Jag har lämnat Centerpartiet. Här, för den som undrar och för att jag är jag, sammanfattar jag varför.
Det är inte någon personfråga bakom utan handlar helt och hållet om C-politik på riksnivå. Jag ställer högre krav på ett parti för att jag ska vara medlem i det än för att rösta på det. En röst kan vara att man identifierat det minst dåliga alternativet, vilket i någon mening alltid är fallet i en demokrati. Men ska jag vara medlem ska jag också kunna representera partiet. Jag inser att det inte spelar någon som helst roll nationellt, men för mig är det ändå så att jag sätter mitt namn under partiet. Få tänkande människor håller med något parti om allt, men det ska ändå vara så att jag känner att jag kan stå för helheten. I tre punkter ska jag här visa varför jag inte längre kan göra det. Punkterna är inte i någon medveten inbördes rangordning.
Det blir långt. Som en operakaraktär som sjunger om sin död jättelänge. Den som bara vill ha en sammanfattning av sammanfattningen, hoppa till slutet! Där finns ett avsnitt som heter just ”Sammanfattning”.
Punkt ett: Hanteringen av pandemin.
Tidigt i år – om jag minns rätt på tidpunkten – gick Centerpartiet ut och meddelade att man ville tillämpa den då nya pandemilagen, kanske stänga lite köpcentra och se till att affärsinnehavarna fick ekonomisk kompensation. Nå, jag är inte pandemiexpert. Kanske hade det varit motiverat med lite nedstängning. Och kanske inte. Men jag är däremot liberal, och vill att inskränkningar av individers rättigheter tas på allvar – särskilt av ett parti som kallar sig liberalt. Jag, och inte bara jag, frågade därför partistyrelsen hur man gjorde avvägningen av individuella rättigheter mot förväntad vinst i kampen mot pandemin.
Jag tror inte att Folkhälsomyndigheten i varje enskilt fall fattar korrekta beslut, men om man som riksdagsparti vill avvika från expertmyndighetens rekommendationer förväntar jag mig att man förklarar på vilken grund man gör det och hur resonemanget ser ut. Jag tror inte heller att något politiskt parti fattar rätt beslut varje gång, men jag vill höra resonemanget. Även om jag själv inte kommer kunna avgöra om resonemanget är korrekt i sak ser jag det som en självklarhet att i alla fall få höra det innan man börjar inskränka människors rörelsefrihet. Och jag vill absolut inte att man bara ser det som en ekonomisk transaktion.
Partistyrelsen sade att man skulle återkomma med en förklaring av hur man tänkt. Det gjorde man aldrig, trots påstötningar. Om man inte räknar usla förklaringar som att det är ett allvarligt smittläge. Det var ett allvarligt smittläge, men en repressiv åtgärd kan inte motiveras av hur allvarligt läget är, utan hur bra man kan förvänta sig att den hjälper mot det allvarliga läget.
Jag uppfattade det som att det var partiets vice ordförande, tillika sjukvårdspolitiske talesperson, Anders W Jonsson som var primus motor bakom nedstängningspolitiken. I samma veva blev jag uppmärksammad på att han före jul suttit med i Vetenskapsforum Covid 19:s (hädanefter vetcov19) youtube-sändning. Hela klippet finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=deRSwMgbMrM
Jag kan inte ägna en massa plats åt att detaljerat granska vetcov19. Känner man inte till dem kan jag sammanfatta det till att de till det yttre är svåra att skilja från en påverkansoperation. Skärmdumpen här nedan exemplifierar hur det ser ut – och detta är saker som låg ute redan före Jonssons medverkan.
Ja, ni ser. Tortyr av äldre. Dödshjälp till de icke önskvärda. Det handlar om att utmåla svenska myndigheter som mördare. Samtalsämnen kan vara: går det att ställa Folkhälsomyndigheten inför rätta för sina brott mot svenska folket? Det ska självfallet vara tillåtet att vara kritisk till svensk pandemihantering, men här har det havererat fullständigt i konspirationer och galenskap.
Jag frågade Jonsson om hur han tänkte kring sin medverkan i deras kanal. Han menade att han visst inte höll med dem om allt och att han bemött mycket av vad de sade. Problemet med detta påstående är att jag har sett programmet, och han bemöter inte alls vad de säger, inte på något meningsfullt sätt. Flera rent hårresande påståenden från programledningen låter han passera utan kommentar. Tvärtom passar han utmärkt in i programmet. När jag påpekade detta – inte oartigt – slutade han svara.
Nu hoppar vi några månader, till nyligen. Jonsson säger att partiet vill se en förlängning av pandemilagen. Okej, precis som förut – vad vet jag, det kanske är välmotiverat. Men då vill jag veta hur man resonerat. Fråga till Jonsson. Svaret var att partiet har bedömt att det behövs. Vid fråga om hur bedömningen gått till uteblir fler svar.
Skandalen här är inte att vice partiordföranden inte har tid att mejla hur länge som helst med en gräsrot. Jag fattar att han har mycket att göra. Men att sätta sig i vetcov19-soffan är otroligt omdömeslöst, särskilt om man är vice ordförande och sjukvårdspolitisk talesperson. Och extra särskilt om man, som Jonsson, inte ens i efterhand går med på att det kan vara något problematiskt med det. Skandalen är också att ett parti som kallar sig liberalt vill gå fram med frihetsinskränkningar, i strid med expertmyndigheten, och inte ens tycker att de behöver argumentera för det. Tvärtom förväntar man sig att ”vi bedömer att” ska godtas av medlemmarna? Det kan vara bra att komma ihåg; det här är inte en partiledning som tar liberala värden på särskilt stort allvar. Vid första bästa kris verkar man kan kunna strunta i sådant.
Även om Jonsson varit den drivande i detta faller skulden på hela partiledningen som, av vilken anledning det vara månde, inte satt ned foten. Det spelar ingen större roll vilken anledningen var. Samtliga anledningar är underkända.
Punkt två: Hanteringen av slutförvaret.
Här har läsaren en god chans att veta vad jag talar om, eftersom det fått en del medial uppmärksamhet. Det rör sig om SKB:s ansökan om slutförvar av använt kärnbränsle, inklusive mellanlager, som lämnades in 2011 har jag för mig. Sedan har den granskats i diverse instanser och kompletterats efter behov dessa instanser pekade ut. År 2018 landade den på regeringens bord. Den hade fått grönt från både domstolar och Strålsäkerhetsmyndigheten så långt. Regeringen förväntades inte tillföra något i sak, utan bara svara på om det ligger i landets intresse att fortsätta arbeta med slutförvaret såsom det beskrevs i ansökan. Sedan vägrade regeringen behandla ärendet. Man kom med några saker man tyckte behövde kompletteras, vilket också skedde. Regeringen vägrade fortfarande behandla ärendet. Man kunde inte uppge något skäl till denna vägran, på direkt fråga sade de att ingen information saknades, men det är hundra procent uppenbart att det handlar om att om en regering med MP i ger klartecken för slutförvaret, då faller ett av MP:s centrala argument mot kärnkraften, nämligen att det inte finns någon lösning för slutförvaret.
Till slut blev frågan akut. Senast den 31 augusti 2021 behövdes ett beslut, annars bedömdes att processen inte skulle hinna fortsätta så att man kunde bygga något innan mellanlagret blev fullt. Då skulle en reaktor inte kunna återstarta efter våren 2024, och året därpå skulle nästan alla kvarvarande reaktorer inte heller kunna återstarta. Huruvida det redan hårt ansträngda svenska elsystemet skulle kunna klara sig med ett bortfall av ytterligare en reaktor till jämfört med i dag vet bara Svenska Kraftnät, om ens de. Men med en följande nedstängning 2025 kan vi med säkerhet säga att vi har kollaps av elsystemet, med i bästa fall rullande strömavbrott.
Vad regeringen gjorde var att de bröt isär frågan, sade ja till utbyggnad av mellanlagret och avvaktar med frågan om slutförvar. Därmed påstod man att man undanröjt risken för att reaktorer inte ska kunna starta. Det är lögn. Jag försöker inte förklara här precis varför, men precis som i stort sett alla remissinstanser sade så minskar ett sådant förfarande inte risken för stopp; tvärtom ökar risken markant, när man godtyckligt bryter isär en ansökan för ett sammanhållet system.
Jag menar att ett sådant beteende får inte riksdagen acceptera. Regeringen styr riket, men riksdagen kontrollerar regeringen. Regeringen vägrar göra sitt jobb, och det på ett sätt som ger okänt stor, men farligt stor, risk för kollapsat elnät. Jag förstår att man inte vill ha regeringskris ett år före ordinarie val, men politisk stabilitet under ett år är inte värt ett kollapsat elnät. Det räcker inte heller med någon KU-anmälan. Det här är inte en fråga om att vinna politiska poäng, utan att göra vad som krävs för att minska risken för elnätskollaps. Det är på riktigt nu.
Och vad som krävdes var misstroendevotum, till att börja med mot Per Bolund, och om det inte hjälpt, mot närliggande ministrar tills regeringen tar sig samman och gör sitt jobb. Det är uppenbart att det var C som hejdade misstroendevotum. Övriga partier utom V skulle tveklöst gått fram med det om de trodde att det fanns en majoritet i riksdagen. Men C ville inte.
Det är ett beteende jag inte kan fördra. Jag hävdar inte att man ska dra i med misstroendevotum för varenda fråga man inte gillar. Men nu är det en regering som arbetsvägrar och i och med det utsätter Sverige för en reell risk att elnätet kollapsar. Vad tror de händer då egentligen? Det skulle vara en enorm samhällskris. Jag kan inte påminna mig att någon regering under min livstid handskats så vårdslöst med så grundläggande samhällsfunktioner. Men C låter det passera. Vad är det då man tycker att man ska ha sina riksdagsmandat till? Typ, vi har ingen el men vi fick igenom lite arbetsmarknadsreformer? Det ger inte intryck av ett parti som tar sin uppgift på allvar.
Punkt tre: Hanteringen av energi och klimat.
Energipolitik och klimatpolitik är inte identiskt, men de är tätt sammanflätade. Sveriges klimatutmaning handlar till stora delar om att elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att man har tillräcklig mängd CO2-snål el. Inget av det är enkelt, men här är fokus på den senare delen. Det behövs ett elsystem som dels har hög leveranssäkerhet, dels är så CO2-snålt och på andra sätt så ofarligt som möjligt, och gärna får vara samhällsekonomiskt någorlunda optimerat också. Att få ett välfungerande elsystem till stånd är tekniskt och fysikaliskt mycket komplicerat, vilket inverkar på hur det politiskt bör hanteras. Många andra frågor är till sin natur övervägande ideologiska. Exempelvis, bör sexköp vara tillåtet eller inte? Bör vi tillåta privat drivna vårdcentraler? Det beror i väldigt stor utsträckning på vad man har för mål och värderingar. Men givet att man accepterar att elen ska ha hög tillgänglighet och låga CO2-utsläpp är det mycket teknik och fysik som sedan inte låter sig påverkas av någons värderingar. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för värderingar alls; Centerpartiet har värderingen att elsystemet även bör vara 100 % förnybart, vilket inte nödvändigtvis är tekniskt omöjligt – Sverige har ovanligt bra förutsättningar för förnybart – men definitivt kommer påverka utrymmet för lösningar, och även åt något håll den totala systemkostnaden.
Man kan som parti i princip hantera en så här tekniskt komplicerad fråga på två sätt. Antingen överlåter man den helt åt myndigheter att lösa, eller så kommer man med egna politiska styrmedel. Centerpartiet har valt den senare vägen. Man är mycket pigg på att komma med diverse styrningar, subventioner eller straffavgifter för olika kraftslag, för att styra i någon riktning. Men gör man det är man, som parti i riksdagen, med all rimlighet också skyldig att ha en uppfattning, en plan, för hur man ska nå sitt mål. Hur vet man annars att styrmedlen man inför leder i rätt riktning? Nä, det vet man inte då.
Här kommer vi till det stora problemet. Centerpartiet har ingen plan. Man har ett mål, 100 % förnybart, men ingen plan för att komma dit. Jag har följt partiet i den här frågan ganska länge och törs med absolut säkerhet säga att det är inte fråga om att man inte kommunicerat den väg man ser, utan man har ingen plan. Vad mer är, man tycker inte att det behövs någon plan. Alternativt, man tror inte att det går att ha en plan.
Vi pratar om Sveriges kanske största infrastrukturprojekt de närmaste tjugo åren. Det utökade elbehovet är enormt. Kostnaden, oavsett lösning, lär gå över 1000 miljarder. Men någon plan ska vi inte ha!
Efter att ha stångats med detta och angränsande frågor skrev jag till årets partistämma en motion, kallad ”Modellering av Sveriges elförsörjning”. Den är tre och en halv sida lång och finns för den som är nyfiken att läsa här (pdf): https://www.dropbox.com/s/3fnr8n7gpjbrg1g/Motion%20-%20Modellering%20av%20Svergies%20elf%C3%B6rs%C3%B6rjning.pdf?dl=0
Den beskriver frågan mer ingående än vad jag av platsskäl gör i det här inlägget.
Vad motionen i korthet går ut på är att den uppmanar partiet att på valfritt sätt skaffa sig en siffersatt modell för vilket elnät man vill ha. Alltså siffersatt både i omfattning och bedömd kostnad. Det vill säga, en plan. Självklart måste man kunna förändra planen under kommande år, det går inte att nu exakt säga vad som kommer vara optimalt om tjugo år – men det är så pass kort tid för att vara ett gigantiskt infrastrukturprojekt att vi måste utgå från vad som finns att tillgå i dag. Vi kan inte sitta och vänta på att några i dag okända tekniker ska dyka upp, i tid för att användas i stor skala och till låga priser.
Motionen kräver inte att partiet för egen maskin tar fram planen. Det är helt okej att be någon annan göra det, alternativt om man redan tycker att någon annan har tagit fram en plan som duger som utgångspunkt, peka på den.
Ingen kräver att en första plan ska vara perfekt. Men finns det en plan går det åtminstone att diskutera olika lösningar. Är vi inte nöjda med C-planen? Nä okej då får vi väl komma med något bättre då, eller allra minst förklara på vilket sätt den är fel. Centerpartiet undviker detta genom att inte ha någon plan, ingen uppfattning om hur målet ska nås. Man är förvisso pigg på att tala om att det ena kraftslaget är billigare än det andra. Bra! Fram med siffrorna då så kan vi jämföra! Men nej, inga siffror finns. Inget som går att ta på.
Partistyrelsens svar på motionen är struntprat av sådan rang att jag, av omsorg om partistyrelsens anseende, avstår från att återge det här. Svaret är också helt i linje med vad jag förväntade mig när jag skrev motionen. Styrelsen vägrar helt enkelt ur sig. Om framtidens elsystem kan vi inget veta. Någon plan går inte att göra.
Centerpartiet har i över 40 år varit mycket profilerat i hur Sverige ska få sin el. Man kastar in styrmedel efter styrmedel. Men man vägrar konsekvent att ta reda på hur en helhetslösning skulle kunna se ut, ens översiktligt eller som prognos. Låt vara att det inte är politiska partier som ska stå för den tekniska lösningen ned i minsta detalj, men det är det heller ingen som begärt. Regeringen och riksdagen skulle kunna liknas vid en styrgrupp för elsysystemprojektet. En styrgrupp som kommer med ständiga detaljstyrningar till projektgruppen, men inte ens ser någon poäng med att begära att projektet tar fram en plan för hur målet ska nås, den styrgruppen bör åka ut på öronen. Men det är precis så Centerpartiet tänker sig att grundläggande infrastruktur som Sveriges elsystem ska skötas. Det är oerhört oseriöst och ansvarslöst.
Exakt varför man gör på detta viset går inte veta med absolut säkerhet utan att vara inne i huvudena på partistyrelsen. Men jag tillåter mig en kvalificerad gissning. Det är ingen hemlighet att partiet som helhet avskyr kärnkraft. Den enda anledning som gör det rationellt att vägra att börja sätta siffror på saker är att man anar att det inte skulle se bra ut för en lösning som kräver 100 % förnybart. Eller med andra ord, man tycker det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att bekämpa växthuseffekt. Det måste inte vara det som är anledningen, men det är den enda existerande anledning som gör partiets agerande rationellt.
Det skulle inte behöva vara så. Man skulle kunna förespråka 100 % förnybart även om det ser ut som att det skulle bli dyrare än alternativen. Man skulle kunna säga att ”ja, det blir dyrare så här, men vi tycker att det är ett pris som är värt att betala för att slippa kärnkraften”. Jag skulle tycka att det var fel beslut, men det skulle i alla fall vara en hållning jag kunde respektera. Partiets agerande i el- och energifrågor i dag kan jag dock inte respektera. Den här motionen och dess avslag är inte hur jag upptäckt det, utan det är ett kvitto på vad som under lång tid blivit mer och mer tydligt – att när partiet får en rak fråga om man kan tänka sig att skaffa en plan så vägrar man.
Då är det dags att lämna.
Sammanfattning
Det finns ett tema här, och det är ansvarslöshet. Partiet beter sig som om ens politik inte får några reella återverkningar och att det som mest spelar roll är om något ser bra ut. Om det är inställningen man har, varför strävar man då efter att få styra landet? Och, för att sammanfatta för den som – fullt förståeligt – inte orkade läsa all text här ovan, de tre punkterna som får mig att lämna är
- Partiet har i pandemifrågor uppvisat en vårdslöshet med individuella friheter jag inte accepterar från ett parti som vill kalla sig liberalt, och som motivering tyckt att vi ska nöja oss med ”vi bedömer att”. Man har också agerat grovt omdömeslöst med i vilka sammanhang man uppträder, och inte visat någon som helst insikt om detta ens i efterhand.
- De två sista punkterna kan klumpas ihop till att partiet agerar destruktivt, oseriöst och ansvarslöst i både energi- och klimatfrågor, och detta på ett sätt som hotar att få allvarliga konsekvenser. Inte heller här detekterar jag någon som helst förändringsvilja hos partistyrelsen.
Var och en av de här punkterna skulle enskilt kunna vara tillräcklig för att lämna partiet. Tagna tillsammans blir det en nödvändighet. Det är för dåligt och för allvarligt för att bortse från.
Det betyder inte automatiskt att de är de objektivt viktigaste punkterna i C:s totala politik, eller att de har störst påverkan på människors vardag. Men det är tre punkter som är viktiga för mig och som jag inte kan ha överseende med för att jag kan tänkas gilla andra delar av politiken. Det är alltså inte heller så att jag härmed hatar Centerpartiet. Det finns andra delar av C:s politik jag tycker är bra, inte minst på lokal nivå, och andra delar jag tycker är mindre bra, vissa från senaste stämman. Det finns också en bunt människor i partiet som jag tycker både är bra och gör bra saker. Men jag går inte in på det mer just nu; det här inlägget är inte en genomlysning av C som helhet, utan det är ett inlägg som motiverar varför jag lämnar partiet.
Att jag lämnar Centerpartiet säger inte jättemycket om vad jag tänker rösta på i kommande val. Visserligen är det sant att de punkterna jag här räknat upp i ett bättre politiskt landskap skulle varit direkt diskvalifikation från en röst, helt enkelt för att de påvisar hisnande ansvarslöst beteende av partiet. Tyvärr har samtliga partier i riksdagen i senaste mandatperioden visat upp aspekter som för mig borde vara direkt diskvalificerande, så det är inte unikt för C. Jag ger mig inte in mer på det i det här inlägget, utan konstaterar återigen att ett medlemskap i ett parti för mig är något som kräver mer än en röst på ett parti.
Man skulle kunna hävda att det vore bättre att stanna kvar i partiet och försöka påverka i rätt riktning. Min bedömning är dock att jag inte har någon reell chans att påverka. Den enda effekten ett fortsatt medlemskap skulle ha vore att implicit ge den legitimitet jag har att ge åt politik vars summa jag inte kan sätta mitt namn under. Då är det rätt att lämna.
Jag gick med i Centerpartiet… ja, det var 2011 eller 2012, så det blev bortåt tio år som ofta varit intressanta, ibland roliga, ibland frustrerande. Ingen tänkande människa gillar exakt allt i ett parti. Men i slutändan ska jag som medlem och representant kunna stå för helheten, även om jag inte gillar alla detaljer. Det har på sistone, och främst då föranlett av punkterna här ovan, blivit uppenbart för mig att jag inte skulle kunna stå i en valstuga och försvara helheten längre. Ett parti är i grunden en åsiktsgemenskap, och om jag upptäcker att gapet mellan mina åsikter och partiets åsikter blivit för stort och inte tror att det kan överbryggas inom överskådlig tid, då bör jag ta konsekvenserna av det.
Förvånansvärt vettig 