The Economist har klämt ur sig ännu en av sina 18-sidiga Special Reports, denna gång kallad
The 9 billion-people question – A special report on feeding the world
(Jag gissar att länken bara fungerar om man är betalande kund.)
Ämnet är alltså i första hand jordbruk – vad som kommer att krävas, vilka svårigheter och vilka möjligheter som finns. På de breda penseldragens nivå är det inte så mycket nytt om man någorlunda följt med i frågan på sistone, men givetvis finns en massa större och mindre detaljer som är nya i alla fall för mig.
Innan jag kommer till min egen poäng tänkte jag sammanfatta vad de säger. Kravbilden utgår från att grundat på vad vi i dag tror om befolkningsutveckling och ändrade konsumtionsmönster kommer avkastningen från jordbruket att behöva öka med 70% till år 2050. Det kräver en mycket högre takt än vi ser nu, och kommer att kräva en andra grön revolution.
Ett av de större hindren på vägen är väntade klimatförändringar, vars effekter givetvis är vanskliga är uppskatta och bedömningarna varierar, men det verkar i dagsläget vågat att utesluta tapp på 20% – och det måste vi alltså ta in utöver de önskade 70% i ökning.
Flera av de gamla vägarna för att öka den totala avkastningen är också svårframkomliga. Det finns inte mycket mer land man kan odla upp. Möjligheterna att öka avkastningen med mer gödsling är begränsade, och för den delen är även vatten en begränsad tillgång.
En bit på vägen borde man kunna komma med effektiviseringar. Man räknar till exempel med att 30-50% av all producerad mat aldrig konsumeras, i vart fall inte av människor. Orsakerna varierar, och en del är svåra att komma åt, men i fattiga länder skulle mycket kunna vinnas med bättre infrastruktur, eller bara ordentliga behållare att förvara maten i så att skadedjur inte kommer åt den. Det är också, även i torra områden, förhållandevis små områden som konstbevattnas effektivt. Rätt gjort kan det avsevärt öka avkastningen per satsad vattenvolym. Föga förvånande är israelerna bra på det där.
Över huvud taget handlar mycket om att få lågproduktiva regioner – inte bara Afrika – att ta till sig metoder för effektivt jordbruk; där finns en stor del av svaret.
Men antagligen inte hela. Det måste också till bättre grödor, för vilket det krävs rejäla forskningsinsatser – något som varit eftersatt i decennier. All framtagning av förbättrade grödor görs inte med genteknik, men en hel del, av den enkla anledningen att genteknik skänker riktning åt vad som tidigare varit kaos. Så kallad traditionell växtförädling handlar inte bara om att tålmodigt korsa olika ärter. Man bestrålar fröna, häller onda kemikalier på dem och så vidare, allt i syfte att framtvinga mutationer. Sedan hoppas man på att några av mutationerna ska vara gynnsamma. Det är lite som att sparka till en hög med plockepinn och hoppas att det ska bli en bro. Funkar ibland, men det är inte speciellt effektivt. Med genteknik kan man på ett helt annat sätt rikta sina insatser; man kan säga att det är som växtförädling där man vet vad man gör.
Och det är här vi närmar oss min poäng. Economist lägger stor tyngd på att vi måste anamma ny teknik, men förbigår väsentligen vad det implicerar.
Det här med ekologiskt odlade grödor. Vi borde lägga av med det.
Argumentet är egentligen mycket enkelt.
Vi behöver öka avkastningen per odlad areal kraftigt. Ekologisk odling ger mycket lägre avkastning än konventionell väl genomförd odling, ofta under hälften. Det går inte ihop.
När resurserna är begränsade måste man prioritera, och även om det känns trevligt med ekologisk odling tycker jag att det är viktigare att det finns mat så att det räcker.
Jag ska ta mig an några av de mest väntade motargumenten.
Gällande miljövänlighet är det inte självklart att ekologisk odling är mer miljövänlig än konventionell, speciellt inte om man ser till avkastningen. Konventionell odling får visserligen ofta skäll för övergödning, men grejen är att med konstgödsel är det lättare att dosera rätt mängd gödsel för litet läckage än med det, öh, naturgödsel som används inom ekologisk odling. Det bygger förstås på att odlaren bryr sig om att göra det, men det gäller även ekologiska bönder.
Ibland påstås att ekologiskt odlad mat innehåller mer näringsämnen än konventionellt odlad. Jag hör lite olika bud om det, men även om det skulle vara sant – gör det egentligen något? Det är ju inte som om konventionellt odlad mat är renons på nyttigheter. Antalet människor som drabbas av bristsjukdomar för att de äter konventionella grönsaker lär vara försvinnande litet, för att inte säga obefintligt.
Ekologisk odling kopplas gärna samman med biologisk mångfald. Det är inte gripet ur luften, men ändå ett feltänk menar jag. Det stora ingreppet i naturen är att alls odla något. Även en ekologisk odling är bra nära en monokultur jämfört med det mesta utom en konventionell odling. Har du två hektar mark och vill främja ekologisk mångfald, odla inte ekologiskt på dem. Odla konventionellt på en av dem och lämna tillbaka tillbaka den andra till naturen.
Det sägs att ekologisk odling skulle fungera väldigt bra i stora delar av Afrika. Det är förmodligen sant, men det beror på att man i dag är på så oerhört låg teknologinivå i sin odling att ekologisk odling vore ett jättesteg framåt. Varför man skulle nöja sig med något halvdant förefaller dock en smula oklart.
Så.
Jag fattar att det känns fint med ekologisk odling, och det kan säkert finnas fördelar som jag inte har tagit upp här. Men det är i slutändan en lyxövning som man kan ägna sig åt när man har ett överflöd av mat. Menar man allvar med att lösa matfrågan är det dags att gå vidare.
Det är dags att överge sitt Hameau de la reine och ta matfrågan på allvar. Släppa hörnflaggan och komma in i matchen, liksom.
Det räcker förstås inte så, man måste också få till en fungerande internationell matmarknad och överge dumheter som att varje land ska vara självförsörjande. Men det är ett annat kapitel.
Uppdatering 4 mars
Och så, mycket välanpassat i tid, kommer en DN-artikel som fungerar som en bra introduktion (eller rentav sammanfattning) till i varje fall en del av vad jag syftade på i sista stycket ovan.
Dyr mat inget lyft för bönder
med ingressen
Matpriserna nådde nya rekordnivåer i februari. Men majoriteten av världens fattiga lantbrukare är inte vinnare på prisuppgången. De står långt från världsmarknaden och saknar resurser att öka produktionen.
Uppdatering 2
Efter lite grävande verkar det inte finnas vetenskapligt stöd för att ekologisk mat generellt skulle ha högre näringsinnehåll än konventionellt odlad mat.
Förvånansvärt vettig 