Archive for juli, 2009

Nya fåniga temat

söndag 26 juli, 2009

När jag ändå är igång och gnäller på formuleringar i och kring artiklar på nyhetsplats. Sedan ett tag så kör Aftonbladet en kampanj som de kallar ”Nya tuffa Sverige”. Under den rubriken så kör de diverse snyftreportage. I sig inget större fel med det, även om jag ibland kan bli lite trött på att vinkeln ständigt är att det är synd om någon.

Nu senast så handlar det om en dam som inte fått sin operation, utan i stället betalat för den privat. Och visst kan det vara värt att skriva om. Men vad är det som är nytt? Att hon inte fått sin operation av staten? Eh, är det någon som på allvar tror att hon hade fått det under den förra regeringen? Det är väl känt att tillgänglighet är den svenska vårdens problem, och det är inget nytt med det. Om något är nytt i det här så är det att det över huvud taget är möjligt att för egna pengar köpa sig vård, på ett sätt som inte drabbar den som inte har råd att göra det. Det är förstås sämre än att alla får sin operation, men självklart bättre än att ingen kan få det. Oh, förresten. Oppositionen är emot.

Det här är symptomatiskt. Under ”Nya tuffa Sverige” samlas en massa reportage som implicerar att allt elände är den borgerliga regeringens fel, vilket ofta är rent struntprat. Förra gången jag såg rubriken så var det någon som fått för lite pengar från a-kassan på grund av ett rent handläggningsfel, men även det var tydligen en del av det Nya tuffa Sverige. I det gamla goda Sverige gjorde ingen fel, kantänka.

Man ska givetvis få granska och kritisera regeringen. Men den här kampanjen hör hemma i slasken.

Annonser

Namn Namnsson

söndag 26 juli, 2009

Bland mindre livsviktiga frågor som jag hetsar upp mig över så ligger namnlagstiftningen högt på listan, och i dag påminner SvD mig om det.

Det är rimligt med vissa varumärkesrelaterade begränsningar av vilka namn man får ta sig. Jag lutar till exempel åt att ”Natt och Dag” är Sveriges vackraste efternamn, men det är ändå vettigt att jag inte får ta mig det namnet hur som helst (Ylva, om du läser det här, du vet vad du har att göra).

Men bortsett från sådant så hävdar jag med emfas att man ska få heta vad man vill. Tänk så här: Du ska skapa en stat, och bestämma vilka regler som ska gälla i den, från tabula rasa. Givetvis skulle du inte plocka med arvsmonarki. Skulle du ta med att staten ska sitta och vara smakdomare över vad folk heter? Nej, givetvis inte. Det vore ungefär lika absurt som att staten ska bestämma vilka frisyrer folk ska få ha. Det finns en del stater som gör det, men det är inte den sorts stat som man vill bo i.

Bortsett från allmän konservatism så har jag hört en (1) invändning mot att människor ska anses vuxna att välja namn själva, och det är att föräldrar kan välja namn på sina barn som de sedan blir retade för. Men herregud.
För det första så är det precis samma argument som användes och används för att förhindra att homosexuella ska få adoptera barn. Där borde en och annan varningsklocka ringa.
För det andra så är ett konstigt namn vare sig tillräckligt eller nödvändigt för att barn ska ge sig på andra barn. Barns aggressioner följer ingen sådan logik.

Så kom loss nu, släpp namnen fria! Om ett par decennier så kommer det att te sig helt absurt att staten satte sig till smakdomare över folks namn. Ta chansen redan nu att inte vara en åsna i efterhand!

Tillägg:
Jag ser att Expressens ledare tycker som jag. På senare tid tycker jag att de har gått från att vara landets kanske bästa ledarsida till att mest vara konstiga (jag läser dem förvisso inte lika mycket längre), men ibland träffar de rätt.

Uppdatering
På ett tyvärr lite förutsägbart sätt så är SvDs ledarsida emot förslaget. Med skribenter som Gudmundson och Rayman, för att bara nämna två, så har den gått till att bli en het kandidat för Sveriges bästa ledarsida, men sådant här lever kvar. I stället för att se frågan som ett utslag av kulturkuferi så skulle jag vilja se dem vända på frågan som ovan: Är det rimligt att staten sätter sig som smakdomare över vad folk väljer att kalla sig? Är vi inte vuxna nog att få bestämma det själva?

En sann artikel

lördag 25 juli, 2009

DN och SvD återger i dag en TT-artikel om Iran och Israel. Jag kan inte låta bli att tycka att den är olyckligt formulerad, trots att det som står i den säkert är sant. Det får anses väldokumenterat att TT i många fall väljer en antiisraelisk och antiamerikansk vinkel i sina alster. Det här är inte ett speciellt upprörande exempel, inte heller speciellt grovt. Men eftersom det är här och nu så tänkte jag gå igenom artikelns andra halva och säga vad man också kunde ha sagt. Artikeltexten kursiverad:

Konflikten rör det iranska atomenergiprogrammet som Iran hävdar enbart har civila syften. Israel och USA anklagar dock landet för att försöka utveckla atomvapen och konflikten har inte gått att lösa med diplomatiska medel.

Det är sant att Israel och USA tycker så. Men det är de knappast ensamma om. Det finns synnerligen övertygande skäl att tro att det är kärnvapen som är grejen, varibland kan nämnas

  • Att Iran i arton år framgångsrikt hemlighöll sitt program från IAEA. Det finns inget bra skäl att göra det om man inte fikar efter kärnvapen.
  • Att de reaktorer som Iran pysslar med tydligen mer än något annat lämpar sig för produktion av vapenplutonium.
  • Att de konsekvent vägrar att låta andra sköta anrikningen, vilket är rationellt om man vill göra kärnvapen, men knappast annars.
  • Att Iran lägger mycket energi på att utveckla missiler som egentligen bara är vettiga som bärare av kärnvapenstridsspetsar.
  • Att iranska akademiker mer eller mindre öppet sätts att klura på atombombstillverkning – vilket jag inte sett rapporterat i tidningar, det är uppgifter som nått mig på flera sinsemellan oberoende akademiska vägar.

Kort sagt så är det bara nyttiga idioter som på allvar tror att det inte handlar om kärnvapen. Det har heller inte gått världen förbi. I stort sett hela världen är övertygad om att det är så. Men TT väljer att bara nämna Israel och USA. Israel är förståeligt eftersom artikeln handlar om Israel vs Iran, men sedan slänger man in USA och endast USA också, på ett sätt som rätt mycket liknar en retorisk poäng. Sant i sak, lögnaktigt i ande, skulle jag vilja säga.

Israel, som antas vara Mellanösterns enda land med atomvapen, ser det iranska atomprogrammet som ett hot mot den judiska statens existens.

Well, det kan ju vara för att Iran i stort sett lovat att utplåna Israel med kärnvapen så fort den har fått chansen, och senare kryddat med lite allmänt förintelseförnekeri. Men att det fanns skäl för den israeliska rädslan var tydligen inte viktigt att ge som bakgrund. Dock; meningen i sig är alldeles sann.

Iran avfärdar oftast påståenden om planerade israeliska angrepp och menar att Israel inte är i position att hota världens femte största oljeexportör. Om ett angrepp kommer har Iran hotat att slå tillbaka mot israeliska och amerikanska intressen.

Och det kommer de helt säkert att göra, om det skulle komma dithän (ingen TT-kritik just här). Iran bedriver redan ett fjärrkontrollerat krig mot Israel med Hizbollah och Hamas. Den springande punkten, eller en av dem, är om de kan göra mer i dagsläget än att bussa H&H på Israel. I en framtid skulle de dock kunna ha kärnvapen.

Därmed inte sagt att jag hurrar för ett angrepp på Iran. Jag har svårt att se hur det skulle kunna sluta annat än i en mindre katastrof – eller en större katastrof, om man snackar markintervention, vilket skulle kunna vara nödvändigt för att stoppa bombprogrammet. Tyvärr är alternativet, ett Iran med kärnvapen, också en katastrof, även om de inte använder dem. Redan i dag vågar Iran som sagt föra proxykrig och kidnappa andra nationers sjömän på internationellt vatten. Vad ska de inte våga med kärnvapen i hölstret?

Den enda uppenbara utvägen jag ser är att Iran själva ger upp bombprogrammet, vilket antagligen kräver ett rejält regimskifte till något som är mer intresserat av befolkningens välmående och mindre av att vara ett internationellt pain in the ass. Men jag ser inte det hända nästa vecka direkt.

Fjellnerfacit

torsdag 16 juli, 2009

Kanske fick jag någon att rösta på Fjellner i EU-valet. Kanske läser någon av dem den här bloggen då och då. För denna möjlighet så vill jag hänvisa till en kort text på SvDs ledarsida i dag.

Moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner anordnade förra året en fotoutställning om gay-rättigheter på temat pridefestivaler.

Utställningen tydliggjorde en föga öppen, för att inte säga direkt intolerant, inställning gentemot homosexuella i flera östeuropeiska stater. Bland dessa utmärkte sig Litauen.

Jag har inte kommenterat Litauens antigaylag, för den är så uppenbart vidrig att den på sätt och vis är en ickefråga. Nej, min poäng med den här postningen är att ge en sådan där… jag vet inte vad det kallas på marknadsföringska, men det handlar om att ge positiv förstärkning till den som har gjort ett köp, så att det känns bra även i efterhand. Den här utställningen gjordes visserligen före valet, men det kan väl ändå kännas bra även efter valet. Kanske för den som eventuellt oroat sig för att frihandel skulle vara det enda som intresserar Fjellner.

Ekonomins influens

onsdag 15 juli, 2009

Aftonbladet skriver om vad en vaccinering à två doser kan komma att kosta patienten, och nämner att det kan bli uppåt 300 kr om patienten ska ta hela kostnaden. De frågar också hur mycket man skulle vara beredd att betala. Det är en lite rolig fråga som man kan klura på – vad får det kosta för att jag ska vaccinera mig?

Nu är det här med vaccinering inte helt trivialt att reducera till en fråga om personliga preferenser. Det har Aija Sadurskis skrivit tänkvärt om i Folkvett. Men låt oss ändå göra det, bara på kul. Och, för att det ska bli enkelt, begränsa oss till den förvärvsarbetande delen av befolkningen.

En första ansats kan vara att man vaccinerar sig om kostnaden för vaccinet är lägre än den förväntade alternativkostnaden. Så vad är alternativkostnaden? För förvärvsarbetande är den en karensdag plus 20% löneavdrag på resten av sjukdagarna. Låt oss säga sammanlagt två hela dagars lön. Det är ganska precis 10% av en månadslön. Medianinkomsten i hela landet 2007 var ca 240 kkr, det vill säga 20000 kr per månad, för alla mellan 20 och 64 år. Medelinkomsten är högre, och medianvärdet inkluderar möjligen folk som inte förvärvsarbetar. I så fall ska värdet höjas någon tusenlapp (det i sig är värt en egen bloggpost, men det får bli, eh, en egen bloggpost i så fall). Låt säga 21000 kr. På en sådan månadslön får man ut ca 16000 kr. 10% av det är 1600 kr.

Är en vaccination då värd 1600 kr? Bara om man vet säkert att man kommer att bli smittad. Hur stor är risken att bli smittad? Det vet förstås ingen, men kan kan läsa om att mellan 0,4 och 5 miljoner beräknas åka dit, vilket skulle motsvara en risk på mellan 5 och 50%, om man antar att risken är jämnt fördelad över befolkningen. Andra källor talar om en risk på 20-30%. Okej. Låt oss då ansätta 25%. Då blir väntevärdet av mediansjukdomskostnaden 25% av 1600 kr, alltså 400 kr. Så enligt det resonemanget så får vaccinet kosta 400 kr, väl över de 300 som det pratades om.

Men då kommer bara hälften av alla att vaccinera sig. Staten vill ju att i stort sett alla ska göra det, särskilt som vaccinet ändå är inköpt. Vad får kostnaden vara om man siktar på 90%, alltså P10? Där är inkomsten ca 60 kkr. Det är inte stort mer än 5000 kr/månad, eller 4600 efter skatt. Med samma sätt att räkna landar man då på 115 kr.

Det är förstås inte så att 10% jobbar till en lön på 60 kkr/år, så uppenbarligen visar inte tabellen riktigt vad jag är ute efter. Och ska man lägga kostnaden på 115 kr så blir det väldigt dyrt för staten. Man kan tänka sig flera lösningar, till exempel:
* Indexera den enskildes kostnad efter deklarerad inkomst. Det är kanske inte helt orimligt, om man ser det som en försäkring mot förlorad arbetsinkomst.
* Lägg priset fast på tex 250 kr och ge vouchers till lågavlönade – det kostar en del, men man ger inte rabatt åt medel- och högavlönade och kan ändå nå målet att vaccinera många.

Ett par aspekter till ska nämnas. Dels kan man möjligen förvänta sig att folk borde vara beredda att betala lite extra för nöjet att slippa ha influensa. Om man dessutom misstror tabellen lite så borde det inte vara något problem att ta 200 kr för vaccinationen. Märk väl också att detta gäller två doser som ska ge ett långvarigt skydd. Här har vi bara räknat med en säsongs sjukdom, för vilket jag antar att det räcker med en omgång vaccin. Alltså, en dos kan lätt få kosta 200 kr, och två doser då förstås 400 kr. Det var i den kontexten som de 300 kronorna skulle ses.

Tja, om inte annat så tycks jag, som faktiskt uppbär en lön, ha övertygat mig om att det även av snävt personliga skäl är rationellt att vaccinera mig om två vaccin kostar i häradet 300 kr.

Uppdatering

Nu stojas det friskt om att staten borde stå för fiolerna, både från landstingen och på ledarplats. Det finns som sagt ett samhällsintresse att så många som möjligt vaccineras. Men som jag kom fram till ovan, låt vara med rätt så grova metoder, så finns det för de flesta många rent ekonomiska incitament att vaccinera sig även om det kostar 300 kr för två doser. Det vore dumt att inte få ut den informationen till folk. Det är trots allt inte bara samhället i stort som har intresse i det här, utan även dess enskilda individer. Varför ska man låta bli att ta ett personligt ansvar bara för att samhället i stort också har ett intresse?

Hear! Hear!

fredag 10 juli, 2009

På SvD Brännpunkt skriver i dag några bigwigs från Kungliga Vetenskapsakademien om behovet av kärnkraft i Sverige, givet att vi ska minska våra utsläpp av koldioxid. Jag har egentligen inget att tillägga, jag bara rekommenderar läsningen.

Däremot passar jag på att länka till mitt eget inlägg om varför avfall även från dagens kärnkraft på sätt och vis är betydligt mindre farligt än avfallet från fossilbränslen, även om man räknar bort koldioxiden.

Vänstertrafik

tisdag 7 juli, 2009

Det skrivs både i DN och SvD om en rapport från Säpo och Brå som undersökt våld från de politiska ytterkanterna – vänster- och högerextremister. Jag tänker inte sammanfatta rapporterna, det görs på länkarna ovan.
På ledarplats skriver SvD att vänstern nu måste hålla rent vänsterut. Det kan tyckas hycklande. Även om extremvänstervåldet hittills är allvarligt och systematiskt riktar in sig på demokratiska institutioner, så har det hittills inte varit dödligt. Extremhögern har ju faktiskt mördat ett antal människor (en av dem syndikalisten Björn Söderberg, vars ena mördare jag hade det tvivelaktiga nöjet att ligga på samma kompani som i några veckor under min militärtjänstgöring (han slutförde den inte)). Extremhögern är beväpnad och farlig.

Men hyckleriet är skenbart. Allianspertierna förser inte extremhögern med infrastruktur. Det finns ingen koppling mellan Folkfronten och Moderaterna. Motsvarande ickeförhållande råder inte på vänsterkanten. Som jag skrivit tidigare så tycks det finnas ett informellt samarbete mellan Vänsterpartiet och de utomparlamentariska grupperna. Kanske inte på partiledarnivå, men som Neuding skriver i ledarartikeln är man även där i bästa fall naiv.

Det betyder inte att vi vet att samma personer som pucklar på meningsmotståndare och vandaliserar demokrati precis dessförinnan fått knogjärnen putsade av den lokala V-ordföranden. Men rent, det är inte vad V håller vänsterut i dag. Och ska man tro företrädarna på Socialistiskt Forum så är det inte av försumlighet som det är så.

Att rasera ett folkhem

måndag 6 juli, 2009

Igår hade jag det tvivelaktiga nöjet att i papperstidningen läsa Aftonbladets ledare, för dagen i intervjuform, och stötte då på det här:

Vi resonerar om faran att socialdemokratin hamnar i nostalgins träsk när nu väldigt mycket av det gamla folkhemmet raseras av den borgerliga politiken.

Eh jaha? Från vissa personer jag har diskuterat med så skulle ”den borgerliga politiken” betyda allt till höger om Trotskij, men Aftonbladet är notoriskt S-trogen, så man får anta vad som avses är Alliansens regeringspolitik.
Men vad är det då i folkhemmet som raserats, som inte Socialdemokraterna lika gära kunde ha gjort? Kan det vara…

  • Jobbskatteavdraget, som gett sjuksköterskor, lärare, sopåkare och ingenjörer stora reallönelyft? I fallet sjuksköterskor lika stora som det de strejkade för härom året och som avfärdades som orealistiskt? Det skulle det kunna vara, men S själva accepterar ju nu i stort sett hela jobbskatteavdraget.
  • En aningen sänkt a-kassa om man är arbetslös länge? Men samma sak föreslog ju S i slutet av 90-talet.
  • Att det nu finns åtminstone ansatser till en rehabiliteringskedja för sjukskrivna, i stället för att som S-regeringen skicka ut dem en masse i förtidspension – till lägre ersättning än lägstanivån i den sänkta a-kassan?
  • Att Alliansen till stor del faktiskt lyckats korta vårdköerna? Det som S lyckades lägga pengar på utan att åstadkomma något, eftersom de inte tror på ekonomiska incitament?
  • Att staten inte längre ska tillverka folkets brännvin?
  • Eller att det snart ska gå att komma över huvudvärksatbletter även på en söndag?
  • Att människor nu, åtminstone i delar av landet, själva får välja vilken vårdcentral de ska höra till, och att överheten inte längre bara har att bestämma att folk får se till att vara sjuka där de är mantalsskrivna?
  • Eller ska det ställas i kontrast till en opposition som folkhemsmässigt lovar att höja skatterna? Oklart vilka, hur mycket och vad pengarna ska användas till, bara skatterna höjs så blir allt bra igen. Om inte annat så kan man ju skicka dem till GM, det har varit populärt i S-lägret på sistone.
  • Att man försöker följa skatteuppgörelsen med S från -90 och se till att bara en femtedel av löntagarna ska betala statlig inkomstskatt?

Det finns säkert flera exempel på hur Alliansen raserar folkhemmet, det här är de jag kommer på på rak arm. Vilka av dem som Aftonbladets ledare syftade på är jag inte helt säker på.

Jag passar på att kommentera en annan passus, när jag ändå är igång.

Det är också hög tid att göra upp med det eviga pratet om ”invandrarproblem”, ”integrationspolitik” och annat som ställer ”vi” mot ”dem”. Om det för 40 år sedan var problematiskt att arbetare i Södertälje bodde för trångt sågs det som ett bostadspolitiskt problem. I dag kallas det integrationsproblem.

Men herregud. Det är ju två helt olika problem, som på ytan råkar se liknande ut men som har helt olika orsaker. Jag tror inte att problemet för 40 år sedan var att tiotusentals arbetare sökte sig till Södertälje för att där redan fanns många arbetare. Vad vill hon säga egentligen? Att vi ska ignorera integrationsaspekten? Tja, inte orimligt. Det är S av tradition bra på. Det kanske är det som är folkhemmet.

Rättelse
Tydligen var tanken vid skatteuppgörelsen att 15%, inte 20% som jag skrev ovan, skulle betala statlig inkomstskatt. Det målet har dock aldrig nåtts.

Sent ska syndar’n vakna

söndag 5 juli, 2009

Inte förrän nu tar jag mig samman för att kommentera Hägglunds tal i Almedalen, dock utan att faktiskt ha hört det. Nå, egentligen är det inte talet i sig jag tänkte ge mig på, utan jag tänkte mer kommentera kommentarerna.

Den del av hans tal som fått mest uppmärksamhet var ett försvar för Svensson-familjen och -livet. Han angrep den så kallade kulturvänster som föraktar den typen av livsval och vill lägga sig i deras vardag på än det ena, än det andra sättet. Ungefär så. På sätt och vis inkluderas jag själv i angreppet, eftersom jag varmt förespråkat individualiserad föräldraförsäkring. Inom parentes sagt så är jag inte helt hundra på att jag har rätt i den frågan, men jag tror fortfarande att jag har det.

En viktig iakttagelse är att det tycks inte ha varit ett utfall med budskapet att endast Svensson-liv är okej; snarare att Svensson-liv också är okej och inget man ska behöva skämmas över. Det är knappast vår tids viktigaste fråga, men det är klart att det ligger en del i att staten inte ska lägga sig i alla detaljer i familjelivet.

Talet kommenterades sedan i Studio Ett av Roland Poirer Martinsson och Gudrun Schyman. Martinsson lyckades denna gång undvika några allvarligare felslut, men i den mån Hägglunds tal var en fälla så rusade Schyman rakt i den. Hon hade kunnat säga att det är klart att man ska få husvagnscampa och att Hägglund verkade slåss mot väderkvarnar, men i stället gick hon till angrepp på hela Svensson-kategorin. Hägglund var homofob, tydligen enbart genom att tycka att det är okej att jobba och se fram emot semestern, och den familj han talade om var unken. Hon visade alltså upp ett tydligt förakt vad som med visst fog kan kallas för vanligt folk, och DN har fel när de skriver att reaktionen uteblivit.

Schymans reaktion är rimlig om man är oförmögen att se skillnad mellan ”Detta liv är också okej” och ”Detta liv måste alla leva”. Det var det första som Hägglund sade, det var det senare som Schyman hörde. Det är kanske inte så konstigt, hon verkar i en politisk tradition av enhetslösningar. Men icke desto mindre beklämmande.

Det kan förstås tänkas att Schyman svalde betet med flit. Hon och Hägglund konkurrerar knappast om samma väljare, så för henne kan det vara värt att ge Hägglund rätt om det innebär att hon samtidigt ges möjlighet att ytterligare profilera sig för sina väljargrupper, där det kan tänkas vara legio att förkasta kärnfamiljen som sådan. Men i det här fallet var det alltså tydligt att Hägglund stod för toleransen och Schyman för inskränktheten.

Att slänga bra pengar efter dåliga

fredag 3 juli, 2009

I senaste The Economist så fanns en längre artikel om USAs sjukvårdssystem – eller för den som vill, avsaknaden därav. Man konstaterade att det är världens dyraste men med högst mediokra resultat. Artikelns tes var huvudsakligen att det är incitamenten som är felkonstruerade. På snart sagt alla ställen i vårdkedjan så finns incitament för att göra av med mer pengar, men inte för att få fram effektiv vård.

Mot slutet av artikeln exemplifieras med – Sverige.

If Americans doubt the power of incentives, they should visit Sweden. Like other relatively cheap (med USA-mått, min anm) OECD systems, Sweden’s single-payer model has been plagued by long waiting-lists – a sign, to American conservatives, of the rationing that goes with socialised medicine. Swedish health officials tried and failed to cut queues by increasing direct funding for hospitals and even issued an edict requiring hospitals to cut queues for elective operations to three months. Then, last year, the health ministry said it would create a fund into which it would pay SKR 1 billion ($128 M) a year for local authorities that managed to reduce waiting times to that threshold. Nine months ago virtually none of the counties passed, but this month the health minister revealed that nearly all had cut their queues to three months or less.
Anders Knape, the head of the organisation representing the county governments, ascribes this to ”a dramatic change in incentives”. In the past, he explains, hospital bosses believed waiting lists were a sign of being overloaded, so they tolerated them in the hope of winning more funding. With the new scheme, however, ”no queues means more resources”.

Det här har inte fått så mycket uppmärksamhet som det borde. Sittande regering är sannerligen inte perfekt, men vissa saker har de faktiskt en viss kläm på. S-regeringen försökte lösa köerna genom att kravlöst kasta pengar på dem. Nu är inte Socialdemokraterna kända för att intressera sig så värst mycket för ekonomiska incitament, men andra förvånar det inte att effekten väsentligen uteblev – ja förutom att S sedan kunde säga att man gett mer pengar till vården.
Men vad som behövdes var alltså helt enkelt ett ekonomiskt incitament för att korta köerna.

Socialdemokraterna är, det ska erkännas, klart bättre än den borgerliga regeringen på att satsa pengar på problem. Alliansen tycks mer inriktad på att satsa pengar på lösningar till problem.