Förvånansvärt vettig

Det finns så mycket man skulle kunna skriva om Löfvens svar igår på misstroendeförklaringarna så jag orkar knappt börja. Och jag vore ju inte direkt ensam om att tycka saker.
Men okej, jag kanske kan nöja mig såhär:
Jag är inte säker på att jag, med den information jag har, skulle ha inkluderat Hultqvist i misstroendeförklaringen. Men jag har å andra sidan inte all information. Och om man igår ansåg att Hultqvist skött sitt ämbete på ett sätt som motiverade misstroendevotum så har jag svårt att se vad som skulle förändrat det till i dag. Att Löfven låtit de andra två gå före voteringen förändrar ingenting. Följaktligen är det logiskt att vidhålla sitt misstroende. Det här är inte, eller bör inte vara, en förhandling där statsministern har moralisk rätt att genom att fräsa kunna undandra sin regering riksdagens missnöje.

Jag har inte hört radio i dag, men om något var den arrogans S-företrädare uppvisade i radio igår ett argument för att vidhålla sitt misstroende. Där fanns ingen probleminsikt eller vilja att se saker som något annat än uttryck för en lust att spela bluffstopp. Att när man möts av den attityden dra tillbaka sitt misstroende tycker jag varken låter sakligt eller strategiskt motiverat.

Det är sant att Hultqvist varit uppskattad som försvarsminister, och det är sannolikt att han bidragit till säkerhetspolitisk balansering kring Sverige. Jag var själv i förrgår inne på att låta det spela in i bedömningen. Men å andra sidan. Dels är försvarets absolut grundläggande problem en både långvarig och akut brist på pengar, och det har Hultqvist inte lyckats lösa. Dels – om det framkommit uppgifter som gör att man saknar förtroende för ministerns sätt att sköta sitt ämbete så bör väl det väga tyngre än om man tidigare tyckt att han ändå gjort det bästa av situationen i en motsträvig regering.

Det här är inte lätta saker, särskilt inte när man saknar information. Men sammanfattningsvis syns det mig rimligt att vidhålla misstroendet mot Hultqvist även om man tidigare varit förhållandevis nöjd med honom. Och även om det finns risk för att det blir obekvämt.

Jag skriver det här medan Transportstyrelsens informationsläckage fortfarande är något som gradvis avtäcks i medierna. Den fulla omfattningen lär vi aldrig få veta, men uppgifterna hittills pekar på att

• Detta kan vara en av de största informationsförlusterna i modern svensk historia, fullt jämförbar med vad Bergling et al åstadkommit
• Den information som är befaras vara på vift är av intresse för såväl kriminella som främmande makt
• Vi inte ens vet om informationen i dag är oförvanskad
• Regeringen har i icke ringa omfattning känt till haveriet ganska länge
• Det finns saker regeringen skulle kunna ha gjort för att börja reparera skadan
• Regeringen har suttit på sina händer

Ett av många exempel man kan ta upp är att svenska stridspiloters adresser nu måste betraktas som röjda. Det är sådant man vill hålla hemligt eftersom ett relativt enkelt sätt att i ett skymningsläge slå ut det svenska flygvapnet är att, om man vet var piloterna bor, knacka på hemma hos dem och skjuta dem.
Vad fan ska man göra nu? Köpa nya hus till piloterna?

Jag har tidigare inte varit någon anhängare av att fälla regeringen Löfven. Skälet har varit att även om jag av lätt insedda skäl inte är någon varm anhängare av regeringen så finns inte parlamentariskt underlag för en alliansregering. Att fälla Löfven-regeringen är inte det svåra, det svåra är vad man ska göra sedan.

Nu funderar jag ändå allvarligt på om inte en misstroendeförklaring mot hela regeringen är av nöden. Situationen är, om informationen vi har är korrekt, så extremt allvarlig att det måste få likaledes allvarliga konsekvenser. Det här är något mer än dålig politik. Det är ett agerande, eller brist på agerande, som på oanad skala är ett hot mot liv och säkerhet.

Det finns flera invändningar mot att gå till misstroendeförklaring.

En är att man kan fråga sig om det är proportionerligt. Det är ju till exempel knappast migrationsministerns fel att kollegorna havererat. Varför ska han behöva gå för det?
Det är inte utan poäng. Det kan tänkas att den rätta medicinen är att försöka tvinga bort de ministrar som varit inblandade. Å andra sidan tycks hela saken så allvarlig att rätt proportion faktiskt är hela regeringen och inte bara ett par ministrar. Det är oerhört viktigt att statsapparaten inte lär sig att slarv på den här säkerhetsnivån på sin höjd kostar ett par ministrar.

En annan är att det parlamentariska läget inte förändras av den här katastrofen. Det finns fortfarande inget vettigt underlag för en alliansregering. SD är, förutom allt annat, i sig att betrakta som en säkerhetsrisk. Jag misstänker också, även om jag inte har någon direkt insyn, att det inom alliansen inte finns någon nämnvärd koordinerad beredskap att på studs ta över rodret.
Det är också bara ett år till nästa ordinarie val. Det är, för att uttrycka sig försiktigt, inte självklart att ett kaosigt år vid rodret skulle vara precis vad Alliansen behöver.
Mot detta talar åter: Haveriet måste få en proportionerlig konsekvens. Det kan vara så att det är värt att äventyra Alliansens uppmarsch för att åstadkomma det.

I slutändan är jag inte bombsäker. Jag har inte all information som skulle behövas för att vara det. Men för några veckor sedan tyckte jag att det var en dålig idé att fälla regeringen. Skälen till det kvarstår. Men det kan vara så att det ändå är nödvändigt att göra det.

Uppdatering den 22 juli

Det är svårt eller omöjligt för en privatperson att bedöma omfattningen och skadan av den här händelsen. Ovanstående baseras dels på aktuell medierapportering, dels på vad andra skrivit – andra som normalt kan antas ha rätt hög trovärdighet i säkerhetsfrågor.
Jag har dock sedan dess pratat med en annan person som dels har hög allmän trovärdighet på det här området, dels kan antas ha viss specifik insyn. Enligt denne (mina omformuleringar) är det visserligen en allvarlig händelse, men det finns också goda skäl att tro att skadan inte är så stor som man (inklusive jag) tyckt oss haft skäl att anta.

Vilket förstås vore, under omständigheterna, väldigt bra.
Några specifika detaljer har jag av lätt insedda skäl inte.

Om det visar sig att händelsen inte är så katastrofal så påverkar det förstås vad som är ett proportionerligt ansvarsutkrävande.