På sistone har det höjts röster för att det svenska elsystemet borde tas över av staten. Som parti är det i skrivande stund V som är mest högljutt; de vill dessutom om jag förstår dem rätt bryta kopplingen till kontinentens elnät. Syftet ska vara att undvika jättehöga elpriser. Själv har jag i många frågor en marknadsliberal grundhållning, så det kanske förvånar att jag inte är principiell motståndare till det förstnämnda, att staten utöver elnätet ska kontrollera elproduktionen i större utsträckning än i dag. Hur kommer det sig?
I första hand regeringen, i andra hand riksdagen äger uppgiften att se till att Sverige har ett välfungerande elsystem. Med välfungerande menar jag att det ska vara
- leveranssäkert
- CO2-snålt
- någorlunda samhällsekonomiskt effektivt på systemnivå.
Det finns fler parametrar man kan använda men ska jag välja tre tar jag dessa. Det primära är att regering och riksdag löser uppgiften. Om de löser den i offentlig eller privat regi är inte ointressant, men det är sekundärt. Och att uppgiften löses går inte att ta för givet. Vi är fortfarande, i Sverige, bra på att vara CO2-snåla även om vi kunde vara bättre, men de andra två parametrarna ser inte jättebra ut.
Att se statlig skötsel som en lösning i sig är dock ett misstag. Den elmarknad vi har i dag är till mycket stora delar statligt styrd. Staten har bestämt vad den vill belöna och vad den vill straffa och marknaden har agerat på det. Ett av våra stora problem i dag är brist på planerbar, CO2-snål produktion och staten har målmedvetet styrt mot att få bort sådan produktion. Om vi tänker oss att staten skulle ägt allt från början hade utfallet antagligen blivit snarlikt, eftersom samma politiska viljor skulle styrt även då. På vissa sätt skulle det varit värre, om vi dessutom som ibland föreslås hade garanterat låga elpriser. De enorma elpriser vi sett ett tag nu är inte någon olyckshändelse, utan en både förutsedd och önskad effekt av förd energipolitik. Det kallas efterfrågeflexibilitet, och tanken är att när elen blir dyr är det en prissignal som säger att man ska sänka sin förbrukning. När företag får slå igen produktionen är det precis som det är tänkt att systemet ska fungera. Alternativet, om man med samma elsystem var garanterad låga priser, är att ingen frivilligt sänker sin förbrukning och då har vi i bästa fall rullande strömavbrott styrda av staten, i sämsta fall kollaps av elnätet.
Men vore det inte bra att klippa kablarna till Tyskland, som gjort sig beroende av rysk gas, vilket Kreml nu gjort till ett vapen, och vilket bidrar till våra höga priser? Nja. Det är sant att Tyskland gjort bort sig ofantligt, men två saker bör sägas i samband med det.
För det första, att det Tyskland gjort är ganska precis vad det svenska styret har förespråkat, och de har hyllats för det, det är bara att de gjort det lite snabbare än Sverige. Alltså, där har staten gått in och pekat med fast hand, i väsentligen samma riktning som man styrt i Sverige, och det har blivit katastrof.
För det andra, att det svenska elsystemet bygger på att vi ska kunna importera el när vår egen produktion inte räcker till. Att det alltid kommer vara möjligt att importera när vi vill är långtifrån självklart, men det är i alla fall en grundbult i systemet. Klipper vi kablarna mot omgivande länder frånhänder vi oss den möjligheten. Det är ingen liten sak. Tilläggas kan också att bland det absolut mest klimatvänliga Sverige kan göra är att exportera CO2-snål el som tränger undan fossil produktion. Ska man klippa kablarna bör man veta precis varför man vill göra det, vilka konsekvenserna som kan förväntas och hur man tänkt hantera dem.
Just detta att man bör veta vad man gör är en sällsynt del av svensk energipolitik. Elsystem är komplicerade saker. Inte så komplicerade att de är omöjliga att styra, men man behöver veta vad man gör och hur åtgärder påverkar varandra. Vi har länge hanterat elsystemet med en politisk styrning mot mål som är irrelevanta eller kontraproduktiva sett till de tre portalparametrarna ovan, och som inte bekymrat sig särskilt om systemperspektiv. Hade man varit nämnvärt intresserad av ett välfungerande system skulle flera partier ha tagit fram eller efterfrågat någon form av plan för hur målen skulle kunna nås. Få partier har brytt sig om det. Det finns sålunda inga som helst anledningar att tro att vår situation i dag hade varit bättre om vi haft direkt statlig elproduktionskontroll i stället för politiskt styrd marknad.
Jaha, hur går det ihop med att jag säger att jag inte är principiell motståndare till statlig styrning? Jo, för att vårt primära problem är inte vem som styr, utan att den som styr saknar intresse för styrning av hela systemet. Den styrningen är det regering och riksdag som ansvarar för, och så länge de inte sköter uppgiften kommer vi ha problem, oavsett om det längst ut på linjen står privata eller offentliga aktörer. Börjar de slutligen sköta den, då blir det relevant att bråka om offentligt kontra privat. Men först då. Retoriska slängar i stil med ”marknaden tyckte inte det var lönsamt” och ”vill ni subventionera det och det” är i stort sett meningslösa tills det finns en systemtanke att ställa dem i relation till.
Förvånansvärt vettig 