Förvånansvärt vettig

Undantaget tennis var jag inte ett speciellt sportintresserat barn, så när Patrik Sjöberg hoppade 2,42 var jag inte riktigt med i matchen. Mitt unga och formbara sinne anpassade sig dock, och jag minns fortfarande när han – om jag minns rätt – vann VM i Rom genom att klara 2,38 (”vilket hopp” har jag för mig att kommentatorn kommenterade) i andra försöket, till skillnad från närmaste konkurrent som klarade i tredje.
Höjdhopp är på sätt och vis en lite deppig sport såtillvida att en tävling vanligen inte slutar med att någon gör något bra, utan att alla river tre gånger. Det misslyckade slutet är liksom inbyggt.

Vad jag inte anade 1987 var vilka krafter och insikter framgångsrikt höjdhoppande ger en karaktärsstark man.
Som läsaren kanske vet genomförde Vetenskap och Folkbildning ett PR-stunt i Almedalen: man lät ett antal medlemmar, däribland Christer Fuglesang, inta en betydande överdos av homeopatiskt sömnmedel.
Jag tänker inte gå in på alla aspekter av stuntet, men otvivelaktigt lyckades det med konstsycket att slå igenom almedalsbruset, en icke ringa bedrift. Ej att förvåna ledde det till att diverse homeopatianhängare ryckte ut till försvar på olika sätt. En av dem var – Patrik Sjöberg.
I SVT Debatt och på sin egen blogg går han till storms mot alla homeopatins belackare. Han vet minsann, för han har använt homeopati och det hjälpte.

Tänka sig. Här satt jag, vilseförda människan, och trodde att vi med kliniska studier och vetenskaplig metodik hade kommit någonstans i värvet att skilja verksamma behandlingar från overksamma eller för den delen direkt skadliga. Att vi kommit framåt sedan det var farligare att gå till en läkare än att stanna hemma, eftersom läkaren inte gjorde systematiska studier utan gick på intuition om vad som verkade funka. Och det kanske vi har. Men ändå är det senaste seklets tålmodiga, oförtrutna arbete att sålla fram medicinsk kunskap noll och intet mot den in- och utsikt man får från en höjd på 2,42 meter. Patrik Sjöberg behöver nämligen inga systematiska studier, utan det räcker gott med vad som verkar funka.

Det är förstås inget att hänga läpp över. Tvärtom är det jättebra. Som hemmapanelen påpekade, det pågår en massa dyra medicinska studier i dag. Det är väl strålande om vi inte behöver slösa pengar på dem, om Patrik Sjöberg bara kan ge oss svaren direkt.

Jag var aldrig bra på höjdhopp. Hade jag vetat vilket kraftfullt medel för kunskapsinhämtning det är hade jag kanske ansträngt mig lite mer. Som det är nu får jag böja mig för deras kunskapsteoretiska övertag. Det vore trots allt respektlöst av mig att tro att jag, som med nöd och näppe seglade över metern på skoljympan, skulle kunna övertrumfa höjdhopparna på deras egen specialitet som de ägnat många tålmodiga, oförtrutna år att förfina.

Aktualiserat av Svenskt Näringslivs famösa rapport har diskussionen om civilingenjörsutbildningarnas innehåll flutit upp till ytan, nu i form av en debattartikel på SvD Brännpunkt. Det är inte bara det debattartikeln handlar om, men en god del av trätofrågan är i vilken grad icketekniska ämnen (ofta och understundom felaktigt likställt med humaniora) ska ingå i civilingenjörsutbildningen. Diskussionen är inte ny; den levde och hade hälsan när jag läste på KTH, och den var säkerligen inte ny då heller. Jag säger ungefär samma sak nu som då, fast med lite arbetslivserfarenhet tillagt.

Humaniora är bra. Det är inget unikt för just humaniora. Jag är beredd att säga att snart sagt all bildning är instrinsikt intrinsikalt (verkar vara den svenska termen) bra. Allt annat lika skulle jag hellre anställa en nyexad ingenjör som visade prov på bildning utanför sitt specialistområde än en som inte gjorde det.
Men som vanligt är det en fråga om avvägning. Längden på civilingenjörsutbildningen är, i princip, fast. Sätter man in mer icketekniska ämnen är det något annat som får stryka på foten. Är det värt det?

Mitt eget perspektiv är bara ett av många, men jag ställer mig tveksam. Jag tog uppehåll från KTH och tillbringade ett år i humanistland (filosofi och idéhistoria). Det är inget jag ångrar, men när jag tänker igenom mina yrkesår hittills kan jag inte komma på ett enda tillfälle då jag känt att jag i min yrkesutövning varit handikappad av att ha förkovrat mig för lite i humaniora. (Jag räknar inte tyska; goddamn vad bra det hade varit att kunna tyska.)
Det kan knappast bero på att jag med mitt enda år tagit in allt vad icketekniska ämnen har att erbjuda; jag har gjort en nosning, inget annat.
Det kan förstås bero på att jag med ingenjörens lätta autism inte märkt hur jag kommit till korta i de icketekniska sammanhangen. Jag väljer ändå att tro att det inte är så.
Däremot har jag vid upprepade tillfällen känt att jag saknar tekniska kunskaper. Det gäller hållfasthetslära, det gäller materialteknik och inte minst kretsteknik. I somliga av dessa fall har det i ärlighetens namn nog varit så att stoffet ingått i utbildningen och att jag med tiden tappat färdighet, men inte i alla.

Jag har alltså i högre grad känt mig otillräckligt utbildad på det tekniska området än på det humanistiska. Givetvis beror sådant på vilket jobb man har. Mina jobb efter KTH har varit teknikorienterade, men inte extremt så. Vidare kan man inte förvänta sig att få lära sig all teknik man någonsin behöver på en civilingenjörsutbildning, men likväl kvarstår den tekniska tyngdpunkten i mitt kompletteringsbehov.

Som jag antydde ovan vore det bara dumt att tro att just mina erfarenheter utgör en tillräcklig grund för att bedöma vad som krävs på arbetsmarknaden som helhet. Likaså vore det fånigt att tro att den mix av teknik och icketeknik som gällde just när jag pluggade är den perfekta, nu och för framtiden. Men tro saker kan jag göra ändå, och redan när jag pluggade skulle det ingå i runda slängar en halv termin icketeknik i examen. Jag ställer mig tveksam till att dramatiskt utöka denna andel. KTH har vunnit ett grundmurat gott rykte genom god utbildning i teknik och naturvetenskap, och att börja slira på det ser för mig mer nervöst ut än något annat. Visst är det bra om den som tar sig igenom KTH inte blir ren fackidiot, men man kan inte åstadkomma allting inom ramen för en utbildning med begränsad längd. Man kan göra studenterna till goda ingenjörer, men man kan inte ta på sig att göra dem till goda människor. Det är ett ansvar varje ingenjörsstudent själv får ta på sig. Om det då handlar om att läsa – nå, i de allra flesta fall är det fullt möjligt att under utbildningens fem år läsa något annat än kurslitteratur och Liftarens guide till galaxen. Om någon inte är beredd att göra det kan jag som människa tycka att det är tråkigt, men jag kan inte som ingenjör kräva att KTH ska ta det på sitt ansvar.