Archive for februari, 2015

J’accuse

onsdag 11 februari, 2015

Jag har läst De tre musketörerna. Eller dess mindre kända namn, De fyra flåbusarna. Eller Män som hatar kvinnor.
Så jag tar en paus i försvarsbloggandet för att avhandla detta rykande aktuella ämne.

Jag har läst den två gånger tidigare, för ganska många år sedan nu, då i en svensk utgåva som jag tror är något förkortad. Denna gång har jag läst den på engelska i vad jag tror och hoppas är fullängd. Att jag läser den en tredje gång är förstås för att jag gillade den förut. Plus att jag på samma sätt med behållning läste Greven av Monte Cristo i fullängd.
Vad jag gillade med De tre musketörerna var främst att den är väldigt swashbuckling. Oförvägna våghalsar drar värja och skjuter mynningsladdade handeldvapen hej vilt och med suveränt förakt för allt vad självbevarelsedrift heter. Frukosten i…
…o förresten, det kommer vara en del spoilers här…
…frukosten i ett litet fort utanför det belägrade La Rochelle var en höjdpunkt av musketeraraction, och den desperata galoppen mot England i första halvan kommer inte långt efter. Allt uppblandat med en massa ridderligheter.

Det här står sig väl även när jag läser den nu. Det är bra underhållning. Bitvis ganska fjantigt och uppblåst, men likväl bra underhållning. I alla fall om man som jag gillar kostymfilmer.

Men det här varvet tänkte jag mer på vissa saker än tidigare. De här musketörerna alltså. Athos, Porthos och Aramis. Och så d’Artagnan. Vad är det för typer egentligen?
När Tony Olsson med några kumpaner rymde för ett antal år sedan och sedan några dagar senare hittades i en lada var det någon förståsigpåare som sade att sådana här högprofilkriminella, de är inte skarpaste knivarna i lådan direkt, de är framför allt våldsamma.
Det stämmer bra på våra musketörer. De är inte genomgående korkade, men inte heller genomgående sluga. De är åtminstone styckevis svårt försupna. De är framför allt våldsamma, och bra på det. Och de är fast övertygade om att eftersom de är gentlemän så har de i alla lägen både rätt och rätten.
De har tjänare, för det har man om man är en gentleman. Skulle man inte ha råd att betala tjänaren (eftersom man är de sämsta på den här sidan Tom Bombadill på att hantera pengar) och tjänaren börjar tala om att lämna sin tjänst är lösningen enkel: klå upp tjänaren tills han beundrar en. Funkar. I ljuset av det ska jag absolut inte vara missnöjd med mina lönesamtal.
Deras, eller i vart fall d’Artagnans, tillvägagångssätt för att uppvakta kvinnor vet jag inte exakt vad det skulle kallas i dag, men det skulle möjligen vara åtalbart. Det skulle säkerligen stämplas i termer av både stalker och creep.
Kort sagt är de här musketörerna ett gäng skitstövlar. De vet hur man för sig i uniform och de är bra på att kläcka ur sig ridderligheter, men de är fortfarande skitstövlar. Jag kan gå så långt som att säga att de också är ena as.

Och så har vi Milady, som genom boken seglar upp som musketörernas huvudfiende och slutboss. Man kunde tro att det skulle vara kardinal Richelieu som tog den rollen, men det är det alltså inte. Och faktum är att det inte boken igenom är helt klart att musketörerna i sin lojalitet mot kungen verkligen valt den goda sidan. I den mån det finns någon god sida, eftersom övervägande delen av de manliga huvudrollsinnehavarna dras med allvarliga karaktärsdefekter.
Men det är alltså Milady som får stå som den onda fienden. Jag tror att det verkligen är bokens avsikt att hon ska framstå som ond och fördärvlig. Vid den här genomläsningen är det dock inte det jag ser.
Vad jag ser är en ung kvinna som ensam försöker överleva och ta sig framåt och uppåt i en värld dominerad av män, männens rätt, fysisk styrka och våld. En värld som är riggad mot sådana som hon. Ja mot alla ”hon”.
Hon gör sitt bästa för att hävda sig med de få medel som står till buds, och hon är bra på det. Hon är alltid beroende av en manlig skyddande hand på ett eller annat sätt, och handen hör vanligen till någon som inte är disponerad att värdesätta självständighet hos en kvinna. Det är en svår dans hon har att utföra, men hon dansar den väl, det gör hon verkligen. Hon tar en del klandervärda steg, men nästan fram till slutet då det går en smula överstyr har hennes väg knappast varit bredare än musketörernas. Och i slutändan är det musketörerna som blir hennes fall. Musketörerna, som i sina tidigare möten med henne utsatt henne för vad som i dag skulle vara grova brott, varav vissa sexuella.
Milady är snabbtänkt, handlingskraftig, självständig och modig. Men när hon möter ett gäng våldsamma snobbar uppfyllda av sin gentlemannarätt går hon slutligen under. Hennes allierade är i själva verket lättade; sådan kapacitet hos en kvinna gjorde dem allt lite illa till mods när allt kom omkring.

Det är jättekonstigt att det inte är vanligare med adaptioner av De tre musketörerna som skildrar händelserna ur Miladys perspektiv. Det har gjorts så många varianter av boken att det borde finnas, men en snabbgoogling (första sidan) gav ingenting. Trots att det är en så uppenbar ingång.

Jag tycker fortfarande det är en underhållande bok. Men det är också en bok om män som, ja, hatar kvinnor.

Villospåret värnplikten

torsdag 5 februari, 2015

I förra inlägget etablerade jag att Sverige behöver återta försvarsförmåga. En lämplig nivå kan vara att dels skaffa sig tröskelförmåga, det vill säga tillräcklig kapacitet för att ett angrepp ska te sig kostsamt. Dels uthållighet så att man har en sportslig chans att hålla stånd tills hjälp anländer. Inte för att vi kan räkna med att någon faktiskt kommer, men det får vara material för ett senare inlägg.

Det här hade vi, mer eller mindre, under kalla krigets värnpliktstid. Många talar också om att vi borde återaktivera värnplikten. Vore inte det en bra idé, nu när vi behöver öka försvarsförmågan?

Jag säger entydigt nej. Ett värnpliktsförsvar är inte lösningen på framtidens försvarsbehov. Det är tvärtom ett villospår.
I en debattartikel argumenterade jag och min centerkollega Alfred Askeljung mot en återgång till värnplikten, men det formatet medger bara korta resonemang – eller egentligen knappt resonemang, mer slutsatser. Läs den för all del, men här tänker jag lite mer omfattande gå igenom viktiga och vanliga argument för och emot.

Frihetsargumentet
Hur man än vänder och vrider på det innebär värnplikt för den inkallade en tids tvångsarbete, stundom inte ofarligt sådant. För en liberalt sinnad person är detta ett starkt argument emot värnplikt. Visst är landets försvar angeläget, men det är bristen på specialistsjuksköterskor också. Är det någon vettig person som vill tvinga människor att bli specialistsjuksköterskor?
Tvångsarbete måste vara en sistahandslösning för den som har liberala ansatser.

För den som inte bryr sig nämnvärt om mänskliga friheter har jag fler invändningar nedan.

Förändrade krav på soldaten
Att vara soldat i dag ställer högre krav än för bara två decennier sedan. I dag har man på ett helt annat sätt avancerad utrustning som kräver lång övning för att kunna användas väl i en stridssituation. Som illustration kan nämnas att när jag gjorde min värnplikt ingick inte ett enda batteri i min personliga utrustning. I dag pratar man knappt om annat än hur tungt det är med alla batterier soldaterna behöver släpa runt på. Det krävs helt enkelt mer träning i dag för att en soldat ska göra bra ifrån sig. Det rimmar illa med ett värnpliktssystem.
Denna effekt ser vi redan i dag. Jag besökte i höstas arméns jägarbataljon i Arvidsjaur, och chefen där vittnade om hur man med dagens fast anställda soldater kunde utföra betydligt mer kvalificerade uppgifter än man kunde göra med värnpliktssoldaterna – och då var ändå de värnpliktiga jägarna några av de mest motiverade bland värnpliktiga.
Om inte den återaktiverade värnplikten skulle vara mycket längre än den vi hade förut skulle ett värnpliktsförsvar medföra att vi sänker kompetensen på våra förband. Den sortens kanonmatsstrategi hör inte hemma i Sverige.

Falsk trygghet
Blotta existensen av värnpliktsinstrumentet, även vilande, riskerar att fungera som en falsk trygghet. Tanken är att man ska kunna återaktivera värnplikten om omvärldsläget kräver. Men som jag beskrev i posten om när vi behöver ett försvar tar det lång tid att bygga upp ett breddförsvar. Tanken kan inte vara att vi ska sätta en bössa i handen på en bunt ungdomar och skicka dem i riktning mot fronten som kanonmat. Ska man utbilda ett ordentligt värnpliktsförsvar tar det tid. Lång tid. Vi har hittills inte uppvisat ett uns av förmåga till sådan framförhållning; i så fall skulle vi dragit igång massutbildning allra allra senast 2008, det vill säga två år innan vi beslöt oss för att i stället lägga ned värplikten.

Att det förhåller sig på det sättet är det nog många som inte tänker på. Men att säga att vi alltid kan återaktivera värnplikten om det hettar till är att frånhända sig reellt ansvar till förmån för en låtsaslösning som inte har förutsättningar att fungera.

Ekonomin
Om det ska vara någon poäng med en värnplikt måste den omfatta en stor del av befolkningen. Det är nog få som tycker det är försvarbart att plocka ut var tjugonde ungdom till tvångsarbete. Hela idén med värnplikt är att få volym. Men vad skulle det kosta med en rejäl värnpliktsarmé?

Kostnaden är, grovt sett, tvådelad.
Dels finns en dold kostnad. Den som gör värnplikt är inte produktiv på annat håll i samhället. Ett enkelt överslag indikerar att den löpande kostnaden blir runt 1% av BNP i förlorad produktivitet – en kostnad som förespråkare av värnplikt gärna glömmer, och som inte syns i några försvarsanslag, men som ändå finns där. För den kostnaden skulle man få rätt många yrkessoldater.
(Hur många? Tja, om man bara ser till personalkostnaden och gör ytterligare ett enkelt överslag landar man vid storleksordningen tio brigader. Det är inget att spotta åt.)

Sedan har vi den direkta kostnaden för utbildning och materiel. Det senare råkar jag veta något om. Jag kan exemplifiera med att alla soldater i dag ska ha en bildförstärkare, för att kunna verka även när det är mörkt. Att köpa sådana till en stor värnpliktsarmé skulle kosta bortåt hälften av dagens försvarsbudget. Det är visserligen en engångskostnad, men löpande underhållskostnader skulle förmodligen uppgå till någon eller ett par miljarder per år. Och efter kanske tio-femton år skulle man behöva ersätta dem med nya.
Och det här är ett system av många. Inte det billigaste, men inte heller det dyraste. System som inte fanns på den gamla värnpliktstiden som många minns.

Jag har ingen siffra på vad det totalt skulle kosta att köpa modern utrustning till en stor värnpliktsarmé, inte heller på vad utbildningen skulle kosta. Men så fort man börjar skissa på det inses lätt att det skulle kosta enorma pengar. Och det med tveksam effekt, enligt punkterna ovan. Nog för att det är viktigt att ha ett fungerande försvar, men någon sorts ansvar för att vi lägger pengarna på rätt saker måste vi fortfarande ta.

Det kan i samma veva noteras att Sverige inte är ensamt om att överge värnplikten. Tvärtom har de flesta västländer dragit liknande slutsatser och rört sig i riktning mot ett professionaliserat försvar.

Den folkliga förankringen
Försvarets folkliga förankring kommer ofta upp som argument för värnplikten; det är viktigt att gemene man känner samhörighet med försvaret.
Det argumentet är inte helt utan poäng. Visst kan deltagande i en verksamhet skapa både förståelse och sympati för den.
Men det kan inte vara ett superviktigt argument heller. Om det är en motivering till att ha värnplikt, varför var det bara viktigt att förankra försvaret hos männen i landet? Kvinnornas åsikter om försvaret var tydligen inte efterfrågade, eftersom bara män ansågs behöva genomgå den förankringsskapande verksamheten.
Vidare borde det väl vara lika viktigt att polisens arbete har en bred förankring i samhället. Polisen är precis som försvaret en av statens kärnuppgifter. Varför har vi inte tvångstjänstgöring inom polisen ett halvår för alla ungdomar? Om det nu är så man måste göra för att skapa förankring?
Nej, förankringsargumentet är inte helt vettlöst. Men det är inget man kan låta en värnplikt vila på.

Förbrödrande inverkan
En annan effekt av värnplikten jag ofta hör åberopas är hur gagnerikt det är för unga män att spärras in tillsammans. Inte uttryckt precis så, men det är betydelsen. Hur ungdomar som är snett ute kommer på rätt köl. Hur ungdomar från olika bakgrund får lära sig att respektera varandra.
Som med den folkliga förankringen behöver inte det här vara alltigenom fel. Men huvudsakligen torde det vara efterhandskonstruktionsblaj. Om värnplikten verkligen var så bra för att få ordning på unga på glid borde vi ha sett en markant ökning av brottslighet när värnplikten började fasas ut – och det gjorde den redan i mitten av 90-talet. Men något sådant har vi inte sett.
Och att lära sig respektera varandra. Mnja. Visst fanns det element av att man lär sig en del om samarbete och att inte bara tänka på sig själv. Men också att studiemotiverade ungdomar från välartade hem sattes att bestämma över andra. Det är möjligen en spegel av samhället i övrigt, men knappast i sig någon respekttrolldryck.
Så hade vi totalvägrarna också, som åkte i fängelse. Det är inte en myt, fortfarande när jag gjorde min värnplikt hamnade man faktiskt i fängelse om man totalvägrade. Den förbrödrande inverkan det hade torde varit ringa.

Sammanfattning
Det finns säkert fler argument både för och emot, men det här verkar vara de vanligaste.
Jag tycker slutsatsen är uppenbar.
Värnplikten är omhöljd av mycket romantik, och romantik är vad värnpliktsvurmandet kokar ned till. Återaktiverad värnplikt är inte en rationell lösning på vårt försvarsbehov.
Därmed inte sagt att det system för personalförsörjning vi har i dag fungerar väl; det är uppenbart för den som tittar närmare att där finns stora brister. Men fokus bör vara på att åtgärda dessa brister, inte att backa tillbaka till en gårdagslösning.

———

Det här är del fyra i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.