Archive for februari, 2010

Vådan av vissa gropar man grävt åt andra

söndag 28 februari, 2010

Ganska nyss hade jag ett inlägg som illustrerade skatters effekter på kostnaden för att få något gjort, och pratade en del om att med tillräckligt höga skatter så kan intäkterna utebli eftersom saker helt enkelt inte blir gjorde. Lafferkurvan nämndes.

Det har nu aktualiserats av de senaste dagarnas prat om RUT-avdraget (hushållsnära tjänster), som torde vara en hygglig illustration av ovanstående resonemang. De mest rosenröda optimistiska prognoserna verkar nu ha blivit oberoende bekräftade.

  • Avdraget har nyttjats av en stor mängd människor, både med höga och låga inkomster.
  • 11000 jobb har skapats inom denna sektor – nästan tre gånger så många som jobbar på Saab.
  • Tack vare detta har hela apparaten blivit en nettovinst även för staten, som kunnat se sina skatteinkomster öka från detta område.

Vad RUT-avdraget i praktiken är, är en sänkning av skatterna på hushållsnära tjänster. Genom att sänka skatterna ökade aktiviteten så att staten ändå gick plus i slutändan. OCH folk fick jobb, OCH folk fick hjälp i hemmet.

Det borde alltså vara en no-brainer att fortsätta med systemet. Men nej, inte för alla. Det vållar tydligen svåra konvulsioner på vänster planhalva. Där har man grävt ned sig i en pigretorik som nu är svår att komma ur. Strunt samma att alla mätbara effekter verkar vara positiva, det är tydligen moraliskt stötande med hjälp i hemmet. Huruvida det är barnfamiljen som får avlastning eller städaren som får jobb som bryter mot vänsterkänslan för vad som går för sig är lite oklart, men vissa jobb verkar hur som helst inte vara fina nog.

Jag har ju faktiskt röstat på vänsterblocket. Var de lika korkade då? Eller har det bara blivit mer tydligt i dag, när vi ser alternativet i verkligheten?

Uppdatering:
Nu har det getts besked: Vänsterblocket vill ta bort avdraget. Inga av ovanstående fakta är tydligen av vikt. I stället oroas man över att en växande privat sektor, som omvandlar många svarta jobb till vita, kan komma att konkurrera med den kommunala hegemonin. Jag finner resonemanget en smula… exotiskt.

Det är förvisso inte problemfritt att ge en viss sektor skattelättnader, men det är knappast unikt – så är det redan, med olika momssatser för olika näringar, så det är knappast där skon klämmer. Och när något fungerar så bra i praktiken så är jag beredd att ha överseende med anomalier av den typen.

Annonser

Going south

onsdag 24 februari, 2010

En snabb blänkare.
Federley har på SvD brännpunkt en artikel som attackerar Ilmar Reepalu över dennes barocka inställning till antisemitiska yttringar (läs: våld mot judar, för att de är judar) i Malmö. Det är bra att det får någon uppmärksamhet, vilket börjat ske också på andra håll. Däremot är det sorgligt att det ska behöva bli en partipolitisk fråga. Jag menar, hur svårt ska det vara att känna igen öppet judehat egentligen?

Men det är inte högerns fel att det blir partistrid av det. Jag har skrivit om det förut: Det är påfallande stora delar av den svenska vänstern som, måhända i någon sorts missriktad solidaritetssträvan, vänder bort blicken från naket judehat. Jag vill verkligen inte att det här ska behöva vara en partifråga, men det bygger på att exempelvis S skärper sig. Som jag sagt förut: det räcker inte att man säger att man är antirasist. Man ska vara det också.

Uppdatering
Reepalu har nu en replik hos SvD:
”Det hela börjar likna en kampanj mot mig personligen”
Tja, det är nog en alldeles korrekt observation. Det är ju Reepalu personligen som, i sitt ämbete, upprepade gånger och under lång tid uppvisat en fascinerande oförmåga och/eller ovilja att se judehat. Då förefaller det rimligt att angripa honom personligen. Hans senaste inlägg förändrar ingenting. Att det sedan är en del av ett mönster där ledande vänsterföreträdare inte ser några problem med att frottera sig med judehatare är egentligen inte något som stärker hans aktier.

Charlotte Wiberg kommenterar samma ämne. Det är inte svårt att hålla med henne i kommentarerna. Will the real vänster please stand up?

Uppdatering 2:
Det är väl inte omöjligt att det som nu skrivs (DN, SvD är början till ett sådant uppvaknande. Man får i alla fall hoppas att det är det det är, och inte enbart en panikpudel för att få frågan ur världen. Jag kan tänka mig att ge dem benefit of doubt tills vidare.

Ingen pårökt utan eldgivning?

onsdag 24 februari, 2010

Okej, inte min mest geniala rubrik. Så kan det gå.

Man ska ha varit rätt isolerad för att ha missat historien om civilpoliserna som trakasserade en av allt att döma oskyldig nätjournalist i t-banan. Jag läste igår en annan historia på liknande tema (via Johan Hedin), då en annan man utsattes för synbarligen omotiverade trakasserier från polishåll, denna gång med inte obetydliga följder för den drabbade. Jag kan inte veta att artikeln beskriver händelseförloppet korrekt, men man ska vara rätt naiv om man inte tror att sådant händer.

Gemensamt för de två fallen är att polisen, i narkotikabekämpningens namn, har fått verktyg för att på egentligen inga boliner alls plocka in och trakassera vem som helst som de inte gillar. Det skulle inte vara ett problem ifall allt fungerade perfekt, men det gör det förstås inte. Det finns givetvis skitstövlar även bland poliser, och ett våldsmonopol, ehuru absolut nödvändigt, försvagar knappast dessa drag.
Att bli av med alla rötägg inom polisen vore bra, men betydligt raskare uppnått torde vara att tagga ned på narkotikabekämpningen. Jag får vatten på min kvarn. Knark ska inte vara en polisiär fråga, och att ge polisen ett carte blanche för knarkbekämpning är bevisligen en riktigt, riktigt dålig idé.

Samtidigt konstaterar Sanna Rayman på SvD att Folkhälsoinstitutet inte är inne på mitt spår. Visserligen noterar de, som jag, att den svenska hårda linjen mot narkotika inte fungerar speciellt bra. Slutsatsen de drar är dock att det antagligen skulle ha gått ännu värre utan den hårda linjen. Lite oklart på vilka grunder.

Att legalisera narkotika är, som jag berört förut, inget man gör bara sådär utan att tänka sig för först. Ändå framstår det mer och mer som ett alexanderhugg.

Uppdatering ett bra tag senare – 15 mars:
Nu ska tydligen ungdomar under 15 kunna drogtestas utan föräldrarnas medgivande. Jag förstår tanken med en sådan lag:

Ask ser framför sig att tvångsåtgärden kan användas till exempel om polisen hittar unga under 15 år i en knarkarkvart

Men…

Lagrådet har också varnat för att urinprov under tvång kan användas av polisen som en slags bestraffning. Den kritiken avvisar Ask och menar att polisen har viktigare saker för sig än att ägna sig åt att trakassera unga.

Givet denna bloggpost skulle jag inte vara så tvärsäker på det. Jag vidhåller att man ska vara mycket restriktiv med att ge polisen instrument för att när som helst plocka in vem som helst, och det här är inte att vara mycket restriktiv.

Beskattad karl reder sig själv

fredag 12 februari, 2010

Vissa säger att vill man ha något ordentligt gjort så får man göra det själv. När det gäller hantverksarbete så gäller det knappast mig, men gäller det grafer så kan det ligga något i det. Jag ramlade in i en diskussion om skattesatser och hur mycket man måste jobba för att kunna ge någon annan en viss summa i nettolön. Jag såg snart chansen att göra en till skattegraf!

Frågeformulering: Jag vill ha någon att göra ett jobb åt mig och betala för det. Jag har själv en anställning.
Hur mycket pengar måste jag jobba ihop på min kant för att kunna ge henne 1000 kr netto?
Frågan förenklas genom att anta att alla pengar som jag ger henne går direkt till lön, efter att ha passerat 25% moms, 31,46% arbetsgivaravgift och den vanliga löneskatten. Vi antar också att alla pengar som jag jobbar ihop på min kant, alltså på mitt jobb, går direkt till min lön. Eller, annorlunda uttryckt:
Hur stor lönekostnad har min arbetsgivare för att jag ska kunna ge henne 1000 kr netto?

”Henne” kan rent konkret vara en hantverkare, en tandläkare, en frisör eller en taxichaufför. Till exempel.

Och här har vi nu det häpnadsväckande svaret!

Pengar genom systemet

Det tarvar förstås lite förklaring. På x-axeln har vi löneskatten i procent. Y-axeln visar hur många kronor min arbetsgivare måste lägga på lön till mig för att jag ska kunna ge 1000 kr i nettolön till hantverkaren eller vad det nu är.
Måtte jag inte ha räknat fel.
Modellen förutsätter att jag och hantverkaren har samma skattesatser på lönen. Det går att göra en ytplot som tillåter olika skattesatser, men den blir bara svårläst.

Nå, så vad ser vi? Ja som vanligt finns det fascinerande mycket information i skattegrafen. Några nedslag i siffror:
Vid 10% löneskatt måste jag jobba in 2670 kr.
Vid 24% skatt – genomsnittlig skatt för genomsnittlig lön i dag – 3740 kr.
Vid 31% skatt – genomsnittlig skatt för samma lön med 2006 års skattesatser – 4530 kr.
Vid 50% skatt blir det 8640 kr.
Vid 70% skatt stannar det inte förrän på 24000 kr.

De två sista exemplen är relevanta. Det saknas inte folk som tycker att 50% skatt är en rimlig nivå, och 70% har nämnts som exempel på skattenivå som kan behövas för att täcka vårdkostnaderna om inget görs. Den här grafen torde illustrera varför det avfärdas som en absurd situation.

För varför är det viktigt att hålla den här kostnaden låg?
Det handlar om vilka jobb som blir utförda och vilka som inte blir det. Varför ägnar sig horder av svenskar åt att renovera hus och lägenheter på ren amatörbasis? En del gör det säkert för att de tycker att det är kul, men jag vågar min hatt på att det oftast handlar om att man tycker att det är för dyrt med professionell hjälp. Och det är klart, krävs det för många arbetade timmar av en själv för att kunna anlita någon i en timme så gör man det till slut själv. Det tar förstås längre tid än för ett proffs, men inte så mycket längre att det blir rationellt att tjäna ihop pengar och ge till proffset. Vi blir små hemmapulare och allkonstnärer allihopa, trots att det är specialisering som gett oss mycket av vårt moderna välstånd. I stället för att jag gör det som jag är bra på och sedan låter någon som verkligen kan lägga golv göra det åt mig, så kryper jag själv omkring och fumlar och golvläggaren får inget jobb. Dåligt! Och, med för stora skattekilar, helt rationellt.

Det här är också poängen med Lafferkurvan (vars taxonomi jag lärde mig endast nyligen hos Ingerö). Blir skattesatsen för hög så minskar skatteintäkterna, helt enkelt eftersom ekonomin stannar av. Mindre jobb blir gjort, och även om de som jobbar betalar hög skatt så är det färre som betalar skatt. Minus för alla.

Det betyder inte att man ska ha 0% skatt. Det är nödvändigt med ett visst skatteuttag. Men det är också uppenbart att det kostar att höja skatter. Det kostar i jobb som inte blir utfört.
Den som inte tror på det bör förklara varför ROT-avdraget lett till ett stort uppsving i anlitade hantverkare.

Kort sagt, ännu en triumf för skattegraferna!

Världens stora mysterier

fredag 12 februari, 2010

Om jag förstått rätt så lanserade Commodore sin CD32-konsoll 1993 med 1 kb minne för sparade spel. En kilobyte! Kan det verkligen vara möjligt? Hur tänkte de då?

Framlänges reträtt

onsdag 10 februari, 2010

DN Debatt i dag beskriver S+V+MP i Stockholm sitt alternativ till Vårdval Stockholm. Det är ömsom vin, ömsom skämt vin.

Den stora grejen är att om jag har förstått artikeln rätt så köper de grundförutsättningen att patienten ska få välja vårdcentral själv. Det är vad jag kallar framlänges reträtt, måhända på lite oklar språklig grund. De verkar alltså gå med på att staten inte längre generöst ska bestämma var det passar folket att bli sjukt. Minns vad jag profeterade för snart ett år sedan:
”Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en.”

De vill också ändra ersättningsmodellen. Jag har inte kompetens att på rak arm bedöma om det ett bra förslag, men omöjligt är det inte. Det är ingen som har trott att Vårdval Stockholm skulle vara perfekt från början; tvärtom har man från start sagt att det krävs en injusteringstid. Det är inte uppenbart orimligt att den föreslagna förändringen är bra.

Men så finns det sämre saker. Den fria etableringen ska bort, och det kunde man just tänka sig. Strunt samma att både vårdpersonal och patienter tenderar att gilla privata initiativ, och att det bör inverka positivt på vårdpersonalens arbetssituation; här har vi ett System att försvara. Möjligen är det tanken att man inte ska få tjäna pengar på sjukvård som ligger bakom. Varför är svårt att förstå. Är det bättre att folk tjänar pengar på godis och tobak?

Man skriver också att man ska ersätta besök hos kiropraktor och naprapat. Här kan man antagligen se Miljöpartiets hand, de har en lång tradition av att tämligen okritiskt stödja alternativa – det vill säga icke evidensbaserade – medicinska behandlingar. Det finns säkert fall då både kiropraktorer och naprapater kan göra nytta, men de är ingalunda oproblematiska – detta till en sådan grad att det knappast är rimligt att staten ska införliva dem i vårdapparaten.

Sammantaget så kunde de rödgrönas förslag vara sämre, men också åtskilligt bättre. Snarast handlar det om att de inte verkar tänka försämra dagens system så mycket som man kunnat vara rädd för.

Uppdatering
FPs svar i DN bekräftar i stort mina huvudslutsatser. Eller nå, bekräftar är kanske ett starkt ord, låt säga håller med om. Kanoniseringen av kiropraktikerna och naprapaterna faller givetvis helt bort i diskussionen. Min gissning är att det fortsätter så.

Inte direkt felslut, men fel slut

söndag 7 februari, 2010

Ett par Stockholmsmoderater skriver i dag på SvD Brännpunkt:
”Sprutbyte stoppar inte missbruket”
Det är knappast artikelförfattarna som har satt rubriken, och jag tycker inte att den riktigt speglar artikeln, men på det stora hela är den indikativ för hur diskussionen ofta går.
Artikelns poäng är i princip att det är möjligt att sprutbytesprogram skulle få ned smittspridningen bland narkomaner, men nu är det så att det är olagligt att knarka och då kan inte staten tillhandahålla verktyg för det.
De har en poäng i det. Det blir onekligen konstigt om staten med ena handen ska fängsla narkomaner, och med andra handen ge dem sprutor för att injicera narkotika. Som jag med viss emfas tidigare skrivit så är min slutsats dock en annan: det är knarkförbudet, inte sprutbytena, som ska bort. Droger ska ses som en medicinskt problem, inte ett polisiärt. Den senare anfallsvinkeln har inte visat sig fungera, eller snarare, den har visat sig inte fungera. Det finns anledning att tro (jag hänvisar till mina tidigare inlägg i frågan) att en legalisering kan vara en mer fruktbar väg att vandra. Till exempel skulle man då inte avstå från att lindra narkomanernas lidande argument som att några narkomaner ändå kommer att lida (”Våra meningsmotståndare hävdar att vi genom de insatser som görs idag inte når alla och att svårt beroende missbrukare kommer att använda orena sprutor ändå. Det kommer säkert att ske även om vi skulle införa ett sprutbytesprogram.”).

Det är ingen som påstår att sprutbytesprogram får folk att sluta knarka. Men de får knappast fler att börja heller i någon nämnvärd utsträckning, och på det hela taget verkar sådana program vara en bra grej.

Ett par lokalpolitiker har förstås ingen möjlighet att legalisera narkotika, och deras resonemang är på sitt sätt renhårigt och konsekvent. Det hade dock i detta fall varit trevligt med lite mindre stringens och lite mer medmänsklighet. En problematisering av narkotikaförbudet har nog alltid varit för mycket att hoppas på.