Archive for september, 2009

Reflexer och speglingar

tisdag 15 september, 2009

Lunchpaus!

Nu har det varit val i Norge, och vänsterblocket har vunnit så att de kan sitta en mandatperiod till. Jag som på det stora hela stödjer Alliansen i Sverige (särskilt jämfört med innevarande opposition), borde jag vara ledsen över det?
Jag har inte en aning.
Det hade varit en sak om jag hade följt den norska politiken så att jag faktiskt hade någon koll att tala om, som jag gjorde med det amerikanska valet. Men bara för att jag befinner mig på högra planhalvan i Sverige så är väl inte det någon garanti för att detsamma gäller i andra länder. Jag menar, jag har röstat på vänsterhalvan i Sverige förut, och även om det just nu känns avlägset så kan vi mycket väl så småningom hamna i ett läge då Alliansen eller dess motsvarighet tappat geisten och är så trött, apatisk, korrumperad och idélös som S var sist det begav sig, samtidigt som oppositionen har tänt till och lagt de värsta galenskaperna på hyllan. Kanske är det så i Norge nu. Inte vet jag. Däremot vet jag att det skulle kännas väl märkligt att reflexmässigt stödja Berlusconi för att han inte är vänster.

Inte desto mindre är det det många verkar göra. Nå, inte så ofta med just Berlusconi. Men både från höger och vänster i Sverige så har jag en bestämd känsla av att man reflexmässigt tar ställning för vad som kallas höger och vänster i andra länder, utan att egentligen ha mer koll än vad som står på själva etiketten. Det tycker jag är konstigt. Eller nej, inte konstigt. Säg anmärkningsvärt.

Hur man undviker att snärja in sig i siffror

lördag 12 september, 2009

eller
Ingen pårökt utan eld?

Mitt förra inlägg renderade en del kommentarer och en del kritik mot mina källor, eller frånvaron därav. Jag tänkte bemöta det nu, kombinerat med en liten utökning av resonemanget.

Signaturen Rickard hänvisar till European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) med siffror som säger att drogdödligheten i Portugal har gått upp något, tvärtemot vad jag påstod. Men när jag följer länken så verkar det som om den siffran är mätt på ett lite konstigt sätt som gör att man kan fråga sig vad den säger. Jag är inte beredd att helt avfärda den, men den ska nog användas med viss försiktighet.
Rapporten som The Economist läst finns här. Jag har skummat runt lite i den, och hänvisar här till figur 11, över knarkdödar i Portugal:

Narkotikadödsfall i Portugal

Narkotikadödsfall i Portugal


Den visar en tydlig nedgång som samvarierar med avkriminaliseringen.

Vidare påpekades det att Sverige har ett lågt användande av narkotika bland skolungdom. Och det stämmer, men det är inte det som är min poäng. Jag inriktar mig (i den inrikespolitiska delen) på folk som fastnar i och ytterst dör av missbruk. Hur ser det då ut där egentligen? Jag får erkänna att jag inte kontrollerat mina källor, som bestått av vad andra skrivit på området. Nu grävde jag hyggligt djupt i EMCDDA-arkiven. Måttet jag letade efter var drogrelaterade dödsfall per capita och land i Europa. Till slut hittade jag det, här. Det ska sägas först att siffrorna är några år gamla och att alla länder inte mäter på samma sätt – till exempel kan man misstänka att Portugals siffror är överdrivna, och för ett par andra länder kan man undra vad som pågår bakom siffrorna. Men, som en första approximation, låt oss ta siffrorna rätt av. Vad finner vi då?
Bilden för DRD (Drug Related Deaths) är mycket likartad mellan de två kategorier jag tittat på, totala dödsfall och dödsfall i åldrarna 15-39 år. Sveriges dödlighet är något över medeltalet. Följande länder har lägre dödlighet än Sverige:

Belgien, Tjeckien (endast för 15-39 år), Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta (endast på totalen), Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Bulgarien, Rumänien

Det här kan man nu tolka på (minst) två sätt. Det ena är att a-HA, Sverige har alltså inte superhög dödlighet! Nej, där verkar jag ha varit fel ute, vilket onekligen tar en del av schvungen från min argumentation. Men inte särskilt mycket, för jag är mer benägen att säga så här:
Med sin hårda narkotikapolicy så lyckas Sverige… högst mediokert. Vi är faktiskt sämre än snitt i Europa, om än inte mycket. Färre dör i Portugal, och vi fullständigt utklassas av Nederländerna. Ni vet, Europas drogcentral.

Vad kostar då egentligen Sveriges egna krig mot narkotikan (eller, som någon skrivit, krig mot narkomanen, som det utvecklat sig till)? Tja, kolla till exempel den här artikeln, med rubriken ”Narkotikabrott ger högre straff än dråp”. 56 procent av dem som döms till fängelsestraff på fyra år eller mer döms för narkotikabrott. Ungefär en åttondel av alla som lagförs gör det för narkotikabrott, ofta då ringa brott som innehav. (Tack Mattias Svensson för det grävandet.) Det är alltså en stor del av rättsväsendet som håller på med att jaga brukare och missbrukare, och det är ju knappast som om vi har för hög uppklarandegrad på andra brott. Så vad får vi för den här polisiära verksamheten?
Ingenting!
Inte lyckas vi i alla fall hindra folk från att knarka ihjäl sig. Däremot lyckas vi ytterligare tränga ut några av samhällets redan mest utträngda medlemmar, samtidigt som Holland och Portugal, som gått över till att se beroende som ett medicinskt problem, lyckas bättre med att förhindra dödsfall.

Ett rimligt antagande är att när folk verkligen börjat knarka ned sig så utgör lagstiftning ingen väsentlig avskräckning för att fortsätta. Däremot kan vi vara säkra på att lagstiftningen avskräcker från att söka hjälp. Way to go.

Och här har vi inte ens berört effekten på länder som Colombia och Guinea, frågor som man med visst fog skulle kunna hävda är viktigare än vad som händer här hemma.

Min sammanfattning av det här är att den statistik jag hittat inte förändrar resonemang och slutsatser i förra posten. Jag gissar att jag får återkomma och bena upp resonemanget ytterligare på ett par punkter, men man kan inte klara allt i ett inlägg.

Jag kommer ut som drogliberal

torsdag 10 september, 2009

eller
Hur man gör sig partipolitiskt omöjlig

Nu är både jag och tiden mogen att göra upp med en dålig narkotikapolitik. Det är dags att komma ut som drogliberal.
Inte allt, men mycket av det som jag skriver här har jag inte tänkt ut på egen hand. Däremot har jag blivit mer och mer övertygad ju mer jag läst i ämnet. Men det är väl ofta så det är med åsikter, man formar dem sällan i ett vakuum.

Drogliberal är ingen bra etikett egentligen. För mig är det inte i första hand ett ideologiskt ställningstagande. Visst finns det element som överensstämmer med liberal ideologi, som att var och en bör få bestämma över sin egen kropp. Att stanna vid det tycker jag dock är att göra det enkelt för sig. Droger med sin förmåga att äta sig in i en människas beslutsfakulteter, och med sina ofta förödande sekundära konsekvenser för den närmaste omgivningen, kan jag inte se som en riktigt så enkel fråga. Men så är mitt ställningstagande också främst praktiskt motiverat.

Var är vi nu?
Jag har också varit en hardliner i knarkfrågan. Knark ska vara totalförbjudet och all hantering bestraffas hårt. Och det är så Sverige fungerar i dag. Vi är ovanligt hårda i vår narkotikapolicy. Relativt lindriga narkotikabrott kan bestraffas hårdare än både misshandel och mord. Men vart har det lett oss?
Har vi färre missbrukare än andra länder? Nej. Om något så har Sverige fler narkomaner fast i missbruk än jämförbara länder med mer relaxad policy.
Klarar sig våra missbrukare bättre än i andra länder? Nix. Svenska missbrukare dör som flugor. Vår dödlighet är skyhög.
Det här avspeglar sig i en massa halvsekundära frågor, som att vi vägrar sprututbytesprogram trots att vi vet att det skulle bespara många narkomaner mycket lidande.

Det är helt uppenbart att den hårda vägen inte fungerar. Vi snackar här om några av samhällets allra svagaste individer. Om samhället menar allvar med att svaga ska skyddas så kan vi inte ignorera det här. Expressen kan köra sin pinsamhetssnurra om fattiga barn hur många varv som helst, men det här är några av de verkligt fattiga och utsatta.

Vad göra?
Vi måste ta ett nytt grepp, och jag tror att rätt väg är att sluta se knark som ett polisiärt problem och börja se på det som ett medicinskt problem i stället. En god del av problemen kommer sig av att det är så himla olagligt med droger att så fort man försöker närma sig problemet så tvingas man liksom spela med i olagligheter. Det är ju också rätt självklart att man drar sig för att söka hjälp om man vet att man kastas i fängelse om man erkänner att man har ett problem.

Flera länder har avkriminaliserat narkotika för personligt bruk. Holland är mest känt, men även Portugal har gjort det. The Economist skrev om det härom veckan. Domedagsprofeterna hade förstås julafton, men lyckligtvis kom de på skam. Förvånande nog tycks inte narkotikaanvändningen ha ökat, åtminstone inte missbruket. Det skulle jag nog ha förväntat mig. Rimligen borde knarket bli mer lättillgängligt, vilket man kan tänka sig skulle öka användningen. Visserligen försvinner det spännande i att göra något förbjudet, men ändå. Ändock; användningen av tunga droger i låga åldrar har sjunkit. Portugal har över huvud taget ett av Europas lägsta cannabisintag.
Deltagandet i avvänjningsprogram har ökat, men det hålls för troligt att det mest beror på att folk som känner att de börjar tappa greppet törs närma sig sådana när de inte kriminaliseras. Dödligheten och sjukdomsspridningen har sjunkit dramatiskt.

När man lämnar skrämselpropagandan och tittar på data så talar alltså det mesta för att en avkriminalisering är rätt väg att gå.

Inte brottsligt, men fortfarande olagligt?
Det är dock viktigt att komma ihåg att även om användandet är avkriminaliserat så är knark fortfarande olagligt. Jag tycker att vi bör gå längre, och göra allt knark lagligt. Argumentet går så här:

Hittills har vi bara tittat på vad den hårda knarklinjen (jag får anstränga mig för att inte skriva ”knarklinan”) gör här hemma hos oss. Men hur ser det ut i ursprungsländerna? Vad gör den med länderna där narkotikan produceras? Ja jävlar. Där kan vi snacka elände. Land efter land har slitits sönder av strider mellan drogbaroner och staten, sådan den nu är. Colombia känner alla till, men det finns fler fall. Guinea betraktas nu som en failed state då det nyligen blivit ny transitcentral för narkotika på väg till Europa, och det har börjat pratas om att Mexiko kan vara på väg åt samma håll. Jag menar, Mexiko! Det är ingen bananrepublik vi pratar om. Det får våra inhemska problem, ehuru fruktansvärda på individnivå, att framstå som rätt beskedliga.
Och varför blir det så här? Varifrån kommer knarkbaronernas resurser? Jo, från försäljningen på gatan förstås. Knark är svindyrt. Men varför? Det är i allmänhet inte svårt eller dyrt att producera. Nej, det är distributionen som är dyr. Den är dyr för att det är så ohyggligt olagligt, vilket driver upp distributionskostnaden något extremt. Det är de kostnaderna som bekostar kaoset och mördandet i producentländerna och distributionskedjan, och det är de kostnaderna som gör att tunga missbrukare måste begå en massa brott – mot folk som aldrig haft med knark att skaffa – för att ha råd med skiten.
Jag förespråkar ett alexanderhugg. Gör narkotikan laglig. Sälj den på ett lagligt och kontrollerat sätt, som cigaretter. Då borde man också kunna få in en kvalitetskontroll, så att användaren vet vad hon stoppar i sig. Det borde dramatiskt kapa priset på knarket, så att det i slutändan kanske inte är mer lukrativt än att smuggla just cigaretter. Vilket i och för sig görs. Men inte sticker det några länder i brand.

Men är det inte för farligt?
Visst, speciellt tyngre narkotika kommer inte sluta vara farlig och mycket beroendeframkallande för att man legaliserar den. (Däremot kan kvaliteten som sagt kontrolleras, vilket i sig är en risksänkare.) Även om de data som finns talar emot det så kan man inte utesluta att ett antal personer som annars inte skulle ha trillat dit på narkotika kommer att göra det. Själv kommer jag knappast att göra det – nog för att det vore intressant att testa om heroin är så fantastiskt som pundarna i Trainspotting tycker, men det är knappast värt risken att prova. Det är min värdering i alla fall. Men alla tänker inte som jag.

Men se det så här. Hur mycket värre kan det bli? Vi vet att dagens politik leder till en myckenhet lidande här hemma, och fullständigt monstruöst lidande annorstädes. De data som finns pekar tämligen entydigt på att ett lättande på kriget mot knarket ger positiva resultat. Drogpolicyn har i decennier styrts av vad som bäst benämns religion (Hör du mig, Birgitta Rydberg? Och ungefär resten av landets politiker, när jag tänker på saken.), med förfärande resultat. Varför inte testa att använda oss av data och empiri, som omväxling?

Jag kan inte veta att det skulle sluta lyckligt, men nog sjutton är det värt ett försök.

Uppdatering
Efter en del kritik i kommentarerna så har jag skrivit ett nytt inlägg (nästa) som gräver lite mer i statistik.

Grumpy Old Men

söndag 6 september, 2009

Jodå, jag har lyssnat på radio i helgen, och har lite blodtryckshöjande att återberätta.

I lördags var det Medierna, som bland annat intervjuade Jan Guillou. Ständigt denne Guillou. Detta avsnitt i Den oändliga historien handlade det om att han tyckt att Aftonbladets organmördarartikel var okej. Det kontrasterades mot hur han tidigare i sin karriär vid upprepade tillfällen – med rätta, får jag tillstå – ryat om att man ska ha på fötterna om man i journalistiska sammanhang påstår häpnadsväckande saker. Hur fick han ihop den diskrepansen? Ja, det visade sig helt enkelt vara så att Guillou ansåg att Boström hade på fötterna.
Att avslöja IB-affären var ingen liten sak, men hur länge ska man egentligen kunna rida på det? Kan ingen informera den här mannen om att hans femton minuter för länge sedan är över?

Sedan var det panelen i Godmorgon Världen. Jag halkade in mitt i första frågan, men det var tillräckligt för att hinna stöna åtminstone ett par gånger. Den här gången främst åt Göran Greider. Som jag har skrivit tidigare så är Greider begåvad med en slående karisma, men den kommer inte riktigt till sin rätt i radio, vilket möjligen gör det lättare att höra vad karln egentligen säger. Till att börja med är han givetvis emot all görande av vinst på friskolor. Han menade att när det kommer till grundläggande funktioner i samhället så ska staten sköta allt. Vad jag skulle vilja höra honom förklara är om det betyder att matproduktion och -distribution också ska förstatligas, vilket vore det enda logiska.

Sedan var det det här med bilen. Han är så klart emot Förbifart Stockholm (Kan någon minnas när Greider senast var för någonting, var det löntagarfonderna?), och det kan man tänka sig flera skäl till att vara, även om jag själv är grundpositiv. Greider valde dock ett både bisarrt och tyvärr inte helt ovanligt argument. Han är emot bilen i sig.
Som jag också har skrivit tidigare så hävdar jag att bilen är något gott i sig, eftersom den på ett hittills oöverträffat sätt låter folk förflytta sig individuellt dit de vill. Samtidigt har den tydliga problem, där det mest aktuella är utsläppen. Kunde man få bukt med dem så vore oerhört mycket vunnet. Och det är väl ingen som hade tänkt sig att vi huvudsakligen skulle köra med bensinbilar på kringfarten?
Men det rör inte Greider et al i ryggen. Det är bilen i sig det är fel på. Det spelar ingen roll hur miljövänlig man gör den, för det kostar ändå en massa energi att tillverka den.
Med det resonemanget ska man väl egentligen inte få tillverka eller bygga något nytt alls. Det är i och för sig logiskt, jag har för mig att Greider brukar uttala sig negativt om tillväxt. Men kom ihåg det när Greider och hans åsiktsfränder uttalar sig om bilars miljöaspekter: De kan aldrig, aldrig bli nöjda, inte ens i princip. Det enda som duger är bilens utrotande och resandets totala kollektivisering.