Archive for juni, 2016

The acquiescence of beasts

fredag 10 juni, 2016

År 2013 var jag ganska ny i Centerpartiet. Jag lade mina första motioner till Stockholms distriktsstämma. En av dem handlade om att effektskatten på kärnkraften borde avskaffas.
Den fick visst stöd i distriktet men röstades ändå tydligt ned. Den skickades likväl vidare till riksstämman, där den summariskt avfärdades. Det var helt enligt förväntan; om något blev jag positivt överraskad av att motionen alls fick stödyttringar i Stockholm. Att tala till kärnkraftens fördel var inte det mest publikfriande man kunde företa sig i partiet, och det var det alltjämt inte under riksstämman 2015 råkar jag veta.

I dag har regeringen, Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna offentliggjort energiöverenskommelsen, i vilken en del är att effektskatten på kärnkraften avskaffas.
Det är givetvis svårt att hävda att det är min förtjänst. Likväl kostar jag nu på mig att le och ta det som en seger att Centern mindre än tre år efter att ha skjutit ned min motion slår sig för bröstet bland annat för att effektskatten avskaffas.

Yeah.

Okej, nog med victory jig. Vad innebär detta?
Jag ska säga att jag inte läst själva överenskommelsen; jag har bara hunnit läsa medierapportering om den och utgår här från det. Det kan hända att jag får anledning att återkomma och revidera.
Jag har inte tillgång till företagens räkenskaper, men för kärnkraftens del innebär avskaffad effektskatt förhoppningsvis att avvecklingen skjuts på framtiden. Att fastighetsskatten på vattenkraft går ett liknande öde till mötes gör också situationen för vattenkraftverken mer hanterbar. Dessa skatter instiftades i ett helt annat energipolitiskt klimat och har i dag blivit kontraproduktiva, i ordets bokstavliga betydelse.

Att det är tillåtet att bygga tio nya kärnreaktorer, för att ersätta dagens, kan jag inte se skiljer sig från Alliansens energiöverenskommelse 2009. Om förutsättningarna fortsätter se ut som i dag misstänker jag starkt att det inte blir några nya reaktorer. I dag är i stort sett ingen kraftproduktion lönsam att bygga utan subventioner eller motsvarande. Att ett företag i det läget skulle ta sig an den enorma investering ett nytt kärnkraftverk innebär förefaller långsökt. Såtillvida ser det ut som att det, trots att kärnkraften får en tillfällig respit, på lång sikt finns anledning att gratulera Miljöpartiet och beklaga resten av mänskligheten; det ser tufft ut för kärnkraften när man räknar decennier i stället för enstaka år. Jag har gärna fel här och har som sagt ingen insyn i kraftbolagens räkneböcker, men om förutsättningarna inte förändras är nog kärnkraften långsamt på väg bort i Sverige. Därmed, vilket jag förklarat tidigare, gör vi oss själva, klimatet och världen en stor otjänst.

Trots denna dystra utsikt är jag positivt överraskad av överenskommelsen. Jag trodde inte att regeringen, speciellt inte med Miljöpartiet, skulle ha handlingskraft nog att avskaffa effektskatten. Att de nu gör det är, överenskommelsens tillkortakommanden och sena tillblivelse oaktade, mycket bra och motiverar en eloge till dem – och förstås även till Centern. Och M och Kd.

Fortsatta elcertifikat till förnybart skulle jag behöva läsa lite mer om innan jag fäller någon dom. Systemet har varit dysfunktionellt ett tag och jag vet inte om man åtgärdat detta. Det är i sig bra med förnybar energi, men elcertifikaten är inte nödvändigtvis en bra lösning. Får se om jag återkommer om detta.

En sak jag inte sett något om i överenskommelsen är en strategi för att Sverige på lång sikt ska ha tillförlitlig tillgång till energi. Om kärnkraften tillåts tyna bort har vi två troliga utfall. Antingen kommer vi ha farligt opålitlig elförsörjning, eller så kommer den till stor del ersättas (på global nettonivå) av fossil el. Båda utfallen är urkassa. Och att tro att energibolagen självmant kommer lösa detta är… mycket optimistiskt.

Så, för att sammanfatta: efter vad jag läst hittills är energiöverenskommelsen betydligt bättre än jag vågat hoppas. Den bidrar till att lösa några kortsiktiga problem, men den löser inte det långa perspektivet. Och det är ju lite synd, när den nu föresätter sig att hantera det långa perspektivet.

Ethics Gradient

onsdag 8 juni, 2016

I am altering the deal. Pray I do not alter it any further.

Det handlar om PKU-registret. Alltså registret där alla födda i Sverige efter 1975 per default hamnar och som är till enkom för att hålla koll på ett par sjukdomar och för forskning, vilket nogsamt poängterats. Och där regeringen enligt uppgift börjat tänka högt om att man kanske kunde ta och använda det till brottsbekämpning också.

Nej, det ska vi självfallet inte göra. I detta skiljer sig min åsikt inte från en överväldigande mängd reaktioner jag sett, men jag vill ändå sälla mig till kören, samt komma med en jämförelse eller två.

Jag skulle vilja kalla det för en grundläggande rättsprincip att man inte ensidigt och retroaktivt kan ändra ingångna avtal. I detta fall har staten, såvitt jag uppfattar det, tydligt definierat vad PKU-registret skulle användas till, vari brottsutredningar inte ingår.
Att det i vissa fall skulle kunna vara praktiskt och till gagn för rättsväsendet att använda PKU-registret saknar relevans för frågan. Eller okej, relevansen saknas inte, men relevansen är inte tillräckligt stor.
Man. Gör. Inte. Så.

Och även om man skiter i den moraliska aspekten av ett sådant förfarande framstår det som direkt häpnadsväckande att konsekvenstänkandet helt tycks saknas.

Den regering som slår in på detta spår kan aldrig ha funderat närmare över värdet i att medborgare även i framtiden litar på att staten står vid sitt ord. Det är knappt ens värt att kallas spelteori, det är bara schabbel med grundläggande trovärdighet.
Det vore en sak om man skickade en fråga till alla som var med i registret, meddelade vilken förändring man ville göra och om man ville vara med även fortsättningsvis kunde man svara ja på något sätt. Men att det skulle vara så det var tänkt har jag inte hört något om.
Jag har själv inte bestämt mig för hur jag ska göra om detta förslag verkligen går igenom (vilket jag för all del inte tror). Det är ju synd att förstöra forskning. Men det är också synd om en regering kommer undan med något så absurt. Den som i ett sådant läge väljer att gå ur registret tänker jag inte ägna ett uns klander.

Jag kan inte sluta häpna över tanklösheten i ett sådant förslag.
Det ligger, som min fru påpekar, ganska nära föreställningen att det skulle vara okej för läkare att förskriva placebo, med motiveringen att placebo ju faktiskt kan ha en positiv effekt.
Ja, det kan det. Och nästa gång kommer patienten förvänta sig att det du skriver ut saknar specifik medicinsk effekt. Det vill säga, du har placerat dig på samma medicinska trovärdighetsnivå som nasaren av ormolja.
*Slow clap*

Jag skulle kunna fortsätta med en jämförelse med avtrappningen av jobbskatteavdraget och att regeringen i detta helt försummat att människor inte är inerta, men jag tror att jag redan drivit hem poängen. Att börja använda PKU för brottsutredning är en idé som av flera starka skäl inte bör komma på fråga, och jag dristar mig att ifrågasätta omdömet hos den regering som framför ett sådant förslag, även om det bara görs i form av att tänka högt.

———

Inläggets titel ”Ethics Gradient” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/