Archive for juli, 2012

Det rimliga i att vara emot sådant som är dåligt

lördag 28 juli, 2012

Det är lätt att tro att frågan om manlig omskärelse av spädbarn skulle vara utagerad i och med Johan Sperlings inlägg i frågan tidigare i år. Så tycks dock inte vara fallet. Det poppar fortfarande upp de mest kuriösa debattartiklar (tex DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan) som argumenterar för omskärelse av spädbarn i Sverige. Det är tydligen dags att ta ett grepp om frågan igen, och min plan är att göra det med hjälp av en uppställning av för- och emot-argument, Sofias soffsurfning på en del rena sakargument, och givetvis Wikipedia.
Och, nota bene, vad det här inlägget handlar om är omskärelse av manliga spädbarn.

Vi börjar med den medicinska frågan.

  • Skyddar det inte mot HIV att vara omskuren?
    Jo, till viss del. Kvinnor får inget skydd, men en man som har oskyddat samlag med en HIV-smittad kvinna får ett visst skydd av att vara omskuren. Normal risk för att HIV-smittas vid ett enskilt vaginalt samlag tycks ligga någonstans under en promille; omskärelse kan minska den risken, kanske med hälften. De studier som finns ger ingen helt klar bild. Argumentet är dock dåligt eftersom
    1: HIV i Sverige är så sällsynt att det knappast kan motivera omskärelse.
    2: Har man HIV i Sverige vet man i regel om det. Den som försöker skydda sig mot HIV genom omskärelse i stället för kondom är korkad.
    3: Viktigast och nog i sig: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex, och i de fall de har det är HIV-preventionen inte det stora problemet. Att vilja omskära småbarn för att skydda mot HIV är lite som att trampa sönder deras leksaksbilar eftersom det finns rattfyllerister.
  • Skyddar det inte mot HPV-smitta att vara omskuren?
    Alltså det virus som kan ge kvinnor livmoderhalscancer.
    Jo, det verkar så. Jag skriver att det ”verkar så” eftersom man varit tvungen att göra upprepade metastudier för att kunna säkerställa ett samband. Behöver göra mer än en metastudie kan man känna sig rätt övertygad om att den effekt man letar efter inte är särskilt stor.
    Argumentet faller dock på samma avgörande punkt som föregående: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex.
  • Det är bra för hygienen att vara omskuren.
    Jovisst, man slipper dra tillbaka förhuden för att tvätta. Att övertala pojkar att dra förhuden fram och tillbaka är ju känt som ett omöjligt uppdrag.
    Nej, det har inte gått att knyta några relevanta hygienvinster till omskärelse.
  • Om man gör omskärelsen under ordnade former på sjukhus är det en riskfri operation.
    Fel.
    Inga operationer på spädbarn är riskfria. Dels är barnen så små att det är svårt rent hantverksmässigt att göra precis vad man ska. Dels är själva bedövningen en risk i sig.
    Det är inte lätt säga precis hur stora riskerna är. Komplikationer tycks uppstå i storleksordningen någon procent av fallen (även om betydligt högre skattningar finns). De flesta komplikationer är mindre allvarliga, men undantag finns. Det händer att resultatet är en trasig penis (David Reimer torde vara ett av de mer kända exemplen). Även dödsfall inträffar. De är inte vanliga, men tycks snitta på några om året i USA.

Detta är de medicinska argument jag sett andragas till spädbarnsomskärelsens fromma. Jag återkommer nedan till fler medicinska aspekter, men vill sammanfatta så här långt.
De enda effekter av en omskärelse som skulle kunna vara medicinskt motiverade kommer först när mannen börjar ha sex, och är sålunda helt utan bäring på omskärelse av småbarn.
Samtidigt finns risker med ingreppet, och det händer att barn dör i sviterna av det, eller förlorar sin penis, även då det görs av läkare. Det är ovanligt men det händer, med viss regelbundenhet.
Gör vi då inte andra medicinska ingrepp på barn som de ibland dör eller tar skada av? Jo, men då är de medicinskt motiverade, och man kan göra en avvägning av medicinska fördelar och risker. När det, som i detta fall, faktiskt inte finns några medicinska fördelar är även en ytterst liten risk alldeles för stor. Och när det handlar om flera dödsfall per år borde slutsatsen vara självklar.

Med det etablerat är det nu dags att fortsätta gå igenom argument, vissa med medicinsk anknytning, andra inte.

  • Det är bara oomskurna som klagar.
    Fel. Både på individ- och gruppnivå, fel.
    Jag som oomskuren har förstås ingen personlig erfarenhet av att vara omskuren. Den som omskurits som småbarn har likaledes ingen personlig erfarenhet av att vara oomskuren. Lyckligtvis(?) låter även vuxna män omskära sig, och på sådana individer där man har erfarenhet av båda tillstånden har det gjorts intervjustudier. Och, tja, det verkar vara legio att ångra sig. Det betyder inte att alla ångrar sig, men en väsentlig andel verkar göra det. Framträdande anledningar är sämre sexuell känslighet och ett allmänt tråkigare sexliv, och dålig komfort vid bärande av normala kläder. Detta givetvis även efter att såret läkt. Även om detta inte är något som alla intervjuade upplever borde det ändå stämma till eftertanke gällande att utsätta spädbarn för ingreppet.
    Inom judendomen finns ett antal organisationer som arbetar mot omskärelse av barn, och långtifrån alla barn i judiska familjer i Sverige omskärs. Inte heller i judiskt ortodoxa kretsar i Israel är omskärelsen allomfattande, och det har utvecklats alternativa ritualer som förbigår själva omskärelsen. Hur det ser ut i muslimska kulturkretsar har jag sämre koll på, och debatten i exempelvis USA har jag inte fördjupat mig i, men det här är uppenbart inte en fråga bara för sekulära svenskar.
  • Man klarar sig bra utan förhud också.
    Visst överlever man även utan förhud, ingen påstår något annat, även om det uppenbarligen finns nackdelar som upplevs i varierande grad. Å andra sidan – man klarar sig väldigt bra utan sin lilltå också. Det är ett dåligt argument för att ta bort lilltån på småbarn.
  • Säger inte WHO att omskärelse är bra?
    Nja. WHO tycker att omskärelse kan vara en bra idé under förhållanden då risken för HIV-spridning är hög (prevalens > 15%), men varnar för risken att folk förlitar sig på omskärelse som smittskydd, och understryker att det bör göras ”under conditions of informed consent”, vilket givetvis utesluter omskärelse av spädbarn.
  • Det är upp till föräldrarna att fatta medicinska beslut för sina barn.
    Fast nu är ju inte spädbarnsomskärelse ett medicinskt motiverat beslut, vilket etablerats ovan, utan något annat.
  • Barn tvingas till många saker de inte vill, som att vaccineras eller gå i skolan.
    Ja, och dessa saker kan uppfattas som övergrepp av barnet. Den viktiga distinktionen är att det finns goda sakliga skäl för barn att vaccineras och gå i skolan. Sådant saknas för omskärelse.
  • Det är upp till föräldrarna hur barnet ska uppfostras.
    Ja – inom vissa gränser. Man får till exempel inte slå barn, eller tatuera dem (tror jag). Varför det då skulle vara okej att skära bort delar av dem förefaller oklart. Barn är inte ägodelar som vilka som helst, att förfoga över helt efter gottfinnande. Faktum är att småbarnsomskärelse rimligen bryter mot barnkonventionen.
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle kränka religionsfriheten.
    Vems religionsfrihet då? Religionsfrihet handlar om att få utöva sin egen tro, så länge det inte kränker någon annans rättigheter. Att under frånvaro av samtycke avlägsna kroppsdelar från andra människor är givetvis inte något som har med religionsfrihet att göra. Man får ju inte definiera sin egen religiositet genom att skära i andra människor.
    Jag passar också på att rakt av citera Johan ovan, då skrivet i en judisk kontext:
    ”Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn?
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle beröva barnen sin religiösa identitet.
    Återigen: Bosh. Småbarn, och i synnerhet inte spädbarn, är inte förmögna att fatta ett informerat beslut rörande sin livsåskådning. Det finns inga religiösa barn, bara barn till religiösa föräldrar. Om barnet när det vuxit upp beslutar att låta omskära sig är det en sak, men inte samma sak som att tvångsomskära det som liten parvel.
    Det är förstås fullt möjligt för föräldrar och omgivning att tuta i barnet att det inte är en fullvärdig människa eftersom det fortfarande har förhud. Det torde dock vara uppenbart att problemet i ett sådant fall inte är förhuden per se.
    Och det här med att avlägsna barnets förhud för att markera föräldrarnas kulturella preferenser… är det någon som tycker att det vore okej av kristna föräldrar att tatuera in ett litet kors på barnets penis? Någon? …någon?
  • Om man inte tillåter omskärelse kommer det göras ändå, fast på köksborden.
    Vad är det man säger här egentligen? Att de som mest idkar omskärelse – i ett svenskt sammanhang vanligen judar och muslimer, har jag fått för mig – är oförmögna att respektera lagar? Man vet ju hur de är, de där? Det låter lite… unket.
    Sedvänjor förändras. Jehovas vittnen i Sverige insisterar inte längre på att deras barn inte får ta emot blodtransfusioner. Det finns ingen anledning att tro att just judar och muslimer skulle vara oemottagliga för andra idéer än de redan kulturellt etablerade.
  • Att vara emot omskärelse är ett uttryck för islamofobi/antisemitism/rasism
    Det här är ett av de fulaste argumenten av alla; det borde ha en egen Godwin-kategori. Enda anledningen till att jag tar upp det är för att det dyker upp så jämrans ofta. Givetvis går det att vara rasse och vara emot omskärelse, men vid det här laget borde det stå klart att det finns goda och tillräckliga skäl till att vara emot omskärelse utan någon rasistisk läggning. Det här är inte så mycket ett argument som en förolämpning; ett reflexmässigt svar att ta till när man inga övriga argument har.

Det börjar bli dags att knyta ihop nu. Jag tror inte att jag ovan missat några vanligt förekommande argument. Omskärelse av småpojkar fyller inte något vettigt medicinskt syfte och det är inte riskfritt. Det kränker barnets rätt till självbestämmande – ja det är en kränkning helt enkelt, till på köpet en irreversibel kränkning med reell inverkan på barnets fortsatta liv. Väldigt lite eller inget i argumentationen för omskärelse handlar om barnets bästa, det verkar mer handla om föräldrars rätt att göra ägodelar av sina barn.
Om en vuxen människa vill låta omskära sig av vilket skäl det vara månde så är det, i princip, dennes ensak. Men blanda inte in spädbarn i det.

Annonser

En anmärkning om skattemoral

torsdag 5 juli, 2012

I flera tidigare inlägg har jag argumenterat i skattefrågor från ett nationalekonomiskt perspektiv, eller hur man bör lägga upp sitt skattesystem för att optimera utfallet ur statsfinansiell synvinkel. Jag tycker inte det är fel att argumentera så. Vad mer är, det är en viktig aspekt. Men det är inte den enda.

Hur man konstruerar sitt skattesystem speglar också hur man ser på individen och staten. I förra inlägget om förmögenhetsskatt exemplifierades det med den tyvärr existerande hållningen att individuell rikedom bör motarbetas. Det dyker också upp när RUT diskuteras, vilket ibland utmålas som att man ger pengar till bättre bemedlade. Och så kan man ju se det – om man har som utgångspunkt att alla pengar och därmed alla resurser i grunden och rätteligen tillhör staten, och att individen kan få behålla en del på nåder. Med en sådan utgångspunkt kan det bli relevant att ställa en del följdfrågor om huruvida man anser att meritokrati, i betydelsen att arbete och talang ska belönas, alls är önskvärt.

För den som följt denna blogg ett tag bör det inte komma som en överraskning att jag är mer benägen att inta motsatt ståndpunkt: de pengar en individ tjänat, eller med andra ord, de resurser en individ skapat, måste i grunden tillhöra den individen. Staten är till för individen, inte tvärtom.

Det betyder inte att jag ställer upp på slagord som att skatt är stöld. Beskattning är en nödvändig del av en fungerande stat, och en fungerande stat vill jag ha. I slutändan blir det alltid en avvägning mellan olika intressen, där staten – i förlängningen en representant för landets individer – är en högst legitim intressent. Jag tror att jag är ganska pragmatisk när det kommer till kritan, och när jag dessutom har en svaghet för teknokratiska nyttomaximeringsresonemang kan det lätt bli så att argumentationen koncentreras till sådana framställningar jag nyligen ägnat förmögenhets- och värnskatt. Men just därför är det viktigt att då och då påminna sig om grundhållningen: individen i första hand.

Den fattiga förmögenhetsskatten

tisdag 3 juli, 2012

Så kommer då det säkerligen hett efterlängtade inlägget om förmögenhetsskatt! Passande nog åtminstone påbörjat under resa till Luxemburg.
Men för att sänka eventuella förväntningar – jag har egentligen inget nytt att säga om förmögenhetsskatten, jag tänkte bara åter motivera varför jag tycker det verkar vara en dålig skatt att ha, detta föranlett av att det grumsas här och var om att den borde återinföras.

Perspektivet jag anlägger är i första hand praktiskt. Vad som händer när man beskattar förmögenheter är att ägarna till förmögenheterna i många fall söker skydda dem från beskattning, av ungefär samma skäl som trängselskatt för bilar i Stockholm får folk att köra mindre bil genom tullarna. Det finns säkert många exotiska sätt att komma undan en förmögenhetsskatt, men ett av de enklare är att flytta pengarna till ett land som beskattar förmögenheter lägre eller inte alls. Om den enda effekten för Sverige av det vore att mindre förmögenhetsskatt kan håvas in vore väl inte det hela världen – får man till exempel bara in en tredjedel av vad man skulle fått om ingen flyttat sina pengar är det ändå mer än om man inte haft någon skatt alls.
Vad man glömmer då är vad pengarna skulle gjort om de varit kvar i Sverige. Vanligen ligger pengar inte i en madrass (även om det stundom kan se ut som en relativt bra investering), utan de finns tillgängliga för investeringar i företag som behöver kapital. Det kan vara i form av aktieköp på börsen, som riskkapital, som fondandelar eller för den delen som pengar på bankkonton – som banken sedan kan låna till företag. Tillgång till kapital och kapitalmarknader är ett viktigt fundament i en modern och fungerande ekonomi, och en kapitalflykt kan även om den inte direkt hotar ekonomins existens ändå försämra dess funktion.
Effekten är inte bara att ett företags vinst blir lite lägre, utan i förlängningen att arbetstillfällen som annars skulle skapats brinner inne.

I klartext får man alltså välja. Antingen klämmer man åt de rika, vilket i vissa sammanhang anses prioriterat. Eller så får man lite lägre arbetslöshet. Men inte båda, man måste välja.
Valet mellan att försämra för alla med en förmögenhetsskatt, eller att inte göra det, kan tyckas enkelt. Ja jag tycker ju att det är det. Icke desto mindre finns det här betydande mängder med folk som slits i stycken mellan två hötappar. Så kan det gå, när det anses gott i sig att försämra för väl bemedlade. Då kan det bli viktigare än att minska arbetslösheten.

Är det så här på riktigt också, eller är det bara en tankefigur? Som alltid när det gäller effekter av skattelagstiftning är det svårt att bevisa något med samma säkerhet som Pythagoras sats. Emellertid tycks förmögenhetsskatten, precis som värnskatten som jag skrev om nyligen, vara ett område där expertisen är ovanligt överens. Ja, en förmögenhetsskatt är en förlustaffär för samhället. Accepterar man det finns bara en anledning till att ändå förespråka ett återinförande, och det är föreställningen att det finns ett stort egenvärde i att bestraffa rikedom.
Det är ett fattigt resonemang.

Just say no, kids.