Kommunvalet i Stockholm är nu räknat och jag skramlade ihop 26 kryss i det.
Långt efter riksdagsresultatet, men ändå inte illa, med tanke på att
a) Jag har knappt nämnt att jag stod (lååångt ned) på kommunlistan.
b) Jag har inte personkampanjat en endaste hektojoule i kommunvalet. (Jag har kampanjat många joule i kommunvalet, men inte som personvalskampanj.)
c) Det är i nivå med det antal kryss jag trodde var rimligt att förvänta sig för min riksdagskampanj.
Så jag vill bara säga, ifall någon kryssmedskyldig läser det här – tack för även dessa kryss!
Annons
Publicerat i Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Nära Sundbyberg där jag bor
Man är nästan alltid tvåa när man skriver om utvecklingen med Ryssland. Saker händer fort nu. Det var bara någon dag sedan som Ryssland såvitt det går att bedöma kapade ett litauiskt fartyg på internationellt vatten. Jag kände mig länge rätt säker på att en eventuell aggression mot Baltikum skulle vänta tills man har Ukraina mer under kontroll. Det kan fortfarande vara planen; mycket av vad som sagts och gjorts från ryskt håll på sistone kan främst syfta till att behålla initiativet och se till att Väst (EU, Nato, USA) ständigt är förvillat (förhoppningsvis är det så den ryska ledningens lättsamma tal om kärnvapenattacker ska förstås). Den här texten kan vara inaktuell i samma ögonblick som den publiceras.
Men jag skriver den ändå, och den handlar om hur jag tror att det nya läget mellan Väst och Ryssland bör hanteras. I mycket grova drag.
Jag har redan skrivit att vi behöver uppgradera vår militära förmåga. Det gäller inte bara rent territorialförsvar. Försvarsdoktrinen både i Sverige och vår nära omvärld bygger på att någon annan ska komma till hjälp, alternativt att man själv ska komma till hjälp om någon granne får det svårt. En sådan expeditionär förmåga saknas dock hos de flesta länder. Det måste åtgärdas. På riktigt kort sikt är det nog inte jättemycket som går att göra, utan det är bara att hoppas på det bästa en tid framöver; att bygga upp militär förmåga tar tid.
Mer än så tänkte jag inte skriva just nu om det traditionella kulor-och-krut-försvaret. Det kan aldrig få vara det enda man ägnar sin uppmärksamhet åt, vare sig på kort eller lång sikt.
En annan beredskap som måste byggas upp är civilförsvaret, som chanserat farligt mycket på senare tid. Putin kommer bara tillgripa vapenmakt om han tycker att det behövs. Insatserna är betydligt lägre när det kommer till riktade aktioner för att störa eller slå ut sårbara samhällssystem. Jag är skeptisk till att Sveriges beredskap för sådant är god. Det gäller för övrigt inte bara myndigheter; jag tycker att man som privatperson har en viss skyldighet att förse sig med materiel så att man klarar åtminstone några dagar av allvarligt störd infrastruktur.
Här lever jag inte alls som jag lär. Min personliga beredskap är… ja, lägre än till exempel för vem som helst som är förberedd för en fjällvandring. Ska åtgärdas. Vilken dag som helst.
En fördel med att rusta upp den civila beredskapen är att man inte bara har nytta av den ifall Putin får för sig något. Det kan ju faktiskt bli solstorm. Eller något annat. Och då sitter jag här och har inte ens en dieselgenerator till dvd-spelaren.
Ur ett ryssperspektiv handlar både militärt och civilt försvar om att vara beredd på det värsta, som vi innerligt hoppas aldrig ska inträffa. En god beredskap minskar i sig risken för inträffande, även om risken aldrig helt kan elimineras. Finns det andra åtgärder man kan vidta för att minska risken?
(En åtgärd som i någon mening skulle fungera vore att helt enkelt ta Putins parti. Jag lämnar den möjligheten utan vidare kommentar.)
En väg skulle kunna vara sanktioner. Om man i möjligaste mån vill undvika militär konfrontation med Ryssland, och det vill man givetvis, är sanktioner ungefär det instrument som står till buds. De sanktioner som tagits i bruk hittills har dock över lag varit påfallande tama. Så bör vi trappa upp dem?
Sanktioner är svårhanterade. Sanktioner riktade mot nyckelspelare, som vi mest sett hittills, har inte haft någon märkbar effekt. Inför man bredare sanktioner måste man fundera på vad syftet med dem är. Är det att befolkningen ska vända sig mot det styrande skiktet? Det har nästan aldrig fungerat och är antagligen fåfängt. Effekten kan bli den omvända, inte minst om man som den ryska ledningen är skicklig i informationskrigföring. Ett annat problem med sanktioner är att det ofta är svårt att veta när man ska avveckla dem. Plus förstås det uppenbara problemet med att de drabbar individer som inte är skyldiga till vad Ryssland som stat gör. Och att man som allmän princip bör välja öppenhet före slutenhet.
Trots allt detta lutar jag åt att vi bör införa hårda och breda sanktioner. Jag är inte tvärsäker, men jag lutar åt det. Huvudskälen är två.
1: Som svar på Putins ständigt stegrande aggression. Undfallenhet har hittills bara uppmuntrat honom till allt vidlyftigare äventyr. Det måste kosta att ge sig på sina grannar, och vill vi undvika krig (vilket vi som sagt & självfallet vill) är det sanktionssvaret vi har.
2: Kremls mål för ganska lång tid framöver är att satsa, om jag minns rätt, 25% av statsbudgeten på sin militär. Vi bör göra det svårt för dem.
Ryssland får en stor del av sina intänkter från att sälja gas och olja. Förutom att kraftigt begränsa Rysslands tillgång till internationella kapitalmarknader (vilket förmodligen inte har så stor effekt på kort sikt eftersom Ryssland byggt upp en strategisk reserv för att klara just sådana åtgärder) bör vi så fort det bara går sluta köpa olja och gas från Ryssland.
Ja, jag tittar på er, Tyskland. Och en bunt andra europeiska länder också.
Om inte annat skulle det i den bästa av världar kunna bidra till sänkta koldioxidutsläpp. Om jag får sitta här och önska mig ponnyer.
Vad vi absolut inte ska göra är att börja kalla hem ambassadörer. Att ha fungerande diplomatiska kanaler är enormt viktigt, särskilt under dåliga tider. Det kan vara så att det just nu inte finns mycket att prata om; Putins regim har på senare tid i stort sett enbart kommunicerat med lögner och med eldrör. Men det kan komma andra tider, och då duger det inte att det inte finns något nummer att ringa. Ryssland var för inte så himla många år sedan en partner, och kan bli det igen.
En annan sak som är viktig på lång sikt är att inte blanda ihop det ryska folket med den ryska ledningen. Den nuvarande ryska ledningen med sin nuvarande inställning har utsett Väst till sin fiende, och det i sig ligger bortom vår kontroll. Vad vi inte får göra är att därför se Rysslands befolkning som vår fiende. Här finns inget stort svepande åtgärdsprogram, utan bara (nåja, bara och bara) en massa saker som att inte uttala sig nedsättande om ryssar. Jag har hört väldigt lite av sådant, men andra rapporterar att de hör det betydligt mer. Man kan förstås tycka att ”var inte en drummel” är en anvisning som inte skulle behöva ges, men det skadar nog i alla fall inte.
Vidare, att inte förutsätta att den ryss du råkar möta spritter av iver att dra ut på erövringsstråt. Tyvärr måste nog det akademiska utbytet med Ryssland begränsas när det gäller områden med försvarstillämpning, men vi ska fortsätta att välkomna ryssar som vill komma till Väst och studera. Eller jobba, för den delen. Eller bara turista. Le mot dem. Var vänlig.
När jag börjar med att prata om hur vi på diverse sätt måste rusta, militärt, civilt och ekonomiskt, för att ha beredskap mot rysk aggression, låter det kanske futtigt och obetydligt att sedan säga att vi inte ska vara dumma mot ryska medborgare. Men jag tror verkligen det är jätteviktigt. Rustningen måste vi med hänsyn till utvecklingen genomföra. Men vi måste också hoppas att det kommer en annan dag, med en annan attityd från Kreml. Då ska vi välkomna det, och vi ska inte ha byggt upp ett onödigt och kontraproduktivt kulturellt fiendeskap med det ryska folket.
Och det är förstås en tanke med att jag börjar prata om de obehagliga måste-sakerna, och avrundar som jag gör. Bilden vi ska ha är inte att vi går in i evig vinter, utan att det här är en situation vi måste hantera men att vi hela tiden hoppas och är beredda på att det töar.
Valet är över! Ifall någon missat det. Jag har, bland annat för att dottern kräktes salut på mig, inte kunnat blogga om det förrän nu. Fördelen med det är att kryssräkningen till Riksdagen nu är i det närmaste klar.
Först hade jag tänkt göra en allmän analys av det rikspolitiska landskapet nu, men antingen struntar jag i det – alla andra skriver redan om det – eller så tar jag det i ett separat inlägg. Här koncentrerar jag mig på resultatet för Centerpartiet och för mig själv.
Jag tar dock omvägen via den avgående regeringen. Att Alliansen lämnar ifrån sig regeringsmakten var med valresultatet oundvikligt. Det finns minst två personer i den avgående regeringen som snart kan vara saknade.
Den ene är förstås Anders Borg. Han har inte varit en odelat god kraft; en rejäl black om foten är att regeringen under honom så flagrant låtit förfallet i det civila och militära försvaret fortgå. Det är, förvånar sig nog ingen över att jag säger, inte okej.
Det har inte heller saknats tillfällen att klaga över bristande reformvilja. Men då jämför man inte med tidigare finansministrar, utan med en tänkt idealministär.
Faktum kvarstår att Borg enligt samlade internationella bedömningar varit närmast exempellöst framgångsrik. Valet av stimulanser och deras tajming har av allt att döma skötts utomordentligt skickligt. Det är svårt att uppbringa någon jämförbar ekonomi som klarat finanskrisen med efterföljande lågkonjunktur bättre än Sverige, och till icke ringa del är det Borgs förtjänst.
Den andre är… ja för tio eller ännu mer tjugo år sedan trodde jag aldrig jag skulle säga det här, men den andre är Carl Bildt. Jag uppskattar visserligen hans vassa tunga, men hans viktigaste bidrag har varit förmågan att tala klarspråk när andra – framför allt andra i EU – mumlar otydligt i skägget. Jag vet att just detta också gör att många är glada att se honom gå, men jag känner mig säker på att Sverige kommer tappa positivt inflytande i omvärlden nu, oavsett vem som efterträder honom. Även här verkar många internationella tyckare, som inte är så fast i den svenska partipolitiken, dela den bedömningen.
Så om Centerns valresultat. Ja, Centern och Alliansen förlorade riksdagsvalet, inget snack om den saken. Det tycker jag är… beklagligt. Inte oväntat givet en lång tids opinionsmätningar, men beklagligt. Det finns ändå flera ljuspunkter för just Centern.
Vi tappade i riksdagsvalet, jämfört med föregående val. Inte oväntat, regeringspartier brukar gå bakåt. Vi klarade oss dock klart bäst av alla borgerliga partier och är åter näst största borgerliga parti. Min uppfattning är att vi gjort detta i en valrörelse som från Centerhåll dominerats av positiva budskap om vad vi har gjort och vad vi vill göra, och att vi hållit en ideologiskt tydlig profil.
(Därmed inte sagt att det inte också funnits angrepp på motståndare – inte fel i sig – eller att den liberala ideologin varit renodlad. Vi rör oss med relativa termer här.)
Annie Lööf har också i mångas ögon blommat ut som en stark och driven politiker. Det är nog inte överdrivet centerchauvinistiskt att i dag räkna henne som den tongivande oppositionspolitikern på riksplanet. I och med allt detta hoppas jag nu att den period då Centern mest fått svara på frågor om pågående kris (äkta eller påhittad) ska vara över.
Vidare har Centern faktiskt gått framåt både i Stockholms kommun och landsting. Det är svårt att vara tvärsäker på att ett valresultat hänger intimt ihop med det arbete man gjort i föregående mandatperiod, kanske särskilt för små partier, men faktum kvarstår att Centern gjort ett starkt jobb både i kommunen under Per Ankersjö, och i landstinget under Gustav Hemming, och att detta åtminstone inte straffat sig i valet. Två tydliga resultat av Centerns arbete är den planerade t-baneutbyggnaden och det pågående kraftiga upprycket för cyklande i stan, och man har också bedrivit en tydlig och positivt inriktad valkampanj. Även om det parlamentariska läget i kommun och landsting ur ett Centerperspektiv nu inte är idealt är det ändå roligt i sig att Centern gjort så bra ifrån sig på dessa nivåer.
Och så me, myself and I. Och ni.
Dags för den rent egofixerade delen av valet.
Jag har suttit med fingret på F5 i flera dagar och följt kryssräkningen. Det har varit jättespännande – och inte minst jätteroligt. Resultatet har vida överträffat vad jag vågade tro var rimligt. När jag före valet fått frågan hur många kryss jag tror att jag kommer få har jag sagt typ tjugo. Det har varit en medvetet och fegt låg siffra; jag tyckte nog det verkade nåbart att få 30-35 stycken sådär. Men det är så svårt att veta. Det är en sak att undslippa sig att man nog ska rösta på någon, en annan att faktiskt göra det. Man har ju bara ett riksdagskryss vart fjärde år.
Att få tresiffrigt antal kryss, alltså över hundra, har jag förstås fantiserat om, men också avfärdat som orimligt.
Nu när kryssen är så gott som färdigräknade har jag 133 stycken.
Låt mig, som kort pausunderhållning, exemplifiera den känslomässiga effekten av en bunt personkryss på en frivilligarbetare i valrörelsen:
Om ställningarna håller i sig, och det gör de nog, betyder det att jag räknat efter antalet kryss i Stockholm (& Centern) slutar som sjua. (Placeringen på valsedeln var nr 17.) Före mig hamnar:
* Partiledaren och chefsekonom Martin Ådahl, där även den senare varit mycket synlig valrörelsen.
* De två toppkandidaterna från Stockholmsdistriktet, Johan Hedin och Johanna Jönsson, som figurerat mycket på affischer. Förresten, grattis till dem och till oss; det är två personer jag utomordentligt gärna skickar till Riksdagen.
* Hannes Hervieu och Sofia Arkestål, som båda bedrivit relativt genomarbetade och uppmärksammade personvalskampanjer och där den förre än ordförande för Centerstudenter.
Sedan kommer jag. Jag, vars personvalskampanj visserligen varit entusiastisk, men också… vi kan väl kalla den hemmasnickrad. Inga affischer, inga flygblad, inga framträdanden i några tidningar, ärligt talat inte vidare välplanerad. Gott humör före proffsighet.
Med det vill jag inte på något sätt förringa de som kommer före mig; det är inte fråga om att bara man sätter upp ett par affischer så har man vips trehundra kryss. Vad jag menar är att jag är jätteglad och inte så lite stolt över att staka i mål alldeles efter denna illustra skara.
Tittar man sedan vidare i krysslistan är det många där som inte bedrivit någon aktiv personvalskampanj, men det minskar inte min stolthet det minsta; det här handlar inte om att slå någon annan. Det handlar om att vad jag tycker är jättemånga personer har visat mig ett stort förtroende genom att kryssa mitt namn. Det låter kanske klyschigt när jag skriver det så här, men i så fall har det blivit en klyscha för att det är sant. Djupt känt tack till alla som kryssat.
Vilket leder mig över till frågan VEM VARE SOM KRYSSA
Några har sagt till mig att de har kryssat mig, men i de flesta fall vet jag inte. Det är förstås helt i sin ordning, men jag vill ändå fundera på vilka vägar man kan ha haft för att hitta fram till mig. De här kommer jag på rak arm på:
Facebook. Min kampanj har nästan uteslutande bedrivits på nätet, och där har Facebook varit min primära plattform för utrop. (Twitter nästan inte alls.) Gruppen personer som läser mig på Facebook och som kan tänka sig att rösta både på mig och på Centerpartiet lär dock vara långt mindre än hundra personer.
Bloggen, alltså här, har som vanligt stått för den mesta textmassan. Men det är inte heller en masskanal. Jag vet inte hur många regelbundna läsare jag har, men det lär vara färre än hundra. Överlappet med Facebook är också stort.
SVT:s valkompass är en okänd faktor som kan ha kommit att få stor betydelse. Jag tycker själv att den utgjort en god snabbsammanfattning av mig och min kandidatur. Det hände också ett par gånger under valrörelsen antingen att någon kontaktade mig och sade att hen hade hittat mig på SVT, eller att jag hörde om att någon hade gjort det.
Word of mouth, eller djungeltrumman. En faktor som jag satte visst hopp till i samband med Facebook, och jag vet att åtminstone några spridit mitt evangelium (för vilket jag är, eh, glad och tacksam). Jag har dock ingen aning om i vilken grad det bidrog. Jag vill gärna tro att det var betydande.
Valstugan. Jag har stått en bunt pass i valstugan vid Sergels torg. Jag har inte där kampanjat något särskilt för mig själv, men det har hänt några gånger att en besökare efter ett samtal har frågat efter mitt namn. Det kan ha gett några röster, men knappast fler än fem.
”Civilingenjör” stod det på valsedeln vid mitt namn. Det var med flit. Jag hade kunnat skriva ”teknologie licentiat” men det är det nästan ingen som vet vad det är. Jag var också den högst placerade kandidaten på listan som presenterade mig som civilingenjör. Det kan möjligen ha gett några spontankryss i valbåset. Jag har absolut ingen indikation på i vilken utsträckning detta varit en faktor, men den skadar nog inte.
Vad blir slutsatserna av det här då?
Den första slutsatsen är att den politiska åsiktssamling jag bär runt på verkar ha en inte försumbar motsvarighet hos riksdagsväljarna. Jag lär ha fått ytterligt få slentriankryss; de allra flesta som kryssade på mig utgår jag från gjorde det väl medvetna om vem de röstade på. Det uppmuntrar inför framtiden.
Rent kampanjtekniskt kan en delslutsats vara att vid ny valkampanj ska jag inte försumma att synas i de vettiga valkompasser jag kommer åt; jag ska mer organiserat se om jag kan uppmuntra redan övertygade att prata för mig; och jag förlorar förmodligen inte på att presentera mig som civilingenjör. Detta bara bland redan befintliga kampanjelement. I vilken mån andra vägar bör tillgripas, ja, det har jag nog några år på mig att fundera ut.
Kanske överväga att flytta bloggen till något med ett vettigare namn.
Tills dess, eller i vart fall tills vi hörs igen: Tack för allt stöd!
Det gäller inte minst min fru Sofia.
Förra inlägget tröskade sig igenom Centerns valmanifest, en nog så relevant övning såhär inför valet. Men när jag bestämde mig för att gå med i Centern var inte det för att de hade ett sympatiskt valmanifest. Vad som lockade mig var i korthet och på ett ungefär:
Liberalism och miljö. Insikten att god miljöpolitik inte är moraliskt tvungen att vara smärtsam, utan att den går och bör kombineras med ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, har starkt fäste i Centern. Helt enkelt… liberalism och miljö.
Nu är ju liberalism mer än en liberal ekonomiskt politik, och jag tyckte och tycker att Centerpartiet i dag är det mest liberala partiet i Riksdagen.
Öppenhet. När det började jamsas om övergångsregler mot de nya EU-länderna för drygt tio år sedan var Centern tväremot, och någonstans där började jag intressera mig. Centern är alltjämt starka förkämpar för öppna gränser och fri rörlighet.
Står upp när det blåser. När andra partier börjar mumla om riskkapitalistens fördärvlighet törs Centern säga att det där är trams. När Saab håller på att sjunka står man fast vid att staten inte ska driva bilfabriker. Håller fast vid öppna gränser även när det vore enklare att backa på det. Säkert inte alltid så opinionsmässigt opportunistiskt. Rakryggat kallar jag det.
Det här är inte så mycket sakfrågor utan snarare principlinjer. Det finns ingen hundraprocentig träffsäkerhet i att de resulterar i politiska ställningstaganden som jag gillar; som jag tidigare redovisat finns flera exempel där jag inte delar partiets uppfattning. Men oftast hamnar man var jag tycker är ungefär rätt. Och man är också rätt så duktig på att få igenom politiken när den ska jämkas med andra partier.
En viktig sak till är inställningen till avvikare. Mitt jämförelsematerial är visserligen ganska magert, men mitt bestämda intryck är att Centerpartiet både är välkomnande till nya medlemmar och tillåtande av att man avviker från partilinjen. Det senare gäller givetvis till en viss gräns, jag försöker inte påstå att Centern är ett politiskt djur helt olikt de andra riksdagspartierna. Men ett parti kan vara mer eller mindre fixerat vid att alla medlemmar ska papegoja partilinjen, och Centern placerar sig avgjort på den mindre hysteriska delen av den skalan.
Den känslan av öppenhet tycker jag gick igen när det vankades idéprogramsdebatt förra året. Gick diskussionens vågor stundom höga? Ja, men det var ju också meningen. Hela poängen var att idéer skulle stötas och blötas. Alla idéer jag hejade på vann inte. Men i många andra partier skulle man i stället gjort allt för att undvika en sådan öppen debatt.
För mig är det ingen liten sak.
Över huvud taget är det här inte småsaker för mig.
Det är inte säkert att samma saker lockar dig, eller ens att du ser samma saker som jag.
Men de ringar ganska väl in varför jag drogs till Centern, varför jag deltar i valrörelsen, och varför jag hoppas på ett bra resultat i valet.
Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Det bredare greppet
Den här bloggen brukar handla om vad jag tycker, och har fortsatt göra det sedan jag blev medlem i Centerpartiet. Jag vill gärna tro att den inte blivit blott en megafon för C-ledningens politik. Likväl är ju så att jag nu kandiderar till Riksdagen för Centerpartiet, så då kan det vara läge att såhär med mindre än en vecka till valet skriva lite om Centerns valmanifest.
Jag hade först tänkt lyfta fram några punkter och kommentera dem, och jag påbörjade ett sådant inlägg. Insåg att jag inte skulle hinna skriva klart det. Så här är en mycket kortare version, men som å andra sidan publiceras före valet. Det är inte ett inlägg som de brukar se ut; snarare är det en recap av manifestet. Men sådant kan också ha sin plats precis vid valet. Har ni varit förbi i valstugan, hämtat ett valmanifest och läst det behöver ni inte läsa det här inlägget!
Förresten, jag börjar med en reklampaus på tal om kandidaturen. Det förefaller osannolikt att någon som läser detta missat informationen, men centrum för min kampanj här på bloggen ligger alltså här. Jag har också en kandidatsida på SvT:s valkompass. På den senare kan man förutom att få en översikt av mina politiska åsikter också gotta sig åt min favoritserie på tv, min favoritmat och annan trivia. Eller för den delen vad jag tjänat de senaste åren; SvT har bättre koll än jag själv.
Så. Åter till inläggets ämne.
Centerns valmanifest ligger här (pdf). Det är någorlunda både fylligt och konkret utan att nå telefonkatalogdimensioner. Läses rätt snabbt. Men om du inte ids, då kan du läsa mina nedslag nedan, med enstaka kommentarer!
Jag kan redan nu avslöja att det kommer bli övervägande positiva kommentarer. Mycket få självständigt tänkande personer kan hålla med ett parti i alla dess ställningstaganden, men det här var huvudsakligen trevlig läsning.
Mycket handlar om jobb. Ett huvudnummer på området har varit de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga och den sänkta restaurangmomsen. Enbart den första reformen beräknas ha gett över 15000 jobb till en av de grupper som har som svårast att få jobb, och den senare har även den gett en bunt tusentals jobb. Kostnaden, sett till tappade skatteintäkter per skapat jobb, är inte ringa. Men dels handlar det om riktiga, efterfrågade jobb, inte något obskyrt arbetsmarknadspolitiskt program, och dels har jobben i stor utsträckning alltså gått till unga och nyanlända, grupper som har det svårt på arbetsmarknaden; det kan vara värt en del att hålla dessa borta från långvarigt utanförskap. Ingen verkar heller ha kommit på något tydligt bättre alternativ.
Centern har fått med Alliansen på ytterligare sänkning av arbetsgivaravgiften för de yngre ungdomarna. Metoden är lite klumpig, men som sagt, det verkar vara svårt att komma på så mycket bättre grejer.
(Jag läser också nu att KI bedömer att ROT, RUT och restaurangmomsen sänker jämviktsarbetslösheten lika mycket som aktiv arbetsmarknadspolitik. Har inte kollat källan.)
Åttio procent av nya jobb skapas i småföretag. Det är sålunda viktigt att fortsätta förenkla regler som i grund är anpassade för storföretag. Det jobbet ska fortsätta, exempelvis med åtgärder som att en företagare bara ska behöva lämna uppgifter till ett (1) myndighetsställe.
Arbetsförmedlingen fungerar inte speciellt bra för många arbetssökande. Centern vill prova att införa en jobbfixarpeng, inte helt olikt skolpengen, att tas till den aktör man tror kan hjälpa en hitta ett jobb. Har visst funkat hyggligt annorstädes. Klart värt ett försök.
Högkostnadsskydd för företags sjuklöner skulle kunna göra det mindre riskfyllt att anställa personer med historia av sjukskrivning.
Breddade Yrkesintroduktionsanställningar och ett lärlingssystem.
Fortsatt utbyggnad av förnybar energi.
Bonus-malus-system för bilar: bonus för den som köper en miljöklassad bil, ökande bonus med bättre klassning. Betalas av straffskatt på smutsigare bilar. Kraftig utbyggnad av laddstolpar för elbilar, och ökad inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel.
Fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken. Planerna på utbyggd t-bana i Stockholm kan tillskrivas Centerns ansträngningar inom Alliansen.
Jag noterar särskilt att det inte står något om att avveckla kärnkraften. Det betyder inte att C gått och blivit kärnkraftsvänner; mellan raderna framgår det att man alltjämt vill se den avvecklad, och det är man öppen med i andra sammanhang, även om man då talar om att göra det på en generations sikt. Men att man inte pratar om det explicit i valmanifestet väljer jag optimistiskt att tolka som att man inte ser det som en vinnare att hetsa mot kärnkraft. Förändringen kommer inte komma snabbt, men det går åt rätt håll.
Bland små frihetsreformer märks att det ska vara tillåtet med gårdsförsäljning av egenproducerade öl- och vinprodukter.
På senare år har stora mått av valfrihet införts inom den traditionella trion vård, skola och omsorg. Förutom att det finns ett inneboende värde i möjligheten att välja har ingen, tvärtemot vad man kan tro från gängse samhällsdebatt, kunnat visa att detta skulle vara ett sämre upplägg än det offentliga monopolet. Tvärtom är, enligt de data som finns, både brukare och anställda mer nöjda i de privata alternativen, även om skillnaderna är små. Inte minst den senare gruppen glöms ofta bort, men för väldigt många kan man nu välja mellan mer än en arbetsgivare. Man kan rösta med fötterna. Det är stort. Och det är viktigt att kämpa för att behålla.
Ja, det får räcka så. Detta är självfallet inte Centerns hela politik. Det är ett subset av ett valmanifest som i sin tur är ett subset av det politiska programmet.
Vad det tyvärr inte står något om i manifestet är försvarspolitik. Detta är antagligen till stor del en följd av att manifestet togs fram innan de flesta politiker vaknade i denna fråga. Den som tycker att försvarspolitiken är viktig hänvisar jag glatt till mitt förra inlägg och rekommenderar att leta upp en kandidat som intresserar sig för den.
Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Partistens drapa