Archive for november, 2012

Jag anklagar också

onsdag 28 november, 2012

Jag har skrivit rätt mycket om antisemitism i bloggen. Både om specifika utbrott och mer allmänna översikter. Det har till och med fått en nästan egen kategori. Antisemitism är en subkategori av rasism; varför jag går loss just på den subkategorin och nästan inte skriver någonting om andra former av rasism är jag inte helt klar över. Det skulle kunna vara så att toleransen mot annan rasism generellt är låg, medan det går att komma undan med ganska mycket antisemitism om man bara vet hur man använder moderna kodord.

Nå. Judefientligheten är nu inte precis jämnt utbredd i Sverige; från vissa håll emanerar det mer ymnigt än från andra. Några som länge utmärkt sig med att vara ovanligt okej med antisemitiskt material är Aftonbladet, vilket jag inte varit ensam om att uppmärksamma. Här tänkte jag göra en spaning på området, vilket bjuder mig att presentera tre exempel. Alltså inte primärt exempel på antisemitiska artiklar, även om det inte råder brist på sådana, utan exempel på hur man förhåller sig till antisemitiskt material.

Det första exemplet uppmärksammade jag redan i min preblogg eller vad man ska kalla det, i januari 2006. Deras bilreporter Robert Collin skrev en krönika som lite handlade om bilar, men mer om att man i USA inte fick kritisera dåvarande president Bush, och så passade han på att ge den judiska konspirationen en känga; det var nämligen judarnas fel att man inte fick prata om den kristna julen längre. Läsarprotester som påpekade att judarna knappast hade mer med saken att göra än andra icke kristet religiösa grupper viftades bort med hänvisning till att alla ju vet att det bara är judarna som har ett reellt inflytande.
Judarnas sinistra makthegemoni, alltså. En klassiker.
Såvitt jag vet hade tidningens ledning inget att invända. Det är lite det som är grejen; man hade annars kunnat hävda att man rimligen inte kunde veta att ens bilreporter tar den judiska konspirationens hegemoni som en uppenbar självklarhet, och att krönikan slunkit igenom. Det hade varit plausibelt. Men såvitt jag vet yttrade ledningen aldrig något om att det där kanske var mindre genomtänkt. Business as usual tydligen.

Mitt andra exempel tar en omväg till tidskriften Ordfront 2005 som publicerade en artikel med den hisnande rubriken ”Israel styr svenska medier”. Artikelförfattaren, en Johannes Wahlström, drev i stora drag tesen att Israel med hjälp av, ja, den judiska världskonspirationen kontrollerar svenska medier och vilken information som kan nå ut. För att få belägg till det var han tvungen att förfalska och/eller förvanska en mängd citat från de reportrar han intervjuat. När det kom fram tvangs Ordfront ta avstånd från alltihopa (DN).
Artikeln beskrevs av initierade bedömare som exempel på ”alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori”.
Att skriva om hur judarna kontrollerar världens informationsflöde och styr det för att gynna sina självklart sammanfallande intressen är givetvis angeläget – om man har belägg för vad man säger. Har man inte det spelar man bara en välbekant antijudisk skiva ett varv till.
Wahlström hamnade i den journalistiska frysboxen.
Det var knappast ett olycksfall i arbetet; Wahlström har rört sig en hel del i kretsar karakteriserade av stark judefientlighet. Varmed inte avses ”kritik mot Israel”, utan just judefientlighet.

Några år senare skulle Aftonbladet Kultur, under Åsa Linderborgs ledning, skriva en artikelserie med en granskning av familjen Bonniers mediemakt. Alltså den judiska familjen Bonnier. Som skribent till två av sex artiklar väljer man… Johannes Wahlström.
Min poäng här är inte själva Bonniergranskningen, självfallet är det legitimt att granska Bonniers mediemakt. Men när man har chansen att plocka reportrar till uppdraget går man med vett och vilje ut och plockar någon som är mest känd för sitt djupa engagemang i den antijudiska saken.
Det kan för all del diskuteras om evigt yrkesförbud är en lämplig påföljd även för grova journalistiska övertramp. Men exakt hur gick snacket när man valde att plocka fram Wahlström ur frysboxen för att skriva om en judisk familjs mediemakt? Det lär vi aldrig få veta. Vad vi vet är bara att det på Aftonbladets redaktion föreföll som ett lämpligt tilltag att plocka in en känd antisemit för att skriva om Bonnier. Inga konstigheter, business as usual.
En normalt funtad redaktion skulle rimligen ha undvikit att ta in en så diskrediterad person till ett sådant uppdrag. Men Aftonbladets redaktion tycks inte fungera normalt.

Kan det inte, som ett halmstrå, tänkas att Aftonbladets redaktion under Ordfront-affären varit upptagna med att göra egna reportage under högt nynnande, och därmed missat hela grejen och, som man skulle kunna hävda med Collin, var ovetande om alltihopa?
Men nej. När det begav sig hade Linderborg enligt uppgift varit ute och menat att visserligen hade några journalistiska misstag begåtts, men inte invänt mot Wahlströms tes som helhet.
Man visste uppenbarligen vad det var man fick när man tog in honom.

Det tredje exemplet är givetvis det ständigt pågående haveriet med Donald Boström och artikeln om organplundring, som jag skrivit spaltmeter om. Jag kan omöjligt vada igenom alla detaljer i det här inlägget igen. Däremot kan jag åter hänvisa till den sammanfattning jag skrev på SKMAs blogg. Den riktigt lässugne kan också plöja kategorin som länkas till tidigt i detta inlägg.

En kort sammanfattning, för den som levt i radioskugga, är att journalisten Donald Boström 2009 skrev en artikel i Aftonbladet som mer än insinuerade att israeliska armén dödade palestiner i syfte att komma åt deras organ. Den kopplade också ihop detta med en helt orelaterad organhistoria i USA, som dock också innehöll judar. Eftersom det inte fanns några som helst belägg för artikeln – ja själva grundpremissen var medicinskt absurd – var det ett solklart fall av kolporterande av klassiska antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet fick mycket däng för sin publicering (undantaget i exempelvis Iran och hos S i Stockholm), men avfärdade och avfärdar kritiker som lydiga kuggar i Israels världsomspännande propagandavälde. Aftonbladet har också sedan dess, främst företrädda av chefredaktören, Linderborg och Jan Guillou, passionerat försvarat artikeln och flera gånger hävdat att det framkommit fakta som gett dem rätt. Det har dock varit lätt att se att de haft fel i sak; de fakta Aftonbladet hänvisat till har dels inte varit nya, dels inte haft något alls att göra med vad som skrevs i Boströms artikel. De har i detta värv inte dragit sig för direkta lögner för att försvara sina utflykter i mytträsket.
För det är ju vad det är. Även om det på ett mirakulöst sätt skulle komma fram fakta som gav den ursprungliga artikeln rätt (stridande mot basal transplantationsvetenskap) skulle Aftonbladets artikel ha varit ett kolporterande av antijudisk mytbildning – eftersom man uppenbarligen inte hade på fötterna när den skrevs.
Senast nu i dagarna fick Aftonbladet på skallen av P1s Medierna i just denna fråga (länk till programmet som jag inte vet hur länge den kommer fungera).

(Uppdatering 2012-12-16: Charlotte Wiberg har nu tagit sig an detaljerna i detta i ett inlägg hos SKMA: Lögner från början till slut)

Jag har aldrig arbetat på en tidningsredaktion, så mina omdömen om hur det normalt skulle funka är gissningar, det erkänner jag. Men jag har svårt att tänka mig att någon som for fram som Linderborg skulle kunna stanna kvar på en normal redaktion. Från Aftonbladet tycks dock stödet vara orubbligt. Det har gråtits många spalttårar över hur elakt den borgerliga pressen har betett sig bara för att man trycker några ynkliga små blodsmyter, men någon självkritik har vi knappt sett röken av. Det är… ja, business as usual.

Med exemplen avklarade är det dags att fråga sig vad som pågår på Aftonbladets redaktion. Exakt vad som rör sig i huvudena där är omöjligt för mig att veta, jag kan bara gå på vad som faktiskt sägs och görs. Utgående från det är det svårt att hävda något annat än att gravt antijudiskt tankegods verkar vara helt okej och accepterat. Jag har svårt att föreställa mig någon tänkbar förklaringsmodell som inte skulle komma fram till det.
Man kan alltid spekulera i hur det blivit så. Jag har själv ägnat mig åt sådana spekulationer. Israel och Palestina kommer ständigt upp i förklaringsmodellerna, som om palestiniernas erkänt svåra sak vore någon ursäkt för att slå över i antisemitism. I slutändan – går det ens i princip att tänka sig en förklaring som inte blir en variant av ”Min kompis blev rånad av en mörkhyad, så nu vill jag slänga ut alla invandrare”? Folk som resonerar så brukar vi kalla rasister.

Är då Aftonbladet, som ibland gjorts gällande, en antisemitisk tidning? Det beror på vad man menar. Å ena sidan skäms man uppenbarligen inte värst mycket för att ta i antisemitiskt material. Och exemplen här ovan är inte de enda; det finns mer godis i påsen. Å andra sidan är det givetvis en mycket liten minoritet av tidningens artiklar som har antisemitisk bäring. Å tredje sidan lånar sig kanske artiklar om melodifestivalen inte så väl till antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet kan inte heller rimligen vara omedvetna om karaktären på sitt stoff. Det skulle kräva dels en bokstavligen otrolig okunskap, dels en långt gången dövhet för den ickeantisemitiska världens återkommande påpekanden. Okunskap är inte en plausibel förklaring.
Ganska nyss cirkulerade, med anledning av Sverigedemokraternas senaste vurpa, den här bilden på Facebook:

Vad betyder den grafen egentligen för Aftonbladet?

Jag tror ändå inte att det är meningsfullt att kalla Aftonbladet för antisemitisk. Det låter som om tidningen skulle ha antisemitism som ständig ledstjärna, och det har vi tack och lov inte belägg för.
Däremot visar man gång på gång upp en stor acceptans för antijudiskt tankegods. Man tar det aktivt till sig. Mothugg tolkas som ytterligare bevis för den israelisk-judiska konspirationens allmakt.
Räcker inte det?

Annonser

Aftonbladet och judarna. Igen.

måndag 19 november, 2012

Den som följt denna blogg ett tag minns säkert att jag ägnade mycket energi åt att gå loss på Aftonbladet när de, inte för första gången, gav spridning åt antisemitiska myter. Det handlade om de helt ogrundade anklagelserna att israeliska armén mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ. Aftonbladet kopplade också ihop förvrängda uppgifter om organhandel bedriven av en jude i USA med detta – synbarligen enbart eftersom det var judar utpekade i båda fallen (redan där och i sig ett skolboksfall av antisemitism).

Jag – och andra – skrev alltså rätt mycket om det där, och jag sammanfattade mig i ett gästinlägg på SKMAs blogg.

Aftonbladet låter sig dock inte avskräckas av att uppenbart ha fakta emot sig; finns chansen att sprida lite extra antisemitism är man inte den som är den. Därför har man nu hakat på en artikel i Filter och hävdar i två artiklar att den visar att Boström hade rätt:
Artikel ett, artikel två.
Jag har själv inte läst Filters artikel, men det finns det andra som har gjort, till exempel Expressens Karin Olsson som i sin tur skrivit ett förkrossande bemötande hos SKMA: Skamlöst försök att rentvå Boströms artikel. Jag rekommenderar starkt läsning av det inlägget, och länken dit är egentligen huvudpoängen med det här inlägget. Från den artikeln länkas också till en artikel av Anna Veeder som är synnerligen relevant.

Jag ska ändå lägga till några egna rader, utan anspråk på att gå in på alla aspekter.
Aftonbladets senaste artiklar är något av det djupaste ohederliga jag läst på länge. De hävdar att eftersom det förekommit otillbörlig organhantering – vilket alltså varit känt länge – så hade Aftonbladet rätt hela tiden, och det är oj oj så synd om Aftonbladet som mobbas av de onda borgarna.
Fast Aftonbladet påstod alltså (vilket de ömsom inte låtsas om, ömsom låtsas att andra har bekräftat) att palestinier mördas och fraktas bort i syfte att få sin organ stulna. Något sådant har inte ens nästan framkommit. Aftonbladet försöker blanda bort korten och låtsas att de sade något helt annat än vad de faktiskt sade. Det här är inte journalistik. Det är, för alla med normal läsförståelse, lögn.

Vidare var påståendet alltså – och är fortfarande – att palestinierna dödades, fraktades bort och fick sina organ plundrade. Det är bara det att det är en medicinsk omöjlighet. (Här har jag hjälp av min läkarfru, men det är såpass elementära fakta att även Aftonbladet borde kunna hålla reda på dem.) Möjligen med undantag för hornhinnor och liknande kan man inte ta organ från någon som är hjärtdöd. Hos någon som är död har cirkulationen upphört. Organen är, liksom personen, döda. De ruttnar.
Vi tar det igen. Organen är DÖDA. De är OANVÄNDBARA.
Dessa påstådda organs lämplighet för organtransplantation: Noll.
Dessa påstådda organs lämplighet för att sprida antisemitiska blodsmyter: Mycket hög.

Jag vet inte vad som verkligen rör sig i huvudena på Aftonbladets redaktion. Det är till sin natur svårt att veta för en utomstående. Men vad jag kan se är att man gång på gång aktivt ger luft åt klassisk, låt vara något moderniserad, antisemitism, och gärna använder flera sorters uppenbara lögner i sitt värv.
Det räcker rätt bra för mig.
Och detta händer i Sveriges största tidning.

Resebranschen dör en smula

söndag 11 november, 2012

Min pappa jobbade nästan ofattbart länge på SAS. Tack vare det reste vi mycket och billigt. Chansen att komma med ett plan hängde på hur länge man jobbat, och med tiden hände det sig att gate-personalen när de såg vilket år han börjat sade saker som ”då var inte jag född”.
Jag har fortfarande små modeller av framträdande delar av SAS 80-talsflotta (DC-9, DC-10 och Boeing 747); jag tror till och med jag vet var. Och jag har, förvisso mot betalning, flugit i SAS flygsimulator som piloterna tränar i. Med lite hjälp kan jag landa på Hongkongs gamla flygplats Kai Tak.
SAS är alltså för mig mer än bara en anonym koloss. Vidare har de en del gamla MD-8x-plan som visserligen inte är bränsleeffektiva, men påtagligt tysta om man hamnar långt fram i kabinen. Men därmed närmar jag mig nog slutet på listan med skäl till att inte låta SAS gå i konkurs, om det nu skulle vara så, vilket det åter snackas om.

Visst skulle det bli stökigt i en övergångsperiod, som alltid när stora bolag går omkull. Men det är inte direkt så att flygmarknaden är underetablerad. Man kan nog lugnt räkna med att konkurrenter som Lufthansa och Norwegian relativt snabbt skulle fylla SAS tomrum; kanske inte med en exakt kopia av tidtabellen, men förmodligen skulle det gå att resa även i framtiden.

I ett nummer av Economist som jag tyvärr nu har slängt noterades att flygmarknaden de senaste decennierna haft en vinstmarginal på högst någon enstaka procent. Att i det läget vända långvarig förlust till något hållbart är inte trivialt, speciellt inte om man som SAS ägs av en kommitté av nationella intressen föreställningar. Det ryktas nu om garantier för runt fem miljarder kronor. Det är typ en värnskatt, eller en rejäl satsning på järnvägsunderhåll. Och det är inte första gången heller. Knappast sista, om man låter kalaset fortgå.

Fem miljarder är också ungefär vad vissa partier jag skulle kunna nämna var beredda att slänga på GM för att inte lägga ned Saab. Det var fel då, och det skulle vara fel i dag.

Vi hånade Berlusconi när han av nationell stolthet vägrade låta Alitalia gå omkull. Låt oss nu inte göra oss själva till likadana åtlöjen.

Stoppbock i rangerbangård

onsdag 7 november, 2012

Miljöpartiet debatterar trafik igen (”Stoppa Österleden och Förbifart Stockholm”), och redan efter de fyra orden vet nog återkommande läsare hur resten av inlägget kommer arta sig.
Den elake skribenten skulle skriva att Miljöpartiet inte gillar att folk kör bil i stan, därför ska man inte bygga någon väg runt stan. Men inte jag inte.

Miljöpartiet gillar som vanligt tåg och annan kollektivtrafik, och insisterar därför på att alla ska åka tåg och kollektivt, jämt. Och för all del, ingen vettig förnekar att en väl utbyggd kollektivtrafik är en nödvändighet för Stockholm (se där en klatschig slogan). Men kollektivtrafik är till sin natur kollektiv, vilket skiljer den från ett väsentligt antal individuella resebehov. Man kan inte ha kollektivtrafik överallt; att tänka bort bilen är en kolchosdröm. Eller en tanke sprungen ur någon som förutsätter att alla bor på Södermalm.
Ska man med gummihjulsfordon från ena sidan stan till andra i dag, och inte vill köra genom city (vilket ingen tycker är en bra lösning) finns i dag Essingeleden (tydligen Sveriges mest trafikerade vägsträcka) att välja på. Essingeleden och… Strängnäs. Känns det robust? Lodbrok?
Redan i dag är det ett högst tveksamt företag att bo på ena sidan stan och jobba på andra sidan, om inte kollektivtrafiken kan lösa problemet åt en. (Vilket den ofta kan. Men inte alltid.) Det är inte ett sunt tillstånd.

En kritik som ibland framförs mot förbifarten är att folk kommer använda den. Ja. Det är sant. När man bygger en ny stor väg är det ofta för att det finns ett behov av den. (MP löser iofs detta elegant genom att gärna vilja bygga infrastruktur som inte speciellt många har behov av.) Byggs förbifarten kommer bilar att åka på den.
Det är också sant att man inte kan bygga bort bilköer enbart genom att bygga nya bilvägar. Men det är ingen som föreslår det heller. Till skillnad från partier jag skulle kunna nämna är det nämligen för många möjligt att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången: utbyggd kollektivtrafik och en väg runt stan som inte blandar in Strängnäs. Det bör inte vara alldeles omöjligt för en stad som växer cirka Norrköping per år, eller vad det är.

Men koldioxiden då? Ja, det är en relevant poäng. Därmed inte sagt att den också är korrekt.
I år har vad jag hoppas är elbilsexplosionen startat. Det kommer nu fler och fler bilar som i ett storstadssammanhang kan betraktas som eldrivna. Som jag redan tycker mig ha visat finns det skäl att tro att eldrivna bilar framöver kommer vara ungefär lika energieffektiva som tåg.
Vi kommer inte ha en majoritet, eller ens stor andel, eldrivna bilar till nästa val. Inte till valet efter det heller. Men en förbifart byggs med en tidshorisont på decennier, inte enstaka år. Det är inte dagens bilar vi ska tänka oss på förbifarten, oaktat att redan dessa blivit drastiskt mycket snålare på ganska kort tid.

Som sagt, kollektivtrafik behövs. Det är inte fel att satsa på järnväg och kollektivtrafik. Men det kan inte vara en Gudi behaglig gärning att med flit göra biltrafik omöjlig. Båda behövs.

Way out west 2012

fredag 2 november, 2012

Nu är det alldeles strax presidentval i USA och jag har inte skrivit ett knyst om det, till skillnad från förra gången då jag knåpade ihop ett två tre inlägg. Tja, jag har helt enkelt inte följt presidentvalet tillnärmelsevis lika noga den här gången.

Runt nyår kom jag med en bunt profetior av varierande kvalitet, varav en var

Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.

Just i skrivande stund ser det ut att kunna bli träff i tavlan. Det är inte självklart en välsignelse. Tvärtemot vad man lätt kan tro är det inte a priori givet att en demokratisk kandidat står för en bättre politik än en republikansk. I förra valet tyckte jag länge att det fanns inte bara goda, utan mycket goda politiska skäl att hålla på McCain snarare än Obama. Tyvärr gick senatorn McCain bort sig någonstans i kulisserna, och presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, betydligt närmare gängse nidbild av republikaner. I slutändan var jag glad att jag slapp rösta.
Historien är inte helt olik vad vi nu ser. (Eller i alla fall vad jag ser; mitt följande av kampanjen har som sagt inte varit så värst noggrant, så jag har säkerligen missat många klargörande detaljer.) Guvernör Romney och tidige presidentkandidat Romney hade en del potentiella plus. Det är fullt möjligt att han hade en någorlunda fungerande plan för att få balans i USAs federala ekonomi, något ingen kan beskylla Obama för. Ja det var väl egentligen huvudpoängen med Romney. I övriga frågor, som miljö och utrikespolitik, var han inte uppenbart galen. Problemet var att det var svårt att veta vilka ståndpunkter han skulle komma att hålla fast vid, och det är väl där vi är nu. Precis som jag lågoddsgissade i början av året har han fått inta en rad ståndpunkter som tillfredsställer den, ja, uppenbart galna falangen hos republikanerna men ställer till det i resten av verkligheten. Till exempel har han sedan han blev dogmatisk motståndare till skattehöjningar inte längre någon trovärdig plan för ekonomin. Hans vicepresidentkandidat hade möjligen det, men den har det inte talats mycket om sedan han blev just vicepresidentkandidat.
Jag har i dag svårt att se speciellt mycket hos Romney som skulle göra det självklart för mig att rösta på honom.

Obama då? Typiskt ett fall av halvtomt eller halvfullt glas. Han har sannerligen inte åstadkommit några av de under han utlovade. Han har å andra sidan inte ställt till med några gigantiska katastrofer. Han har tagit vissa protektionistiska steg, men han har inte iscensatt det protektionistiska handelskrig han utlovade i förra kampanjen. Han drar tillbaka soldater från Afghanistan lite snabbare än vad som är riktigt nyttigt för den stapplande staten, men han har åtminstone inte tagit hem alla på dag ett. Han har inte stängt Guantanamo, men det är nog inte så lätt. Han har inte fått någon vidare snurr på ekonomin, men mer pålästa ekonomer än jag ger honom cred för agerandet under finanskrisen (även om jag personligen är skeptisk till en god del av ingreppen han gjorde). Och så vidare. Man kanske kan säga ”typ okej” om hans fyra år. Och framåt då? Ja, han är inte speciellt tydlig. Jag tror inte att han presterat något riktigt bra svar på varför han ska få fyra år till. Vad ska han åstadkomma, och hur? Oklart.

Det skulle vara trist att heja på Obama, inte för att han är en given hit i sig, utan för att den andre snubben verkar sämre. Men det kan vara så att det är där jag är.

Ifall någon undrar.