Archive for augusti, 2013

Dubbeltänk

torsdag 29 augusti, 2013

LO vill på DN Debatt i dag ”återupprätta förtroendet för a-kassan” på ett par sätt, företrädesvis genom att höja ersättningsnivån. Man konstaterar, korrekt i sak, att allt färre får sitt inkomstbortfall täckt till 80%, eftersom det finns ett förhållandevis lågt tak på ersättningen. Detta ser man som problematiskt, och vill alltså höja taket – men inte hur högt som helst, för då blir det konstigt att vissa före detta högavlönade får högre ersättning än många som faktiskt jobbar.
Det där är, menar jag, en grundfråga för a-kassan. Ska den vara en försäkring eller ett statligt bidrag? Ska den bygga på grundtrygghet eller inkomstbortfall? Jag har i flera inlägg varit inne på den frågan (till exempel i ”Nivåer i a-kassan” blir ”nivån i a-kassan” och i en motion till Stockholmscenterns distriktsstämma). Min linje är att a-kassan bör garantera en grundtrygghet, ungefär som den fungerar i praktiken i dag. Vill man sedan ha högre skydd får man ordna det på försäkringsmarknaden. Jag har själv gjort så, det är ingen fantasiprodukt. Och så behöver inte lågavlönade subventionera högavlönades höga ersättningar.
LO undviker dock i artikeln hela den frågeställningen. På sätt och vis inte konstigt; det är välkänt hur LO vill ha det. Men då får man också problemen med att å ena sidan vill man ha höga ersättningar för att kunna hävda inkomstbortfallsprincip, å andra sidan börjar man skruva på sig när den friställde mellanchefen kommer och verkligen vill hävda sin inkomstbortfallsprincip. Den motsättningen är ofrånkomlig med det upplägg LO förordar, och LO löser den genom att… inte lösa den, utan för ändå dyra pengar flytta på den så att den hamnar bortom större delen av LO-kollektivet.

LO skriver också gillande: ”I januari 2014 slopas den del av medlemsavgiften till a-kassorna som varierar med arbetslöshetens nivå.” Och det stämmer att regeringen backar med det systemet. Det tycker jag är synd. Om man nu menar att a-kassan ska ha karaktären av en försäkring bör den ha karaktären av en försäkring, och det finns goda anledningar till att försäkringspremier varierar med risken. Det finns branscher som är uppbyggda så att den som arbetar i dem jobbar ett tag och sedan mer eller mindre uttalat förväntas gå på a-kassa tills det är dags för nästa sväng. Att på så vis vältra över lönekostnaden på det allmänna är något man kan göra om avgiften till a-kassan inte sätts i relation till observerad risk för arbetslöshet. Det kan rimligen inte vara en önskad konsekvens, men kommer om LO får bestämma bli fritt fram.

Jag är som sagt relativt nöjd med hur ersättningsnivån fungerar i dag. (Kvalificeringskraven törs jag inte vara lika tvärsäker om.) Men jag tycker ändå att man behöver ta sig en rejäl funderare kring hur a-kassan ska fungera principiellt (vilket också i åtminstone någon mån görs i Parlamentariska socialförsäkringsutredningen). Det är så man bäst, på lång sikt, återupprättar eventuellt tappade förtroenden, inte genom att peta lite på beloppsgränserna.

Annons

Etiketter:
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Dubbeltänk

Sense Amid Madness, Wit Amidst Folly

torsdag 15 augusti, 2013

Bara en referenslänk: jag och Sofia och Martin Rundkvist och Dan Larhammar skriver i dag på DN Debatt om trams på apoteken:
”Bluffprodukter skadar förtroendet för apoteken”

Uppdatering 19 augusti – Evidens, schmevidens

Jag tänkte uppdatera med vad som hänt sedan artikeln publicerades, sett från min synvinkel. Den verkade ta viss skruv. Inte så att det blev Veckans Stora Ämne kanske, men mer än jag nog hade trott. Vi blev uppringda av Aftonbladet publikationsdagen, och det hampade sig så att jag tog samtalet. Jag är inte intervjuvan för fem öre, men lyckligtvis var inte journalisten ute efter att sabla ned mig. (Förresten, tack Mattias, Malin, Martin, Tanja och Rebecca för eftercoachning som jag kan ha nytta av nästa gång.) Jag tror inte jag sade några dumheter, men jag kunde varit snärtigare.
Resultatet dök upp senare på dagen: Apoteken säljer ”rena bluffprodukter”
Där hade man även intervjuat Eva Fernvall, kommunikationsdirektör hos Apoteket. Jag törs säga att av oss två var det inte jag som klarade mig sämst. Fernvall:

Jag tycker väldigt illa om när man gör placeboeffekt till någonting som är fel. Placebo är vetenskapligt bevisat att det kan ha effekt.

Det svaret tycker jag är en större nyhet än vår debattartikel. Att man sålt trams år efter år trots påpekanden skulle i princip kunna vara en kombination av lathet, förbiseende och allmän slapphet, men här svarar Apotekets kommunikationsdirektör – som dessutom är sjuksköterska och borde ha koll – som om hon är helt omedveten om medicinska elementa. Sådana elementa som man går till apoteket just för att de ska ha koll på åt en.
Martin C skrev på facebook: ”Ouooo, smärtsamt, Eva!! Det känns i kroppen som jag tittar på film och någon får en ordentlig pungspark.” Yep.

Samtidigt blev jag twitterutfrågad av någon som jag då inte hade möjlighet att ta reda på vem det var, men som visade sig vara strateg på Sveriges Apoteksförening. Det var inte ett långt meningsutbyte, men inte heller här uppvisades ett spår av intresse för skillnaden mellan placebo och hundrafemtio års vetenskap.

För det är just vad det handlar om. I mer än hundra år har medicinsk forskning handlat om att få fram behandlingar som är bättre än placebo. Placeboeffekten är verklig och ska inte förringas, men när man lanserar en behandling kan man inte komma undan med placebo.
Särskilt inte om man är Apoteket.
Vi har fått samtal från en person som jobbat länge på apotek och som menade att det går kraftigt utför med kraven på vederhäftighet. Att kommunikationsdirektören på Apoteket uttrycker sig som om hon var omedveten om medicinska elementa bekräftar den bilden. Det finns mycket kunnig personal på apoteken som måste ha svårt att acceptera att ledningen så ledigt distanserar sig från det senaste seklets medicinska landvinningar.

Vi skickade in en kommentar till Aftonbladet, men hörde inte något tillbaka. Oh well.

Samma kväll togs artikeln upp i ett kort inslag i TV4-nyheterna. De spetsade till det en aning, men inte till förvanskningens gräns. Länk, men jag gissar att inslaget försvinner från sidan om inte så jättelänge.

Så igår togs debattartikeln upp i en kolumn på DN:s ledarsida: Hälsosam lagstiftning finns redan
Jag tycker att den är lite märkligt skriven. Har skribenten verkligen läst vår artikel? Hon argumenterar att apotek faktiskt måste få sälja schampo och sådant. Jo, men vi har ju inte argumenterat mot det. För att inte göra det till en politisk debatt om omregleringen av apoteksmarknaden påpekar vi särskilt att de här grejerna såldes även före omregleringen. Och man får faktiskt inte bluffa om schampo heller. L’Oreal fälldes för inte så länge sedan för att ha påstått saker om sin antirynkkräm som de inte hade täckning för. Samma sak borde rimligen gälla behandlingar också. Det är ganska enkelt. Sälja – ok. Bluffa – inte ok. Ok? Ok.
Krönikören skrev att ”debattartikeln ger uttryck för en föråldrad föreställning om vad apoteken kan och bör lova”. Eh va? Om inte apoteket kan hålla ordning på om deras grejer funkar, vem kan och bör då göra det? Nej, det här inte en föråldrad inställning. Det är ett sabla anständighets- och hygienkrav. Basta.
Vi skickade in ett bemötande, vilket båtat föga.

Så långt den mediereaktion jag känner till. Ingen har sablat ned oss i sak, vilket inte heller var väntat, men förstås skönt att vi inte hade missat något fundamentalt. Vi hade kanske kunnat vara vigare och kvickare efter publikationen, men jag får väl se det som en crash course.
Ett antal privatpersoner i närliggande branscher har uttryckt sig uppskattande. Det är klart, den som inte håller med kanske är tyst av artighet.

Vad jag tror blir mitt bestående intryck är antagligen Apotekets reaktion, som kan sammanfattas:
Evidens, Schmevidens.
Jag är uppriktigt förvånad över den hållningen. Hade det inte varit enklare – och bättre – att bara säga ”ok, det har gått snett här, vi fixar”? Men nej, hellre dumpar man alla ambitioner att hålla sig mer vetenskaplig än auraläsaren på hörnet.
Kommer jag då lita på apoteken framöver?
När det gäller läkemedel, ja. Dessa är hårt reglerade och apoteken kan inte fula sig nämnvärt. Det finns också mycket kunnig personal på apoteken som rimligen egentligen inte vill sälja skräp, och läkemedel tror jag de kan.
Men när det gäller produkter som inte styrs på det sättet, nej. Jag gjorde det tidigare men gör det inte längre.
I hela den här processen har exakt ingenting framkommit som tyder på att apoteken bryr sig ett vitten om ifall deras påståenden är sanna eller inte, så länge de kommer undan med det. Noll personer har uttalat sig till stöd för basal medicinsk vetenskap. Däremot har ett antal personer uttalat sig som om de funderar på att börja sälja torkat hundbajs igen.
Som jag skrev, det tycker jag är en större nyhet än armbanden i sig.

Publicerat i Akademiska frågor, Alla dessa länkar | 3 Comments »

Now We Try It My Way

onsdag 14 augusti, 2013

I mitt förra inlägg om vindkraft passade jag på frågan om subventioner. Eller snarare, jag hänvisade till ett kommande inlägg. Och här kommer det!
Vindkraften gynnas ekonomiskt av systemet med elcertifikat. Elcertifikaten syftar till att öka produktionen av förnybar el. Och det kan ju låta bra, men jag menar att det är problematiskt.

Varför är det just förnybar el vi ska driva fram? Svaret torde ligga i frågan. Det är förnybarheten man är ute efter. Varmed avses, låter jag mig förstå, att det inte är en ändlig energikälla. Men är det verkligen en angelägen frågeställning?

Ta ett vindkraftverk. Man räknar allmänt med att ett sådant kan köras 20-30 år. Sedan är det dags att bygga nytt. Inget suspekt med det, men man ska inte inbilla sig, om någon nu gör det, att man skaffat sig evig tillgång till energi för att man byggt ett vindkraftverk. Nu låter det kanske fånigt att prata om evig tillgång, men det är ju å andra sidan precis det som är poängen med förnybar energi. Och det är uppenbarligen inte själva anläggningen som ska vara icke-ändlig, utan energikällan.

Därför ska vi fundera på icke förnybar energi. Hur icke förnybar är den? Åtminstone gas och kol finns det utvinningsbara tillgångar som med nuvarande förbrukning räcker i hundratals år. Visst är det bra med långsiktighet, men det kan gå till överdrift också. Är det verkligen ett brännande problem att kolet och gasen tar slut om ett par hundra år? Om ens då – det kommer alltid vara en fråga om vad som kan utvinnas till ett pris man är beredd att betala.
Uran till kärnkraft finns även det så att det räcker i hundratals år. Vågar man satsa på någon av nästa generations bränslecykler talar vi snarare tusentals år. Att oroa sig över slutet på detta är inte framsynt, det är fånigt. Inte minst som man räknar in torv bland de förnybara energikällorna.

Nej, om en energikälla är förnybar eller inte borde inte spela någon större roll. Om inte annat är det ett självreglerande system. Man kan fortsätta att elda kol tills det, inte tar slut, men blir så sällsynt att det är för dyrt att utvinna relativt andra energikällor. Så senast när de icke förnybara energikällorna spelat ut sin roll kommer det bara finnas förnybara energikällor kvar. Det skulle kunna ta tusentals år, men vad spelar det för roll?

Anledningen till att det här låter som en dålig plan är att exemplet kol inte är en bra energikälla. Men problemet är inte att den finns i ändliga mängder. Problemet är att den är dubbelt smutsig. Fossila utsläpp dräper tusentals människor, varje år, i Sverige. Och de släpper ut mängder med växthusgaser, vilket brukar pekas ut som vår tids största och mest akuta miljöproblem. Och för att förtydliga: problemet är inte för lite vindkraft, utan för mycket kolkraft.

Lösningen är i princip enkel, och samma lösning som jag trumpetat om i tidigare inlägg. Inför en skatt på utsläpp av växthusgaser, en så kallad koldioxidskatt. Låt den ersätta systemet med elcertifikat.
Det är inte bara jag som gillar koldioxidskatt. Mitt intryck är att den får fler och fler anhängare, och det av goda skäl.
Den är teknikneutral. Ett problem med elcertifikaten är att den explicit inte är teknikneutral, utan vissa utpekade energislag gynnas (torv!). Det blir sällan helt lyckat när man ska peka ut specifika tekniker som ska gynnas. Det är bättre att prissätta det man verkligen är ute efter, i detta fall utsläpp av växthusgaser. Det betyder att om någon kommer på något nytt sätt att generera energi utan att släppa ut växthusgaser kan det automatiskt dra nytta av koldioxidbeskattningen, utan att någon först behöver fatta ett segdraget politiskt beslut om att inkludera det nya. Det betyder också att aktiviteter som indirekt bidrar till utsläpp av växthusgaser – som till exempel att köpa morötter, vars framställning förmodligen involverat eldande av fossilbränsle – automatiskt kommer prissättas för att ta hänsyn till detta.
Koldioxidskatt anses på många håll vara det mest kostnadseffektiva sättet att få ned utsläppen av växthusgaser. I en värld med begränsade resurser är det viktigt.

I förra posten använde jag två mått för att bedöma en energikällas förtjänster: utsläpp av växthusgaser och antal dräpta människor per genererad energimängd. Koldioxidskatt tar hand om det första, men inte det andra – åtminstone inte i teorin. I praktiken samvarierar det dock ganska bra, åtminstone kvalitativt. Kol, som har den tveksamma äran att släppa ut mest koldioxid, är också den dödligaste energikällan. På så vis ordnar koldioxidskatten hjälpligt även det andra måttet. Och vi kan nog tills vidare arbeta under hypotesen att ingen kommer uppfinna ett nytt fossilt bränsle som ställer detta på huvudet.

Så, alltså. Inget av det här med certifikat och skatter rör vindkraften som sådan, däremot dess ekonomiska förutsättningar. Utsläppen av växthusgaser är ett av våra största miljöproblem – sagt utan att vilja förringa alla som dör en för tidig död i andra sviter av fossileldning. Jag tycker därför att det är rimligt att vindkraften gynnas gentemot energikällor som släpper ut växthusgaser. Men jag tror inte att dagens system med elcertifikat är speciellt bra. Vi borde byta ut dem mot alexanderhugget koldioxidskatt.
Teknikneutralt och effektivt.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Energetiskt material | 4 Comments »

Motvind

måndag 12 augusti, 2013

Efter att nyss ha beskyllt Naturskyddsföreningen för att göra det lätt för sig genom att välja sin meningsmotståndares argument är jag nu eventuellt på väg att göra mig skyldig till samma förseelse, låt vara inte med flit.
Nu handlar det om vindkraft. Som i stort sett alla energislag har vindkraft sina fördelar och nackdelar, anhängare och belackare. Själv gillar jag vindkraft. Den är säker och ren. Vad menar jag med det?
Det finns många sätt att ranka energislag. Två sätt som jag tycker är mycket bra är antalet döda per genererad energimängd (säkerhet) och utsläpp av växthusgaser (renhet). Givetvis finns andra aspekter på säkerhet och renhet, det här är inte de två enda relevanta måtten. Men det är synnerligen relevanta mått.

För det första måttet, döda per genererad energimängd, går jag hit:
Deaths per TWH by energy source
Det är inte en peer-reviewad artikel, men det är det bästa exemplet i genren jag sett hittills.
Vindkraft ligger där på 0,15 döda/TWh, härstammande från materielframställning och bygg- och underhållsarbete. Varje vindkraftverk genererar inte så mycket energi, vilket gör att man behöver bygga många, vilket gör att även om dödstalen för ett enskilt kraftverk är försvinnande litet blir det ändå ett nollskilt tal på totalen. Men 0,15 är fortfarande ett mycket bra värde, flera storleksordningar under kol och olja.

För att hitta data på utsläpp av växthusgaser kan man vända sig till en eller annan livscykelanalys. Vattenfall har en. Andra hittas hos kära gamla Wikipedia. Siffrorna varierar något, vilket är naturligt eftersom livscykelanalyser är svårt. Entydigt och helt och hållet tippat är i alla fall att vindkraft ligger utmärkt till även på koldioxidekvivalenter. Åter är det produktion och underhåll som står för siffrorna; när kraftverket bara står och snurrar genereras ingen koldioxid.

Så, what’s not to like?
Det finns en del, och få saker genererar så många arga lappar som vindkraft. Det är nu jag kommer in på listningen av motståndarargument. Här är några av de jag oftast stöter på.

Vindkraft förfular landskapet
Det här är till sin natur en subjektiv fråga. Vad som otvetydigt är sant är att vindkraft förändrar landskapet. Själv tycker jag att det är stiligt, och inte bara när landskapet i övrigt är blaha-blaha, utan även i Dalslands böljande terräng och i Göteborgs skärgård. Men visst kan jag förstå om man inte tycker det.
Men det mesta av mänsklig verksamhet förändrar landskapsbilder. Västerås till exempel. Västerås har förändrat naturen där Västerås ligger. Vill vi ha energi – och det vill vi – får vi acceptera att det får återverkningar någonstans. Energin kommer inte flöda från enhörningar som springer i ett regnbågshjul bortom horisonten. Det måste till fysiska prylar som gör jobbet, och de måste vara någonstans, och då kan någon få syn på dem.
Okej, även om man accepterar det kanske man inte vill ha återverkningarna precis överallt. Precis som man inte vill att hela världen ska bestå av Västerås, hur trevlig stan än må vara. Och vindkraft måste breda ut sig en del eftersom varje kraftverk inte ger så värst många megawatt. Men vi är inte i närheten av att ha ett vindkraftverk på varenda kulle. De allra flesta platser i Sverige är inte belamrade med vindkraftverk, och så lär det fortsätta vara. Och jag kan som sagt förstå om man inte tycker vindkraftverk är stiliga, men den som får spasmer av att i siktigt väder skymta en turbin vid horisonten får faktiskt ta och kamma sig.

Vindkraft är opålitlig, man kan inte styra när det blåser
Det är till stor del sant. Och det är värt att komma ihåg att när man talar om effekt på vindkraftverk är det ofta toppeffekt man talar om, som bara genereras en mindre del av tiden. Samtidigt, vartefter olika länder får mer och mer vindkraft, verkar det visa sig ligga en del i det gamla höftskottet ”alltid blåser det någonstans”. Såvitt jag förstår är opålitligheten inte riktigt så stor som man kunnat befara.
Men ändå – att helt förlita sig på vindkraft vore dåraktigt. Men det är det ingen som förespråkar heller. Det är över huvud taget väldigt få som tycker att man ska förlita sig på ett enda energislag, vilket det än vara månde. Och inget tyder på att vindkraft inte kan vara en del av energimixen.

Elnäten klarar inte den opålitliga vindkraften
Det här är också till stor del sant. Inte minst när det blåser mycket, och kraftverken kan gå från att producera för fullt till att tvärstanna av säkerhetsskäl, kan det bli jobbiga transienter i nätet. Jag pratade lite om vindkraft med en initierad bekant (hej Cecilia) som antydde att specifikt Sverige kanske i dagsläget inte är så välrustat för stora mängder vindkraft eftersom vi länge varit vana vid stabil kärn- och vattenkraft.
Men det här är inte en fråga om ja eller nej till vindkraft (vilket i ärlighetens namn knappast någon påstår), utan hur stor andel vindkraft man kan hantera. Var den gränsen går vet nog ingen i dag, även om flera uppskattningar finns. Men Danmark, med hög andel vindkraft, tycks reda sig hyggligt hittills. Och man jobbar på att bli bättre, det är mycket aktivitet på det området nu.
Så även om det här inte är något man kan ignorera så… gör man inte det heller. Och det är knappast ett problem för Sverige än på ett tag.

Det dör en massa flygande djur när de krockar med vindkraftverk
Jag ska börja med att erkänna att jag inte har superkoll på den aspekten. Men eftersom jag bloggar hejdar det inte mig.
Ja, det händer att diverse flygdjur får sig en kyss. Det har också talats om förvirrande infraljud. Men vi har nu så pass många så pass stora vindkraftparker att om det här var ett jätteproblem borde vi känna till det nu. Och det tror jag inte vi gör.
Givetvis är en del i det att tänka efter före. Alla platser är av detta skäl kanske inte lämpliga för vindkraft. Men jag har svårt att se att det skulle vara ett starkt allmänt argument mot vindkraft.

Vindkraften får orättvisa och snedvridande subventioner
Det här är om man ska vara noga inte ett argument mot vindkraft per se, utan mot de ekonomiska förutsättningar man skapat för vindkraft.
I princip har vi nu en energimarknad där det är upp till investerare, inte politiker, att avgöra vilka energislag som ska byggas ut, men spelreglerna påverkas kraftigt av politiska beslut.
Det här är ett argument jag passar på i det här inlägget. Jag kommer att gå in på det i ett uppföljande inlägg, för jag tycker inte det är okomplicerat och ska jag täcka det i det här inlägget blir det alldeles för långt.
Men jag kan redan nu avslöja att slutsatsen inte kommer bli att vi ska lägga av med vindkraft.

Så. Har jag glömt något av de vanligare argumenten mot vindkraft?
Annars vill jag passa på att utropa vindkraften till vinnare. Inte som ensam frälsare, utan som en del i den energibukett vi framöver måste plocka ihop.

Etiketter:
Publicerat i Energetiskt material | 9 Comments »

Myter om myter om ekologiskt

söndag 11 augusti, 2013

Naturskyddsföreningen har en sida kallad ”8 sätt att döda myter om ekologiskt” där de går igenom vad de hävdar är vanliga argument mot ekologiskt jordbruk. Jag är inte speciellt imponerad av den, och här tänkte jag förklara varför.

Men först vill jag göra några kvalifikationer, eller vad man ska kalla det.
Den första är att jag inte har något emot ekologisk mat per se. Det finns ingen anledning att tro att ekologisk mat är sämre i sig än annan mat. Däremot menar jag att den är svaret på fel fråga.
Den andra är att jag begränsar mig till att prata om ekologisk odling. Ekologisk djurhållning tycker jag är mer komplicerad att bedöma, och även om jag tycker en del saker där med är jag inte beredd att vara lika svepande på det området.
Den tredje är helt enkelt att det här är en komplicerad fråga. Jag har följt den ett antal år och har en bestämd åsikt, men det betyder inte att allt är enkelt, självklart och oföränderligt.

Naturskyddsföreningen däremot räds inte att göra det enkelt för sig, till exempel genom att ställa upp ett antal halmgubbar i sin argumentation. Alltså, de väljer dåliga argument från en tänkt motståndarsida och går lös på dessa. Argument som antingen är uppenbart dåliga, eller inte har med ekologisk odling att göra. Det betyder inte att dessa argument aldrig förekommer; det går att argumentera dåligt för de flesta saker. Men det är ju inte de argumenten som är intressanta.
Halmgubbemyterna som Naturskyddsföreningen tar upp tycker jag också är ointressanta och jag berör dem bara kort. Så alltså, hela listan:

1. Din kompis: Vaddå ekologiskt vin från Australien, hur ekologiskt är det med något från andra sidan jordklotet?
Naturskyddsföreningen säger helt riktigt att ekologisk odling inte har med frakten att göra. Samt att frakten har relativt liten miljöpåverkan. Sant, men det är ingen påläst som påstår något annat. I call halmgubbe.

2. Din pappa: Men det är inte ekologiskt som är grejen – vi ska handla svenskt!
Inte heller matprotektionism har något med ekologisk odling att göra. Halmgubbe.

3. Din granne: Det är alldeles för dyrt med ekologiskt!
Naturskyddsföreningen tycker att vi borde betala mer för maten. Det kan man diskutera, men det högre priset är en direkt följd av de små skördar ekologisk odling ger. Vi återkommer till det.

4. Din svärmor: Jag har hört att butikspersonal tar besprutade morötter och säljer dem som ekologiska. Efter hästköttskandalen och alla larm litar jag inte på någon!
Så allmän paranoia alltså, utan någon egentlig bäring på ekologisk odling. Halmgubbe.

5. Den uppdaterade kollegan: Jag är skeptisk. Läste till exempel att ekologiska olivoljor innehåller rester av bekämpningsmedel.
Vi har i dag instrument som kan upptäcka otroligt låga koncentrationer av olika ämnen. Självklart hittar man rester av bekämpningsmedel i ekologiska produkter, precis som man hittar förekomsten av nästan vad som helst var som helst. Men det är inte det som är relevant. Giftighet är alltid, alltid en dosfråga. Den relevanta frågan är: Hittar vi skadliga halter gifter i konventionellt odlad mat? Och nej, ytterligt sällan. Självklart kan det hända. Men antalet svenskar som blir förgiftade av sin konventionella mat lär vara försvinnande litet. Jag ska emellertid återkomma till giftfrågan också.

6. Din farfar: Äh, lite skit fixar kroppen. Själv badade jag i DDT och asbest som barn och titta på mig – jag lever!
Mmm. Nu är det ju inte så mycket DDT och asbest i konventionellt odlad mat. Vi har ett livsmedelsverk som håller rätt bra koll på sådant. Naturskyddsföreningen insinuerar dunkelt att cancer i största allmänhet beror på konventionellt odlad mat. Diabetes också. Stöd för detta? FN, impliceras det otydligt. I deras referenslista ser jag dock ingen hänvisning till något sådant. Tills vidare tror jag vi kan lägga det här i facket för FUD – Fear, Uncertainty and Doubt.

7. Din bästis: Nåväl, jag har i alla fall besökt en ekologisk gård. Och det visade sig att ekobönderna kör mycket mer än andra bönder. Hur klimatsmart är det?
Naturskyddsföreningen säger att klimatmässigt är det jämnt skägg mellan ekoodling och konventionell odling, men tänk på till exempel den biologiska mångfalden.
Fast det menar jag är ett feltänk, som jag reder ut i länken till mitt gamla inlägg nedan.

8. Din chef: Sorry, men ekologiskt funkar inte om vi ska mätta alla världens hungriga.
Och först här tycker jag att vi kommer till det verkligt intressanta argumentet mot ekoodling.
Naturskyddsföreningen skriver: ”Sorry, men du har lyssnat för mycket på industrin. Lyssna på världsledande forskare och experter istället. De säger att ‘business as usual’ inte är lösningen, utan att det är hög tid att kika på intressanta lösningar inom det ekologiska lantbruket. Du kan också lyssna på miljontals småbönder i Afrika, Asien och Latinamerika som övergett kemikaliejordbruket och börjat satsa på ekologiskt istället. De får lika stora, eller större, skördar som tidigare men får bättre betalt och har lägre utgifter.
Dessutom produceras det redan tillräckligt med mat för att mätta alla hungriga redan idag. (…)” (Mina fetningar.)

Hur ska de ha det egentligen, finns det tillräckligt med mat eller inte? Och det räcker inte att det finns mat i dag, vi måste äta i morgon också.
Hur som helst har jag redan utförligt behandlat den här frågan i mitt inlägg Vad ska vi äta till middag, och jag är oblyg nog att i sammanhanget starkt rekommendera läsning av det även om jag drar ett destillat nedan. Det tar sin avstamp i en specialrapport från The Economist, som jag törs påstå har gott renommé för vederhäftighet. När Naturskyddsföreningen hävdar att matmängden inte är ett problem (om det är vad de hävdar) tror jag att de har fel i sak. Vi behöver kraftigt öka avkastningen från jordbruket, uppskattningsvis 70% till 2050, förändringar till följd av klimatförändringar oräknade. Vi kan inte göra det genom att odla på större yta. Och ekologisk odling ger mycket mindre skördar än välskött konventionell odling.
Det är den springande punkten. Det är inget fel på den ekologiska maten i sig, men det verkar finnas goda skäl att tro att om vi går över till ekologiskt räcker inte maten.

Men Afrika, Asien och Latinamerika då?
Jag tror att Naturskyddsföreningen vränger till det. Enligt allt jag läst har man mycket riktigt fått ökade skördar i exempelvis Afrika när man slagit sig på ekologiskt. Men det är för att man tidigare var på en så otroligt låg tekniknivå att vilken halvmodern odling som helst skulle gett ökade skördar. Om ekologisk odling gav större skördar än välgjord konventionell borde väl det visa sig i västvärlden också, men det gör det inte. Tvärtom talas ofta om ungefär halva skörden med ekologisk odling.
Detta tycks inte motsägas av de referenser Naturskyddsföreningen åberopar. Jag har inte gått igenom dem grundligt, men tittar man på deras exempel från Etiopien så är det en skrift från dem själva, där de börjar med att förutsätta den ekologiska odlingens överlägsenhet, och inte gör någon jämförelse med välgjord konventionell odling. Det är, lugnt talat, inte nog för att övertyga mig.

Men gifterna då? Det är en sak att man i Sverige förmodligen inte blir förgiftad av maten man köper, men händer det inte att den som odlar maten drabbas av besprutningsförgiftning?
Jo, det gör det. Men då måste man komma ihåg att bara för att ekologisk odling inte är lösningen – eller, att det är svaret på fel fråga – så betyder inte det att allt som inte är ekologiskt automatiskt är rätt. Det går att göra fel i ickeekologisk odling hur mycket som helst. Man kan övergöda och förgifta och ha sig.
Men så måste man ju inte göra.
Det går att odla ickeekologiskt på ett ansvarsfullt sätt. Men det går inte att odla ekologiskt så att maten räcker till alla.
Det här anknyter till GMO. Det finns goda möjligheter att genom bra användning av GMO-teknik få fram grödor som kräver avsevärt mindre besprutning än annars. Det går inte att veta med absolut säkerhet, men det verkar sannolikt att GMO är en nyckelteknik för att kunna åstadkomma den andra Gröna revolution vi behöver. Tyvärr är inte GMO tillåtet inom ekologisk odling. Det finns inga särskilda vetenskapliga skäl till varför det ska vara så, men det är där vi är. Jag tycker det verkar mycket oklokt att på ett bräde vägra ett helt teknikområde på det sättet, speciellt om insatsen är allas förmåga att äta sig mätta.
Min skepsis mot den ekologiska odlingen har sålunda ingenting med hästkött eller något annat irrelevant att göra.

Som sagt, för ett utökat resonemang om ekologisk odling, läs mitt gamla inlägg på temat.

Visst finns det fördelar med ekologisk odling. Den förknippas också med trevliga saker som småskalighet. Men som jag skrev i inledningen, ekologisk odling är svaret på fel fråga. Den viktigaste frågan är inte hur jordbruket ska bli så trevligt som möjligt, utan hur det ska bli effektivt. Dagens konventionella jordbruk som det i praktiken ser ut är inte i alla stycken svaret på den frågan, det finns definitivt jobb kvar att göra. Men vi kan samtidigt känna oss rimligt säkra på att ekologisk odling inte är och aldrig kan bli svaret. Det är av allt att döma en jordbruksteknologisk återvändsgränd.

Etiketter:,
Publicerat i Hur att bruka jorden | 4 Comments »

Balefire, snart i dina händer

söndag 4 augusti, 2013

Det här inlägget handlar inte alls mycket om politik. Nej, jag verkar med glesa mellanrum ha börjat skriva om en eller annan bok som jag tycker att man bör eller inte bör läsa. Nu när jag gör det för tredje gången har jag, i linje med ”en gång är ingen gång, två gånger är ett sammanträffande, tre gånger är en konspiration”, skapat en kategori ”Bok”.

Tanken den här gången är att tala om för er varför ni bör, eller kanske inte bör, läsa fantasy-serien Wheel of Time. Göran Greider menar att fantasy är borgerligt opium för folket och läser hellre om Fas 3, så han har redan svaret, men just du kanske inte vet.

Wheel of Time, av Robert Jordan och på slutet Brandon Sanderson, är en av de mer kända fantasyserierna, nyskapande när den kom. Det torde också vara en av de längsta, men nu är den i alla fall färdigskriven. Fjorton böcker som lär snitta på över 700 sidor. Men låt inte det avskräcka dig, just längden är faktiskt en del av lockelsen. För mig var det första gången jag läste något så långt, och det var intressant att se hur komplext och, ja, tillkrånglat det kunde bli när man har så många sidor på sig. Temat för handlingen är i princip att (motsvarigheten till) djävulen håller på att bryta sig lös ur sitt fängelse, hans ärkeänglar är redan lösa och det kommer gå åt skogen om inte någon gör något snart. Synd att det är så svårt att få folk att arbeta mot samma mål. Berättelsen kretsar mycket kring magi och magianvändare, och det är här jag tycker att man hittar en av seriens främsta styrkor. Så jag skriver väl om det på en gång.

Magi i en eller annan form förekommer i så gott som all fantasy jag läst (vilket är mindre än man kan tro). Jag ansluter mig till uppfattningen att hur mycket man kan låta magi lösa konflikter i en historia är proportionellt mot hur väldefinierat magisystemet är. Om läsaren inte har en känsla för vad som går och, minst lika viktigt, inte går att göra med magi så blir det bara en Deus Ex Machina. Vad som helst kan hända när som helst, och då är det lätt hänt att alla utmaningar känns poänglösa. När som helst kan ju någon vifta med handen och lösa problemen med lite ny, oförklarad magi. Det här har Jordan förstått, och det är en viktig del i min dragning till serien. Alldeles i början är magi förvisso något mystiskt som händer bortom huvudpersonernas – och läsarens – förståelse, men ganska snart börjar ett sammanhängande, internkonsistent magisystem uppenbaras. Det finns relativt tydliga regler som i någon mån tillåter läsaren att göra förutsägelser om vad man borde kunna, och inte kunna göra. Låter det trist, som om man tagit magin ur magin? Men det är tvärtom! För någon som jag själv, som skulle ge åtminstone min vänstra hand för sådana förmågor, är det rena drömmen. Och jag verkar inte vara ensam, av nätet att döma. Att folk blivit upprörda eller reagerat med klentrogenhet när någon gjort något särskilt magiskt otippat ser jag huvudsakligen som vittnesbörd om hur välfungerande den magiska kontexten är överlag. Så kan man också, en bit in i serien, ha magiska dueller som utspelar sig helt i denna magiska kontext, till stor del med begrepp som är meningslösa för en som inte läst böckerna – och det fungerar, det är bra action, och det är galet spännande. Väldigt långt från att någon viftar med handen och vad som helst händer.

En annan pluspoäng är att serien är spännande, även när det inte är magiduell. Det är inte full biljakt i tiotusen sidor, och visst finns ett antal tråkiga avsnitt, men på det hela taget är det ett bra sug i böckerna. Den sista boken bar jag med mig överallt och läste så fort det yppade sig minsta tillfälle.

Det saknas för all del inte saker att kritisera. En del karaktärer, även bland huvudpersonerna, är långa tider klichéartade och/eller irriterande. Det saknas inte karaktärsutveckling, men med så många sidor kan utvecklingen vara så långsam att det är lätt att få för sig att ingen utveckling sker.
Robert Jordan skulle också behövt en hårdare redaktör. Han drog ut på saker i det oändliga. Han dog dock efter bok 11, och Brandon Sanderson fick ta över. Författarbytet märks, men inte så mycket som man skulle kunna tro eftersom Jordan hann nedteckna stora delar av återstående handlingen innan han dog. Själv tycker jag att bytet var till det bättre. Någon beskrev det som att storyn ”kicked into gear” igen när Sanderson tog över, och det är inte utan sin poäng.
Jag har också lite svårt att bestämma mig för om det är en vuxenbok. Eller såhär: Det är en vuxenbok. Den har inte känslan av ungdomsbok. Men det är på många sätt en barntillåten vuxenbok. Förvisso kan tusentals människor grafiskt massakreras, men jag är inte säker på om någon någonsin går på toaletten. Det förekommer nästan inget sexuellt våld. Folk får sällan eller aldrig skoskav, förkylningar eller infekterade sår. Tvättar kläder och badar gör de faktiskt (herregud vad de badar i perioder), men det är ungefär så vardagskroppsligt det blir. De romantiska vändningarna känns lite valhänta, homosexualitet för en undanskymd tillvaro, och allt sex är av typen fade to black. Det kan i och för sig vara bra, kan man inte skriva sexscener ska man inte. Men det är alltså generellt en polerad läsning.
En sak jag stört mig på är att åtminstone i början är storyn distinkt profetiadriven, alltså att det finns en profetia som folk orienterar sig efter. Jag tycker det är ett lite fuskigt sätt att skriva på, då behöver man inte hitta på riktiga drivkafter för sina karaktärer, de bara springer efter profetian.
Och det finns säkerligen fler möjliga minus jag skulle kunna dra upp. Jag argumenterar inte för att det här är stor litteratur som Iliaden. Det förändrar dock inte att det gett mig mycket lycka att läsa serien.

Magi är inte allt Wheel of Time handlar om. Den som gillar politiskt intrigerande får sin beskärda del. Ett framträdande tema är också vikten av att kommunicera, och vad stökigt det kan bli när man struntar i det. Än mer framträdande är Jordans lek med könsroller. I flera stycken har han tagit vad man ambitiöst kunde kalla könsmaktsordning från verkligheten och vänt på den, i första hand som en effekt av att den manliga halvan av magin gör sina utövare galna och man därför sett till att män med magisk talang oskadliggörs. (Att huvudpersonen nummer ett är en man med magisk talang gör detta till en väldigt relevant omständighet.) Det blir aldrig Egalias döttrar av det, men det är hur som helst ett genomgående tema och om man så vill dominerande detalj av underordnad betydelse. På gott och ont.
Kärnan av fiendesidan är alltigenom ond och har till sitt förfogande orcherliknande odjur som bara idkar och förtjänar död och förintelse. Såtillvida är det ett enkelt upplägg med ljus mot mörker, men tittar man närmare finns många nyanser. Vissa som spelar för ondingarna är kanske inte så superonda egentligen. Många i Team Light gör riktigt korkade och destruktiva saker, fullt övertygade om att de agerar med världens bästa för ögonen, och skulle säkert klassas som onda om det inte fanns några som var ännu ondare. Åter andra sätter inte den stora kampen mellan ljus och mörker i första rummet, utan har en egen agenda i något lokalt maktspel. Det är svårt (men kanske inte omöjligt) att hitta någon karaktär som är alltigenom god och altruistiskt rättrådig.

Nu vill ni förstås läsa de här böckerna, och det tycker jag är rätt impuls, speciellt om ni tänker läsa dem på engelska (eftersom jag sett att en del termer är taffligt översatta till svenska). Jag tänker då inte falla i fällan att säga att allt är jättebra från första sidan. De tre första böckerna tycker jag är helt okej, men har en känsla av att författaren vill kunna sluta skriva ifall det inte blir någon succé. Sedan bestämmer han sig för att göra det här på allvar, och i fjärde boken lyfter serien och byter skala från ett gäng bortkomna lantisar på luffen till något med vidare horisonter. Fjärde, femte och sjätte boken tycker jag är riktigt bra. Det händer grejer. Sedan i nästföljande tre böcker börjar det gå väldigt långsamt och bli väldigt komplicerat. Det är genuint svårt att hålla reda på alla namn. I efterhand tycker jag att det är bra böcker, men vid första genomläsningen kunde det kännas en smula överväldigande. Tionde boken är bottennappet då ingenting händer och alla bara badar. Sedan vänder det. I bok elva tar det fart igen, och sedan tar Sanderson över och ror de tre sista böckerna i hamn med den äran. Visst märks det att de är skrivna under press att knyta ihop så många som möjligt av de otaliga trådarna, och speciellt i den sista boken har han offrat en del skrivarelegans till förmån för komprimerade förlopp, men jag vidhåller ändå att de fyra sista böckerna är några av seriens bästa.
Jag vet inte om det var tänkt så från början, men allt löser sig inte till det bästa på slutet. Det kan man se som frustrerande – eller som en spegling av att allt inte alltid löser sig på bästa tänkbara sätt precis i rättan tid.

Jag tänker avsluta den här rätt röriga redogörelsen med att nominera tre namn vardera till bästa kvinnliga respektive manliga biroll. Det kan ni fundera på, vare sig ni läst böckerna eller ännu inte gjort det.
Till bästa kvinnliga biroll: Verin. Graendal. Birgitte.
Till bästa manliga biroll: Logain. Talmanes. Flinn.
Och så vill jag att böckerna filmas i en absurt lång tv-serie. Vilket inte kommer bli lätt, vare sig man gör den filmad eller tecknad.

Inga spoilers nu.

Etiketter:, ,
Publicerat i Bok | 4 Comments »

Städning i familjepolitiken

torsdag 1 augusti, 2013

Två tunga C-företrädare skriver på SvD Brännpunkt om angelägna delar av familjelagstiftningen att modernisera. Det handlar huvudsakligen om vem som under vilka omständigheter räknas som förälder. Det är på sätt och vis inget märkvärdigt, det har länge varit uppenbart att dessa områden är i behov av uppdatering. Men även sådant som framstår som no-brainers kräver att någon tar itu med dem. Lagstiftningen kommer inte uppdatera sig själv ens när det är uppenbart att gällande lagar är förryckta (vilket gjorts generande tydligt av Radiotjänst). De här familjelagarna har länge varit uppenbart föråldrade, men inget har hänt. En debattartikel är inte samma sak som att lagen ändras, men jag är i alla fall glad över att någon nu verkar ta tag i saken – och givetvis nöjd med att det är Centern som gör det.
Det betyder inte att det inses lätt exakt hur lagstiftningen ska se ut, men så är det ofta när man börjar städa. Man vet vad som behöver rensas undan och har en bild av önskat läge. Sedan får man reda ut detaljerna. Jag tror inte att det kommer visa sig att just detta är ett olösligt problem.

Jag påminns av detta om utkastet till idéprogram som lades fram inom Centerpartiet. I det första utkastet fanns en skrivning vars exakta ordalydelse undflyr mig, men som öppnade för antalsneutral äktenskapslagstiftning. I några hörn på internet diskuterades frågan ordentligt, men på det stora hela pooh-poohades den bort utan några andra sakargument än att det där, det är vi inte vana vid. Det tyckte jag var synd. Det är en relavant fråga av ungefär samma anledning som samkönade äktenskap är en relevant fråga. Det betyder inte att den är helt enkel, men den förtjänar en seriös diskussion, inte andefattigt slentrianförlöjligande.

Vare sig man vill eller inte vore det svårt att hävda att dagens avancemang på Brännpunkt är en ansats att gradvis närma sig antalsfrågan igen. Men jag får väl vara glad för det lilla, och hoppas på att mottagligheten för högre aritmetik än 1+1 gradvis kommer öka.

Etiketter:,
Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »