Archive for oktober, 2010

Mer repriser

tisdag 26 oktober, 2010

På ytterligare ett forum jag hänger på ibland försatte jag mig i en diskussion om huruvida Venezuelas Hugo Chávez – eller kanske snarare Hugo Chávez Venezuela – är mer bra än dålig, eller vice versa. Föga förvånande är jag inne på det senare. Jag arkiverar det väsentliga av min motivering här.

Mitt eget argument mot Chávez är att han är både antidemokrat och dålig för befolkningen.
Vad menar jag då med det? Jag får kondensera min argumentation en smula.

Med antidemokrat menar jag inte att han är diktator, för det är han inte. Men han är heller inte demokrat. Detta exemplifieras av att han gjort domstolarna till sitt politiska verktyg, kraftigt kringskär pressfriheten och använder båda dessa fenomen för att trakassera den politiska oppositionen. Detta kan man läsa om tex hos Human Rights Watch. Han håller också på och fular med valkretsar på ett osnyggt sätt, så att platserna i ~parlamentet inte återspeglar rösterna. Och vad är det här med att styra per dekret?
Rule of law och pressfrihet är grundbultar i en fungerande demokrati.

Dålig för befolkningen då?
Ja, alltså. Venezuela har varit Sydamerikas rikaste land. Det är nu inte ett av de fattigaste, men det ligger någonstans i mitten. Chávez har misslyckats med att transformera oljerikedomarna till bättre levnadsstandard, och det under lång period med höga oljepriser.
Statens ekonomi är urusel och utan bättring i sikte. Nå, statens ekonomi är en sak, men folket då? Nja. I vad som alltså varit kontinentens rikaste land hotar nu matbrist. Jag menar, wtf?
Inflationen är hög, vilket tydligen tenderar att drabba fattiga hårdare än rika.
Han har satsat en hel del på utbildning, men det senaste jag läste om det – vilket förvisso var ett par år sedan – var att Chávez program trängde undan redan existerande undervisning, att det var tungt politiserat och att några mätbara ökningar av läskunnigheten var svåra att se.
Ojämlikheten i landet, mätt med ginikoefficienten, har 2000-2009 väsentligen inte rört sig ur fläcken. I Brasilien har under samma perioden ojämlikheten minskat påtagligt.
Korruptionen frodas (ansenliga mängder lojala chavistas har plötsligt en massa flotta bilar…).
Brottslighet. Enligt de bästa inofficiella siffrorna är mordfrekvensen i Caracas högre än i Ciudad Juarez. Alltså den där mexikanska knarkkrigstaden, där det massakreras mest jämt. Caracas är såtillvida en av världens absolut farligaste städer. Det brukar inte vara fattiga som drabbas minst då.
Varför inofficiella siffror? Jo, för att Chávez har förbjudit publikation av några officiella siffror. Huh.

Mina källor för det mesta av ovanstående är The Economist. Det är en uttalat liberal tidskrift, i alla fall på ledarplats, och givetvis inget fanzine för Chávez. Men det är också en för sin saklighet mycket respekterad tidskrift.

Det handlar inte om att Chávez skulle vara ondskan inkarnerad, utan om jag tycker att han är mer dålig än bra. Och det tycker jag att han verkar vara. Man kan inte ursäkta antidemokratiskt beteende med socioekonomiska framsteg, men Chávez verkar misslyckas med båda.

Såja. Nu vet ni!

Rubriken till inlägget betyder mer än att jag återpostar något. Chávez är uppseendeväckande omhuldad på vänsterkanten – det var därför diskussionen alls kom upp. För någon med mina ideologiska glasögon är han ytterligare en autokrat på väg åt skogen både med sig själv och landet han styr. Mönstret från till exempel Mugabe känns utan svårighet igen. Nu kan man hoppas att Chávez försvinner innan det går så illa – för det är som jag skriver, han är ingen diktator. Än. Men vi har sett mönstret förut.
Det är inte som om det saknas vänsterpolitiker i Sydamerika att gilla. Brasiliens Lula da Silva har gjort mycket gott för sitt land utan några riktigt allvarliga demokratiska avsteg. Men det är som om det är någon sorts Tourettes som gör att vänsterflanken lik förbannat, med papphammarmässig säkerhet, måste satsa på de riktiga rötäggen i stället.

Like This!

Annons

xkcd, huvudet på spiken igen

söndag 24 oktober, 2010

Och så bara några dagar efter mitt inlägg om alternativmedicin kommer xkcd med en serie som handlar om just det (vilket också noterades i kommentarerna av en vaken läsare). Jag har inte kommit till och mig för att länka till den förrän nu, men bättre sent än aldrig:

The Economic Argument

Som vanligt med xkcd, glöm inte texten som poppar upp när man håller pekaren över serien.

Like This!

Långtidsminnet och Afghanistan

lördag 16 oktober, 2010

Det skrivs mycket märkligheter om insatsen i Afghanistan. Det går inte att kommentera alla, men en kan jag väl ta mig an – till exempel denna på SvD Brännpunkt.
Soldater ett hinder för fredsmäklande
Jag har tidigare skrivit om att Afghanistan är ett komplicerat fall där det inte finns några lösningar som inte har allvarliga nackdelar. Det är dock ingen anledning till att som i brännpunktartikeln ignorera uppenbara och reella omständigheter. Författaren, Henrik Persson, ondgör sig över omfattande civila förluster, vilket förstås i sig är motiverat. Ingen ansats görs dock för att reda ut alternativet. Hur skulle det sett ut med talibanerna vid makten, enbart i utebliven sjukvård för kvinnor?
Han ställer sig bakom ett uttalande av Palme:
”Det går aldrig att rättfärdiga ett militärt ingripande i en annan nations inre angelägenheter”
Jaså inte det. Var det då alltså rätt att inte ingripa i pågående folkmord i Rwanda? Är skribenten nöjd med den uteblivna reaktionen på utvecklingen i Sudan? Om nazityskland hållit sig för sig själva, hade det då aldrig gått att rättfärdiga ett militärt ingripande, trots koncentrationsläger? Att talibanernas mordvälde tydligen var okej får vi väl anse som ställt utom rimligt tvivel.

Slutligen verkar Persson tillsammans med väldigt många andra ha glömt bort vad som utlöste invasionen av Afghanistan. Låt mig påminna: Med stöd av landets talibanregering genomfördes en omfattande attack mot ett annat land – inte mot militära mål, utan i syfte att döda så många civila som möjligt. Talibanerna vägrade sedan att utlämna bin Ladin et al. Vad sjutton skulle USA göra? Låtsas som om inget hänt? Är det en inre angelägenhet när andra länder attackeras? Det kan ju den åt statssuveräniteten svurne Persson ta sig en funderare på.
Nej, man var helt enkelt tvungen att ta sig an Afghanistan med vapen. Några andra reella alternativ fanns inte, och det insåg till och med FN som gav stöd åt insatsen. Som en fälla à la Musen som röt var det på sätt och vis inte oävet. Man tvingade USA med allierade att invadera, och där sitter man nu.

Att jag personligen tror att insatsen, om den görs rätt, kan vara till gagn för Afghanistan förändrar inte att det faktiskt inte var därför den startades. Den startades för att förhindra talibanerna och Al-Qaida från att ha landet som bas för att mörda fler civila. Det vore det bra om någon kom ihåg någon gång.

Like This!

Samtidigt, någon helt annanstans

onsdag 13 oktober, 2010

På ett forum där jag hänger till och från fann jag anledning att posta ett långt inlägg om alternativmedicin. På det forumet kommer inlägget att förfaras snabbt. För att det ska få skina i oändlig triumf återpostar jag det här. Det innehåller inget nytt eller några originella insikter, men strunt samma. Here goes.

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om alternativmedicin, eftersom sådana frågor kommer upp här då och då. Det blir förstås mycket komprimerat.

Alternativmedicin betraktas som alternativ av, såvitt jag kan komma på, en av två anledningar. Den ena är att den inte är kliniskt utvärderad. Den andra är att den är kliniskt utvärderad men inte befunnits hålla måttet.
Vad är det som är så viktigt med klinisk prövning? En klinisk prövning är den process i vilken man genom test på riktiga människor testar om en behandling har någon specifik verkan. Det är inte så enkelt som man kanske kan tro, men oftast heller inte jättesvårt. Det gäller att se till att man kontrollerar för faktorer som spontan tillfriskning, placebo och förväntningar hos försöksledaren. Detta åstadkoms vanligen med randomiserade kontrollgrupper och dubbelblindning. Vet man inte vad det betyder så är inte det hela världen. Grejen är att för att veta om något funkar så måste man, verkligen måste, använda sådana metoder. Att ”egen erfarenhet” inte är tillräcklig illustreras tydligt av att det i princip var först när man började med ordentliga utvärderingar inom medicinen som det slutade vara mer farligt att gå till doktorn än att stanna hemma.

Men placebo, är inte det bra grejer? Jo, på sätt och vis. Placebo kan ha en begränsad läkande effekt, beroende på tillstånd. Men placebo är per definition inte specifik för den behandling man testar. Ett grundkrav i all medicinsk utvärdering är att en ny behandling ska vara bättre än placebo. Påståenden som man ibland ser om att mediciner bara är placebo är alltså direkt och objektivt felaktiga.

Låt oss då titta på de två fall för alternativmedicin som jag nämnde ovan.
Det första fallet, att en metod inte är utvärderad, är inte jättevanlig när det gäller de mer kända alternativmedicinska behandlingarna. För nyare och mer okända alternativ kan det dock vara så. Det betyder att de, om en ordentlig prövning utfaller positivt, kan komma att upptas i den vanliga medicinens fålla. Men det betyder också att det finns exakt noll personer som verkligen vet om behandlingen har en positiv effekt. Man kan ibland göra kvalificerade gissningar, men i princip inte mer.

Det andra fallet är det vanliga för de mer kända alternativmedicinska behandlingarna. Skälet till att de förblivit alternativa är att de inte klarat sig i kliniska tester. Det finns dock ett brett spann för vad det betyder. Det kan vara som homeopati och zonterapi, som inte har någon belagd effekt över huvud taget. Det kan vara som akupunktur, som tycks vara nästan genomgående placebo men har viss effekt för vissa typer av smärtlindring. Eller det kan vara som kiropraktik, som har en effekt, men effekten är inte större än hos etablerade metoder som sjukgymnastik och det finns andra nackdelar – i kiropraktikens fall avsevärt större risker och biverkningar. Det kan också finnas behandlingar med resultat likvärdigt det som kan uppnås i den etablerade medicinen, fast till mycket högre kostnad. Då kan en behandling också förbli alternativ, i meningen att den inte anammas av skattefinansierad vård.

Ska man vara noga så är det här förstås en förenkling – det blir så när man skriver ett foruminlägg och inte en bok. Av någon anledning brukar tex klassisk massage räknas till alternativmedicin, trots att det inte (har jag fått för mig) riktigt passar in i något av fallen ovan.

Undrar om någon orkat läsa så här långt.
Jag tycket inte att alternativmedicin generellt ska förbjudas, om någon nu fått det intrycket. Jag tycker att det ska vara tillåtet att sälja och nyttja homeopatika, av ungefär samma anledning som jag tycker att det ska vara tillåtet att vaska champagne. Problemet uppstår när försäljare påstår saker det inte finns belägg för, och under falsk flagg saluför behandlingar som kan vara verkningslösa eller ibland direkt farliga. Som hugad brukare tycker jag att man alltid bör ställa sig frågan: Varför är den här behandlingen alternativ? Ofta finns det en bra anledning.

Like This!

Framåt, uppåt, utåt

lördag 9 oktober, 2010

Jag noterar att en av valets stora vinnare, i alla fall rent procentuellt, är Europeiska Arbetarpartiet EAP, som ökat sitt röstantal sedan 2006 med 125%!
Jag har, om inte följt dem, så till och från läst lite om och av dem under åren. Deras svenska hemsida finns på http://www.larouche.se.
Jag kan inte i ett hanterbart blogginlägg redogöra för EAP på ett tillnärmelsevis komplett sätt. Jag minns att jag någonstans runt 2004 hade ambitionen att skriva en exposé över dem, men det blev aldrig av, och det av rena omfångsskäl.
EAP är… ja, vad man på utrikiska plägar kalla totally fucking unbelievable.
Namnet förleder en lätt att tro att det är ett gäng gamla 68-skägg i stil med SKP. Men nej, det här är något helt annat. Några nedslag:

Jag har inte hittat det på deras hemsida nu, men i en skrift jag läste för några år sedan menade de att saker och ting började gå åt helvete när man slog sig på icke-euklidisk geometri. Ytterligare steg i fördärvets riktning togs med uppkomsten av modern, degenererad konst och musik, såsom jazz. Allt är de dock inte negativa till; de är klorofyllets bästa vänner och ”stora fans av fotosyntesen” (står att läsa i valprogrammet, punkt 4, ”Slutet på grön ideologi och brittisk imperialism”). Även klassisk bildning faller i den goda jorden, vilket de med stor frenesi återkommer till. Därför framför ungdomsförbundet stundom stycken av Beethoven.

Ungdomsförbundet ja. Som inte heter EAP Ungdom eller något sådant, utan ”LaRouches ungdomsrörelse”, LYM. I sann framåtskridande EAP-anda har de en egen vetenskapsavdelning som bedriver Viktig Forskning. Hur mycket av denna forskning som publicerats i vetenskapliga tidskrifter är inte trivialt att utläsa, men man kan försiktigtvis gissa att större delen av världens forskningsmassa kommer från annat håll. En landvinning kan EAP i alla fall tillskriva sig. Enligt en bekant till mig hävdar de att de var först med att sätta en Hitler-mustasch på Obama i samband med sjukförsäkringsreformen.

De har en del spännande projekt, det kan man inte ta ifrån dem. Som att bygga stora broar mellan kontinenter, och att kolonisera Mars. O, förresten, låt mig slänga in en bisats från en av deras publikationer: ”På samma sätt kommer vi att gå till väga för att industrialisera månen, vilket är en av de enklaste uppgifterna framför oss.” Hm, tja. Kanske det. Om man jämför med att komma in i riksdagen kanske. När jag väl tar itu med att industrialisera månen kan det dock hända att jag i första hand vänder mig till några andra.

Det här är ett rörigt inlägg, men så är EAP också ett rörigt parti, synbarligen främst präglade av en framstående personkult och lite, um, egna omvärldsanalyser.
De fick 187 röster i riksdagsvalet.
Är det mycket eller lite? Man frestas säga lite, men ta en tur på deras sajt och begrunda det faktum att 187 personer röstat på dem.
De tycks också vara en uthållig skala. Låt säga att de fortsätter att ungefär fördubbla sitt stöd i varje val. Någonstans efter 2050 kan de vara i riksdagen.
Se upp, alla brittiska imperialister, jazzmusiker och tillskyndare av icke-euklidisk geometri.

Uppdatering
I rörigheten glömde jag en av mina mer fascinerande EAP-upplevelser. Det var på KTH campus för kanske sex år sedan eller så, och jag är nästan men tyvärr inte 100% säker på att det var EAP som låg bakom. Åkande kom i alla fall en liten personbil med diverse partipropaganda på sig. På taket hade den en stor megafonliknande historia som spelade skrällig propagandamusik – Beethoven gissar jag såhär i efterhand. Intrycket var bisarrt, närmast serietidningsmässigt. Finns det någon annan i Sverige som kampanjar så?

För örvrigt är det inte helt enkelt att blogga med en katt i knät som försöker hångla med en.

Like This!

Vanliga varningstecken

tisdag 5 oktober, 2010

Efter en bloggpaus orsakad av ungefär lika delar privata angelägenheter och hämtande av andan återkommer jag nu med en blänkare – jag profeterar dock lite fler pauser den närmaste tiden.

Jag har skapat två nya kategorier på bloggen. Den ena heter ”Energetiskt material” och där försöker jag samla sådant jag skriver om kärnkraft, vindkraft och annan energialstring. Den andra heter ”Hur att bruka jorden” och har tillkommit eftersom jag ibland leker bonde och har synpunkter på jordbruk. Det här inlägget handlar, kort, om det senare.

Jag märkte för någon vecka sedan att jag, på vägar som jag inte riktigt lyckades lista ut, fått besökare från en kampanj mot GMO som City Gross tydligen bedriver. Det tyckte jag var tråkigt, jag gillar City Gross, inte minst deras köttutbud – kalkonsteken rekommenderas! Långvariga läsare av denna blogg vet att jag tror att vi kommer att behöva mer GMO, inte mindre. Trist då att City Gross drar igång en explicit populistisk kampanj mot ett vetenskapligt jordbruk; det tolkar jag som att man är mer intresserad av puttenuttighet än att lösa några reella problem.

Saken har också debatterats på SvD Brännpunkt.
Först i ”City Gross sprider villfarelser” av en rad akademiker.
Sedan i en replik, ”Forskare sprider villfarelser”.
Och i dag i en slutreplik från de första akedemikerna, ”Att stå emot obefogad oro är att ta ansvar”.

Alla tre inlägg är värda att läsa, inte minst repliken av kampanjens försvarare.
Det finns naturligtvis undantag, men när formuleringar som ”multinationella bolag”, ”storfinansen” och ”köpta forskare” utgör bärande delar av en argumentation brukar det vara dags att dra öronen åt sig. Det är då sällan förnuftets röst vi hör.

Like This!