Archive for februari, 2011

Vad ska vi äta till middag?

måndag 28 februari, 2011

The Economist har klämt ur sig ännu en av sina 18-sidiga Special Reports, denna gång kallad
The 9 billion-people question – A special report on feeding the world
(Jag gissar att länken bara fungerar om man är betalande kund.)
Ämnet är alltså i första hand jordbruk – vad som kommer att krävas, vilka svårigheter och vilka möjligheter som finns. På de breda penseldragens nivå är det inte så mycket nytt om man någorlunda följt med i frågan på sistone, men givetvis finns en massa större och mindre detaljer som är nya i alla fall för mig.

Innan jag kommer till min egen poäng tänkte jag sammanfatta vad de säger. Kravbilden utgår från att grundat på vad vi i dag tror om befolkningsutveckling och ändrade konsumtionsmönster kommer avkastningen från jordbruket att behöva öka med 70% till år 2050. Det kräver en mycket högre takt än vi ser nu, och kommer att kräva en andra grön revolution.

Ett av de större hindren på vägen är väntade klimatförändringar, vars effekter givetvis är vanskliga är uppskatta och bedömningarna varierar, men det verkar i dagsläget vågat att utesluta tapp på 20% – och det måste vi alltså ta in utöver de önskade 70% i ökning.
Flera av de gamla vägarna för att öka den totala avkastningen är också svårframkomliga. Det finns inte mycket mer land man kan odla upp. Möjligheterna att öka avkastningen med mer gödsling är begränsade, och för den delen är även vatten en begränsad tillgång.

En bit på vägen borde man kunna komma med effektiviseringar. Man räknar till exempel med att 30-50% av all producerad mat aldrig konsumeras, i vart fall inte av människor. Orsakerna varierar, och en del är svåra att komma åt, men i fattiga länder skulle mycket kunna vinnas med bättre infrastruktur, eller bara ordentliga behållare att förvara maten i så att skadedjur inte kommer åt den. Det är också, även i torra områden, förhållandevis små områden som konstbevattnas effektivt. Rätt gjort kan det avsevärt öka avkastningen per satsad vattenvolym. Föga förvånande är israelerna bra på det där.
Över huvud taget handlar mycket om att få lågproduktiva regioner – inte bara Afrika – att ta till sig metoder för effektivt jordbruk; där finns en stor del av svaret.

Men antagligen inte hela. Det måste också till bättre grödor, för vilket det krävs rejäla forskningsinsatser – något som varit eftersatt i decennier. All framtagning av förbättrade grödor görs inte med genteknik, men en hel del, av den enkla anledningen att genteknik skänker riktning åt vad som tidigare varit kaos. Så kallad traditionell växtförädling handlar inte bara om att tålmodigt korsa olika ärter. Man bestrålar fröna, häller onda kemikalier på dem och så vidare, allt i syfte att framtvinga mutationer. Sedan hoppas man på att några av mutationerna ska vara gynnsamma. Det är lite som att sparka till en hög med plockepinn och hoppas att det ska bli en bro. Funkar ibland, men det är inte speciellt effektivt. Med genteknik kan man på ett helt annat sätt rikta sina insatser; man kan säga att det är som växtförädling där man vet vad man gör.

Och det är här vi närmar oss min poäng. Economist lägger stor tyngd på att vi måste anamma ny teknik, men förbigår väsentligen vad det implicerar.
Det här med ekologiskt odlade grödor. Vi borde lägga av med det.
Argumentet är egentligen mycket enkelt.
Vi behöver öka avkastningen per odlad areal kraftigt. Ekologisk odling ger mycket lägre avkastning än konventionell väl genomförd odling, ofta under hälften. Det går inte ihop.
När resurserna är begränsade måste man prioritera, och även om det känns trevligt med ekologisk odling tycker jag att det är viktigare att det finns mat så att det räcker.

Jag ska ta mig an några av de mest väntade motargumenten.
Gällande miljövänlighet är det inte självklart att ekologisk odling är mer miljövänlig än konventionell, speciellt inte om man ser till avkastningen. Konventionell odling får visserligen ofta skäll för övergödning, men grejen är att med konstgödsel är det lättare att dosera rätt mängd gödsel för litet läckage än med det, öh, naturgödsel som används inom ekologisk odling. Det bygger förstås på att odlaren bryr sig om att göra det, men det gäller även ekologiska bönder.

Ibland påstås att ekologiskt odlad mat innehåller mer näringsämnen än konventionellt odlad. Jag hör lite olika bud om det, men även om det skulle vara sant – gör det egentligen något? Det är ju inte som om konventionellt odlad mat är renons på nyttigheter. Antalet människor som drabbas av bristsjukdomar för att de äter konventionella grönsaker lär vara försvinnande litet, för att inte säga obefintligt.

Ekologisk odling kopplas gärna samman med biologisk mångfald. Det är inte gripet ur luften, men ändå ett feltänk menar jag. Det stora ingreppet i naturen är att alls odla något. Även en ekologisk odling är bra nära en monokultur jämfört med det mesta utom en konventionell odling. Har du två hektar mark och vill främja ekologisk mångfald, odla inte ekologiskt på dem. Odla konventionellt på en av dem och lämna tillbaka tillbaka den andra till naturen.

Det sägs att ekologisk odling skulle fungera väldigt bra i stora delar av Afrika. Det är förmodligen sant, men det beror på att man i dag är på så oerhört låg teknologinivå i sin odling att ekologisk odling vore ett jättesteg framåt. Varför man skulle nöja sig med något halvdant förefaller dock en smula oklart.

Så.
Jag fattar att det känns fint med ekologisk odling, och det kan säkert finnas fördelar som jag inte har tagit upp här. Men det är i slutändan en lyxövning som man kan ägna sig åt när man har ett överflöd av mat. Menar man allvar med att lösa matfrågan är det dags att gå vidare.
Det är dags att överge sitt Hameau de la reine och ta matfrågan på allvar. Släppa hörnflaggan och komma in i matchen, liksom.

Det räcker förstås inte så, man måste också få till en fungerande internationell matmarknad och överge dumheter som att varje land ska vara självförsörjande. Men det är ett annat kapitel.

Uppdatering 4 mars
Och så, mycket välanpassat i tid, kommer en DN-artikel som fungerar som en bra introduktion (eller rentav sammanfattning) till i varje fall en del av vad jag syftade på i sista stycket ovan.
Dyr mat inget lyft för bönder
med ingressen
Matpriserna nådde nya rekordnivåer i februari. Men majoriteten av världens fattiga lantbrukare är inte vinnare på prisuppgången. De står långt från världsmarknaden och saknar resurser att öka produktionen.

Uppdatering 2
Efter lite grävande verkar det inte finnas vetenskapligt stöd för att ekologisk mat generellt skulle ha högre näringsinnehåll än konventionellt odlad mat.

Nödvändigt men inte tillräckligt

lördag 19 februari, 2011

Wanja Lundby-Wedin skriver på SvD Brännpunkt om att meddelarfriheten måste gälla även privata företag som gör saker i offentlig regi.
Som i ett lika sensationellt som sällsynt sammanträffande håller jag med om grundtanken. Om man nu lägger ut offentlig verksamhet på privata aktörer – vilket jag tycker att det ofta finns bra skäl till att göra – blir det knasigt om man därigenom försämrar meddelarskyddet, särskilt om det rör sig om myndighetsutövning. Faktum är att jag tills för inte så länge sedan var omedveten om att det förhöll sig på det sättet.
Möjligen slår Lundby-Wedin in halvöppna dörrar eftersom det, om jag förstått saken rätt, är på väg ett förslag som rättar till saken. Men så länge förslaget inte är ett faktum är opinionsbildning förstås både legitimt och klokt.

Men det kommer knappast att räcka så. Rubriken på artikeln är ”Rädslans kultur breder ut sig”, och man kan undra om det är menat profetiskt. Ska den offentliga sektorns rädsla nu sprida sig till den privata? Meddelarskydd eller inte, efter vad jag läst på området – och vilket Lundby-Wedin glider förbi – är nämligen offentliganställda i snitt betydligt mer rädda för att lufta sitt missnöje med arbetsförhållanden än anställda i privat sektor. Hur går det ihop?
Jag tror inte att det är så konstigt. Även om det är förbjudet med repressalier mot whistle blowers går det givetvis att straffa sådana ändå, bara man gör det tillräckligt subtilt för att inte åka dit på det. Utfrysning, utebliven befordran… det finns många möjligheter, och att de används kan man vara tryggt förvissad om. Skillnaden mellan privat och offentlig sektor är, eller har varit, att den som jobbar i offentlig sektor kan vara i en situation där arbetsgivaren har monopol. Det finns ingen annan arbetsgivare att gå till, vilket ger arbetsgivaren ohälsosamt stor makt över de anställda.
Det kan nu vara på väg att ändra på sig i flera branscher där det dyker upp flera arbetsgivare än staten (innefattande kommun och landsting). Det kommer inte att bli lätt att vara den som larmar om missförhållanden, men kanske kan liberaliseringar av välfärdsstaten att göra det lite mindre jävligt, både för den som har en privat arbetsgivare och den som är anställd av staten.

Uppdatering
Kerstin pekar mig mot den här artikeln:
Lundby-Wedin verkar inte ha förstått lex Sarah
Vilket rimligen betyder att jag inte heller har reda på begreppen. Kanske mer pinsamt för LO än för mig, men ändå inte min största stund.
Med en del utbytta termer står sig nog resonemanget ändå, men det får stå där som ett monument över att vara trigger happy. Det lär inte vara sista gången. Och jag är i alla händelser för febrig för att göra något åt det.

Lästips: Grekland, munkar och skattefusk som nationalsport

fredag 18 februari, 2011

Hos Ekonomistas plockar jag upp en lång artikel hos Vanity Fair:
Beware of Greeks Bearing Bonds
Artikeln är några månader gammal, men ändå fascinerande läsning. Även om jag givetvis inte hade koll på alla detaljer så säger den inte, på en övergripande nivå, så mycket jag inte redan visste; mitt utlåtande från i maj ser i ljuset av den här artikeln inte speciellt obalanserat ut.
Ett kort utdrag som exemplifierar den krispornografi läsaren kan förvänta sig:

The average state railroad employee earns 65,000 euros a year.

The Greek public-school system is the site of breathtaking inefficiency: one of the lowest-ranked systems in Europe, it nonetheless employs four times as many teachers per pupil as the highest-ranked, Finland’s. Greeks who send their children to public schools simply assume that they will need to hire private tutors to make sure they actually learn something.

On he went, describing a system that was, in its way, a thing of beauty. It mimicked the tax-collecting systems of an advanced economy—and employed a huge number of tax collectors—while it was in fact rigged to enable an entire society to cheat on their taxes. As he rose to leave, he pointed out that the waitress at the swanky tourist hotel failed to provide us with a receipt for our coffees. “There’s a reason for that,” he said. “Even this hotel doesn’t pay the sales tax it owes.”

Den tar ett bra tag att läsa, men tjohej vilken cirkus! Och det även utan bihistorien om de affärssinnade munkarna.

Korruptionsfråga

torsdag 17 februari, 2011

Jag jobbar sedan ett tag på ett ställe som sysslar med myndighetsutövning. När jag började fick jag och några andra nyanställda en dragning om bestickning (eller mutor). Jag kom att tänka på det i dag, då jag funderade på om jag kunde låta mig bli bjuden på bricklunch av ett företag som vi lägger skattefinansierade uppdrag på. Det är självklart att man ska ha lagar mot mutor när det gäller myndigheter. Men tydligen, fick vi veta, gäller lagarna även privata företag.

Det fattar jag inte.

Det är klart att det antagligen vore osmart av ett privat företag att kräva av sina affärskontakter att ett antal mellanchefer ska få några flaskor bättre whisky innan det kan bli affär av. Men, så länge företaget inte har någon myndighetsroll eller sköter uppdrag åt det offentliga, varför lagstifta mot det? Ska man lagstifta mot dåligt affärsmannaskap?
Mutor kan givetvis också vara skattebrott, men det har vi redan lagstiftning mot.
En enskild anställd som på eget bevåg begär en muta är förstås ingen bra grej, men jag skulle tro att det redan är olagligt under trolöshet mot huvudman.

Jag förstår helt enkelt inte vari samhällsfaran ligger med företag som vill ha mutor. Sådana företag kommer knappast att visa sig speciellt konkurrenskraftiga. Och vad är det man vill skydda sig mot? Att inköpsavdelningar fattar irrationella beslut?

Det kan dock mycket väl tänkas att det finns en god anledning till varför privata företag inte ska få ta mutor. Om någon känner till varför, tala gärna om det för mig.

Uppdatering
Josef skriver (bland annat) på Facebook:
Dessutom gör mutbrottslagstiftningen handlingen olaglig även för den som lämnar mig mutan (nämligen bestickning), vilket inte skulle vara fallet annars.
En annan aspekt är att den som drabbas av brottet/handlingen inte bara är huvudmannen till mottagaren av mutan. Jag som leverantör skadas exempelvis om någon av mina konkurrenter stjäl en viktig affär genom att sätta in pengar på inköparens privata konto hos någon av mina kunder.

Det är i och för sig sant, och jag hade inte tänkt på det. Men… tja.
Såhär: Ett mutförfarande är dåligt för företaget i vilket mutan tas emot. Det är dåligt för förfördelade konkurrenter (enligt Josefs exempel ovan). Det är också dåligt för samhället och samhällsekonomin i stort. Det är egentligen bara bra för den som ger och den person som tar emot mutan. Att ta emot mutan är antagligen redan trolöshet mot huvudman, men med en mutlagstiftning kommer man även åt den som ger mutan. Fair enough. Det finns definitivt ett samhälleligt intresse med en mutlagstiftning för privata företag, det var jag redan med på. Men jag knorrar ändå. Finns det inte andra företagsförfaranden som är dåliga i största allmänhet men ändå är tillåtna? Räknas det att ge för mycket lön till sina anställda så att företaget inte går runt? Nja, inte helt klockrent exempel kanske. Men, ja, jag har ett visst inre motstånd mot att lagstifta bort dumt beteende. Även om det här enbart drabbar tredje part.
Äh. Jag kan inte riktigt avgöra om jag är principfast eller bara tjurskallig. Det är inte alltid samma sak.

On a related note har jag just startat ett experiment med att låta mina bloggposter annonseras på Fejan. Jag är inte helt säker på att det är så lyckat. Det gör att eventuella kommentarer lätt hamnar där i stället för här. Taskig spårbarhet på det. Jag får se hur jag gör.

Hälsotecken

måndag 14 februari, 2011

Jag har tidigare, flera gånger, haft anmärkningar på Friskis & Svettis tidning Friskispressen. Anledningen till att jag skärskådar just den så noga är förstås att det är där jag tränar (inför vad, kan man fråga sig, men nej – jag bara tränar, vecka ut och vecka in; det är jag och Sisyfos). Det har verkat omöjligt att göra en tränings- och hälsotidning utan att blanda in en massa mumbo jumbo, vilket jag funnit märkligt. Som jag skrev i Folkvett 2010-1:

hälsofrågor är stapelvara i Friskispressen. Det ligger nära till hands att tro att man därför skulle vara mån om sitt renommé. Det är till exempel svårt att tänka sig att en populärvetenskaplig tidning om historia utan förbehåll skulle skriva att Karl XII stupade vid Hastings 1632, ens om det var i ett referat av någons åsikter. Varför kronisk kunskapsrelativism är accepterad i vissa tidningar men inte i andra har jag inget bra svar på.

På senare tid tycker jag dock att läget förbättrats avsevärt. Jag skummar misstänksamt igenom alla nummer av Friskispressen. Och visst, jag läser inte allt. En hel del av det som sägs i olika hälsofrågor saknar jag också möjligheter att avgöra om det stämmer eller inte. Men jag har ändå nu inte på ett tag sett dem marknadsföra några av de uppenbara stollerier som var, mer eller mindre, legio för inte så länge sedan.

Ja, det kan vara förbiseende och/eller inbillning från min sida. Men jag hoppas att det är en reell och avsiktlig förbättring.
Jag kanske borde maila chefredaktören min uppskattning.

Demokrati är för plebejer?

måndag 14 februari, 2011

SvD skriver om ”Massiv självkritik i krisrapport från S”. Bland annat har det framförts krav på en öppen process när ny S-ordförande ska väljas.

Men någon medlemsomröstning blir det inte, sade ordföranden Berit Andnor.

–Det är ingen Idoltävling det här.

Socialdemokratiska partiet är inte detsamma som Sverige, och ett parti får givetvis självt välja hur det ska vaska fram sin ledare. En öppen medlemsomröstning är inte heller något som är legio i andra svenska riksdagspartier.
Men känns det ändå inte lite obehagligt när valberedningens ordförande så ohöljt nedlåtande avfärdar en demokratisk omröstning?
Eller så menar hon att socialdemokratin inte kan förväntas prestera lika hög nivå av demokrati som ett tv-program. Det är förstås också en möjlighet.

Ny Teknik och -hetsvärdering

fredag 11 februari, 2011

För några dagar sedan skrev Ny Teknik om att halterna av Omega 3 i odlad lax är på nedgång, vilket utmålades som något dåligt.
Och visst, även om det ännu är lite oklart precis hur nyttigt Omega 3 egentligen är så är nog sjunkande halter av Omega 3 åtminstone inte en uppenbart god nyhet.
Men jag vill ändå gnälla på hur man vinklat faktaläget. Den som läser artikeln ser nämligen att de sjunkande halterna beror på att laxen till allt större del får vegetabilisk föda. Det är det jag ser som den verkliga nyheten – och det är en god nyhet. Länge har ett framträdande problem med laxodling varit att laxen väsentligen lever på fisk, och att utfiskning är ett problem. Laxvegetarianer, även om de fortfarande bara är på 70%, är därför ett stort steg för att få hållbarhet i laxen. Om man sedan får i sig lite mindre Omega 3 – tja, det är knappast någon katastrof. Om inte annat kan man väl äta lite mer lax då, nu när det ser ut som om det kan bli långsiktigt hållbart.

Låt vara att ”Newsflash! Laxvegetarianismen nu uppe på 70%!” kanske inte är en omedelbar kioskvältarstory.

Den som tycker sig känna igen kombinationen fisk och Ny Teknik i bloggen minns förmodligen det här inlägget.