En valrörelse tog slut. Nästa började nästan direkt. Det kom att bli en sällsam valrörelse, en vändpunkt. Man talade länge om den efteråt. ”Jo, jag kommer ihåg när det rätade upp sig, det var till valet hösten 2014…” et cetera.
Det var helt enkelt den sakliga valrörelsen. Valrörelsen utan de svindlande felsluten och barocka påståendena. Valrörelsen med respekt för sakförhållanden.
Det innebar förstås inte att alla till allt de sade hade förberett en notapparat med källhänvisningar till peer-reviewade artiklar. Det hade inte gått, stora delar av politiken är värderingsfrågor som inte går att hantera på det sättet. Och inte ens när det kanske hade varit i princip möjligt dränktes vi i notapparater. Det hade varit orimligt att kräva, och det fattade det kloka folket. Visst är det bra med vederhäftighet och spårbarhet, men man kan inte ställa samma krav på ett politiskt samtal som på en vetenskaplig artikel. Det hade kunnat gå över styr åt det hållet också; att någon fått en studie publicerad som pekar i en viss riktning innebär inte nödvändigtvis att alla slutsatser som dras av den är sanna. Även detta hade väljarkåren stenkoll på. En fin balans hölls.
Men om hela valrörelsen inte var en orgie i referenser till, för att bara nämna något, ”Measurement of explosively induced movement and spalling of granite model blocks”, Tilert et al, International Journal of Impact Engineering 2007, (även om det var nära att det blivit så) vad var det då som var så sakligt i den?
Jo det var just frånvaron av de värsta osakligheterna. Det kan låta som en liten grej, men det gjorde hela valrörelsen till en mycket behagligare resa. Det var att både partier och andra debattörer, på båda sidor blockgränsen, slutade påstå saker som en helt rudimentär faktakontroll kunde punktera.
Till exempel slutade man vänsterifrån hävda att välfärden svälts ut – det framstod liksom bara som fånigt, när alla tillgängliga siffror visade att det aldrig gått så mycket inflationsjusterade pengar till välfärden och att statens skatteintäkter inte minskat ett dugg.
Och högerifrån upphörde man, med viss rodnad på kinderna, att säga att vänstern ville göra det dubbelt så dyrt att anställa unga, när det var uppenbart att det var arbetsavgiften vänstern ville fördubbla, inte den totala lönekostnaden.
Och så fortsatte det. Det sparade in stora mängder högt blodtryck från den orättfärdigt angripna sidan, och presumtiva angripare slapp det obekväma i att säga saker de visste med sig inte var sanna.
Detta förde med sig andra oväntade effekter. Ett exempel är att när respekt för sakförhållanden seglade upp som det nya svarta så sjönk dramatiskt antalet utspel vars egentliga innebörd var att avsändaren genom introspektion kommit fram till hur omvärlden utvecklat sig. I klartext, det var ingen eller i vart fall väldigt få som trumpetade att de kände att något i Sverige höll på att gå sönder, och saker i den stilen. Alltså, inte så att ingen hävdade något i den riktningen. Men då preciserade de vad de menade, och vilket faktaunderlag de grundade sig på. På så vis blev utropet inte bara ett onomatopoetiskt utrop, utan en utsaga som gick att bemöta.
Ja, det var en välsignad valrörelse – den första av många.
Hur det kom sig att utvecklingen tog en sådan vändning är inte helt klarlagt. En skola menar att det tog sin början med ett klokt och välformulerat blogginlägg på temat som fick viss spridning. Andra hänvisar till invasionen av flygande grisar i början av juni det året. Förmodligen vet ingen säkert. Det gör inte så mycket. För svenskt vidkommande är i detta fall ”att” viktigare än ”hur”.
(…)
På samma spår, snott från Twitter:
Förvånansvärt vettig 