. Som spaning bör det få tre exempel.

  1. En av mina första motioner i partiet var att effektskatten på kärnkraften skulle tas bort. Den avslogs med visst eftertryck.
    Några år senare blev det C-politik att ta bort effektskatten. Det skedde under galgen, men det hade inte behövt bli så.
  2. Senare motionerade jag – förvisso inte ensam – om att Sverige borde gå med i Nato. Här var jag inte i motvind, och bara ett halvår senare var det C-politik.
  3. I samma veva motionerade jag om att man måste ta itu med försvaret så att vi får en ordentlig tröskelförmåga, och att det måste få kosta. Partistyrelsen förbigick i stort sett den motionen med tystnad. Ett par år senare blev det, mer eller mindre, C-politik.

Jag påstår alltså inte att just mina motioner vänt någon skuta. Vad jag däremot påstår är att om partiet snabbare hade slagit in på nya kursen hade man varit en föregångare i stället för en yrvaken ”vi också”.

Nå. Jag motionerade förra året om att Centern skulle rycka åt sig ledarskapet i arbetet med att hantera kommande klimatförändringar. Motionen var förvisso ganska specifik, men avslogs utan motivering. Ja, jag är bitter, och det är inte vackert att vara bitter.

Men tänk vad fint det hade varit att nu kunna säga att ja vi har redan en sammanhållen plan för det här.

Jag kan förstås också vända på det och tänka: partiet gör redan som jag säger i mina motioner. Är det inte vad mina exempel visar?
Det går dock inte att komma ifrån att lite ökad raskhet skulle sitta fint då och då.

Röstande för säkerhets skull, del 1

måndag 9 juli, 2018

Det är dags att valblogga lite! Ni har inte läst något nytt blogginlägg av mig på ett tag, så då har ni mycket ork kvar till det här. Utmärkt.

Inledning och bakgrund

Jag hade egentligen tänkt göra det här till en serie om tre inlägg, men jag hade också tänkt att de skulle varit klara redan. Jag verkar helt enkelt hitta för lite tid för att blogga som det är just nu. Plussidan: ni får det lite mer kondenserat än annars, och uppdelat på två inlägg (planerat) i stället för tre.

Planen med de här inläggen är att ge en röstningsrekommendation. Jag är fortfarande centerpartist så i grova drag kommer rekommendationen inte överraska någon alls. Vad som kan intressera är hur jag kommer fram till rekommendationen.

När jag gick med i Centern hade jag inte planerat att intressera mig något extra för försvars- och säkerhetspolitik, men så blev det. Skälen är uppenbara, dels den dramatiskt försämrade säkerhetssituation Rysslands uppträdande förorsakat, dels att jag jobbar i branschen. Försvarspolitik, och i någon mån säkerhetspolitik, är också min ingång till detta inlägg. Jag tycker att det finns många anledningar till att rösta på Alliansen och C i stället för något annat, men jag kommer här att koncentrera mig på i första hand försvarspolitik.

Resonemanget vilar på några premisser som jag inte i detalj kommer motivera i inlägget, eftersom det då skulle bli så ohyggligt långt. De flesta av dem har jag utvecklat tidigare, några kanske jag återkommer till senare. Men nedanstående punkter håller jag för sanna och kända.

  • Säkerhetsläget i vårt hörn av världen har blivit mycket kraftigt sämre de senaste tio åren. Den som absolut dominerande är vållande till detta är Ryssland – eller Kreml som jag föredrar att skriva – som börjat ge sig på sina grannar, både rent militärt och med diverse hybridkrigsmetoder.
  • Under Kalla kriget var Östersjön en arena av underordnat intresse. Inte oviktig, men inte heller ett huvudnummer. Det har ändrats. Östersjön är nu ett av de säkerhetspolitiskt hetaste områdena i vår del av världen, till följd av både politiska och tekniska förändringar.
  • Ingen tror att Kreml tänker ockupera och annektera hela Sverige. Däremot finns ett antal scenarier i vilka det vore rationellt av Kreml att besätta delar av svenskt territorium, troligen men inte säkert som en del av en större konflikt. Skulle det ske i en större konflikt ligger det nära till hands att det skulle ske som ett av de första stegen i en sådan. Att Kreml lagt avsevärda resurser på att planera och öva för ett sådant företag måste anses ostridigt.
  • Sverige har under lång tid haft sitt försvar – både militärt och civilt – på svältlåga. Dels har försvarets uppgifter och numerär skurits ned mycket drastiskt. Dels har finansieringen av även de nedskurna uppgifterna i väsentliga delar uteblivit. Riksdagen har beställt en sak men bara gett medel för något avsevärt mycket mindre. Bland andra Riksrevisionen har konstaterat att försvaret varit kroniskt underfinansierat med flera miljarder per år i många år.
  • I försvarsuppgörelsen 2015 sköts det till pengar, men uppgifterna utökades också. Den kroniska underfinansieringen har bestått. Vidare är det många äldre materielsystem som snart definitivt faller för åldersstrecket och som kommer bli synnerligen kostsamma att ersätta. Rekryteringen av officerare är milt uttryckt bekymmersam.
    Sammantaget är det, bedömer jag, inte att överdriva att säga att läget i det svenska försvaret är katastrofalt.

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det betyder inte att man ska lägga alla resurser man har på försvaret. Hur mycket man lägger blir en mer eller mindre osäker riskbedömning. Om vi visste att ingen under några omständigheter skulle överfalla oss behöver vi ju inte försvaret alls. Och om vi visste att vi kommer bli överfallna i närtid skulle vi, mer eller mindre, lägga allt vi har på försvaret.
Men vi vet inte.
Vi riskbedömer och försöker bygga en tröskel som ska få ett angrepp att kännas för jobbigt för att vara värt besväret.

Så mycket vet vi dock att jag inte känner någon tvekan inför att säga att den hantering av försvaret vi har nu är ett helt oacceptabelt risktagande med vår egen säkerhet. Och det är grunden för avsnitten nedan.

Alliansen eller rödgröna

Jag börjar med att få historiken undanstökad. De senaste decennierna har både borgerliga regeringar och vänsterregeringar kraftigt misskött försvaret. Det går inte att snacka bort det för någon sida. Man kan gräla om vem som varit sämst, och det kan väl för all del vara av historiskt intresse, men det relevanta i valkontexten är hur det ser ut framåt.

Det råkar då vara så att samtliga allianspartier gjort utfästelser om kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten.
(Not: Man anger ofta försvarsanslag i procent av BNP. Under Kalla kriget lade Sverige, lite beroende på när man tittar och hur man räknar, 3-4 % av BNP på försvaret. Nu är vi nere på ungefär 1 %. Nato vill att dess medlemmar lägger 2 %.)
Centerpartiet vill höja anslaget till nordiskt snitt i försvarsperioden som börjar 2021 (runt 1,4 %, motsvarar ca 18 miljarder per år extra) och till 2 % av BNP på lite längre sikt. Pengar tillförs även före 2021, men jag är inte säker på hur mycket.
Liberalerna vill öka med totalt 28 miljarder till och med 2020 (bör läsas som 28/3 miljarder per år i snitt) och nå 2 % av BNP till 2026.
Moderaterna lägger sig på 17,7 miljarder till 2020 och 2 % inom tio år, det vill säga senast 2028.
Kristdemokraterna anger 2 % senast 2027.

Jag är inte medveten om att de rödgröna gjort några liknande utfästelser. Det ligger, för att uttrycka sig försiktigt, inte i Vänsterpartiets eller Miljöpartiets natur att vilja satsa på försvaret. S-linjen tycks vara att vi överlag ligger på en rätt bra nivå nu, lite mer kanske behövs men några större förstärkningar har det inte varit tal om. Trots att det är helt ohemligt att på nuvarande nivå kommer försvarsförmågan mycket snart börja gå nedåt.

Hur kan det då komma sig att försvarsminister Hultqvist är så populär som han är, eller i alla fall tills nyligen varit?
Det är nog ganska enkelt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av försvaret och svensk försvarsförmåga, vilket inte varit allom givet med alla tidigare försvarsministrar. Han gör nog vad han kan. Men vad han uppenbarligen inte kan göra är att få loss pengar från Finansdepartementet. Det är bra och nödvändigt med en försvarsminister som intresserar sig för försvaret. Men det är inte tillräckligt. Utan tillskott av medel räcker det inte att vara engagerad. Hultqvist är intresserad och engagerad, men har inte varit i närheten av att ge försvaret vad det behöver.

Den som tycker att försvaret är viktigt – vilket alla borde tycka, på samma sätt som alla borde tycka det är viktigt att ha en hemförsäkring – ser ut att ha påfallande lite att hämta på vänstersidan. Samtidigt har samtliga allianspartier gjort relativt konkreta och samstämmiga utfästelser som det skulle vara pinsamt att sedan överge.
Och vet ni, partier som hamnar i regeringsställning tenderar faktiskt, tvärtemot en del populära föreställningar, att försöka uppfylla sina vallöften, åtminstone de mätbara.

Sverigedemokraterna då?
Först hade jag tänkt förbigå dem med tystnad, men det finns faktiskt en reell risk att de blir största parti efter valet så jag borde kanske säga något ändå. Och jag säger:
Nej. Bara nej.
SD är säkerhetspolitiskt fullständigt opålitliga. Även om man inte hade något annat emot dem borde det vara tillräckligt för att man inte ska sätta sig i regering med dem. Det går ju knappt en godtycklig tidsenhet utan att någon av dem kommer ut som Putin-sympatisör eller blir påkommen i Kremlkomprometterade sammanhang. Paralleller till VPK under Sovjettiden infinner sig osökt.
Så nej. Inte SD.

Slutsats del 1

Jag har påmint om försvarets vitala funktion för att säkerställa att det alls ska finnas en stat som vi sedan kan ha till annat. Jag har också påmint om att säkerhetsläget är sämre än på mycket länge, delvis till följd av Kremls aggression, delvis till följd av att Sverige monumentalt försummat sitt försvar.

Kremls aggressivitet kan vi inte göra mycket åt. Men vår egen beredskap kan vi faktiskt påverka.

Vänsterblocket uppvisar inga större tecken på att vara på väg att åtgärda Sveriges försvar. Men det gör allianspartierna. Det är väldigt sent vaknat, ja. Men det är i alla fall vaknat.

Jag inser att det är många som inte låter försvarsfrågan avgöra om man ska rösta rödgrönt eller allians. Frågan lär inte heller få särskilt mycket uppmärksamhet i valrörelsen.
Men det är ändå en tokviktig fråga.
Och försvaret är en fråga som med förkrossande entydighet pekar på Alliansen som ett bättre val att rösta på än de rödgröna.

I nästa del kommer jag gå in på vad jag tycker man bör rösta på inom Alliansen, och särskilt då om man råkar bo i Stockholm.