Archive for mars, 2013

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 4 – religion

söndag 17 mars, 2013

Mitt avslutande inlägg om stockholmscenterns distriktsstämma 2013 koncentrerar sig unikt nog på motioner jag inte skrivit själv, men som jag joggade mellan min plats och talarstolen ett par gånger för att säga förunderligt kloka saker om. Båda motionerna hade religiös prägel.

För att det inte ska bli otroligt långt klipper jag inte in dem här, utan hänvisar bara till dokumentet med stockholmsmotioner 2013.
Den första var nummer 2031:39 med titeln Motion om att landstinget inte längre ska betala omskärelse
av pojkar, och yrkande i enlighet med titeln – gällande spädbarnspojkar.
Det var ett lite knepigt yrkande att ta ställning till. Jag vill ju inte att landstinget ska betala omskärelse av religiösa skäl, men jag vill inte heller att de ska utföra religiös omskärelse av spädbarn oavsett vem som betalar. Det är inte den monetära transaktionen som är problemet.
Engagerad debatt utbröt. Jag argumenterade i en kondenserad version av mitt långa inlägg om småpojkomskärelse: Det är inte ett medicinskt motiverat ingrepp utan är en fråga om religion eller kultur; det finns inga religiösa spädbarn, bara barn till religiösa föräldrar; det borde vara lätt att hålla med om att man inte får definiera sin egen religiositet genom att skära bort kroppsdelar från någon som inte gått med på det. (Tack igen Johan för bra soundbites.)
Det förekom både bra och dåliga argument i debatten. Det kom också två alternativa yrkanden; ett om att landstinget över huvud taget inte ska utföra icke medicinskt motiverad omskärelse och ett om att omskärelse av spädbarn över huvud taget inte ska vara tillåtet. Även om plenum inte var renons på andra åsikter är min uppfattning att den dominerande inriktningen var att omskärelse bör begränsas, frågan var hur långt man skulle gå – motionen och de två yrkandena är alla tre olika långa steg i en sådan riktning. Om jag minns rätt bifölls motionens yrkande. Förslaget om totalförbud, vilket jag röstade för, gick inte igenom. Däremot bifölls yrkandet om att landstinget inte alls ska göra religiös omskärelse av underåriga.
Efter en snabb funderare – allt gick vid det här laget rätt fort – lämnade jag in en reservation till förmån för yrkandet om totalförbud. Det kändes lite konstigt att reservera sig när stämman gick längre än motionens förslag och jag höll med om riktningen, men läser man inlägget jag länkar till ovan ser man att det snarast varit ännu konstigare att inte göra så.

Den andra motionen med religiös anstrykning var 2013:40, Motion om att tillåta halal- och koscherslakt enligt
Europakonventionens regler. Den argumenterade att förbudet mot framför allt koscherslakt när det tillkom hade antisemitiska förtecken, och vad beträffar det djuretiska borde man om man tillåter jakt i konsekvensens namn också tillåta traditionell halal- och koscherslakt.
Även här blev det svängig debatt. Det var nu sent på dagen och talartiden hade skurits ned till 30 s, så det gällde att tänka sig för. Jag var uppe två gånger och argumenterade att i jakt lägger man såvitt jag förstått mycket energi på att bytesdjuret ska dö omgående, en strävan som helt saknas i traditionell halal- och koscherslakt. Religionsfriheten, som motionären hänvisade till, är vidare en negativ rättighet, inte en positiv. Det betyder att man i sin religionsutövning inte kan förvänta sig att utan vidare klampa på andras rättigheter, i detta fall djurens.
Man har också tagit fram en slaktmetod som kallas halal, som används i Sverige, som är förenlig med svenskt djurskydd och som accepteras av många muslimer. Att anpassa sig i ett föränderligt samhälle är en del av vad det innebär att vara religiös i dag, och det är svårt att se någon bra anledning till att tumma på djurskyddet.
Slutligen finns det säkert många dåliga skäl till att vara emot koscher- och halalslakt (till exempel om man är emot för att man är nazist), men det finns också goda djuretiska skäl.
Kommittén som förbehandlade motionen biföll den med minsta marginal, men väl till beslut i plenum röstades den ned som en av dagens sista motioner. Det kändes som ett bra avslut.

Över lag var det en rolig stämma att vara med på, även om det ibland gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Alla beslut gick inte i min riktning, men det hade inte varit en realistisk förväntan. Övervägande delen av tiden kändes det som om jag var i ett sällskap som resonerade redigt och var berett att ge plats åt nykomlingar som undertecknad. Och så är det lite kul att hålla stämma i riksdagshuset.

Jag vill avsluta inlägget och stämmobevakningen med att påpeka att det kom några läsvärda kommentarer till föregående blogginlägg. Som jag skrivit förut blir jag glad över kommentarer på Facebook och motsvarande – jo, det blir jag verkligen – men en kommentar på bloggen blir lättare att komma åt och i förekommande fall referera till i efterhand. Det skapar också illusionen av en välbesökt blogg.

Annons

Etiketter:, , ,
Publicerat i Judefrågan & så'nt, Meta, Politik | 4 Comments »

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 3 – kärnfrågan

lördag 16 mars, 2013

Jag vadar vidare i min egen motionsflod till Stockholmscenterns distriktsstämma förra helgen, och kommer nu till den ryktbara (nåja) motionen som hade med kärnkraft att göra. Jag ger er:

Mer klimatanpassad energibeskattning

På kärnkraftverk ligger i dag en effektskatt. Skattens storlek är bara löst kopplad till hur mycket el ett kärnkraftverk genererar. I stället är den baserad på hur stor mängd värme kraftverket i princip kan generera. Pengarna skatten drar in till staten – årligen cirka fyra miljarder kronor – är inte öronmärkta till något som har med kärnkraft att göra, utan det är bara en skatt på kärnkraft för att det är just kärnkraft.

Centerpartiet har länge haft ett spänt förhållande till kärnkraften, men har man slutligen bestämt sig för att tillåta den bör man vara konsekvent. Om ett speciellt energislag ska straffbeskattas ska det finnas särskilda och sakliga skäl därtill. Med växthuseffekten som ett dominerande miljöhot framstår det som ogenomtänkt att straffbeskatta en betydande energikälla som, under svenska förhållanden och per kWh, över livscykeln har ett växthusgasavtryck en tredjedel så stort som vindkraft (siffror från Vattenfalls livscykelanalyser). Är det säkerheten som oroar bör detta hanteras regulatoriskt. Att försöka öka säkerheten genom att skära i de ekonomiska marginalerna kan inte med den bästa vilja i världen ses som annat än en långsökt metod.

Många politiker har sina egna favoritkraftslag, motionsförfattaren ej undantagen. Andan i den energiöverenskommelse som Centerpartiet varit med om att ta fram är dock att det inte är politikers hjärtan som ska avgöra hur el produceras. Menar man allvar med det bör osakliga straffskatter på enskilda energislag tas bort. Fyra miljarder är förvisso mer än växelpengar. Vill man behålla det skatteuttaget på energisektorn bör det dock omfördelas så att det drabbar i proportion mot utsläpp av växthusgaser.

Jag yrkar:
Att – den särskilda effektskatten på kärnkraft tas bort.
Att – om det totala skatteuttaget på energisektorn ska hållas konstant, motsvarande skattetryck i stället baseras på utsläpp av växthusgaser.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Distriktsstyrelsens svar står visserligen i filen jag länkade till i första distriktsstämmeinlägget, men jag lägger ändå in det här:

Motionären anser att effektskatten på kärnkraft är en straffbeskattning utan tydlig koppling till miljöpåverkan och att den bör tas bort sedan regeringens energipolitik inte längre är inriktad på avveckling av kärnkraft. Han argumenterar även för att de miljörisker som är förknippade med säkerheten bör hanteras regulatoriskt.

Distriktsstyrelsen är av uppfattningen att energisystemet bör vara marknadsstyrt inom de ramar som leder till en långsiktigt ekologiskt hållbar energiförsörjning. Precis som motionären anser vi att politiker idealt sett inte ska värdera olika energikällors kvaliteter utan genom skatter och regler prisa in miljökostnaden i energipriset. Denna strategi är dock inte omedelbart tillgänglig eftersom en tillräckligt hög koldioxidskatt inte kan införas i ett enskilt, konkurrensutsatt land samt eftersom vissa miljöproblem är svåra att kostnadsberäkna.

Distriktsstyrelsen stödjer också huvuddragen i regeringens energiöverenskommelse från 2009 med dess tyngdpunkt på att skapa incitament för utbyggnad av förnyelsebar energi, samt dess förlängning av ”kärnkraftsparentesen”. Vi delar
uppfattningen att klimatfrågan är det mest akuta hotet mot en hållbar energipolitik. Men på sikt anser vi att all energiproduktion bör komma från de mest hållbara energikällorna.

Kärnkraften har miljöproblem kopplat till brytningen samt riskerna för driftsolyckor och under det långa förvaret av kärnavfall. Därtill finns en diffus internationell risk för att en ökad legitimitet för kärnkraft som energikälla eller en ökad tillgång av kärnavfall kan underlätta framställning av atomvapen.

Uppbyggnaden av svensk kärnkraft har varit en del av aktiva planekonomiska insatser där staten investerat tungt i forskning och fysiska investeringar, samt lyft kostnaderna för kärnkraftens riskhantering. Energiöverenskommelsens förslag att kärnkraften i framtiden helt ska bära sina försäkringskostnader har ännu inte realiserats fullt ut. Även om distriktsstyrelsen är benägen att stödja principerna som motionären grundar sina förslag på anser vi att kärnkraften inte är hållbar och därför är en långsiktigt oönskad energikälla, som dessutom har subventionerats direkt och indirekt under lång tid. Om en avskaffad effektskatt ska övervägas bör det föregås av en noggrann analys av tidigare subventioner samt av ett mer heltäckande krav på att kärnkraften ska bära de fulla kostnaderna för fullt försäkringsskydd och långsiktigt slutförvar.

Mot denna bakgrund föreslår distriktsstyrelsen för Centerpartiet Stockholm stämman besluta:
Att – avslå motionen.
Att – vidaresända motionen jämte yttranden till Centerpartiets riksstämma.

Jag hade förberett ett talarstolsvar som jag drog. Man hade en minut på sig, så det fanns inte tid till några djuplodande resonemang. Såhär ungefär sade jag, kursiverat:

Distriktsstyrelsens argumentation för att behålla effektskatten har nästan inget med effektskatten att göra. Världens ljusskygga kommer inte avsluta sina kärnvapenprogram för att Sverige lägger en skatt på sina kraftverk. Försäkringsfrågan är inte relevant eftersom effektskatten ändå inte fonderas för något sådant; den är dessutom skev eftersom samma krav inte ställs på annan väl så farlig verksamhet. Oroar man sig över andra energislags konkurrenskraft vill jag påminna om att vi redan har elcertifikat till det. Och kärnkraften är knappast ensam om att ha byggts upp med statliga medel.
I slutändan kokar det ned till att eftersom vi inte gillar kärnkraft vill vi ge den tusen nålstick. Detta i samma andetag som man säger sig ställa upp på att politikers hjärtan inte ska avgöra sådana frågor. Det går inte ihop. Jag ser ett emotionellt försvar av effektskatten, men energifrågan är för viktig för att behandlas så. Jag ser inga sakliga skäl till effektskatten och menar att den bör avskaffas, eller omvandlas för att hantera våra verkliga problem, växthusgaserna.

Jag såg inte min motion som en motion för eller emot kärnkraft, men är egentligen inte förvånad över att det var den vinkeln styrelsen valde. Centern har ju, som jag skrev, ett spänt förhållande till kärnkraft. Jag tyckte att det var en skattefråga, men den hamnade i kategorin för miljö och hållbarhet.
Givetvis gick den inte igenom. Det förstod jag redan när jag skrev den. Vad som förvånade mig var att presidiet vid acklamationen fick be folk att rösta igen så att det skulle höras vilken sida som vann; jag hade hart när förväntat mig att vara ensam ja-röstare.

Jag skulle gärna ta en ordentlig kärnkraftsdebatt i Centern. De argument mot kärnkraften jag hört hittills i sammanhanget grundar sig inte i en saklig avvägning av risker och alternativkostnader i människoliv, utan låter mer som emotionella resonemang. Jag har tidigare skrivit om skev riskvärdering av kärnkraft. Men det var alltså inte ambitionen denna gång. I den här motionen ville jag åt en skatt som jag inte såg några sakliga skäl till; som ingen trovärdigt förklarat vilket problem den ska lösa.

Om jag tänker fel i mitt resonemang i motionen eller mitt senare försvar, eller har fått fakta om bakfoten, påpeka gärna det. Eftersom saklig argumentation är hela min poäng vore det dumt om jag inte argumenterar sakligt.

Jag har inte bestämt mig för om effektskatten är en fråga jag ska fortsätta driva. Jag tror fortfarande att jag har rätt och att distriktsstämman hade fel, men det blir alltid en fråga om hur mycket energi(!) man kan lägga på varje enskild fråga.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Energetiskt material, Politik | 5 Comments »

Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 2 – procentens tyranni

söndag 10 mars, 2013

Härnäst i min bevakning av mig själv på Stockholmscenterns distriktsstämma kommer vi till min motion
Enhetlig moms

Momsen är en av statens största skattebaser och föremål för både omfattande lobbying från intressegrupper och omfattande administration i företag och myndigheter. Från att ha varit till stora delar enhetlig har den mött samma öde som många initialt enkla skattesystem: fragmentering och svåröverblickbarhet. Vi har i dag inte så mycket ett momssystem som ett momsmoras.

Momssatsen har sänkts på många olika håll, som resor, mat och böcker. Centerpartiet självt, som nyligen fått igenom en sänkt restaurangmoms, är en del av detta. I dag propageras bland annat för sänkt moms på e-böcker. För varje given momssänkning har det funnits goda intentioner. Helheten är dock ett elände, med svåra gränsdragningsproblem och snedvridna incitament. Det senare är en nackdel i sig; det är motionsförfattarens åsikt att ett skattesystem i möjligaste mån bör vara neutralt. Lagstiftaren bör generellt inte via skatten tvinga sina egna värderingar på folks konsumtionsmönster. För företag och myndigheter kan problemet vara mer prosaiskt; administrationen av de olika momssatserna kan bli omfattande, vilket aldrig är önskvärt. Differentierade momssatser står i direkt motsättning till en ambition att förenkla för företagen.

En enhetlig momssats bör därför införas.

En enhetlig moms kommer antagligen att sänka vissa momssatser som är höga i dag, men också höja sådana som är låga. Moms är vidare en regressiv skatt, i betydelsen att låginkomsttagare ofta lägger större andel av sin inkomst på moms än höginkomsttagare. För att en enhetlig moms inte ska drabba den som inte har råd med det bör detta beaktas i valet av momsnivå.

Jag yrkar
Att – Centerpartiet ska verka för att Sverige ska ha en enhetlig momssats.
Att – nivån på en enhetlig momssats väljs så att momsuttaget från den som lever på försörjningsstöd hålls väsentligen oförändrat.
Att – om en enhetlig momssats leder till totalt ökat momsuttag, andra skatter justeras så att statens totala skatteuttag inte ökar till följd av momsförändringen.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Mitt dribblande med försörjningsstödet var både ett försök att parera en förväntad invändning och ett försök att hantera ett möjligt verkligt problem. Möjligen var det att ta sig vatten över huvudet. Att anpassa en enhetlig moms så att den inte gör det sämre för någon som lever på försörjningsstöd är i princip bara en förstagradsekvation med en obekant, i praktiken råddigare eftersom normen varierar över landet. Att anpassa en enhetlig moms så att det totala momsuttaget blir detsamma är, om man räknar statiskt, också enkelt. Att göra båda samtidigt är förmodligen omöjligt. Nu skrev jag visserligen aldrig att totala uttaget skulle vara oförändrat, men styrelsen verkade anta att det skulle vara målet, och det är inte ett orimligt mål. Då det finns andra sätt att se till att de ekonomiskt svagaste inte åker på extra däng kan det vara lika bra att i det här skedet stryka det yrkandet, vilket också var styrelsens linje. Jag jämkade mig på den punkten.

Men styrelsen ville inte bifalla huvudpoängen, den första att-satsen. Den argumenterade att det är en bra idé man i princip ställer upp på, men man ryggar inför de oöverskådliga praktiska konsekvenserna och ville därmed anse satsen besvarad. Jag menade från talarstolen att styrelsen därmed i själva verket argumenterade för motionen, eftersom oöverskådligheten till stor del är en egenskap i dagens momsröra, inte i den enhetliga momsen, och att vi borde riva av plåstret och skaffa ta oss till en överblickbar situation (en position som delas av Finanspolitiska rådet).

Till min glädje var det flera i kommittégruppen som delade min åsikt, och kommitténs förslag blev att bifalla fösta att-satsen men stryka den andra, något jag villigt ställde upp på. Till min vidare glädje gick detta förslag sedan igenom i plenum. Alltså, stämman röstade för en enhetlig moms, trots styrelsens försiktiga hållning.
Jag ser inget egenvärde (heller inget förbjudet förstås) i att gå emot distriktsstyrelsens rekommendation, men i det här fallet var det roligt.

Chansen att motionen går igenom på riksnivå tror jag är synnerligen liten. Av de tre förra motionerna borde tågmotionen och den om att synliggöra arbetsgivaravgifter gå igenom tycker jag, och den om grundtrygghet i a-kassan känns inte hopplös den heller. Enhetlig moms däremot… alltså, många är nog med på principen, men som i alla fragmenterade skattesystem har man för varje enskilt undantag funnit behjärtansvärda skäl. Att reversera en sådan process är svårt och ett skäl till varför det ofta är så trögt att göra genomgripande skattereformer. Fråga USA.
Centern har också nyligen kämpat igenom sänkt restaurangmoms och slagit mycket på den trumman. Att man i dag skulle släppa det – nja, där går nog PR-trumman före det förenklade och överblickbara skattesystemet. Vilket jag alltså prematurt beklagar.
Men, jag gör vad jag kan.

Nästa avsnitt är känrkraftrelaterat. Hjälm på!

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 1 Comment »

Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 1 – hattrick

söndag 10 mars, 2013

Igår var det Stockholmscenterns distriktsstämma. För mig var det första stämman som jag deltog aktivt i, och jag hade laddat ganska rejält med fem motioner som jag planerade att vigoröst försvara. Det visade sig att inte bara jag hade motionerat; totalt har jag för mig att det var 64 motioner att behandla. Antalet går att verifiera i denna pdf:
Stockholmsmotioner 2013
Den innehåller alla motioner, uppdelade i fyra kategorier (en uppdelning som jag inte höll med om fullt ut, men så kan det gå) och med distriktsstyrelsens kommentarer och förslag till beslut. Själva beslutet fattades dock förstås på stämman, och jag tänkte ägna några poster nu åt att i en akt av intensiv navelskådning prata dels om mina motioner och dels om några andra motioner där jag gjorde klart för drabbning och äntrade talarstolen. Den som inte intresserar sig för Stockholmscenterns ställningstaganden kan alltså gå på lunch ett tag framöver.

Alla motioner som inte bara är av lokalt intresse skickas vidare till riksstämman för beslut där. Det kan vara värt att komma ihåg att Centern utanför Stockholm ofta är av kynne och åsikter som skiljer sig en del från Centern i Stockholm. Många motioner som går igenom i Stockholm kan sålunda förväntas stöta på patrull på riksstämman – och vice versa.

Jag börjar med de tre av mina motioner där styrelsen rekommenderade bifall av motionen i helhet och distriktsstämman gick på styrelsens linje – i dessa tre fall utan vidare diskussion. Faktum är att många av motionerna på stämman antingen bifölls eller avslogs utan debatt, och det gick stundom väldigt fort.
Och eftersom jag tar tre motioner i samma inlägg inses lätt att inlägget blir långt.

Först – min motion Underlätta för tågtrafikens konkurrenskraft

Tågtrafik har förvånande ofta svårt att priskonkurrera med flyg, trots att storleksordningen en tredjedel av en flygnings kostnad är bränsle, medan tågets motsvarande kostnad är närmast försumbar, och trots att flyget är en av samhällets mer regeluppbundna verksamheter. Tåg kan inte vara den enda lösningen på samhällets transportbehov, men det är olyckligt om det i onödan finns kostnadsdrivande omständigheter som håller tillbaka tågets konkurrenskraft.

Det finns många tänkbara förklaringar till problematiken. Undertecknad har jobbat ett år med tillämpning av de lagar som gäller för tåg, och tror att man där kan hitta en del av förklaringen. För några år sedan antogs ett EU-direktiv (2008/57/EG) syftande till att få enhetliga regler för godkännande av järnvägsprodukter – exempelvis tåg. Direktivet implementeras sedan i lagstiftning. (Den svenska översättningen kan hittas på Transportstyrelsens hemsida, http://transportstyrelsen.se/sv/Jarnvag/Godkannande/TSD/)

Syftet med direktivet är gott, men implementationen i lagstiftning har i många fall varit direkt olycklig. Exempelvis regleras krav på bromssystem genom att exakt föreskriva hur bromsen ska fungera, vilket självfallet effektivt hindrar teknisk utveckling. Det rimliga måste vara att ha en teknikneutral lagstiftning, med krav på
prestanda och funktion snarare än att peka ut en teknisk lösning. Som av en händelse är många av kraven också skrivna så att det blir mycket svårt för utomeuropeiska tillverkare att ta sig in på den europeiska marknaden, vilket torde hålla priset uppe på tågtransporter.

Vi har i dag på sätt och vis den lagstiftning vi förtjänar. Sverige har inte varit speciellt aktivt i processen kring lagtexten. Men lagarna revideras då och då, och vi bör inte upprepa misstaget att sitta passiva.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva teknikneutralitet.
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva global konkurrensneutralitet.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Därefter min motion Synliggörande av skatter och avgifter på arbete

En stor del av de pengar en arbetsgivare betalar ut i samband med löner når aldrig den anställdes bankkonto, utan dras direkt i skatter och skatteliknande avgifter. Det är inte nödvändigtvis fel i sig, men vanligen syns mycket av dessa pengar inte på lönebeskeden. Preliminärskatten brukar redovisas, men inte de sociala avgifterna. I diskussioner kring människors lön och vad de får behålla efter skatt är det ofta de sociala avgifterna förbises, trots att de för både arbetsgivare och anställd fungerar som en direkt löneskatt. Rimligen är orsaken att dessa avgifter är osynliggjorda. Oavsett vilken åsikt man har om hur löneskatter och -avgifter ska utformas borde
man vara intresserad av att tillgängliggöra information om hur det ser ut i dag.

För ett parti som vill göra företagares tillvaro så krångelfri som möjligt kan det vara fel att kräva att denna information ska stå på landets samtliga lönebesked. Men det bör inte vara omöjligt för den offentliga sektorn att gå före och successivt lägga till information om de sociala avgifterna på de anställdas lönebesked.

Det är inte första gången något sådant föreslås. Det har förekommit i flera riksdagsmotioner, och frågan har behandlas i Riksdagens skatteutskott. I betänkande 2009/10:SkU30 skrivs till exempel
”Det finns enligt utskottets mening anledning att vara försiktig med att införa tvingande regler som innebär att företagens administrativa börda ökar. Staten bör däremot snabbt införa denna information på sina lönebesked och därmed bidra till att alltfler följer efter.”
Att inget ändå hänt tycks inte bero på att idén i sig är dålig. Denna motion är sålunda en droppe som förhoppningsvis urholkar stenen.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet verkar för att lönebeskeden i offentlig sektor ska omfatta storleken på de sociala avgifter kopplade till den anställdes lön arbetsgivaren betalat.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Och så slutligen den tredje, Grundtrygghet i a-kassan

A-kassan har länge vilat på principen om inkomstbortfall, och nominellt gör den det än i dag. I praktiken har den dock antagit formen av en grundtrygghetsförsäkring. Taket för utbetald a-kassa har inte följt med de allmänna löneökningarna, vilket lett till att relativt få i dag vid arbetslöshet får ut 80% av sin forna bruttolön. De flesta får i stället en enhetlig summa.

Undertecknad menar att detta inte är något negativt. Endast en mindre del av a-kassan finansieras via a-kasseavgifterna, och det är inte självskrivet att en lågavlönad ska betala extra skatt för att en högavlönad i händelse av arbetslöshet ska få högre ersättning än den lågavlönade som hamnar i samma situation. För den som vill vara förvissad om en högre försäkringsgrad finns ett växande utbud av just försäkringar
till detta ändamål.

Grundtrygghet har framförts som en eftersträvansvärd princip i Centerpartiet förut, och frågan om a-kassan anknyter till det. Att omvandla a-kassan till en klumpsumma lika för alla är inget man bör göra oöverlagt eftersom det kan leda till dåliga marginaleffekter i lägre inkomstlägen; själva ersättningsmodellen, en procentsats med ganska lågt tak, är det inget större fel på. Poängen är att man borde sluta låtsas att det handlar om inkomstbortfall och i stället vara öppen med att det är en grundtrygghetsförsäkring. Det är i dag mest en semantisk förändring, men på sikt ska inte opinionseffekten av sådant underskattas.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet ska verka för att staten ska börja beskriva a-kassan som en grundtrygghetsförsäkring.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Så! Jag återkommer i följande inlägg med mer godis.
Problemet så här långt är att det här, även om det var tre motioner som gick igenom utan strid, inte är något äkta hattrick. Till exempel behandlades de inte i följd på stämman. För att kompensera för det stoppar jag in en annan sorts hattrick nedan.

Maney Hats

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 1 – hattrick

Fänrik Snåls sägner

fredag 1 mars, 2013

eller
Ett försvar mot ryska ABBA

Försvarsdebatten har varit ovanligt ljudlig på sistone, i betydelsen att den alls hörs. Jag tar tillfället i akt att ge mig in i den. Som läsaren kanske vet jobbar jag i försvarsrelaterad verksamhet, så på så vis kan man hävda att jag är part i målet. Samtidigt gör det att jag, även om jag inte är någon expert – vilket jag verkligen inte är – kommer i kontakt med frågorna mer än jag annars skulle gjort.

Alldeles nyss har vi sett en nätturné med en rysk ABBA-video som driver både med det svenska försvaret och svensk ryssrädsla. Jag tyckte den var rätt rolig, men det betyder inte att dess satiriska poäng är korrekt. En sak har den i alla fall rätt i. Det är inte alltid det skrivs rakt ut, men när man oroar sig över Sveriges förmåga att hävda sitt territorium är det Ryssland man oroar sig över. Det är inte Norge, inte Finland, inte USA. Det är Ryssland.
Tanken att Ryssland ska invadera Sverige i absolut närtid kan tyckas absurd, av den enkla anledningen att den är det. Men det är en halmgubbe. Det är ingen (ingen vettig) som tror att det kommer hända. Men det är heller inte det frågan gäller.

Ryssland å sin sida. Av allt att döma är tiden förbi då Rysslands strävan var att accepteras av väst. Nu driver man en medvetet antivästlig agenda, stundom med inslag vars enda rimliga funktion är att frustrera väst. Det är möjligen mest av inrikespolitiska skäl, men vad spelar det för roll?
Demokratier tenderar att inte kriga mot varandra, men Ryssland uppfyller inte grundkraven för att vara en demokrati. Det är kanske mycket att kalla Ryssland diktatur, men det är inte så himla långt därifrån. Ryssland blygs inte heller för att bruka våld mot närliggande stater – och nu pratar jag inte historiskt, utan på senare år. Efter många års förfall satsar man också hårt på att bygga upp sin försvarsmakt igen.

Och så Sverige. Som blottlagts i senaste tidens debatt har Sverige i dag en mycket begränsad försvarsförmåga. Jag var tills relativt nyligen själv inte medveten om hur långt det gått. Som mest har jag för mig att Sverige kunnat skaka fram 39 brigader. När jag gjorde militärtjänsten låg det nog på tjugo-nånting.
I dag pratar Försvarsmakten (FM) drömmande om att inom sisådär fem år eller så, förutsatt att det skjuts till mer pengar, kunna återta förmågan till brigads strid. Alltså en brigad. För det har vi inte i dag.
Försvarsanslagen har i reala termer krympt kraftigt de senaste decennierna samtidigt som prioriteringen varit kostsamma internationella insatser. ”Kostsamma” är inte samma sak som ”felsatsade”, men det är val som har konsekvenser. Detsamma gäller det nyligen beslutade JAS Gripen-köpet. Från regeringshåll har det hävdats att det i stort sett inte ska påverka övrig försvarsverksamhet negativt, men det är inte så mycket att vilseleda som att blåljuga. Hyveln och yxan far nu fram över FM i det monetära vakuum som Gripen lämnar efter sig. Det betyder inte att det är fel att köpa Gripen, men det är fel att tro att det inte kostar att ha ett fungerande försvar. Mer flygplan utan mer resurser innebär att övrig förmåga går ned.

Jag skrev att ingen förväntar sig en rysk invasion i närtid, och så är det. Men där har vi tre nyckelord: Förväntar, invasion och närtid. Jag tar dem i omvänd ordning.
Närtid: Nä, det kommer inte luftlandsättas en division kosackdansande hunner i Kungsträdgården till Valborg. Men ingen vet vart Ryssland är på väg, förutom att det är åt fel håll. Att återuppbygga försvarsförmåga tar tid. Inte ens med kraftigt ökade resurser skulle det gå fort. Om man väntar tills man kan bekräfta ett omedelbart hot har man väntat för länge.
Invasion: Det behöver inte vara fullskalig invasion för att vara allvar. Det kan röra sig om mer begränsade territorialkränkningar. Sådana pågår lite varstans i världen utan att det blir fullt utvecklat krig. Tröskeln för att ta sig friheter med en annan stats territorium sjunker dramatiskt om man vet att det inte finns något att sätta emot en kränkning.
Förväntar: Det blir alltid en fråga om vad man bedömer är sannolikt och osannolikt. För femton år sedan var det rimligt att betrakta Ryssland som ute ur leken. I dag är det inte så. Men man kommer aldrig kunna vara helt säker på något, och var man vill lägga ribban för sin osäkerhet bestämmer budgeten. Fast i dag är det ju tvärtom: man bestämmer budgeten och avpassar hotbilden efter det.

Jag tycker att det är rimligt att Sverige skaffar sig en högre försvarsförmåga än i dag. Det betyder inte att vi ska gå tillbaka till ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar à la 1993, men vi får i dag bokstavligt talat väldigt lite bang for the buck. Att lägga de pengar vi ändå lägger på försvaret och inte kunna stampa fram en endaste stridsduglig brigad, det kan inte vara en lyckad kompromiss. Likväl är det inte rimligt att betrakta önskan till åtminstone någon förmåga att hävda sitt territorium som överdrivet krigshetsande.
Vad ska man göra då? Det är lätt att sitta och skrika på pengar, men de pengar man lägger på FM kommer vara pengar man inte lägger på något annat. Det bör man inte vifta bort, men det är inte ett tillräckligt argument emot. Alla statliga verksamheter konkurrerar med varandra om pengar, och det är inte självklart att försvaret ska vara sist i kön. Visst finns det särintressen i försvarssvängen, men försvaret av Sverige är ett svenskt allmänintresse även om man förhoppningsvis aldrig behöver få användning för det – ungefär som en hemförsäkring.
Det ropas ibland på att Sverige ska gå med i NATO. Jag tror i och för sig att det vore en bra idé, men det är inte ett sätt att spara pengar om man har den minsta intention att följa NATO:s regler, som bland annat säger att man ska lägga väsentligt mer på försvaret än vad Sverige gör i dag. (Det är förvisso få NATO-länder som verkligen lever upp till den regeln.)
För vissa statliga satsningar kan man räkna med låga nettokostnader. Att avskaffa värnskatten till exempel skulle antagligen betala sig självt på lite sikt. Jobbskatteavdraget är förmodligen till väsentliga delar självfinansierande. Men jag har svårt att se att en satsning på försvaret skulle fungera så i någon större utsträckning.

Nu känns inlägget en smula spretigt, så jag sammanfattar för säkerhets skull.

  • Jag tycker att Sverige bör höja sin försvarsförmåga.
  • Att höja Sveriges försvarsförmåga kommer kosta pengar.
  • Jag har inget färdigt svar på varifrån de pengarna ska tas.

Det här är första blogginlägget på jättelänge. Så kan det gå. Det är ju det här med småbarn.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik, Ultima ratio regum | 7 Comments »