Archive for maj, 2011

Som man bäddar

tisdag 31 maj, 2011

Jag har lyssnat på radio igen. Den här gången har jag fått höra att KU kritiserar ministrar i regeringen för bland annat senfärdighet med att inställa sig för debatt när det dykt upp interpellationer.

Det är förstås inte bra, men det ska ses i ljuset av att det får anses väl känt att oppositionen med början i förra mandatperioden började använda interpellationsinstrumentet som ett sätt att bedriva fördröjningsstrid mot regeringen, på ett sätt som det aldrig varit avsett för och heller inte använts på tidigare. Exempelvis fick Littorin under sin tid som minister svara på någonstans i häradet 300 interpellationer, däribland sådana av irrelevant karaktär som uppenbart bara var till för att störa regeringens dagliga arbete. Inte ens den mest övertygade jobbskatteavdragmotståndare kan på allvar mena att denna interpellationsflod varit sakligt motiverad.

KU har givetvis rätt i sak. Det är inte bra om interpellationssvaren dröjer. Men med en opposition som aktivt saboterat det viktiga interpellationsinstrumentet blir hela frågan bara ett ”meh”.

Handlingskraft

måndag 30 maj, 2011

We have to do something. This is something. Therefore we have to do it.

Jag läste i morse att USA har beslutat att man ska lägga ned landets järnvägar. Man har noggrant analyserat den svenska olyckan förra året då ett arbetsredskap kolliderade med ett X2000 och en person dog. Slutsatsen blev att man inte kan garantera säkerheten vare sig för tågresenärer eller folk runt spåret. Till år 2022 ska tågtrafiken vara avvecklad.

Det får antagligen inte samma dramatiska effekt i USA som det skulle få i Sverige. Tågtrafiken i USA stod före olyckan bara för 23% av de totala transporterna. Det är förvisso långt ifrån försumbart, och det är ännu inte helt klart hur bortfallet ska ersättas, men man räknar med att ökad biltrafik ska vara ett säkert och miljövänligt alternativ. Ett ökat oljeberoende gentemot tvivelaktiga stater ses som en nödvändig eftergift för säkerheten. Man kan också hoppas på en nedgång i ekonomin, så att folk håller sig hemma och inte skickar så mycket saker kors och tvärs.

Nej. Det där är förstås inte sant.
Däremot har Tyskland bestämt sig för att avveckla sin kärnkraft.

Om Bamse

söndag 29 maj, 2011

Så, det andra inlägget som fått ligga för fäfot i någon vecka eller två.

Jag har i säkert ett par år tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om Bamse. Det kan rentav hända att jag redan gjort det, men i så fall har jag glömt bort det och då kan det vara dags igen. Jag hakar på de senaste dagarnas uppflammande intresse föranlett av den där serien som getts ut i samverkan med Migrationsverket. Man kan läsa den här.
Jag hade förstås tänkt skriva om helt andra aspekter, men det lär bli svårt att inte säga något alls om den här publikationen. Särskilt om jag använder den som cue för att skriva inlägget.
Jag har läst hela, och i alla fall ett antal fall av kritik mot den. En del av kritiken handlar inte om Bamse egentligen, utan om Sveriges invandringspolitik. Jag har inte direkt svårt att komma på saker att säga om invandringspolitiken, men jag tycker inte att det är principiellt fel att Bamse medverkar till information om dess utformning. Om det nu är det han gör. Till större delen tycker jag att serien är neutral i sin ton till politiken. Bamse har aldrig dragit sig för att ta politisk ställning per se, och även om det är skillnad mellan att ta serieställning för en politisk riktning och att agera informatör för svensk realpolitik är det inte som om man plötsligt och oväntat exponerat barn för att det finns politik.

Däremot finns det som bekant stundom rejäla glapp mellan grundprinciperna för invandringspolitiken och dess implementation. Man behöver nog inte leta så länge för att hitta exempel på att Sverige visst skickat tillbaka folk till ställen där det råder väsentlig fara för deras liv, vilket Bamse-serien inte tar upp.
Så för ökad realism hade man kunnat ha ett exempel där en familj skickas till ett land där de blir massakrerade.
Ja. Ja, det hade man kunnat göra.
Frågan är om det hade varit bättre. Eller ens mer representativt.
Jag håller med om att det kanske var väl sockersött att det avvisade barnet på ett skalmanmagiskt sätt fick med sig sina nya jättestora leksaker, men jag har inte övertygat mig om att det verkligen hade varit bättre att i denna form försöka redovisa alla avarter och baksidor med svensk invandringspolitik.
Å andra sidan kan man med visst fog hävda att Bamse inte heller är så himla klargörande avseende vad som gäller. När Skalman förklarar asylprocessen (sid 14-15) är det just asylprocessen som förklaras. Alltså hur byråkratin fungerar, vilket förstås är relevant, men väl så relevant hade det väl kunnat vara att förklara vilka allmänna riktlinjer besluten grundas på. Det framkommer nu lite implicit i själva serien, men om det är avsett att fungera som information till asylsökande kunde det ha gjorts tydligare.

Om någon nu tycker att jag skriver en smula oengagerat om det här så är det för att jag inte lyckats arbeta upp någon brinnande vrede i frågan. För Bamses vidkommande hade det enklaste helt klart varit att avstå, för att folk skulle bli arga var rätt givet. För en del argas vidkommande skulle jag önska att man gjorde klart vem man egentligen är arg på – Bamse, Migrationsverket eller den invandringspolitik som vi haft de senaste decennierna. För det framgår inte alltid helt tydligt.

För mitt eget vidkommande skulle jag vilja prata om det jag egentligen vill prata om, nämligen Bamse som serie för barn.
Jag är uppvuxen med Bamse och är mest bekant med materialet fram till, tja, andra halvan av åttiotalet sådär. Utgående från det är min inställning att

Å ena sidan:
Bamse har som sagt aldrig varit rädd för att ta ställning i politiska frågor. Nu skulle jag säga att patoset ofta varit mer framträdande än den genomtänkta analysen. När Skalman uppfinner roboten Meka-Nicke vill Krösus Sork köpa den eftersom den aldrig blir trött och, om mitt minne inte sviker mig, skulle kunna ersätta tre sömmerskor i hans fabrik. Skalman förstör därför Meka-Nicke, så att inte tre sömmerskor ska bli arbetslösa. Som en alldeles äkta luddit motsätter sig alltså Bamse den industriella revolutionen; hade han fått bestämma hade vi fortfarande varit jordbrukare med hästen framför plogen hela bunten. Denna oförståelse har setts gå igen i inställningen till handel och internationella investeringar. Hans syn på skatter är en smula onyanserad. Ska man vara noga håller han också på med skenavrättningar, vilket väl är lite sådär om man ska gå för att vara snäll.

Å andra sidan:
Politisk och ekonomisk vilsenhet är förstås inga plus, men viktigare tycker jag är vad Bamse lägger mer emfas på: att man ska vara snäll mot varandra och hjälpas åt. Det låter kanske trivialt, men om man tittar på referensserien Kalle Anka, var finns där det budskapet? Bamse och Skalman jobbar också för att bekämpa allsköns vidskeplighet och skrock, exempelvis astrologi. Hos Kalle Anka, åter vår referensserie, står professor Ludwig för den akademiska auktoriteten. Professor Ludwig går med pendel och sysslar med, ja, astrologi.
I det återkommande inslaget ”Bamses skola” har man idkat folkbildning av barnen i de mest skiftande ämnen. Om Laila Freivalds bara hade läst sin Bamse hade hon vetat vad en tsunami var för någonting. Tänk på det, alla blivande politiker.

Min poäng är alltså att även om serien Bamse inte är felfri är den betydligt mer bra än dålig. Så var det i alla fall fram till och med åttiotalet; nu kanske den bara handlar om Migrationsverket.

Återanvändning: favoriter i repris

söndag 29 maj, 2011

Det har hampat sig så att jag haft annat för mig ett tag, och sålunda har jag minst två halvskrivna inlägg som blivit liggande i, tja, uppåt ett par veckor. Vid det här laget är aktualiteten överspelad, men inte olikt mytiska grävlingar vägrar jag släppa taget. I alla fall när jag redan skrivit halva. Så här kommer det första ur högen.

Då var det dags för en ny vända med Förbifart Stockholm, denna gång med anledning av Trafikverkets utskickade broschyr om den (som jag inte hittar online) som framkallat visst rabalder. I sakfrågan Förbifart Stockholm verkar alla vara nöjda med att upprepa vad de sade senast, så då gör jag också det.

Jag törs inte säga – saknar helt enkelt kompetens att bedöma det – att den planerade sträckningen av förbifarten är den optimala, men att det behövs en förbifart törs jag säga. Anledningen är inte mer komplicerad än att vill man från norr till söder i dag kan man köra Essingeleden eller genom själva city. Som trafikaorta är det, ska vi säga en smula underdimensionerat. Störkänsligheten i det systemet testade vi ju i ett fullskaleexperiment medelst pråm häromåret. Men, som förbifartens motståndare påpekat, det finns ju en väg i Strängnäs.
Ja då så.
Över huvud taget verkar ett huvudargument mot förbifarten vara att man räknar med att den relativt snabbt kommer att bli full. Jag har redan kommenterat det, och återvinner:

Det är inte en vågad gissning att vissa kommer att ta det till intäkt för att man inte ska bygga den alls, eftersom den inte kommer att vara alla köers bane. Jodå, det har redan hänt.
Men det är givetvis tvärtom. Att man räknar med att den snart kommer att vara underdimensionerad betyder just att den behövs. Att säga att den inte behövs för att många kommer att vilja åka på den sorterar någonstans i samma liga som att säga att man inte skulle ha byggt Essingeleden, för Centralbron var ju redan igenkorkad.

I dag har jag varit i Kiruna. En karl jag skulle träffa där hade haft företag i norra Stockholm, men enligt egen uppgift flyttat till Kiruna där tidsavstånden inte var så långa. Okej, visst hände det ofta att man behövde åka tretton mil. Men det tog en och en halv timme, och vad var det mot köerna när man skulle till södra delen av Stockholm?

Argumentet att man inte ska bygga en väg eftersom folk förmodligen kommer att vilja använda den är så hisnande att det förvånar mig att det gång på gång flyter upp till ytan.
Det blir dock mer begripligt om det paras ihop med ett annat grundantagande, vilket ibland men inte alltid görs, nämligen att biltrafik i sig är något ont som ska bekämpas.
Det är ett grundantagande jag inte ställer upp på. Självklart har bilen en miljöpåverkan, men ofta är det som om alla förbättringar de senaste decennierna inte gjort något avtryck i det kollektiva antibilmedvetandet. När Essingeleden byggdes var det fortfarande fullt realistiskt att medelst sin bil gasa ihjäl sig i garaget, och det släpptes ut en hel del giftigheter. En modern bensinbil i dag släpper ut så låga nivåer av giftiga ämnen att de är svåra att över huvud taget mäta. Det som återstår är i princip koldioxiden, och även där kan vi hoppas på god utveckling i relativ närtid. För att inte tala om den förbättring vi redan sett de senaste åren.

Att basera sina vägbeslut på att bilar i morgon kommer vara som de är i dag är kortsynt. Att basera dem på att bilar i morgon kommer vara som bilar var igår är mer blint.

Sedan finns förstås falangen som är emot bilen inte så mycket som teknisk pryl, utan som idé. Där når man snabbt ett läge där den vanliga arsenalen av resonemang inte förslår. Jag tycker till exempel att möjligheten till individuell förflyttning är en enastående idé, och även om kollektivtrafik på många sätt är utmärkt är den till sin natur just kollektiv och kommer aldrig att fullt ut kunna ersätta den individuella transporten. Detta är inget att beklaga; båda typerna av transport behövs. Men är man av ideologiska skäl emot att folk förflyttar sig individuellt tycker jag att man som Greider ska säga det (nå, egentligen sade inte han heller det), inte gömma sig bakom prognoser för beläggningssiffror.

Jag har en känsla av att vi får återkomma till det här. Men nu har jag, två veckor efter alla andra, åter en gång sagt vad jag redan tidigare sagt.

Långsiktighet

onsdag 18 maj, 2011

Såväl politiker som arbetsmarknadens parter beskylls då och då och med varierande grad av rättmätighet för att inte agera långsiktigt. Få torde dock kunna tycka att Konjunkturinstitutet har för kort horisont gällande lönebildningen:

Långsiktighet i lönebildningen

Frågan är om de har kompenserat för havsytans stigande nivåer i den beräkningen?

Det är taget härifrån, och tja, det står ett annat slutdatum i brödtexten. Säkert i ingressen också när jag hunnit posta det här. Men det räckte för att lunchroa mig.

Demokrati som cargo cult

söndag 15 maj, 2011

Cargo cult är ett samlingsnamn på kulter som uppstått när urbefolkningar på teknologiskt primitiv nivå kommit i kontakt med civilisationen och dess materiella frukter, och sedan inte uppfattat det bakomliggande arbetet utan trott att några relativt enkla åtbörder är vad som krävs för att komma i åtnjutande av, ja, skeppslaster med användbar teknologi. Totte förklarade det för mig och exemplifierade med att när urinvånare på stillahavsöar under WW2 kom i kontakt med amerikanska krigsmakten som använde öarna som baser lade sig urinvånarna, när krigsmaskineriet åkt vidare, på ett religiöst sätt till med många av de beteendemönster som soldaterna uppvisat. Man hade sett soldaterna bygga en landningsbana, och därefter hade det landat flygplan med en massa last. Man byggde alltså egna landningsbanor, imiterade flygledare och hade sig, i hopp om att de gudomliga gåvorna skulle återkomma. Som det står i wikipedialänken ovan:
Notable examples of cargo cult activity include the setting up of mock airstrips, airports, offices, and dining rooms, as well as the fetishization and attempted construction of Western goods, such as radios made of coconuts and straw.
Detta förväxlande av yttre åtbörder med den äkta varan menar jag inte är begränsad till negerkungar på Kurrekurreduttön urbefolkningar i Söderhavet, utan man kan hitta ett åtminstone snarlikt beteende i västvärlden. Det handlar då om människor som hört att demokrati är något bra, men inte har något vidare grepp om vad det betyder.

Den där kokosnötsradion påminner säkert om en riktig radio, och har man val är det väl demokrati, eller? Säger man inte ibland att de där valen vi har vart fjärde år är den enda gången vi som inte är politiker utövar demokrati? Jo det sägs så ibland, men det vilseleder. Precis som det inte räcker med ett par kokosnötter för att bygga en radio även om man med lite fantasi kan få till lite yttre likhet, krävs det mer än en vallokal eller två för demokrati.

Vad som menas med demokrati är nu inget man behöver dividera om i oändligheters oändlighet om man inte har som hobby att göra det besvärligt för sig. Det finns väletablerade och likartade definitioner som används av Polity och Freedom House, och efter vad jag läst (bland annat i Forskning & Framsteg) används dessa allmänt i samhällsvetenskaper när man vill ranka länder efter demokratisk nivå. I grova drag ska följande vara uppfyllt för att ett land ska räknas som en demokrati:
* Fria och rättvisa val. Fredligt maktskifte bör ha ägt rum för att visa att systemet fungerar.
* Det ska finnas en fri press.
* Rule of Law, vilket jag översätter till att det ska finnas ett oberoende och fungerande rättsväsende.
När man tillämpar kriterierna – som är betydligt mer utbroderade än den här korta sammanfattningen – får man inte en etta eller nolla på demokratiskalan, utan vanligen en siffra någonstans emellan. De rankningar som Polity och Freedom House gör kan diffa sinsemellan i mitten av skalan, men brukar vara tämligen överens i skalans ytterkanter.

Det finns förstås folk som menar något helt annat när de pratar om demokrati, företrädesvis då folk på vänsterkanten som yrar om något de kallar ”äkta demokrati” eller motsvarande. Men det är vanligen samma människor som inte kan tänka en hel tanke utan att blanda in USAs ondska och som fortfarande tror att kommunism är en bra grej som bara gått en aning fel i implementationen; emedan det givetvis står dem fritt att hitta på helt egna betydelser för ord som andra är rätt överens om kan man med gott samvete lämna dem därhän om man vill komma någonstans.

Nå. Felet många gör, och det gäller i viss grad över hela den politiska skalan, är alltså att stirra sig blinda på den första punkten. Har det bara hållits ett val i ett land hoppar man direkt till slutsatsen att det är en demokrati. Men de andra punkterna finns inte där bara för att framställa västliga demokratier i bättre dager. Inspirationen till dem kommer från de mänskliga rättigheterna, och det finns bra anledningar till att hålla på dem. För att bara nämna ett par; värdet av fria val reduceras kraftigt om partiet vid makten har monopol på (des-)informationsspridning, och i länder där domstolarna fungerar som verkställare av partiets vid makten önskningar tenderar misshagliga kandidater att fängslas. Att det också finns en massa andra andra fördelar med maktdelning och pressfrihet borde inte behöva påpekas särskilt.

Några exempel:

  • Venezuela har hjälpligt fria val, ja (bortsett från att Chavez fipplat med valkretsarna så att antalet röster inte har så mycket att göra med hur församlingen sedan ser ut). Men domstolarna har blivit hans egna verktyg och agerar på kommando, och den fria pressen har länge trakasserats. Jag skulle inte kalla Venezuela en diktatur, men man uppfyller inte de mest grundläggande kraven på demokratier.
  • Ryssland är i ett läge liknande Venezuela. Man har val, även om de knappast kan kallas rättvisa. Domstolarna är Kremls nickedockor och det är inte mycket bevänt med den fria pressen. Diktatur? Nja. Men absolut inte demokrati.
  • Hamas på Gaza-remsan vann ett demokratiskt val, det är alldeles sant. Men det var 2005. Hamas visar inga tecken på att vilja hålla nya val, fri press tillåts inte och såvitt jag vet finns det inget självständigt rättsväsende. När Hamas vann tyckte jag att man skulle ge dem en chans, men nu är det dags att sluta låtsas att styret på Gaza är demokratiskt legitimt.
  • Irak. Man har haft två val nu, och det är ärligt talat inte helt trivialt att säga hur väl valresultatet respekterats. Men övriga variabler är det hur som inte speciellt väl ställt med. Det är klart att det kunde vara frestande att vid de första valen utropa att sådärja, nu är Irak en demokrati. Men så enkelt är det inte.

Jaha, så vad vill jag säga med det här?
Inget komplicerat egentligen. Bara att det inte räcker med att dra fram några vallokaler ur rockärmen om man vill njuta frukterna av demokrati. Och att det kan vara bra att ha i bakhuvudet, vare sig man är höger- eller vänsterpolitiker, journalist eller fikarumsorakel. Det är när allt kommer omkring en smula pinsamt att ertappas med två halva kokosnötter och två palmblad på en pinne den dagen någon verkligen synar ens demokratiradar.

SL-taxan: glöm inte att andas

fredag 13 maj, 2011

Som vanligt blir folk som galna när SL-taxan höjs. Det är klart att det är trist när det händer, man betalar mer för något och ser ingen omedelbar förbättring av tjänsten. Ändå motiverar höjningen knappast det perspektivlösa havererande i snarstucket ynk man ser i varenda hörn på internet.

Om jag läst och minns rätt höjdes taxan vid ungefär motsvarande tid i förra mandatperioden. Om den höjs 100 kr på fyra år kan vi slå ut det till 25 kr/år. 25 kr är 3,6% av 690 kr, en siffra som något överstiger normal inflation. Är det så mycket att larma och göra sig till över?

De grupper som mest frekvent har behov av ett SL-kort, arbetande och studenter, har dessutom fått lättnader de senaste åren. Den som bor och arbetar i Stockholm och tjänar 18000 kr/mån – dvs ett lågt löneläge, sannolikt en deltid – hade 2006 fått ut 12840 kr, men får i dag tack vare jobbskatteavdraget 14178 kr (14338 nästa år), dvs nästan 1338 (1498) kr extra per månad. Enbart nästa års utökning av jobbskatteavdraget täcker SL-taxeökningen.
Är det då så att man höjer SL-taxan för att finansiera jobbskatteavdraget? Nej, det är inte samma pengar. SL-taxan sätts av landstinget och kollektivtrafiken finansieras jämte avgifter med landstingsskatten, medan jobbskatteavdraget finansieras statligt. Jag vet inte precis hur det går till, men jag förutsätter att det är så, för annars skulle tidningarna ha fyllts med artiklar om kommuner och landsting som höjer sina skattesatser och skyller på jobbskatteavdraget.

Studenter å sin sida har numera rabatt på SL-kortet, vilket de inte hade när jag pluggade för inte galet länge sedan.

Det är klart att det, som alltid, kommer att gå att hitta någon krake för vilken dessa 100 kr extra kommer att vara droppen som får utgiftsbägaren att rinna över (måhända inte min snyggaste liknelse). Så är det alltid, vid vilken utgiftsökning det vara månde. Och det går inte att komma ifrån att jobbskatteavdrag eller inte, i september ska man ut med 100 kr mer än i augusti, och det i sig är väl inget att jubla över. Ändå verkar det vara på sin plats att rya:
Skärp er!

Uppdatering 14 maj
En aspekt jag glömde att ta upp är det här med underhåll. På senare tid har det varit något av en folkrörelse att, inte oberättigat, klaga på att politiker lägger för lite pengar på underhåll av kollektivtrafik. Nå, min förståelse är att den här höjningen i icke ringa grad handlar om underhåll. Så vad trodde folk? Att underhåll är gratis? Nej, antagligen inte. Men jag gissar att det inte var många som hade tänkt att just de själva skulle behöva betala mer för ökat underhåll. Det är alltid någon annan som ska betala.
Sverige har en av världens minsta inkomstspridningar. Det betyder att man inte kan låta ”de rika” stå för fiolerna. Det finns helt enkelt inte speciellt mycket pengar att hämta där. Om folk kunde lära sig det skulle vi kanske se lite färre ”allt åt alla gratis”-rörelser.
Nå, kanske inte. Men drömma kan man.

Andra poänger

onsdag 11 maj, 2011

När USA gick in i Irak 2003 bodde jag i Husby, en av Stockholms mer invandrartäta förorter. Kvällen den dagen Bagdad och den gamla regimen föll hördes en massa oväsen i kvarteren. Bilar cruisade på gatorna, förarna hängde på signalhornen och från passagerarfönster böljade den irakiska flaggan. Det var svårt att tolka som något annat än genuin lycka.
Men över vad? Att FN nu skulle ha bättre möjligheter att hitta wmd-prylar i Irak?

Det här är den antydda fortsättningen på förra inlägget. Där skrev jag om de skäl som (faktiskt) fanns och androgs för att gå in i Afghanistan och Irak; detta eftersom det ibland känns som om många glömt att det fanns skäl, vare sig man tyckte att skälen var tillräckliga eller ej. Här skriver jag om skäl som hade kunnat ligga till grund, oavsett om de gjorde det eller inte.

Det kokar ned till att Irak var något av ett helvete på jorden, utom för en privilegierad minoritet. Afghanistan var mer något av ett helvete på jorden, punkt. I båda fallen berodde det på förtryckande mördarregimer.
Båda invasionerna har, delvis på grund av taskig planering, följts upp av förskräckande dödstal, huvudsakligen med sekterisktiskt våld som direkt orsak. Men hur otroligt det än kan låta har intensiteten på dödandet efter invasionerna, enligt de siffror jag sett, i snitt varit lägre än snittet före invasionerna. Eländet märks förstås mer på senare år när det rapporterats mer i pressen, men för den skull ska man inte glömma att skändligheterna som avslöjades i det USA-styrda Abu Ghraib-fängelset, ehuru i sig inte ursäktliga, snarast var en påtaglig förbättring jämfört med förhållandena när Saddam Hussein satt vid makten.
Både i Irak och Afghanistan rådde ett skräckvälde ingen hänvisning i världen till något som absurdistiskt kallas folkrätt kan få mig tycka ska få fortgå.

De cruisande bilarna i Husby är förstås inte mycket till opinionsundersökning, men som kommentar till diktatorns skräckvälde var de påtagliga.

Här gäller det att kunna hålla flera tankar i huvudet, något som kan vara svårt i en inspirerad muntlig diskussion.

För det första: Att terrorregimer beter sig på ett sätt mot den egna befolkningen som gör att behovet av ett internationellt ingripande övertrumfar statssuveräniteten leder inte med automatik till att ett sådant ingripande blir lyckat. Men om ingripandet blir misslyckat betyder inte det att ett ingripande i sig aldrig var motiverat.
För det andra: Även om ingripandena i både Afghanistan och Irak till stora delar präglats av både dålig planering och dåligt genomförande av fasen efter själva invasionen tyder mycket på att de ändå var en vändning till det bättre. Det finns fortfarande rika möjligheter för alla vinster att gå om intet, men jag talar om läget i dag. Det betyder inte att läget i dag är bra, utan bara att det av allt att döma var ännu sämre förut. Det grundar jag inte bara på parametrar som rena dödsfall, utan till exempel tillgång till skolor i Afghanistan och att irakierna, enligt de opinionsmätningar som gick att göra, även under de mest våldsamma åren efter 2003 i snitt tyckte att livet blivit bättre efter invasionen. Det är inte så mycket ett gott betyg till västmakterna som ett mått på det bottenlösa elände som rådde förr, låt vara bevakat av färre journalister.

Jag nämnde också ytterligare motiv. Ett av dem är den så kallade Bush-doktrinen, eller för all del neokonservatism.
…och nu vore det trevligt om alla kunde sätta sig och sluta gapa, som det lätt blir så fort man nämner Bush.
Efter att ha inlett sin presidentperiod i isolationismens tecken gjorde Bush helt om efter 11 september. Analysen var, kortfattat, att terrorism till stor del har sin grund i ofria samhällen och att man för att komma åt problemet måste byta ut förtryckarregimerna i mellanöstern. Analysen som sådan är inte pjåkig, problemet uppstår i själva utbytandet. Det påstås ibland lite tillspetsat att man inte kan bomba fram demokrati. Det kan hända att Tyskland och Japan post 1945 har en annan åsikt i den frågan, men med erfarenheterna från Afghanistan och Irak är det svårt för någon att påstå att det är lätt. Med det höga mänskliga priset för sådana företag i åtanke ska det antagligen vara rätt jäkla illa i ett land för att det ska vara någon nettovinst i att gå in, och det blir alltid en kontrafaktisk analys där man aldrig vet hur det skulle ha blivit om man gjort annorlunda. Själv tror och hoppas jag att både Afghanistan och Irak i slutändan ska ha tjänat på invasionerna, men det kan som sagt fortfarande gå åt skogen och helt säker kan man aldrig bli.

Oavsett doktrinens lämplighet och effektivitet får det anses klart att den spelat en väsentlig roll. Visst finns det gott om folk som kategoriskt avvisar möjligheten att USA kan agera med demokrati som delintention, men det är ganska precis samma sorts pseudointellektualism som att förklara allt med olja.

Rent konkret har doktrinen fått effekter; begränsade effekter, men ändå effekter. Strax efter Irak-invasionen var det flera regimer i regionen som av självbevarelsedrift påbörjade rörelser i demokratiserande riktning. På de flesta håll avstannade det när USA körde fast i den sekteristiska våldsspiralen, men ett resultat var att Khaddafi i Libyen avslutade sitt eget wmd-program för att undgå det irakiska ödet. Det är omöjligt att veta hur det hade gått om han fått fortsätta, men man kan fråga sig: om han lyckats lägga sig till med wmd i större skala, kanske även kärnvapen, hade det då alls varit möjligt för FN och Nato att göra något i dag? Eller hade Khaddafi under sitt eget kärnvapenparaply kunnat göra vad han ville med Libyens folk?

Tja, vad säger man. Det är inte lätt det här. Man kan förstås göra det lätt för sig, men då har man antagligen fuskat. Två invasioner som, vilket jag skrev i förra inlägget, västvärlden kan sägas ha tvingats respektive lurats in i, även om det fanns goda reella skäl till dem. En diktator som fejkar ett wmd-program och därför går under. En annan som ger upp ett äkta wmd-program och kanske därför går under på sin kant. Det ska fasen vara politiker i internationell hetluft. Lättare då att blogga långt i efterhand.

Casus belli

måndag 9 maj, 2011

I diskussioner jag närvarat vid föranledda av bin Ladins frånfälle har invasionerna av Afghanistan och Irak, eller snarare skälen till dem, eller än snarare frånvaron därav, nämnts i svepande förlöjligande ordalag. Det har inte varit läge där och då att ta upp den tråden; i stället konstaterar jag att även om jag berört det tidigare här i bloggen kan det vara dags att göra det igen.

Man kan säga många berättigat syrliga saker om hur saker och ting skötts efter själva invasionsstadiet, men det är inte det jag skriver om här. Inte heller handlar det om hur utsikterna är nu, när vi närmar oss ett decennium efter de första händelserna. Båda är intressanta ämnen, men en sak i taget. Det jag skriver om här handlar om skälen och argumenten för besluten att gå in. Många verkar ha glömt att det faktiskt fanns sådana.

Afghanistan.
Inte mycket att snacka om egentligen. Man kunde vara rimligt säker på att det med Afghanistan som logistisk bas – och med stöd från landets styre, sådant det nu var – riktats vad som kunde jämställas med en synnerligen blodig krigshandling mot USA. Det var inte första gången man slagit sig på något sådant, 9/11 var kulmen snarare än början, men otvivelaktigt det mest flagranta exemplet.
Vad skulle USA ha gjort? Skickat ett telegram där man bad dem att vänligen låta bli sådant i fortsättningen?
Det fanns inget realistiskt alternativ till att gå in. Det insåg också omvärlden, som genom FN gav sitt stöd.
Den som tycker att man borde gjort något annat är välkommen att presentera sitt alternativ. Förslag som bygger på att bin Ladin et al skulle visa sig vara hyggliga bara man inför handelsembargo mot Saudiarabien undanbedes.

Irak.
Otvivelaktigt ett mer komplicerat fall.
Det finns flera skäl som skulle kunnat åberopas för invasionen, men det som faktiskt användes var farhågan för massförstörelsevapen (wmd). Nu i efterhand vet vi att farhågan var falsk, men det intressanta är vad vi visste då.
Vi visste att Irak haft stora mängder wmd.
Vi visste att man använt dem i skarpt läge, till på köpet mot sin egen befolkning.
Vi visste att det förekommit stora ansträngningar att skaffa mer.
Irak hade efter första gulfkriget ålagts att förstöra sina wmd och redovisa detta, något man inte gjort. Endast en del av lagren hade redovisats. Man bröt mot långa rader tvingande FN-resolutioner vilka krävde en öppen redovisning och hotade med allvarliga konsekvenser om så inte skedde. Man lekte en ändlös kurragömmalek med FNs inspektörer. Man betedde sig precis som man skulle göra om man hade ett wmd-program att dölja. Det har senare framkommit indikationer på att regimen faktiskt medvetet försökte få det att se ut så, av rädsla för sina närmaste grannar.
Illusionsnumret var framgångsrikt som sådant; låt vara att det ligger nära till hands att tro att regimen inte räknat med konsekvenserna. Före kriget var det inte bara USA som trodde att det fanns ett wmd-program. Även Frankrikes och Tysklands underrättelsetjänster trodde det, även om länderna för den skull inte ville gå i krig.
Sålunda: Även om wmd-hotet var falskt fanns det 2003 goda skäl att tro att det var äkta, inte minst eftersom Irak-regimen sannolikt försökte få det att se ut så. Hemmapanelen liknade det vid att stå och vifta mot polisen med en soft air gun, och jag finner liknelsen god.

Ett äkta wmd-hot leder förstås i sig inte med automatik till att en invasion är det enda alternativet. Men vad menade man då i FN-resolutionerna med allvarliga konsekvenser? Handelssanktioner hade ju visat sig fungera sådär. Så åter blir frågan: vad skulle man ha gjort i stället? Är det passivitet som var alternativet? Om ni inte slutar mörka ert wmd-program så lämnar vi er ifred?
Nu kan man tycka att det är märkligt att jag fäster så stor vikt vid FN-resolutioner, jag som annars är lite sådär ljummet intresserad av vad FN beslutar (av den enkla anledningen att det till stor del är en lekstuga för diktaturer). Anledningen är att jag inte primärt skriver om mina favoritskäl, utan om vilka skäl man mest framträdande begagnade sig av.

Så, med något som liknar facit i hand, har vi (i någon mening av ”vi”) blivit lurade in i två invasioner? Tja, det är ett case man kan göra sig. Attentaten 11 september gjorde i praktiken invasionen av Afghanistan tvingande, och i fallet Irak kan man tala om tala om rent lur. Det betyder inte att det inte också fanns andra poänger med invasionerna, liksom andra idéer bakom dem. Men, som jag inledde med, det är inte det det här inlägget handlar om. Vad det handlar om är att påminna om att det fanns skäl till invasionerna. Man behöver inte godkänna skälen, men att, vilket ibland förekommer, låtsas att de inte fanns är inte hederligt.

Eventuellt återkommer jag med de där andra poängerna jag hintat om.