Archive for september, 2011

I tangentens riktning: medborgarlön

måndag 26 september, 2011

I förra inlägget berördes vilken princip man ska ha för socialförsäkringarna. Jag tänkte passa på att spåna lite löst kring det.
I dag är flera av socialförsäkringarna grundade på principen om inkomstbortfall, alltså att man får en viss procent av sin tidigare inkomst. Även om det är grundprincipen har vi i praktiken i flera betydande fall gått mot något som snarare är en grundtrygghet, lika för de flesta. Jag har tidigare skrivit om det, och jag tycker fortfarande att den texten är aktuell. På rak arm verkar det vettigt att man får en grundtrygghet, och vill man ha mer pengar än så i händelse av arbetslöshet eller något annat får man teckna försäkring för det. Som jag skrev då, det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.

Det finns ett argument jag hört för varför lågavlönade skulle vilja skatta för sådant, och det är att det ska bevara högavlönades betalningsvilja gällande skatter. Och visst, om man explicit går över till ett system med grundtrygghet, där det är upp till envar som vill ha högre grad av skydd att skaffa det, då bör man också sätta ett tak för inbetalningarna till systemet. Tanken är ju – eller bör i alla fall vara – att ge utrymme för individuellt val av skyddsnivå, och då måste man också ge rum för det.
Dock kan man göra observationen att vi redan i dag närmar oss ett grundtrygghetssystem, utan att man begränsat skatteuttaget och utan att vi för den skull sett omfattande skattemygel.

Det bör sägas att en övergång till grundtrygghet bygger på en implicit premiss att det kommer att dyka upp marknadslösningar som låter en komplettera sitt skydd. Det borde verkligen göra det, och till viss del har det redan blivit så – flera stora fackförbund erbjuder i dag inkomstförsäkring till sina medlemmar – men, som jag också skrev sist det begav sig, jag förstår inte varför jag inte översvämmas av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar. Det är nog en bra idé att undersöka marknaden för inkomstförsäkringar innan man fullt ut sjösätter en grundtrygghetsreform.

När man ändå pratar grundtrygghet är det lätt att glida över till något av en favoritidé i vissa vänsterhörn: medborgarlön.
Alltså en peng som alla får, i alla fall om de inte har ett arbete.
Det finns några lockande aspekter i en sådan idé. Från mitt perspektiv är den mest lockande enkelheten i systemet. Man kan skära bort mycket av joxet kring ersättningarna i dag. Strunt samma om man inte har ett jobb för att man är sjuk, bara vill jobba med indonesisk isskulptur, studerar eller vad som helst annat. Har du inte jobb, här är en påse pengar som ersätter socialförsäkringar, socialbidrag och studiebidrag, tack och hej.
Man kommer dock inte undan kontrollapparaten helt. Jag utgår från att en medborgarlön för att inte krascha statsfinanserna bara kan gå till dem som inte har jobb, så man måste fortfarande kolla att det inte blir fel där. Det skulle också kunna vara slugt att ta sig en funderare på hur man ska hantera folk som startar företag, eller för den delen alla med ryckiga inkomster.
Vidare ligger det, om man nu inte önskar sig finansiell kollaps, i sakens natur att en medborgarlön måste vara en i lönetermer mycket låg lön, jag gissar mer i linje med socialbidrag och studiemedel än vad man normalt tänker på i termer av a-kassa och sjukpenning. Dels för att inte den rena penningmängden ska löpa amok, dels för att det måste vara ekonomiskt mycket mer fördelaktigt för en individ att arbeta än att inte göra det. Vad man än kallar det kommer en medborgarlön fortfarande i praktiken att vara ett bidrag som bekostas av dem som jobbar, och då hänger det som vanligt på att tillräckligt många jobbar; det är det gamla vanliga om att man måste producera välståndet innan man fördelar det. Lätt att glömma.

Så även om medborgarlön tilltalar mitt estetiska sinne för enkelhet i systemen har jag svårt att se det bli verklighet. Det lär inte vara helt enkelt att sälja in något som i praktiken innebär en mycket kraftig sänkning av a-kassa och sjukersättning.

Jag kanske borde fotnota hit att jag inte ens har försökt att räkna på vad som skulle vara en rimlig nivå på en medborgarlön – och då menar jag statsfinansiellt rimlig, inte rimlig för att kunna chilla med sin Playstation under softa förhållanden. Att göra en statisk uppskattning (alltså utan att ta hänsyn till förändrade beteenden) ska väl inte vara helt omöjligt borde vara ganska lätt med lite grottande i statistik, men det får vänta.

Bakåt marsch

måndag 26 september, 2011

Almega skriver i dag på SvD Brännpunkt om socialförsäkringar: ”Slå ihop a-kassa och sjukförsäkring”.
Almega hör inte till de organisationer jag sorterar i kategorin loony bin, men i det här fallet förstår jag inte hur de tänker.
Ingressen, som tycks spegla artikeltexten, säger

En ny undersökning visar att de flesta vill ha en gemensam försäkring för både sjukdom och arbetslöshet. Det visar tydligt att dagens spretiga system behöver göras om

Dels tycker jag att det är slapp argumentation att hänvisa till opinion i en sådan fråga.
Men framför allt – är det ingen som minns 2005? Ett mycket stort problem i Sverige var att a-kassa och sjukförsäkring blandades ihop, så att man blev sjukskriven av arbetsmarknadsskäl. Det talades, inte helt utan grund, om att den sammanblandningen i förlängningen kunde hota hela socialförsäkringssystemets existens. Sedan dess har vi kommit en bra bit med att få bukt med den röran, men nog sjutton måste väl risken för att man åter börjar blanda ihop dem öka väsentligt om man slår samman försäkringarna?

I artikeln ondgör man sig också över att villkoren ”ser mycket olika ut för den som är arbetslös men tidigare har arbetat, den som aldrig har arbetat (…)”. Ja, men det är ju för att vi har ett system som åtminstone i princip bygger på inkomstbortfallprincipen. Då följer det med i paketet att ersättningen beror på vilken inkomst man haft förut. Jag är själv tveksam till om principen om inkomstbortfall är någon höjdare, och lite senare i artikeln nämns också ”grundtrygghet”, men man skjuter bort sig om man argumenterar kring spretiga villkor enligt ovan men inte pratar om orsaken.

Vidare tycker författarna att det borde vara samma premie till vad man kallar omställningsförsäkringen oavsett branschen man verkar i. Det motiveras med att folk byter bransch. Visst, men då kan man väl byta a-kassa när man väl genomfört bytet? Jag kan se en poäng med att premien återspeglar risken att man inte får jobb.

Det är inte omöjligt att det finns goda poänger i artikeln, och det vore fånigt att försöka hävda att socialförsäkringarna är optimalt utformade i dag – det är det nog mycket få som tycker. Men när man inte alls berör risken för att regrediera till 2005 blir jag orolig.

Nationalekonomi och motköp

måndag 12 september, 2011

Jag har en nationalekonomisk fråga.
Det handlar om motköp (eller offset som det också kallas), vilket förekommer ibland när det görs internationella försvarsaffärer – kanske annars också, det vet jag inte. Förutsättningen är i korthet att för att land A ska köpa prylar från land B måste säljaren i land B fixa så att det köps prylar från land A; ofta men inte alltid för motsvarande summa. Det finns flera argument för och emot motköp, men den aspekt jag intresserar mig för här är den nationalekonomiska, och min tes är att det generellt är en dålig affär att kräva motköp.

Anledningen är i första hand att det borde fördyra köpet. Man kan också argumentera för att det på totalen inte borde vara effektiv ekonomi att tvinga någon annan att köpa något de annars inte tänkt köpa, men det lämnar jag därhän tillsvidare. Jag tänker mig att om säljaren måste lägga arbete på att få till ett motköp kommer det att göra affären dyrare. Jag har diskuterat saken med en ~kollega som jobbar med motköp och som säger att ja, i snitt fördyrar det typ 7%. Hon menade dock att det ändå är jäkligt lönsamt för, i mitt exempel, land A att kräva motköp.
Det kan tyckas plausibelt. Man lägger på 7% och får hem en order på 100%. Win! Mitt motargument är att det bygger på en implicit premiss, nämligen att den som får motordern annars skulle ha idlat sig igenom tillvaron. Om man i stället antar att hon annars skulle ha utfört något annat arbete, ja då har vi tagit 7% skattebetalarpengar för att tränga undan annan produktion. Lose!

Jag är benägen att se den ekonomiska aspekten som identisk med industristöd och en variant på protektionism. Om jag har rätt borde det vara rationellt att avstå från att kräva motköp oavsett vad andra länder gör, analogt med att det är rationellt att ta bort sina tullar även om andra länder har sina kvar.
Men vad vet jag, jag kanske tänker fel. Jag kan inte så värst mycket nationalekonomi, men jag har i alla fall förstått att det är lätt att tänka fel. Det kanske egentligen är ett Fångarnas dilemma där man ständigt åker på däng om man inte kräver motköp när de andra gör det.

Så… är den någon nationalekonomiskt orienterad som har något att säga om saken?

Det man inte har i huvudet

fredag 2 september, 2011

Ur Johan Ingerös ledare i SvD i dag, ”Inte läge att klappa Annie Lööf på huvudet”:

Lööf har dock, till skillnad från exempelvis Håkan Juholt och Mona Sahlin, lyckats skaffa sig en gedigen utbildning. Sin riksdagsplats har hon kampanjat sig till i personliga möten med väljare, snarare än fått i gåva av välvilliga valberedningar. Hon har aldrig nöjt sig med att driva ”ungdomsfrågor”, utan har tvärtom ägnat sig åt tunga och övergripande områden som rätts- och finanspolitik. I debatter och andra mediala sammanhang har hon uppvisat auktoritet och sakkunskap.

Dessutom; där Sahlin, Juholt och de flesta andra partiledare har tigit sig till sina positioner, har hon vunnit ordförandeklubban i öppen och hederlig kamp med bland andra ett sittande statsråd.

Så om vi bortser från åldersfaktorn, finns det någon enda punkt där hon inte på rent sakliga grunder måste betraktas som mer kvalificerad för, och förtjänt av, partiledarskapet än de två ovannämnda?

I samma tidning samma dag, Alf Svensson på tal om Lööf: ”Alf Svensson: Åldersfixering bakom valet av Annie Lööf

Jag tror att det är ganska mycket enklare för en ung person med tilltalade utseende att ta sig fram, än för en person som inte rör sig lika elegant i tillvaron, säger Alf Svensson.

Wow! Det var verkligen rent häpnadsväckande unket, och resten av artikeln hjälper inte hans sak. Alf Svensson tycks inte ha sett några intellektuella kvaliteter alls hos Lööf. Det är annars inget anmärkningsvärt att se att även ens politiska motståndare kan vara skickliga och intelligenta, även om man finner deras åsikter förryckta. Men nej, Svensson tycks ha noterat att Lööf har ett tilltalande yttre och nöjt sig så. Vad mer är, han har tyckt att det har varit en vettig grej att säga till en journalist.

Jag vill särskilt dra läsarens uppmärksamhet att detta inlägg, måhända rudimentärt men likväl, kritiserat Alf Svensson utan att dra in vare sig hans ålder eller utseende. Det har tagit några minuter att skriva. Svårare var det alltså inte.