Jag har läst De tre musketörerna. Eller dess mindre kända namn, De fyra flåbusarna. Eller Män som hatar kvinnor.
Så jag tar en paus i försvarsbloggandet för att avhandla detta rykande aktuella ämne.
Jag har läst den två gånger tidigare, för ganska många år sedan nu, då i en svensk utgåva som jag tror är något förkortad. Denna gång har jag läst den på engelska i vad jag tror och hoppas är fullängd. Att jag läser den en tredje gång är förstås för att jag gillade den förut. Plus att jag på samma sätt med behållning läste Greven av Monte Cristo i fullängd.
Vad jag gillade med De tre musketörerna var främst att den är väldigt swashbuckling. Oförvägna våghalsar drar värja och skjuter mynningsladdade handeldvapen hej vilt och med suveränt förakt för allt vad självbevarelsedrift heter. Frukosten i…
…o förresten, det kommer vara en del spoilers här…
…frukosten i ett litet fort utanför det belägrade La Rochelle var en höjdpunkt av musketeraraction, och den desperata galoppen mot England i första halvan kommer inte långt efter. Allt uppblandat med en massa ridderligheter.
Det här står sig väl även när jag läser den nu. Det är bra underhållning. Bitvis ganska fjantigt och uppblåst, men likväl bra underhållning. I alla fall om man som jag gillar kostymfilmer.
Men det här varvet tänkte jag mer på vissa saker än tidigare. De här musketörerna alltså. Athos, Porthos och Aramis. Och så d’Artagnan. Vad är det för typer egentligen?
När Tony Olsson med några kumpaner rymde för ett antal år sedan och sedan några dagar senare hittades i en lada var det någon förståsigpåare som sade att sådana här högprofilkriminella, de är inte skarpaste knivarna i lådan direkt, de är framför allt våldsamma.
Det stämmer bra på våra musketörer. De är inte genomgående korkade, men inte heller genomgående sluga. De är åtminstone styckevis svårt försupna. De är framför allt våldsamma, och bra på det. Och de är fast övertygade om att eftersom de är gentlemän så har de i alla lägen både rätt och rätten.
De har tjänare, för det har man om man är en gentleman. Skulle man inte ha råd att betala tjänaren (eftersom man är de sämsta på den här sidan Tom Bombadill på att hantera pengar) och tjänaren börjar tala om att lämna sin tjänst är lösningen enkel: klå upp tjänaren tills han beundrar en. Funkar. I ljuset av det ska jag absolut inte vara missnöjd med mina lönesamtal.
Deras, eller i vart fall d’Artagnans, tillvägagångssätt för att uppvakta kvinnor vet jag inte exakt vad det skulle kallas i dag, men det skulle möjligen vara åtalbart. Det skulle säkerligen stämplas i termer av både stalker och creep.
Kort sagt är de här musketörerna ett gäng skitstövlar. De vet hur man för sig i uniform och de är bra på att kläcka ur sig ridderligheter, men de är fortfarande skitstövlar. Jag kan gå så långt som att säga att de också är ena as.
Och så har vi Milady, som genom boken seglar upp som musketörernas huvudfiende och slutboss. Man kunde tro att det skulle vara kardinal Richelieu som tog den rollen, men det är det alltså inte. Och faktum är att det inte boken igenom är helt klart att musketörerna i sin lojalitet mot kungen verkligen valt den goda sidan. I den mån det finns någon god sida, eftersom övervägande delen av de manliga huvudrollsinnehavarna dras med allvarliga karaktärsdefekter.
Men det är alltså Milady som får stå som den onda fienden. Jag tror att det verkligen är bokens avsikt att hon ska framstå som ond och fördärvlig. Vid den här genomläsningen är det dock inte det jag ser.
Vad jag ser är en ung kvinna som ensam försöker överleva och ta sig framåt och uppåt i en värld dominerad av män, männens rätt, fysisk styrka och våld. En värld som är riggad mot sådana som hon. Ja mot alla ”hon”.
Hon gör sitt bästa för att hävda sig med de få medel som står till buds, och hon är bra på det. Hon är alltid beroende av en manlig skyddande hand på ett eller annat sätt, och handen hör vanligen till någon som inte är disponerad att värdesätta självständighet hos en kvinna. Det är en svår dans hon har att utföra, men hon dansar den väl, det gör hon verkligen. Hon tar en del klandervärda steg, men nästan fram till slutet då det går en smula överstyr har hennes väg knappast varit bredare än musketörernas. Och i slutändan är det musketörerna som blir hennes fall. Musketörerna, som i sina tidigare möten med henne utsatt henne för vad som i dag skulle vara grova brott, varav vissa sexuella.
Milady är snabbtänkt, handlingskraftig, självständig och modig. Men när hon möter ett gäng våldsamma snobbar uppfyllda av sin gentlemannarätt går hon slutligen under. Hennes allierade är i själva verket lättade; sådan kapacitet hos en kvinna gjorde dem allt lite illa till mods när allt kom omkring.
Det är jättekonstigt att det inte är vanligare med adaptioner av De tre musketörerna som skildrar händelserna ur Miladys perspektiv. Det har gjorts så många varianter av boken att det borde finnas, men en snabbgoogling (första sidan) gav ingenting. Trots att det är en så uppenbar ingång.
Jag tycker fortfarande det är en underhållande bok. Men det är också en bok om män som, ja, hatar kvinnor.
Förvånansvärt vettig 