Förvånansvärt vettig

Jag har lyssnat på radio igen. Den här gången har jag fått höra att KU kritiserar ministrar i regeringen för bland annat senfärdighet med att inställa sig för debatt när det dykt upp interpellationer.

Det är förstås inte bra, men det ska ses i ljuset av att det får anses väl känt att oppositionen med början i förra mandatperioden började använda interpellationsinstrumentet som ett sätt att bedriva fördröjningsstrid mot regeringen, på ett sätt som det aldrig varit avsett för och heller inte använts på tidigare. Exempelvis fick Littorin under sin tid som minister svara på någonstans i häradet 300 interpellationer, däribland sådana av irrelevant karaktär som uppenbart bara var till för att störa regeringens dagliga arbete. Inte ens den mest övertygade jobbskatteavdragmotståndare kan på allvar mena att denna interpellationsflod varit sakligt motiverad.

KU har givetvis rätt i sak. Det är inte bra om interpellationssvaren dröjer. Men med en opposition som aktivt saboterat det viktiga interpellationsinstrumentet blir hela frågan bara ett ”meh”.

Som vanligt blir folk som galna när SL-taxan höjs. Det är klart att det är trist när det händer, man betalar mer för något och ser ingen omedelbar förbättring av tjänsten. Ändå motiverar höjningen knappast det perspektivlösa havererande i snarstucket ynk man ser i varenda hörn på internet.

Om jag läst och minns rätt höjdes taxan vid ungefär motsvarande tid i förra mandatperioden. Om den höjs 100 kr på fyra år kan vi slå ut det till 25 kr/år. 25 kr är 3,6% av 690 kr, en siffra som något överstiger normal inflation. Är det så mycket att larma och göra sig till över?

De grupper som mest frekvent har behov av ett SL-kort, arbetande och studenter, har dessutom fått lättnader de senaste åren. Den som bor och arbetar i Stockholm och tjänar 18000 kr/mån – dvs ett lågt löneläge, sannolikt en deltid – hade 2006 fått ut 12840 kr, men får i dag tack vare jobbskatteavdraget 14178 kr (14338 nästa år), dvs nästan 1338 (1498) kr extra per månad. Enbart nästa års utökning av jobbskatteavdraget täcker SL-taxeökningen.
Är det då så att man höjer SL-taxan för att finansiera jobbskatteavdraget? Nej, det är inte samma pengar. SL-taxan sätts av landstinget och kollektivtrafiken finansieras jämte avgifter med landstingsskatten, medan jobbskatteavdraget finansieras statligt. Jag vet inte precis hur det går till, men jag förutsätter att det är så, för annars skulle tidningarna ha fyllts med artiklar om kommuner och landsting som höjer sina skattesatser och skyller på jobbskatteavdraget.

Studenter å sin sida har numera rabatt på SL-kortet, vilket de inte hade när jag pluggade för inte så galet länge sedan.

Det är klart att det, som alltid, kommer att gå att hitta någon krake för vilken dessa 100 kr extra kommer att vara droppen som får utgiftsbägaren att rinna över (måhända inte min snyggaste liknelse). Så är det alltid, vid vilken utgiftsökning det vara månde. Och det går inte att komma ifrån att jobbskatteavdrag eller inte, i september ska man ut med 100 kr mer än i augusti, och det i sig är väl inget att jubla över. Ändå verkar det vara på sin plats att rya:
Skärp er!

Uppdatering 14 maj
En aspekt jag glömde att ta upp är det här med underhåll. På senare tid har det varit något av en folkrörelse att, inte oberättigat, klaga på att politiker lägger för lite pengar på underhåll av kollektivtrafik. Nå, min förståelse är att den här höjningen i icke ringa grad handlar om underhåll. Så vad trodde folk? Att underhåll är gratis? Nej, antagligen inte. Men jag gissar att det inte var många som hade tänkt att just de själva skulle behöva betala mer för ökat underhåll. Det är alltid någon annan som ska betala.
Sverige har en av världens minsta inkomstspridningar. Det betyder att man inte kan låta ”de rika” stå för fiolerna. Det finns helt enkelt inte speciellt mycket pengar att hämta där. Om folk kunde lära sig det skulle vi kanske se lite färre ”allt åt alla gratis”-rörelser.
Nå, kanske inte. Men drömma kan man.

När USA gick in i Irak 2003 bodde jag i Husby, en av Stockholms mer invandrartäta förorter. Kvällen den dagen Bagdad och den gamla regimen föll hördes en massa oväsen i kvarteren. Bilar cruisade på gatorna, förarna hängde på signalhornen och från passagerarfönster böljade den irakiska flaggan. Det var svårt att tolka som något annat än genuin lycka.
Men över vad? Att FN nu skulle ha bättre möjligheter att hitta wmd-prylar i Irak?

Det här är den antydda fortsättningen på förra inlägget. Där skrev jag om de skäl som (faktiskt) fanns och androgs för att gå in i Afghanistan och Irak; detta eftersom det ibland känns som om många glömt att det fanns skäl, vare sig man tyckte att skälen var tillräckliga eller ej. Här skriver jag om skäl som hade kunnat ligga till grund, oavsett om de gjorde det eller inte.

Det kokar ned till att Irak var något av ett helvete på jorden, utom för en privilegierad minoritet. Afghanistan var mer något av ett helvete på jorden, punkt. I båda fallen berodde det på förtryckande mördarregimer.
Båda invasionerna har, delvis på grund av taskig planering, följts upp av förskräckande dödstal, huvudsakligen med sekterisktiskt våld som direkt orsak. Men hur otroligt det än kan låta har intensiteten på dödandet efter invasionerna, enligt de siffror jag sett, i snitt varit lägre än snittet före invasionerna. Eländet märks förstås mer på senare år när det rapporterats mer i pressen, men för den skull ska man inte glömma att skändligheterna som avslöjades i det USA-styrda Abu Ghraib-fängelset, ehuru i sig inte ursäktliga, snarast var en påtaglig förbättring jämfört med förhållandena när Saddam Hussein satt vid makten.
Både i Irak och Afghanistan rådde ett skräckvälde ingen hänvisning i världen till något som absurdistiskt kallas folkrätt kan få mig tycka ska få fortgå.

De cruisande bilarna i Husby är förstås inte mycket till opinionsundersökning, men som kommentar till diktatorns skräckvälde var de påtagliga.

Här gäller det att kunna hålla flera tankar i huvudet, något som kan vara svårt i en inspirerad muntlig diskussion.

För det första: Att terrorregimer beter sig på ett sätt mot den egna befolkningen som gör att behovet av ett internationellt ingripande övertrumfar statssuveräniteten leder inte med automatik till att ett sådant ingripande blir lyckat. Men om ingripandet blir misslyckat betyder inte det att ett ingripande i sig aldrig var motiverat.
För det andra: Även om ingripandena i både Afghanistan och Irak till stora delar präglats av både dålig planering och dåligt genomförande av fasen efter själva invasionen tyder mycket på att de ändå var en vändning till det bättre. Det finns fortfarande rika möjligheter för alla vinster att gå om intet, men jag talar om läget i dag. Det betyder inte att läget i dag är bra, utan bara att det av allt att döma var ännu sämre förut. Det grundar jag inte bara på parametrar som rena dödsfall, utan till exempel tillgång till skolor i Afghanistan och att irakierna, enligt de opinionsmätningar som gick att göra, även under de mest våldsamma åren efter 2003 i snitt tyckte att livet blivit bättre efter invasionen. Det är inte så mycket ett gott betyg till västmakterna som ett mått på det bottenlösa elände som rådde förr, låt vara bevakat av färre journalister.

Jag nämnde också ytterligare motiv. Ett av dem är den så kallade Bush-doktrinen, eller för all del neokonservatism.
…och nu vore det trevligt om alla kunde sätta sig och sluta gapa, som det lätt blir så fort man nämner Bush.
Efter att ha inlett sin presidentperiod i isolationismens tecken gjorde Bush helt om efter 11 september. Analysen var, kortfattat, att terrorism till stor del har sin grund i ofria samhällen och att man för att komma åt problemet måste byta ut förtryckarregimerna i mellanöstern. Analysen som sådan är inte pjåkig, problemet uppstår i själva utbytandet. Det påstås ibland lite tillspetsat att man inte kan bomba fram demokrati. Det kan hända att Tyskland och Japan post 1945 har en annan åsikt i den frågan, men med erfarenheterna från Afghanistan och Irak är det svårt för någon att påstå att det är lätt. Med det höga mänskliga priset för sådana företag i åtanke ska det antagligen vara rätt jäkla illa i ett land för att det ska vara någon nettovinst i att gå in, och det blir alltid en kontrafaktisk analys där man aldrig vet hur det skulle ha blivit om man gjort annorlunda. Själv tror och hoppas jag att både Afghanistan och Irak i slutändan ska ha tjänat på invasionerna, men det kan som sagt fortfarande gå åt skogen och helt säker kan man aldrig bli.

Oavsett doktrinens lämplighet och effektivitet får det anses klart att den spelat en väsentlig roll. Visst finns det gott om folk som kategoriskt avvisar möjligheten att USA kan agera med demokrati som delintention, men det är ganska precis samma sorts pseudointellektualism som att förklara allt med olja.

Rent konkret har doktrinen fått effekter; begränsade effekter, men ändå effekter. Strax efter Irak-invasionen var det flera regimer i regionen som av självbevarelsedrift påbörjade rörelser i demokratiserande riktning. På de flesta håll avstannade det när USA körde fast i den sekteristiska våldsspiralen, men ett resultat var att Khaddafi i Libyen avslutade sitt eget wmd-program för att undgå det irakiska ödet. Det är omöjligt att veta hur det hade gått om han fått fortsätta, men man kan fråga sig: om han lyckats lägga sig till med wmd i större skala, kanske även kärnvapen, hade det då alls varit möjligt för FN och Nato att göra något i dag? Eller hade Khaddafi under sitt eget kärnvapenparaply kunnat göra vad han ville med Libyens folk?

Tja, vad säger man. Det är inte lätt det här. Man kan förstås göra det lätt för sig, men då har man antagligen fuskat. Två invasioner som, vilket jag skrev i förra inlägget, västvärlden kan sägas ha tvingats respektive lurats in i, även om det fanns goda reella skäl till dem. En diktator som fejkar ett wmd-program och därför går under. En annan som ger upp ett äkta wmd-program och kanske därför går under på sin kant. Det ska fasen vara politiker i internationell hetluft. Lättare då att blogga långt i efterhand.

I diskussioner jag närvarat vid föranledda av bin Ladins frånfälle har invasionerna av Afghanistan och Irak, eller snarare skälen till dem, eller än snarare frånvaron därav, nämnts i svepande förlöjligande ordalag. Det har inte varit läge där och då att ta upp den tråden; i stället konstaterar jag att även om jag berört det tidigare här i bloggen kan det vara dags att göra det igen.

Man kan säga många berättigat syrliga saker om hur saker och ting skötts efter själva invasionsstadiet, men det är inte det jag skriver om här. Inte heller handlar det om hur utsikterna är nu, när vi närmar oss ett decennium efter de första händelserna. Båda är intressanta ämnen, men en sak i taget. Det jag skriver om här handlar om skälen och argumenten för besluten att gå in. Många verkar ha glömt att det faktiskt fanns sådana.

Afghanistan.
Inte mycket att snacka om egentligen. Man kunde vara rimligt säker på att det med Afghanistan som logistisk bas – och med stöd från landets styre, sådant det nu var – riktats vad som kunde jämställas med en synnerligen blodig krigshandling mot USA. Det var inte första gången man slagit sig på något sådant, 9/11 var kulmen snarare än början, men otvivelaktigt det mest flagranta exemplet.
Vad skulle USA ha gjort? Skickat ett telegram där man bad dem att vänligen låta bli sådant i fortsättningen?
Det fanns inget realistiskt alternativ till att gå in. Det insåg också omvärlden, som genom FN gav sitt stöd.
Den som tycker att man borde gjort något annat är välkommen att presentera sitt alternativ. Förslag som bygger på att bin Ladin et al skulle visa sig vara hyggliga bara man inför handelsembargo mot Saudiarabien undanbedes.

Irak.
Otvivelaktigt ett mer komplicerat fall.
Det finns flera skäl som skulle kunnat åberopas för invasionen, men det som faktiskt användes var farhågan för massförstörelsevapen (wmd). Nu i efterhand vet vi att farhågan var falsk, men det intressanta är vad vi visste då.
Vi visste att Irak haft stora mängder wmd.
Vi visste att man använt dem i skarpt läge, till på köpet mot sin egen befolkning.
Vi visste att det förekommit stora ansträngningar att skaffa mer.
Irak hade efter första gulfkriget ålagts att förstöra sina wmd och redovisa detta, något man inte gjort. Endast en del av lagren hade redovisats. Man bröt mot långa rader tvingande FN-resolutioner vilka krävde en öppen redovisning och hotade med allvarliga konsekvenser om så inte skedde. Man lekte en ändlös kurragömmalek med FNs inspektörer. Man betedde sig precis som man skulle göra om man hade ett wmd-program att dölja. Det har senare framkommit indikationer på att regimen faktiskt medvetet försökte få det att se ut så, av rädsla för sina närmaste grannar.
Illusionsnumret var framgångsrikt som sådant; låt vara att det ligger nära till hands att tro att regimen inte räknat med konsekvenserna. Före kriget var det inte bara USA som trodde att det fanns ett wmd-program. Även Frankrikes och Tysklands underrättelsetjänster trodde det, även om länderna för den skull inte ville gå i krig.
Sålunda: Även om wmd-hotet var falskt fanns det 2003 goda skäl att tro att det var äkta, inte minst eftersom Irak-regimen sannolikt försökte få det att se ut så. Hemmapanelen liknade det vid att stå och vifta mot polisen med en soft air gun, och jag finner liknelsen god.

Ett äkta wmd-hot leder förstås i sig inte med automatik till att en invasion är det enda alternativet. Men vad menade man då i FN-resolutionerna med allvarliga konsekvenser? Handelssanktioner hade ju visat sig fungera sådär. Så åter blir frågan: vad skulle man ha gjort i stället? Är det passivitet som var alternativet? Om ni inte slutar mörka ert wmd-program så lämnar vi er ifred?
Nu kan man tycka att det är märkligt att jag fäster så stor vikt vid FN-resolutioner, jag som annars är lite sådär ljummet intresserad av vad FN beslutar (av den enkla anledningen att det till stor del är en lekstuga för diktaturer). Anledningen är att jag inte primärt skriver om mina favoritskäl, utan om vilka skäl man mest framträdande begagnade sig av.

Så, med något som liknar facit i hand, har vi (i någon mening av ”vi”) blivit lurade in i två invasioner? Tja, det är ett case man kan göra sig. Attentaten 11 september gjorde i praktiken invasionen av Afghanistan tvingande, och i fallet Irak kan man tala om tala om rent lur. Det betyder inte att det inte också fanns andra poänger med invasionerna, liksom andra idéer bakom dem. Men, som jag inledde med, det är inte det det här inlägget handlar om. Vad det handlar om är att påminna om att det fanns skäl till invasionerna. Man behöver inte godkänna skälen, men att, vilket ibland förekommer, låtsas att de inte fanns är inte hederligt.

Eventuellt återkommer jag med de där andra poängerna jag hintat om.