Förvånansvärt vettig

Jag gjorde det, igen! Jag besökte Socialistiskt Forum! Liksom jag gjorde 2008. Tre seminarier satt jag igenom i år – nästan i alla fall.
Socialistiskt Forum är alltså en pow-wow där en massa vänsteryttrar samlas för att åkalla förfädernas andar prata politik. Så vad sjutton gör jag där? Nog för att jag har en röd ungdom bakom mig, men nu torde det inte råda något större tvivel om vilket läger jag håller mest – eller minst – med. Är det för att bevittna en politisk freakshow?
Nja, huvudsakligen inte. Visst finns det element av det med, men mer än så är det för att det är nyttigt att ibland lyssna även på meningsmotståndare. På ett sådant här arrangemang pratar de utan att vara i en situation där de försöker fiska röster. Jag tänker mig att det borgar för bättre chanser att få veta hur de ser på tillvaron än i en hetsig valrörelse.

Det blir förstås en rätt vänstervriden bild av vänstern. Det är huvudsakligen inte kanslihushögern som frekventerar SocFo (som det får heta). Som jag rapporterade förra gången kallas S frekvent för nyliberala i de här sammanhangen. Dels finns det en poäng med det, eftersom jag ägnat en hel del tid i andra sammanhang åt att debattera med vänsteryttrar. Dels kompenserar jag en aning genom att lägga det mesta krutet på seminarier som låter någorlunda sansade, och har kända namn som deltagare. Sålunda gick jag med vett och vilje miste om en diskussion om hur nästa Ship to Gaza ska läggas upp. Efter det första seminariet såg det ut som om jag skulle missa det andra jag tänkt gå på, och jag övervägde då att slinka in på ett annat där den utomparlamentariska vänstern skulle prata om vad man skulle slå sig på härnäst. Strängt taget betyder utomparlamentariskt bara att det är något som görs utanför parlamentet, och kan till exempel vara ett soppkök. Just för det här klientelet har det dock i många fall betytt, eh, engagerade ungdomar som intresserar sig för stenkastning och slik idrott. Mot lite vad som, men helst McDonalds. Om det var sådant eller soppkök som diskuterades får jag kanske aldrig veta, för jag kom i alla fall in på mitt planerade seminarium.

Jag kan inte sammanfatta allt i en enda bloggpost. Jag börjar med den här, och så skriver jag separata poster om seminarierna jag gick på, som programmet beskrev så här:

VÄNSTERN OCH FRAMTIDEN
Ung Vänster arrangerar ett panelsamtal om läget i vänstern och tankar om hur vi tar oss framåt. Hur ska vänstersidan återerövra den politiska dagordningen? Vilka förändringar behövs och vilka är målsättningarna för en modern vänster?
Medverkande: Ida Gabrielsson, sammankallande i Vänsterpartiets framtidskommission, Aron Etzler, chefredaktör på Flamman och Ali Esbati, vänsterdebattör och analytiker vid den norska tankesmedjan Manifest Analyse, samtalsledare Elisabeth Biström, vice ordförande för Ung Vänster.

ÄR DET INTE DAGS ATT SLUTA FÖRLORA NU?
Valet är avgjort, arbetarrörelsen försvagad! De flesta andra progressiva rörelser också. På i stort alla områden – rättvisa, jämställdhet, klimatfrågor, internationell solidaritet, antirasism – riskerar utvecklingen att gå bakåt i flera år till. Vad är det som krävs för att radikala rörelser ska sluta förlora?
Medverkande: KG Westlund, LO-distriktet, Camilla Salomonsson, Gemensam välfärd, Josefin Brink, vänsterpartiet, Samuel Jarrick, klimataktion, m.fl. samtalsledare: Aron Etzler, flamman.
Arrangör: Socialistisk Debatt, CMS, och vänsterpartiet Storstockholm.

SKISS FÖR EN ÖVERGÅNG TILL EN SOCIALISTISK EKONOMI
Paul Cockshott är doktor i datavetenskap vid Glasgows universitet han har blanda annat på svenska givit ut boken Planhushållning och Direkt demokrati. Men avstamp i Clartés senaste nummer på tema socialism diskuterar Paul Cockshott skissartat om planhushållning och socialistiska samhällsmodeller.
Medverkande: Paul Cockshott, Glasgow universitet, m.fl.
Arrangör: Svenska Clartéförbundet.

Jag har annat att göra – framför allt sova – men Mona Sahlins avgång måste få en snabbkommentar i alla fall.

Jag ska inte försöka lura i någon att jag gillade den socialdemokrati som Sahlin anförde i valet. Det gjorde uppenbarligen inte särskilt många väljare heller. Men frågan är hur mycket det var Sahlins fel, mer än att det förstås i princip alltid är partiledarens ansvar. Sahlin gjorde ett försök att förnya partiet. Det misslyckades gruvligen; hon blev snärjd av partiets konservativa falang (det finns som bekant få mer konservativa storheter än inbitna sossar) och av den påbörjade förnyelsen blev bara ett tankebefriat antiregeringsbröl som måste ha generat de delar av partiet som försökte tänka längre än att Borgarna Är Onda, Vi Vill Regera.

Så visst, hon var för svag för att rå på den konservativa delen av partibasen. Men det i sig betyder inte att hon var speciellt svag. Jag tror inte att många skulle kalla Göran Persson för svag, och när han på andra halvan av 90-talet försökte sig på en förnyelse inte helt och hållet olik det Sahlin påbörjade stötte han på liknande patrull – och kapitulerade. Partiet stagnerade, och det blev nådens år 2006.

Förenklad historieskrivning förstås, men jag sade ju att det var en snabbkommentar.

På så vis kan man med visst fog tycka att det är orättvist mot Sahlin att tvinga bort henne. Däremot förstås inte utan underhållningsvärde för oss som nu kan se fram mot en ny partiledarvalscirkus utan någon uppenbar storfavorit.

Jag gillade inte partiledaren Sahlin. Det handlade under henne mycket om stil och slagord och förtvivlat lite om innehåll. Men socialdemokratins problem är inte Sahlin. Socialdemokratins problem är det socialdemokratiska partiet.