Förvånansvärt vettig

En fördel med att ha skrivit om försvarsfrågor tidigare är att jag inte alltid behöver skriva nytt nu, för det gamla gäller fortfarande. År 2015 skrev jag en motion till Centerpartiets partistämma om att Sverige bör gå med i NATO. Frånsett att jag inte längre arbetar på FMV är den fortfarande aktuell, nästintill i sin helhet. Vissa passager ser ut som om jag lagt till dem nu i veckan, men allt är från 2015.

Du som läser det här har kanske inte funderat jättemycket på NATO. Det behöver man inte göra. Men ska du delta i någon form av NATO-diskussion så, ja, du avgör förstås själv vad du vill läsa och vad du inte vill läsa. Men jag tycker det här kan vara en bra början. Jag återger motionstexten nedan.

Svenskt medlemskap i NATO

Ett medlemskap i NATO är inte tillräckligt för att Sverige i händelse av ofred ska kunna försvara sitt territorium, men det är nödvändigt. Alternativen är antingen att avhända sig möjligheten till ett fungerande territorialförsvar, eller att satsa enorma summor på att bli helt självtillräcklig.

Svensk försvarspolitik måste i första hand syfta till att hävda svenskt oberoende. Som försvarsmakten ser ut i dag har vi tyvärr små möjligheter att göra det. Det är inte en fråga aktuell bara för krig, utan även för att undvika att hamna i krig, samt för att möjliggöra att föra en självständig utrikespolitik utan att tassa på tå kring argsinta grannar.

Att på egen hand bygga upp en försvarsförmåga tillräcklig för att vid ett angrepp hävda Sveriges territorium skulle ta mycket lång tid och kosta enorma summor, om det ens är praktiskt möjligt. Ska vi vara någorlunda rimliga måste vi ha hjälp utifrån. Det är inget kontroversiellt med det; det framgår ur vår solidaritetsförklaring, en central den i den svenska säkerhetspolitiken. Vad som inte framgår är vem som ska komma och hjälpa. Ingen har kunnat förklara vem det skulle vara. Ingen har frivilligt anmält sig. NATO har artigt men bestämt meddelat att även om Sverige (liksom Ukraina, min anmärkning) är ett högt skattat partnerland är det endast medlemskap som ger några försvarsgarantier.
Svaret är enkelt: Ingen kommer komma. Ingen kommer riskera sina egna för ett land som inte ens försökt försvara sig självt.

Lyckligtvis är det här inte ett knivigt problem. Vi har redan ett nära samarbete med NATO – denna gång, efter kalla kriget, ett helt öppet sådant som vi inte försökt dölja för någon. NATO är inte perfekt, men den bästa existerande representanten för de liberala demokratier vi hör hemma hos. Vi har sedan ett par decennier slutat vara formellt neutrala. Ryssland betraktar oss som en de facto-del av NATO-sfären. När jag, som arbetar på FMV, haft tjänstemannakontakter med NATO-organisationer har jag stundom fått påminna dem om att vi inte är medlemmar.

Vi har redan del av nästan alla aspekter av ett NATO-medlemskap, förutom att vi valt att inte ta del av försvarsgarantin. Det är en olycklig avvägning. Att vara alliansfri är inte olikt att vara bostadsfri. Det kan fungera när vädret är vackert, men i bistrare tider är man oerhört utsatt.

Det är inte möjligt att i en motion gå igenom alla argument för och emot NATO. Det cirkulerar många direkt osanna påståenden, som att vi som NATO-medlemmar måste ta emot kärnvapen eller att vi måste delta i allsköns anfallskrig. Vad som är sant är att vi skulle anmodas att satsa mer resurser på försvaret. Det skulle dock vara nödvändigt i vilket fall som helst. De ansvarsfulla alternativen är inte att gå med i NATO och öka försvarsanslagen eller göra ingenting och ligga kvar på nuvarande nivå. Nej, alternativen är att gå med i NATO och öka anslagen, eller inte gå med i NATO och öka anslagen till hisnande nivåer.

NATO är inte en deus ex machina som befriar oss från egna ansträngningar. Även med ett NATO-medlemskap måste vi ha en egen försvarsförmåga, men med ett medlemskap har vi en realistisk möjlighet att ta den till en skälig nivå.

Centerpartiets linje har varit att NATO-medlemskap bör utredas. Att utreda är inte fel i sig, men NATO är inte en okänd storhet. Den information vi behöver är tillgänglig redan i dag, och det vi inte vet är sådant som skulle utkristallisera sig under förhandlingar om medlemskap. På det tidiga 90-talet hade en utredning varit befogad. I dag ter den sig mer som tidsspillan.

Vi borde ha ansökt om medlemskap för tjugo år sedan när omvärlden var lugn, men det är fortfarande bättre att göra det i dag än att vänta tio år till. Som vi kunnat se på senare tid kan säkerhetspolitiska realiteter förändras och försämras mycket snabbt.

eller

Vad borde vi göra nu, i två delar. Nu när Kreml kraftigt ökar sitt krig mot Ukraina.

Ett: vi ska självklart gå med i Nato. Nato är inte i sig något mirakel. Vi kommer inte automatiskt vara trygga för att vi är med i Nato, och vi kommer inte automatiskt vara körda om vi inte är med. I båda alternativen är vi dårar om vi inte kraftfullt rustar upp totalförsvaret, för vi måste ha en betydande förmåga att klara oss på egen hand. Men Natomedlemskap medför en betydande avskräckningseffekt för en angripare. Det är inte en slump att Kreml krigar mot Ukraina och inte – ännu – mot baltstaterna. Jag tycker det är rimligt att säga att Natomedlemskap inte är tillräckligt, men att det är nödvändigt.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg med lång argumentation kring Nato. Vi borde vara förbi det vid det här laget. Den som vill läsa vad jag skrivit tidigare om det kan börja här.

Kreml säger rätt ut att man tar sig rätten att ha en intressesfär där man inte tänker tillåta de ingående länderna att fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut. Kreml säger också att Finland och Sverige ingår där. Vi borde självfallet i lugn och ro ha gått med i Nato på 90-talet eller allra senast på 00-talet. Men av återstående alternativ är i morgon det bästa. Kreml visar nu – åter – att man är beredd att ta till mycket våld för att hävda sin intressesfär. Vi kan ha en begränsad tid på oss att agera.

Det har länge varit uppenbart för den som verkligen lyssnat att försvarsminister Hultqvists motstånd mot ett Nato-medlemskap inte håller för säkerhetspolitisk granskning. Anledningen att han vidhåller detta motstånd är rimligen inte säkerhetspolitiskt, utan socialdemokratpolitiskt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av det svenska försvaret, men jag tror att han är ännu mer intresserad av att vara socialdemokrat. Man skulle kunna tro att S skulle ta sig samman hantera sin interna konflikt när så mycket står på spel, men hur man hanterade – eller snarare avstod från att hantera – energifrågorna under senare år indikerar tyvärr snarare att för S är det viktigaste alltid att ha internt lugn i regeringen eller partiet. Det är svårt ansvarslöst. Tyvärr motsätter sig S, V och MP ett Nato-medlemskap, och SD är fullständigt säkerhetspolitiskt opålitliga. Så det parlamentariska underlaget för ett Nato-medlemskap och dithängande frågor ser verkligen inte bra ut. Det förändrar inte att någon skulle behöva ruska om S och få dem att snap out of it och för en jävla gångs skull skärpa sig, det här är inte på lek längre.

Två: vi behöver tänka på vad vi ska göra om Kreml använder kärnvapen.

Vafan snackar han om, kärnvapen, nu har han (jag) väl ändå blivit knäpp?

Nä. Jag pratar inte om bombmattor med megatonbomber. Men Ryssland har både övat och talat om insatser med kärnvapen som en avkylande insats. Alltså, om man tycker att motståndaren biter ifrån för mycket, göra en begränsad insats med kärnvapen. För att visa att man menar allvar. Man tenderar att kriga som man övat och Ryssland har tidigare varit närmast förvånande öppna med vilken doktrin man i framtiden avser tillämpa. Det betyder inte att de faktiskt kommer använda kärnvapen. Ska jag gissa – och en gissning är det – så är sannolikheten för det låg. Men OM de gör det får inte resten av världen bli helt överraskade och inte veta vad man ska göra. Jag hoppas att rätt folk redan tänkt igenom det scenariot, eller i alla fall gör det nu. Det duger inte att gripas av panik då.

Det implicita underliggande temat här är: vi vill ha fred. Men om det är någon annan som inte vill ha fred, då blir det inte fred.