Archive for januari, 2010

Up and at’om

torsdag 28 januari, 2010

Som eventuella regelbundna läsare torde ha märkt så har jag de senaste månaderna ägnat en hel del energi åt Aftonbladets organfulande. I dag publiceras ett gästinlägg av mig hos SKMA.
(SKMA står för ”Svenska kommittén mot antisemitism”, och det är okej att inte känna till dem.)

Jag har tagit en del gods från det jag skrivit här tidigare. Tyvärr är det i stort sett omöjligt att få in alla aspekter och detaljer som jag skulle vilja; texten är lång nog ändå. För lång egentligen. Så går det.

Annonser

Jag, brännvinsadvokat

torsdag 21 januari, 2010

För ett par dagar sedan skrev Sören Wibe på SvD Brännpunkt: ”Etanol större miljöbov än bensin”. Jag har intresserat mig för ämnet förut, och fortsätter att göra så, även om jag inte har läst rapporten som Wibes text grundar sig på. I vanlig ordning hävdar jag att saken inte verkar vara riktigt så enkel som Wibes rubrik ger sken av.

De rena miljöaspekterna är en sak, och det är också främst dem som Wibe skriver om. De går dels ut på att exempelvis etanol från amerikansk majs inte är någon bra idé, men det visste vi redan. Huvuddelen av den etanol som används i Sverige i dag kommer dock från brasilianska sockerrör, och där ser koldioxidkalkylen betydligt bättre ut.
En annan miljöaspekt är att användning av jordbruksmark för etanolframställning leder till att ny jordbruksmark tas i anspråk på annat håll, vilket i sin tur leder till ökade koldioxidutsläpp. Det argumentet har sina poänger, men frågan är om det gäller annat än på kort sikt. På lite längre sikt, då avkastningen från jordbruket ändå måste öka markant, kan man fråga sig om vi inte ändå kommer att använda det mesta av den mark som lämpar sig för jordbruk. Den mark som lämpar sig för sockerrör är heller inte alltid så lämplig för andra grödor, har jag bestämt för mig.

Det sagt så är det ingen som har påstått att etanol är den ultimata frälsningen, utan mer ett steg på vägen. Man ska dock inte vara låst vid att tro att all framställning kommer att se ut som den gör i dag. Det har jobbats en hel del på lovande metoder för att framställa etanol mer energieffektivt och av andra saker än odlade grödor, och om de går att kommersialisera så påverkar det förstås kalkylen.

Det finns också andra avvägningar än en ren koldioxidkalkyl. En är att det finns ett värde i att signalera för privata och statliga beslutsfattare att folk är beredda att ta till sig nya bränslen och inte vägrar allt utom bensin och diesel. På så sätt är det en opinionshandling att tanka etanol. Det är också, på ett annat sätt, en politisk handling helt utan miljöaspekt. Som jag har skrivit tidigare så stödjer jag hellre brasilianska sockerbönder än oljediktaturerna i Iran och Saudiarabien, för vilka oljan förmodligen underlättar att hålla folket i förtryck – även om det förvisso finns gott om exempel på att det går utmärkt att förtrycka en befolkning också utan olja. Denna aspekt är inte trivial att vikta mot miljöaspekten.

Det är alltså en komplex fråga. Jag kan möjligen misstänkas för att vara part i målet, eftersom jag har en etanolbil som jag också tankar med etanol. Den går dock att köra minst lika bra på bensin, och den orolige läsaren kan lugna sig med att den dag jag blir övertygad om att det på det hela taget är bättre att tanka bensin så kommer jag att göra det.

Uppdatering:
Gröna bilister skriver i dag ett svar:
”Etanol är mycket bättre för miljön än bensin”
Det är inte riktigt så slagkraftigt som man som etanoltankare hade kunnat önska, men det instämmer i grova drag med mitt resonemang ovan, och det förtjänar att nämnas eftersom det är ett direkt svar i en tyngre kanal än den här. Ungefär så.

Never ending story

söndag 17 januari, 2010

I SvD skriver Jesús Alcalá en lång sammanfattning av omständigheterna kring Boströms organartikel i Aftonbladet. Jag har skrivit om den otaliga gånger här på bloggen, senast här och här (den senare med länkar till de viktigare övriga inläggen). Bland annat klagade jag lite på att Boströms turné efter artikeln under vilken han mottog antisemitiska priser knappt uppmärksammats i svensk press. Nå, nu tar Alcalá upp det i alla fall. Bättre sent än aldrig.

Han skriver också

”Jag har ingen anledning att tro att Boström är antisemit. Jag är säker på att han drivs av ett starkt engagemang för palestiniernas rätt. Det är en god sak han vill. Detsamma gäller helt visst Åsa Linderborg.

Ändå. Målet ursäktar inte medlen. Aningslösheten är farlig.

Boström kan Mellanösternkonflikten – är det då för mycket begärt att han undviker varje anknytning till myten om judarnas blodsoffer? Är det inte då aningslöst att underblåsa rykten som sen välregisserat utnyttjade spär på oförsonligt hat?”

Jag skulle inte uttrycka mig så tvärsäkert om Boströms och Linderborgs av- och åsikter. Men, som jag skrivit tidigare, det är omöjligt att veta vad som rör sig i deras sinnen. Inte bara därför ska vi inte döma folk för deras (förmodade) tankar. Det var sådant Stalin höll på med. Avsikter spelar naturligtvis roll, men handlingar väger tyngre.
Dock har både Boström och Linderborg, synbarligen utan påtaglig ånger i efterhand, handlat på ett sätt som svårligen kan särskiljas från alldeles äkta känd antisemitism. Om det också har varit vad de har känt är i sammanhanget av underordnad betydelse.

A shortcut from mushrooms to jail?

lördag 16 januari, 2010

I DN står att läsa om en yngling som ertappats med förbjuden litteratur att plocka narkotisk svamp och koka te på den, varför han nu åtalas.

Det var ett tag sedan nu jag kom ut som drogliberal, då motiverad inte främst av politisk övertygelse utan mer av att den polisiära vinkeln fungerar så dåligt. I just den här sortens fall kan jag dock tänka mig att vara lite mer ideologiskt orienterad. Det talas ibland om victimless crimes, och det här torde kunna karakteriseras som ett sådant. Om man går i skogen, hittar några svampar och sedan gör te på dem åt sig själv – ska det alltså vara straffbart?

Den intervjuade experten säger att ”det är alldeles för stora risker i förhållande till vad man kan tänkas få ut av det”. Låt gå för det. Men det är steget därifrån och till att det ska vara olagligt att göra dåliga val som jag inte ställer upp på. Det är inte som om vi har för mycket polisresurser till vardagsbrott i Sverige, de flesta utreds aldrig. Och då väljer man att lägga energi på det här? Jag är inte säker på att det är den svampberusade som gör den sämsta prioriteringen i den här historien.

(Nördbonuspoäng till den som reagerade på den vaga referensen till Sagan om Ringen i rubriken.)

”Nivåer i a-kassan” blir ”nivån i a-kassan”

fredag 15 januari, 2010

Jag flaggade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva något om nivån på a-kassan. Det är också ett ämne som diskuterats livligt i politiken, om än inte så mycket på sistone.

När man pratar om a-kassenivåer så är det oftast procent som slängs fram och tillbaka. Till exempel sänkte nuvarande regeringen ersättningen från dag 201 till 70%, från de 80% som gäller från dag 1-200, vilket vissa tyckte var okej och andra sataniskt. Men procent av vad? Av inkomsten man hade före arbetslöshet, kan man tro. Men det finns ett tak. Inte mer än 80% av 18700 kr betalas ut, så om ens a-kassegrundade lön var högre så får man ändå inte mer. 18700 kr/mån är en låg lön. Enligt SCB finns bara tre yrken i Sverige med lägre genomsnittlig månadslön. Om ens lön var högre än 23015 kr så spelar sänkningen ingen roll, man får samma ersättning genom hela perioden. 23000 kr är en bra bit under rikets genomsnittslön.

Det blir alltså mindre och mindre relevant att tala om såväl procent som nivåer – vi går mot att ha en nivå i a-kassan, en fast summa som alla får. Så är det inte än, men de allra flesta som blir arbetslösa i dag slår på ett eller annat sätt i taket.
Men är det dåligt då? Jag tycker inte det. Jag förstår egentligen inte varför vi ska ha en inkomstbortfallsprincip. Vad vi är på väg mot nu är ett system med en grundtrygghet, lika för alla. Är man van vid höga inkomster och vill vara säker på att ha det även under arbetslöshet så får man ordna det på annat sätt. Flera fackförbund har inkomstförsäkringar för sina medlemmar. För mig personligen är det ett av de starkare argumenten för att vara med i facket (vilket jag är). Det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.

Det bygger dock på att det uppstår en ordentlig marknad för inkomstförsäkringar. Det verkar vara på gång, men det verkar också vara lite trögstartat. Det kan vara så att jag inte riktigt begriper försäkringsmarknaden. Varför, till exempel, översvämmas jag inte av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar? Den som vet får gärna tala om det för mig.

Om heder

torsdag 14 januari, 2010

I helgen hade jag nöjet att i utmärkt sällskap titta igenom hela BBC-versionen av Pride and Prejudice. Det är grejer det. Nu ska jag dock uppehålla mig vid en de mindre lyckade aspekterna i det samhälle som skildras – hederskulturen. Varning för vissa spoilers, förstås.

För jodå, den finns där. En dotter skämmer ut sig fullständigt genom att rymma med en man. Genom att omedelbart gifta sig med honom kan möjligen några skärvor av hennes heder räddas, men skulle hon komma tillbaka ogift, ja då är hon bortom räddning. Alla tänkbara resurser måste sättas in för att få henne gift omedelbart.
Vad är det, annat än den hederskultur* som florerar exempelvis i Mellanöstern, och som annars rätteligen fördöms?
Vidare slår förlusten av dotterns heder tillbaka på hela familjen, till den grad att ingen av hennes systrar kan räkna med att få gifta sig. En dotters felsteg stänker ned hennes släktingar.
Åter, vad är det annat än samma gamla avskyvärda hederskultur?
Givetvis finns skillnader. En viktig sådan är att i Austens fall är det inte fråga om att dotterns släktingar för att rentvå sig gaddar sig samman och dödar henne. Så att säga att det är samma hederskultur är inte riktigt rättvist. Men många av grundprinciperna är slående lika.

Det finns förstås många andra aspekter av det samhälle som skildras som inte heller är så trevliga. Ändå är det njutbart som en bra historia. Man ska inte behöva analysera sönder allt man ser och läser. Med ett så välgjort verk så är det lätt att bara köpa förutsättningarna och ge sig hän åt hur äktenskapsproblemet ska få sin lösning. Ändå kan det, någon dag senare, vara värt att skänka en tanke åt vilka värderingar som togs för givna.

Man behöver dock inte gå till 1800-talets England för att hitta liknande gods. Ta låten ”Allt som är ditt” (Youtube/Spotify) med Säkert!. Den handlar om en flicka som blir våldtagen. ”Sedan var det borta, allt som var ditt”. Låttexten menar att förövarna bör skjutas.
Det är lätt att på ett emotionellt sätt sympatisera med texten. Det torde vara överflödigt att säga att våldtäkt är ett avskyvärt brott. Men om vi släpper det emotionella, vad är det texten säger? Till att börja med kan den tolkas – förvisso är det inte den enda tolkningsmöjligheten – som att hela offrets existens blir meningslös i och med våldtäkten. Emedan man inte ska förringa traumat så verkar det dumt att beskriva våldtäkten som att ta ifrån henne allt som var hennes. Är hon inte mer än ett orört kön?
För det andra så förespråkas i någon mening dödsstraff för förövarna. Utan att veta vad Annika Norlin anser i frågan så brukar det normalt i Sverige inte förespråkas ens för mord. Om man vill ha det för våldtäkt, anser man då är våldtäkt är värre än mord? Alltså att det är värre att bli våldtagen än att bli mördad? Bättre att flickan dör än får leva med skammen att ha blivit våldtagen?
Jag tror inte att det är det Annika Norlin egentligen menar. Snarare är det rimligt att se texten som ett emotionellt utrop. Men ändå. Jag har i helt andra sammanhang hört liknande saker uttryckas – ”våldtäkt är värre än mord”. Även om man med det egentligen bara menar att våldtäkt är något hemskt, så är vad man faktiskt säger något som ligger snubblande nära den mordiska hederskulturen; en kvinnas orörda kön är hennes allt.

Inget av det här har någon större inverkan på svenskt samhällsliv. Det torde vara ett försvinnande litet antal människor som efter att ha läst Pride and Prejudice eller lyssnar på Säkert! anammar dessa mörkervärderingar. Jag är knappast heller först med observationen. Ändå tycker jag att den är intressant.

*Det finns mycket man kan mena med ”hederskultur”, men jag tror att en läsare som inte vill missförstå inte heller kommer att göra det.

Fortsatt självförhärligande

torsdag 14 januari, 2010

Vetenskap och Folkbildning har publicerat Folkvett nr 3 2009 på hemsidan. Ett nummer kommer på nätet när nästa nummer kommit till prenumeranterna.

I det finns en text som jag skrev:
Förmenta folkbildare – oklarheter i kunskapens korridorer
(ska det vara, det har blivit ett obetydligt fel i nätversionens rubrik)
Festligt nog genererade den lite uppmärksamhet och uppståndelse från ett par av de granskade studieförbunden. Kul att någon läser.

Jobbskatteavdraget, en tredje salva

lördag 9 januari, 2010

Okej, så jag har nyss uppmärksammat att jobbskatteavdraget ger en betydande inkomstförstärkning i alla lönelägen, och relativt större ju mindre man tjänar. Det är, som jag skrev, fakta. Men är det bra använda pengar också? Det är till stor del en normativ fråga. Man kan förstås erkänna fakta men tycka att resurserna hade kunnat användas bättre på annat håll.

Idén bakom jobbskatteavdraget är, som alla borde känna till, att det ska löna sig bättre att arbeta jämfört med att inte arbeta. Det innebär med nödvändighet att den som av en eller annan anledning inte arbetar kommer att få mindre pengar än en som arbetar, jämfört med tiden före jobbskatteavdraget och allt annat lika. Det sker på två sätt, varav det mest betydande torde vara själva skattesänkningen, men också genom att a-kassan sänks något. (Just nivåerna i a-kassan har jag länge tänkt att jag ska skriva ett eget inlägg om, men det får komma senare.) Det kan tyckas orättfärdigt, om man antar att alla alltid jobbar så mycket de bara kan, men det är rätt uppenbart att det inte är så. Den ekonomiska forskning som finns visar tydligt på (jag erkänner dock att jag inte har läst den själv) att det finns ett starkt samband mellan marginaleffekter och sysselsättning. Konkret uttryckt: Om det inte lönar sig för människor att börja jobba så gör de ofta inte det. Vad betyder då ”ofta”? Det vet jag inte. Men på ett anekdotiskt plan så är det för mig tydligt att effekten finns. Jag känner själv personer som föredrar att hanka sig fram på bidrag om de inte tjänar något väsentligt på att jobba. Man kan också misstänka att det faktum att så många varit utanför arbetsmarknaden i just de inkomstlägen där det lönat sig som minst att börja jobba har med det att göra, om än inte uteslutande – vissa sådana jobb kan antas vara mer sjukskrivningsframkallande än andra med högre löner, för att arbetsuppgifterna är repetitiva och den anställde har litet inflytande över sitt arbete.
Vidare är det bara att lyssna på hur folk dribblar med sina föräldrapenningar för att övertyga sig om att ekonomiska spelregler spelar stor roll för hur folk lägger upp sina liv.

Det räknas med att jobbskatteavdraget har fått några tiotusen i arbete. Jag minns inte siffrorna precis, och det är förstås omöjligt att ge ett svar som man vet är rätt. Men, som sagt, man kan tycka att pengarna skulle ha varit bättre att använda på annat håll. Innan jag börjar räkna upp alternativ så ska man dock påminna sig om att en del av pengarna är självgenererande. Statsbudgeten får naturligtvis en förstärkning av att flera kommer i arbete, och det är pengar som inte skulle finnas annars. En del pengar kommer också från sänkte ersättningsnivåer, så man kan inte låta bli jobbskattereformen och använda alla pengar till annat.

Men, nå. Om man skulle ha lagt pengarna på något annat, vad borde man då ha valt? Mer pengar till vård-skola-omsorg kanske? Det är ett populärt mantra.
Jag är dock inte övertygad. Visst finns det problem i till exempel svensk vård, men det är osannolikt att det är för lite pengar som är det stora problemet. Sverige lägger mer pengar än många andra jämförbara länder på sjukvård, utan att för den skulle få bättre resultat – det är framför allt tillgängligheten som brister. SKL visade också för inte så länge sedan att denna sektor under en lång rad år fått mer och mer resurser relativt befolkningsunderlaget. Man har aldrig haft så mycket pengar som nu. Det förefaller troligt att problemet snarare är en monolitisk och urusel arbetsgivare.

När man pratar om ökade utgifter så brukar ovanstående mantra komma tidigt i diskussionen. Ett annat område som skulle kunna vara aktuellt är försvaret. Det är uppenbart att det är ett eftersatt område, och det är inte något som jag tycker är bra. Vad vi ska med ett försvar till har jag möjligen berört tidigare, och jag förbigår det i den här posten. Det är hur som helst svårt att tänka sig ett politiskt mandat för att satsa alla jobbskattepengar på försvaret, men det är inte otänkbart att en del av dem hade varit betjänta av att hamna där. Å andra sidan är det fullt möjligt att försvarets främsta problem inte är för lite pengar, utan obefintlig transparens och usel organisation. Jag har fått höra att ännu i dag, nådens år 2010, så vet försvaret självt inte hur mycket pengar som går vart. Vad man däremot vet är att pengar hamnar fel. Att ge mer pengar åt försvaret kan vara att kasta bra pengar efter dåliga. Sverige ska ha ett försvar, men ibland får jag för mig att det – liksom med sjukvården – vore bäst att bara bränna rasket och börja om på ny blyfri kula.

Sänka andra skatter då?
Jobbskatteavdraget sänker visserligen skatten proportionellt mer för låg- än för höginkomsttagare, men det medför också ökad progressivitet i skatteskalan. Det kan man gilla vänsterifrån, men helt lyckat är det inte. Ökad progressivitet medför minskad motivation att öka sin inkomst, vilket är olyckligt både på ett privat- och nationalekonomiskt plan. Jag, som törs avslöja att jag ligger över brytpunkten för statsskatt, har själv märkt att jag ibland har avstått från extrajobb för att marginalinkomsten blir så pass liten. Värnskatten, de sista 5% i skatt på höga inkomster, var en krisåtgärd i förra krisen som snabbt skulle bort igen, men så har det förstås inte blivit. Regeringen har hänvisat till att det är viktigare med jobbskatteavdraget. På ett sätt håller jag med dem. Värnskatten, och i förlängningen möjligen hela statsskatten, är skadlig, men än mer skadlig har de höga trösklarna längre ned i inkomstskalan antagligen varit. Ändå kan man notera att ett borttagande av värnskatten även i en statisk kalkyl inte skulle vara speciellt dyr, och även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten skulle kosta väsentligt mindre än jobbskatteavdraget.
Sug på den ett tag! Utan statlig skatt skulle vi ha något som mycket påminde om platt skatt, dvs att man betalar samma procentandel av sin inkomst oberoende av storleken på inkomst – den som tjänar dubbelt så mycket skulle fortfarande betala dubbelt så mycket skatt.
Fördelarna skulle vara flera:

  • Ökad överskådlighet i skattelagstiftningen. Det var en av hörnstenarna i 1991 års skatteuppgörelse, och jobbskatteavdraget går rakt på tvärs mot det.
  • Borttagna marginaltrösklar mot att gå upp i inkomst. Tröskeln blir inte högre med ökad inkomst.
  • PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
  • En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Och det här är inte ens orealistiskt, i alla fall inte fiskalt. Kostnaden, i en statisk kalkyl, skulle vara ungefär hälften mot jobbskatteavdraget, om jag minns rätt. Skulle det ha varit så fel att avsätta en del av jobbskatteavdraget för avskaffad statsskatt? Eller åtminstone sänkt, till en början?
Däremot är det antagligen politiskt svårare. Men man får väl börja propagera, det är så man till slut vinner en opinion.

Det finns förstås andra skatter än inkomstskatter. Jobbskatteavdraget ökar efterfrågan på arbete, men det ska till ett utbud av arbete också, och avdraget minskar inte kostnaderna för arbetsgivare. En sänkt arbetsgivaravgift hade inte suttit fel på den fronten.

Den här posten är redan alldeles för lång som den är, och det går inte att täcka in allt som skulle kunna sägas. Ska jag sammanfatta vad jag tycker så blir det att jobbskatteavdraget inte är utan sina problem; det sänker trösklar men ger en brantare sluttning, och det är krångligt. Det tilltalar min teknokratiska klurande sifferpillarsida, men enkelt och överskådligt är det inte. Å andra sidan ger det väldigt många människor kraftigt ökad disponibel inomst, vilket är gott i sig, och det koncentrerar sig på låginkomsttagare, vilket är svårt att vara direkt fientlig till. Det åtgärdar viktiga problem. Såtillvida är det en mycket bra reform.
Samtidigt finns det andra åtgärder som också är angelägna. Min känsla är att det kan räcka med jobbskatteavdrag nu. Lägg pengarna på andra reformer ett tag framöver.

Tillägg:
Jag ser att SvDs ledarredaktion är inne på ett liknande spår. Inte så konstigt, det var ju deras inlägg i frågan härom dagen som fick mig att snickra ihop föregående inlägg.

Överdrivet många skattegrafer

fredag 8 januari, 2010

Det finns så många grafer man kan göra på så få siffror!
Jag var inte helt mätt efter gårdagens skatteillustration, så jag har ägnat en ledig eftermiddag åt att göra nya grafer – inte helt smärtfritt eftersom jag inte hade något program för ändamålet som jag trivs riktigt bra med, det blev en kombination av Scilab och Inkscape.
Det här blir alltså en orgie i grafer över vad som har hänt med inkomstskatterna sedan 2006. I ”inkomstskatt” räknar jag här inte in arbetsgivaravgiften, även om det är en direkt löneskatt. Jag har fått data på samma sätt som i förra posten: jobbskatteavdrag.se, med landets genomsnittliga skattenivå.

Jag börjar med samma graf som sist, som visar med hur många procent ens inkomstskatt har sänkts.

Sänkt inkomstskatt i procent

Den här gången har jag inte samma avrundningsfel som förra gången. Däremot är samplingen inte hur tät som helst, därav knaggligheten. Närmare analys i förra inlägget.

När man ändå håller på med procent kan man fråga sig: Hur mycket skatt betalar man nu på en given lön? Jag har gjort grafer för det också, avseende 2006 och 2010. Här talar vi alltså om total skatt på hela lönen, inte marginalskatter som alltid är högre.

Procent skatt på hela lönen

Grafen visar inget som egentligen inte var känt, men den är ett tydligt åskådliggörande av att alla, inte minst de med lägre inkomster, fått betydande sänkningar. För folk med högre inkomster beror det i icke ringa grad på uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt – i enlighet med skatteuppgörelsen från 1991, som sagt var. En som tjänar 18000 kr/mån har alltså gått från 29% i skatt till 21%. Det är stor skillnad.
Vad det lilla hacket i början av 2006-kurvan beror på vet jag inte. Jag tycks inte ha gjort fel i inmatningen i alla fall.

I pengar då? Vi kan också titta på hur mycket man betalar in i inkomstskatt, i kronor rakt av, för en viss månadslön 2006 och 2010.

Inkomstskatt i kronor

Det är kanske den minst intressanta av de här graferna, ganska mycket ett ”jaså”. Lutningen på kurvan blir marginalskatten, och den är oförändrad för högre inkomster. Att högre inkomster fått störst sänkning i kronor räknat visste vi redan, och det är så gott som tvunget för att undvika att bara flytta marginaltrösklarna framför sig. Skillnaden blir riktigt märkbar först när man passerar den gamla gränsen för statsskatt.

Då tycker jag att nästa graf är betydligt mer intressant. Det är också den sista i den här vändan, så håll ut!
Här har jag normerat inkomstskatten efter genomsnittlig månadslön i landet. 2006 var den 25 kkr, och 2008 (de nyaste siffror vi har) var den 27 kkr. Jag har tagit mig friheten att lägga på en tusenlapp på det senare värdet, för att approximera utvecklingen sedan 2008. Det gör väldigt liten skillnad i grafen (jag har testat båda).
Vad vi ser är alltså hur mycket inkomstskatt man 2006 och 2010 betalar, relativt den som tjänar genomsnittlönen för respektive år. Funky!

Inkomstskatt relativt skatt på genomsnittlön

För att förklara lite närmare: 1 på x-axeln är den normerade snittlönen för respektive år. 1 på y-axeln är den normerade inkomstskatten för snittlönen respektive år.
Om det nu blev klarare av det.
Vad vi ser är till exempel:

  • En som i dag tjänar dubbla snittlönen betalar över tre gånger så mycket skatt som snittlöntagaren.
  • En som i dag tjänar halva snittlönen betalar ungefär 40% av snittlöntagarens skatt.
  • Jämfört med 2006 och snittlönen för respektive år så betalar en låginkomsttagare i dag lägre skatt, och en höginkomsttagare betalar högre skatt. Relativt sett så beskattar den borgerliga regeringen alltså höginkomsttagare hårdare och låginkomsttagare lättare än den förra regeringen.

Speciellt den sista punkten är poängen med den här grafen. Den som gapar om jobbskatteavdraget som skattesänkningar för de rika har en del definierande att göra.

Det får räcka så just nu. Jag har en till skattesalva på gång, men den får komma senare.

Like This!

Diagram över sänkt inkomstskatt – folkbildning igen

torsdag 7 januari, 2010

Det skrivs här och var om att jobbskatteavdraget borde upplysas om mer. Det gör jag gärna, dels eftersom det är den sorts sifferpillande som jag gillar (vilket antyder att jobbskatteavdraget ur ett enkelhetsperspektiv inte är det bästa), dels eftersom jag utan det knappast hade ansett mig ha råd att flytta till den lägenhet där jag bor nu.

Jag har använt mig av den gamla vanliga sajten, den som regeringen borde ha gjort själva men inte orkade: jobbskatteavdrag.se.
Där har jag gått från mycket låga månatliga inkomster, 5000 kr/mån, till höga, upp till 60000 kr/mån, och noterat hur mycket lägre inkomstskatt rent procentuellt som man fått nu jämfört med 2006. Jag har tagit genomsnittsvärde för hela Sverige. Det här får jag då.

Sänkt inkomstskatt i procent, 2006-2010

Jag har tagit mig friheten att peka ut ungefärliga medellöner (eller var det median?) i Sverige och Stockholm, så som jag minns dem från när jag kollade hos SCB senast enligt SCBs siffror från 2008.

Knaggligheten i kurvan mellan ungefär 15000 och 28000 är avrundningsfel; jag orkade inte räkna ut skattesänkningen med decimaler, utan tog bara sajtens avrundade helprocentsvar.

Så vad ser vi i figuren?

  1. Alla lönelägen som har kontrollerats har fått en betydande skattesänkning.
  2. Över lag är sänkningen kraftigare ju lägre inkomst man har. Räknat i procent alltså; räknat i kronor har den som tjänar 60000 kr/mån fått mer sänkt skatt än den som tjänar 10000 kr/mån. Något annat är också mycket svårt om man inte vill få kontraproduktiva marginaleffekter.
  3. Skattesänkningspuckeln runt 30000 kr/mån beror inte på jobbskatteavdraget i sig, utan på att brytpunkten för statlig inkomstskatt i enlighet med skatteuppgörelsen från 1990 flyttats upp.

Vad betyder det i praktiken då, i rent guld?
En lärare som tjänar 26000 kr/mån har – i snitt – 1783 kr mer per månad att röra sig med.
För en sjuksköterska med 24000 kr/mån så motsvarar skattesänkningen mer än de 10% löneförhöjning som man strejkade för härom året, och inte fick.

Det här är nu inte en fullständig verklighetsbeskrivning. Till exempel har en del (oftast dock en liten del) av inkomstökningen ätits upp av höjda omkostnader för medlemskap i fack och a-kassa.
Man kan förstås också ha preferenssynpunkter på vad man annars kunnat göra med pengarna. Det får jag ta i en annan post.
Men att skatterna för vanliga löntagare har sänkts kraftigt, och att sänkningarna är kraftigare i lägre lönelägen, det är fakta.

Uppdatering:
Jag verkar ha varit ute och cyklat om snittlönerna. Jag har nu uppdaterat grafen ovan med genomsnittliga månadslöner från 2008, det senaste som finns hos SCB.

För mer skattegrafporr, se nästa inlägg.

One down, two to go

onsdag 6 januari, 2010

Här är en bild som har blivit liggande först i min telefon och sedan på min dator i snart två månader. Nå, bättre sent än aldrig får vara temat för hela den här posten.

Ett stort steg för Sverige

Det påstås att det i och med Sveriges avfall från den sanna läran nu endast är Kuba och Nordkorea som har apoteksmonopol. Hur ska det gå för svenskarna nu, när man inte längre åtnjuter samma statliga omtänksamhet som i Kuba och Nordkorea? Hur ska det gå för Sverige, när vem som helst kan gå in i första bästa butik och få tag på huvudvärkstabletter snart sagt när som helst? Nej, sanna mina ord, det här kan ta ände i samma katastroftillstånd som råder i resten av världen. Ja utom Kuba och Nordkorea förstås.
Tur i alla fall att vi har en opposition som med näbbar och klor kämpat emot detta vansinnesdåd. Med lite tur blir det maktskifte i höst, och då ska det väl i alla fall bli slut på sådana här vettlösheter. Bliv vid din läst, undersåte. Inget har ännu överträffat den statliga planeringen.

Shameless self-promotion

onsdag 6 januari, 2010

För någon vecka sedan var jag och såg Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus. Den var bra! Se den. Och nu när min recension av den har kommit upp på Filmtipset så kan denna bloggs läsekrets påminnas om att filmen finns, på det att den inte må drunkna helt i allt Avatar-brus.

Utbildningen och vetenskapen

onsdag 6 januari, 2010

I ett par inlägg nu har jag uppmärksammat läkaren Annika Dahlqvist som utsetts till årets förvillare av Vetenskap och Folkbildning. Dahlqvist agerar på ett sätt som får henne att verka okunnig om hur vetenskap fungerar. Kan det verkligen vara så?

Jag har inte sådan koll på läkarutbildningen så att jag egentligen kan uttala mig om det, men däremot har jag egen erfarenhet av att läsa Teknisk fysik på KTH. Jag tror att folk i största allmänhet fäster större tilltro till att en läkare är bekant med vetenskap än att en teknisk fysiker är det, men jag tror också att även tekniska fysiker har ett visst allmänt förtroendekapital på den fronten. Ändå är det, råkar jag veta, fullt möjligt att gå igenom hela utbildningen och ändå inte ha en susning om hur vetenskap fungerar. Man kan tillbringa fem år i akut närhet av en väldig massa vetenskap och ändå gå därifrån och tro att vetenskap är detsamma som en samling resultat. Faktum är, råkar jag också veta, att man kan komma en bra bit på en forskarutbildning utan att veta så mycket mer. Om det är likadant på läkarutbildningen så är det fullt möjligt att Dahlqvist, och många andra, helt enkelt aldrig har fått lära sig vad som utmärker vetenskap. Det vore inte en ursäkt, men det skulle vara en intressant observation.

Det är nu inte som om det vore omöjligt att lära ut. Det finns redan i dag kurser som täcker behovet. Till exempel ger SU och KTH i samarbete kursen God och dålig vetenskap (som jag själv både har gått och sedan assat i). Till relativt liten ansträngning kan man där få sig en god allmänbildning i hur vetenskap fungerar och inte fungerar. Tyvärr är sådant stoff inte obligatoriskt på naturvetenskapliga grundutbildningar. Det är på ett sätt förståeligt – vill man utbilda folk för industrin så är det frestande att använda den tiden till att lära ut lite fler resultat och hoppas på att det räcker så. Men lite märkligt är det ändå, särskilt som många går vidare till forskning och liknande uppgifter. Det finns gott om exempel på att lite grundläggande vetenskaplig läskunnighet inte skulle sitta fel, och vi pratar om en kvarts termin. Ska det vara så omöjligt att klämma in?