Archive for maj, 2012

Farligt flummeri i parti och minut

söndag 27 maj, 2012

Jag hade egentligen tänkt skriva om förmögenhetsskatt, men blev kastad in på ett annat spår. Miljöpartiet har kongressat, och det har motionerats vilt. En av motionerna handlade om att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin. Det vill säga, yrkandet var ”att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att en särskild forskningsfond för klinisk forskning och utveckling inrättas”, men vad den egentligen handlade om var att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin.

Motionstexten är för lång för att återges här i sin helhet och jag har tyvärr ingen länk till den. Argumentationen rör både bristen på evidens för behandlingar inom etablerad sjukvård och, tja, det klagas på att folk som tillämpar alternativmedicin inte får den uppskattning de förtjänar, ungefär. Det exemplifieras med en läkare som inte fått bedriva sin alternativa praktik i Sverige på grund av alla stelbenta och provinsiella regler om evidens, och som därför flyttat till Tyskland ”och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige”. Jag återkommer till det.

Är det inte bra att forska på alternativmedicinska metoder då? Mer forskning är väl alltid bra?
Ja, i princip. Kruxet uppstår när resurserna är begränsade, vilket de alltid är.
Innan man satsar mer på forskning på alternativmedicin bör man därför betänka följande.

  • Det är sant att det många behandlingar inom sjukvården inte är testade enligt konstens alla regler. I vissa fall finns goda skäl till det (sambo Sofia påpekar till exempel att ortopediska ingrepp är etiskt knepiga att testa mot placebo; ska man låta bli att laga benen på några patienter?), men i andra fall är det helt enkelt så att det aldrig gjorts en riktigt ordentlig utvärdering. Det finns dock vanligen goda skäl att tro att existerande behandlingar fungerar. På det sättet är alla otillräckligt utvärderade behandlingar inte skapade lika. Många av de alternativmedicinska hypoteser som framkastas är uppenbart orimliga, på så sätt att de strider mot grundläggande medicinsk, kemisk eller fysikalisk vetenskap. Varför ska man kasta pengar på sådant, när det finns rimliga behandlingar att utvärdera?
  • Den som tror att det inte forskats på alternativmedicin bedrar sig. Det har lagts jättebelopp på att utvärdera alternativmedicin, och det har lett till – nästan ingenting. Det är typ Johannesört som i någon mån överlevt en tuffare granskning, vilket är typiskt på så sätt att mycket av modern medicin har sin bas i renade former av ämnen man funnit i växtriket. När det gäller alternativmedicinska hypoteser som i förstone avfärdats som vetenskapligt orimliga, men som ändå visat sig fungera, kan jag komma på… hm, nä, jag kom inte på några.
    (Akupunktur och kiropraktik når inte dit; om det verkligen behövs kan jag återkomma till dem i kommentarerna.)
  • Många av de alternativa behandlingar som förs fram är inte nya, outforskade, spännande hypoteser. Ofta är det varianter av samma gamla trötta idéer som cirkulerat i år, decennier eller ibland i sekler. De tenderar att redan vara så ordentligt utredda som är rimligt möjligt, och om bara deras anhängare var villiga att ta till sig resultat som strider mot deras förutfattade meningar så, tja, skulle de inte vara anhängare längre.

Det sistnämnda är en av sakerna som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. Även inom normal vetenskap kommer det fram drösvis med hypoteser som vid granskning inte visar sig hålla. Tricket då är att överge dem och gå vidare. Det är en vana som knappt alls omfattas av alternativmedicinen, där man krampaktigt kan hålla fast vid de mest bisarra föreställningar. Homeopati, för att nämna något, var visserligen långsökt redan när det uppfanns, och borde ha övergivits helt när det blev uppenbart att det inte låg något i idéerna. Den som i dag förespråkar homeopati har ställt sig vid sidan om hela det vetenskapliga angreppssättet. Om det gjorts av okunskap (inte en ursäkt, information är lätt tillgänglig), ondska (för det är vad det är om man medvetet vill pracka på folk verkningslösa preparat) eller dumhet (beklagligt) kan vara sekundärt; vägran att ta till sig god vetenskaplig forskning är inte något som bör belönas med mer pengar.

Allt mitt tal om vetenskap kontra pseudovetenskap och alternativmedicin här kan lätt ge intryck av att jag vill ha någon sorts särbehandling av det ena eller andra. I själva verket är det tvärtom. Jag vill att alla hypoteser ska bedömas på samma grunder. Det är också i stor utsträckning vad som i dag sker. När man ska fördela sina begränsade forskningsmedel ger man dem då till idéer som inte redan är motbevisade eller är uppenbart galna.
Den som vill särbehandla, det är den som vill ha en specialfond för de tokerier som i en renhårig kamp inte har en chans.
Jag säger som jag sagt förut: Idén att man skulle satsa extra mycket på just sådana behandlingar som vare sig är teoretiskt lovande eller har kunnat visas fungera i praktiken tycks mig inte ha resonerats fram av någon som uppenbart borde leda landet.

Allt det här kan fortfarande verka som en rätt kylig fråga, som på sin höjd handlar om fördelning av skattemedel. Det är fel. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Den som avstår från visat verkningsfull behandling för att i stället ägna sig åt ett verkningslöst eller skadligt alternativ har större bekymmer än ineffektivt nyttjande av skattemedel. För hur var det nu med den där behandlingen som nämndes i början av inlägget, som framhålls som så behjärtansvärt i motionstexten? Jag citerar hela stycket:

Flera exempel finns där läkare flyttat utomlands eller där läkare blivit av med legitimationen på grund av att det saknas vilja och pengar att följa upp de metoder dessa läkare använt sig av. I flertalet fall rör det sig inte om helt nya metoder utan behandlingar som använts i andra länder i Europa eller USA med gott resultat. Läkaren har varit utbildad för att utföra behandlingen och haft den utrustning som behövts. Trots det har metoderna förkastats för att de ansågs sakna evidens. Ett exempel på detta är en läkare som tidigare var verksam i Upplands Väsby. Han utbildade sig och införskaffade apparater för uppvärmning av tumörer. I först hand för att lindra smärta, men i flera fall blev patienten också av med tumören. Denne läkare blev anmäld HSAN och det beslutades mot vite att hans metoder inte skulle få användas i Sverige. Läkaren flyttade till Tyskland och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade kunna skapa en annan situation.

Sofia gjorde tio minuters research på det där. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade inte förändrat ett smack, eftersom metoden redan är utvärderad av Cochrane och inte visat sig hjälpa för att bli av med tumörer. Men det slutar inte där – Sofia kände igen behandlingen från en av sina arbetsplatser. En patient med lungcancer kom in till sjukhuset. Cancern bedömdes vara i botbart skick. Patienten avböjde dock behandling, och åkte i stället till Tyskland för att använda just denna värmebehandling. Hen kom tillbaka med lungorna fulla av spridd cancer; hem till Sverige och en nu oundviklig död.
Det är vad motionen tycker att vi ska ha mer av i Sverige.
Någon har, i den här människans fall, tyckt att alternativa terapier är finare än det strävsamma arbetet med att samla evidens. Någon har talat väl om värmebehandlingen utan att ha på fötterna. I förlängningen har det dräpt en människa. Och alla som läst något om Steve Jobs vet att det inte är en unik historia.
Det är vad det här handlar om. Det handlar om vetenskap, ja. Men det handlar också om liv och död.

I politik fattas många beslut som i förlängningen blir frågor på liv och död. Förbjuder man dubbdäck kommer några köra ihjäl sig. Tillåter man dem kommer några andra dö av partikelföroreningar. Med begränsade resurser kan man antingen bygga vajerräcken på vägar som räddar några liv, eller så kan man lägga pengar på mer avancerad diagnostik för att hitta cancer tidigare. Kanske inte båda.
Det här är inte en sådan avvägning. Att vilja lägga pengar på att legitimera orimliga alternativbehandlingar är att betala för att onödigt många ska dö, utan att få något igen för det.

Hur gick det för motionen då?
Den röstades ned. Lyckligtvis finns det oftast folk som säger stopp i tid. Men inte alltid.
Det finns förespråkare för pseudovetenskap i alla riksdagspartier. En mångfald exempel talar för att miljöpartiet av födsel och ohejdad vana är värst (vilket jag vet att långtifrån alla miljöpartister är glada över), men det ryktas att mitt eget centerparti och moderaterna kommer som goda tvåor. Det är inte med stolthet jag minns när en centerpartist installerade vattenvirvlare i Riksdagshuset. Den som ägnar sig åt sådant har inte i Riksdagen att göra, oavsett partitillhörighet.

xkcd får avslutningsordet. Klicka på bilden för original.

Annons

Etiketter:
Publicerat i Akademiska frågor, Politik | 9 Comments »

We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine

fredag 18 maj, 2012

När jag startade den här bloggen var tanken i första hand att skriva för min egen tillfredsställelse och först i andra hand för eventuella läsare. Inte så att jag inte ville ha läsare, men det var inte det som var poängen med den. Om inte annat kan väl det åskådliggöras av det minimala arbete som lagts på dess utseende – jag såg att defaulttemat kallades ”Kubrick”, tolkade det som ett gott omen och var nöjd.
I grunden antar jag att detta inte förändrats. Även om jag funderat på saken har jag inte gjort ett jota åt designen. Jag skriver fortfarande när jag själv hinner och har lust. Trots detta råkar jag veta att det finns läsare, rentav regelbundna läsare. Inte så många, jag skulle säga fler än tio men färre än hundra. Med några undantag vet jag inte vilka de – eller ni, jag går över till ni – är, jag bara tolkar anonym besöksstatistik.

Och det är roligt att ha läsare! Även om grundidén är att skriva för sin egen tillfredsställelse är det helt enkelt än roligare om jag tror att någon läser vad jag skriver. Inte minst om jag skriver något jag gärna vill nå ut med.

För det mesta är det dock bara jag som kan se att det är någon mer än jag som läser vad jag skrivit. Kommentarsfälten ligger öde som… tja… som en regnmätare i Nazcaöknen? Det är lite tråkigt. Jag kan se att hundra personer har läst ett visst inlägg, men ingen har sagt något om det. Det ger ett lite, ja, öde intryck.
Det är inget konstigt med det. Jag själv kommenterar oftast inte på andras blogginlägg, vad jag än tycker om dem. Man kanske inte har tid att samla sig till någon skarp och välformulerad kritik, vare sig positiv eller negativ.

Icke desto mindre – det vore kul om ni någon gång ibland lämnade något kommentarsspår efter er, om ni nu inte redan gör det. Det behöver verkligen inte vara varje gång, men om man gör det vid sådär vart tionde, tjugonde eller trettionde inlägg, storleksordningen enstaka gång per år, ja då borde det bli i snitt någon kommentar per inlägg. Det skulle jag tycka var roligt.
Ni behöver inte ens presentera er.
Jag kan inte lova att svara på alla kommentarer, än mindre att svara klokt och fylligt, så jag har givetvis inga krav på att en kommentar ska vara speciellt klok och fyllig. ”Bra skrivet!” duger. Liksom ”Nu hetsar du väl upp dig i onödan, tänk på barnen i Grekland.” Eller ”Ditt inlägg om den kungliga fruktskålen får mig att tänka på den gång jag, klämd mellan faster Agatha och faster Dahlia, tvangs stjäla en kosnipa i silver (modernt holländskt arbete).”

Det kommer förvisso likes och, ibland, kommentarer på Facebook. Det är roligt. Jo, det är det verkligen. Både för att det borde dra in några läsare till, och för att det är roligt i sig. Sluta inte! Kruxet är att de sedan försvinner i historiens dimmor, och när om man senare går tillbaka till originalinlägget är det Nazcaöknen igen.

Ni måste förstås inte. Jag ser mycket hellre att någon fortsätter läsa i tysthet än slutar läsa för att hen känner tvång att lämna kommentar. Men tänk på saken! Någon gång om året sådär. Det tycker jag vore roligt.

(Inläggets titel: Härifrån. Tack Sofia. Det kom nästan att heta Alone in the dark.)

Publicerat i Meta | 9 Comments »

Dumt om arbetslöshet

tisdag 15 maj, 2012

Det här riktar sig till de delar av kommentariatet som, precis som vid Reinfeldts 75-årsuttalande, nu vid uttalandet om vem som är arbetslös går igång på alla cylindrar om den svenska högerns omänsklighet. Här hemma går vi i vår tur igång på den debila reaktionen från detta inläggs tänkta mottagare.
Bästa Sämsta kommentariat. Kan ni läsa mer än en mening i taget innan det blir information overload?
Här är originalartikeln, eller så gott som. Ja, om man bara läser två meningar och de är

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Ja, då kan det tolkas som att man bara bryr sig om etniska svenskar mitt i livet. För den som har normal läsförståelse och orkar läsa de dryga 300 ord artikeln består av uppenbarar sig ett annat sammanhang. ”Uppenbarar sig” är en adekvat beskrivning, för det är banne mig helt uppenbart att vad Reinfeldt gör är inte att han säger att bara etniska svenskar mitt i livet är viktiga. Han säger att problemet är att andra, som ungdomar och invandrare, har det svårt på arbetsmarknaden, och det impliceras tydligt att det är ett problem man måste ta itu med.
Det finns tydliga siffror på att han har rätt i sak.
Är det då inte bra att problemet påtalas? Jo, det är klart det är. Om man inte låtsas om ett problem blir det ofta svårare att göra något åt det.
Vad Reinfeldt gör är faktiskt exakt motsatsen till att säga att bara etniska svenskar mitt i livet är viktiga. Han säger att, okej, just det problemet verkar hjälpligt löst, men det finns andra problem som inte är lösta än.

Alliansfritt Sverige skriver, talande nog,

En person som inte erkänner problem kan aldrig åtgärda dem heller

Löfven stämmer in i kören:

Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet

WTF, dudes?

Om ni inte orkar läsa artikeln kanske det här är kort sammanfattning nog:
Reinfeldt erkänner problemet. Han säger inte att vissa grupper är problemet, han säger att de har problem.
Det är vad det handlar om. Det är fanimej inte svårt.

Tyvärr är det rätt uppenbart att den del av kommentariatet som det här riktar sig till ser det som högsta prioritet att basha Reinfeldt med vilka halvsanningar och lösryckta citat som helst. Om man därmed också dödar alla försök till en konstruktiv diskussion om ett av våra större samhällsproblem, ja då är det tydligen värt det.

Ni är inte de goda i den här diskussionen. Väx upp. Eller läs i alla fall en hel artikel och tänk på vad som är viktigt för er innan ni kastar er över tangentborden.

Uppdatering

Jag har blivit uppmärksammad på att Fredrick Federley, en politiker jag annars håller högt, säger att Reinfeldt spelar Sverigedemokraterna i händerna. Han har fel. Att sakligt diskutera problem av denna typ lär inte gynna SD. Vad som däremot bergsäkert gynnar SD, det är att reflexmässigt sparka bakut så fort någon nämner att det finns ett problem. Då kan SD säga att kolla, bara vi vågar prata om det är. Och vad värre är – de har rätt.
Jag har länge drivit linjen att man inte ska försöka tiga ihjäl SD. Man ska ta dem på allvar och mala ned dem i en saklig debatt. På exakt samma sätt ska man inte tiga ihjäl problem med hög arbetslöshet i vissa grupper. Att sopa det under mattan är inte konstruktivt. Man ska ta problemet på allvar. Men först måste man våga prata om det, och inse att det inte gör en till vare sig rasist eller inskränkt. För att tala med Alliansfritt Sverige: En person som inte erkänner problem kan aldrig åtgärda dem heller.

Publicerat i Politik | 5 Comments »

Vilse i piñatan

lördag 5 maj, 2012

I förstone när jag hörde talas om vänsterpartiets jippo (Sydsvenskan, SvD) med barn som med slagträn går loss på piñatas med bilder föreställande borgerliga politiker fäste jag inte någon större uppmärksamhet vid det. Business as usual, mer eller mindre. Det var först när någon kom släpande med den gamla klyschan om vilket liv det skulle blivit om samma sak gjorts från den borgerliga sidan som tangentbordet började ropa på mig.
Klyschan har nämligen blivit klyscha av en bestämd anledning: den är sann. Tänk om centerpartiet gjort piñatas föreställande Jonas Sjöstedt, Josefin Brink och Stefan Löfven, och sedan låtit centerbarnen attackera dem med högrepar (de skriver för övrigt om baseballträn i Sydsvenskan, men det verkar märkligt USA-imperialistiskt och jag misstänker hur som helst att det rör sig om brännbollsträn). Det skulle verkligen ha blivit ett sabla liv. Nu kan man förvisso hävda att det blev det i vänsterpartiets fall också, eftersom jag alls hörde talas om det, men jag sätter en halv melon på att det är inget mot vad som skulle utbrutit i det omvända fallet.
Anledningen lär åtminstone delvis vara att sådant här är relativt legio från V-håll, medan de flesta borgerliga partier inte skulle komma på tanken. Man har, liksom jag, helt enkelt vant sig vid att våld är en del av den politiska symboliken från vänsterkanten. För det är ju vad det är – sedan kan man i efterhand sitta och säga att det bara var en kul grej. Man kan till och med tro på det själv, och ha tänkt på det så ända från början. Men det är just för att man är van vid att våld är en del av sin politiska symbolik.

Det är förmodligen min viktigaste poäng i hela inlägget, så jag tar den en gång till, i fetstil.
Anledningen till att man inte reagerar mer på sådant här är att alla, både vänsterkanten själv och andra, är vana vid att våld är en del av vänsterkantens symbolkultur.

Hela affären pekar vidare på två företeelser endemiska i vänsterpartiet.

Den första är närbesläktad med poängen ovan, och illustreras av en debattartikel i Aftonbladet från representanter för Vänsterns studentförbund i Malmö. I den framförs en vid det här laget bekant argumentation: vad är väl detta mot det våld som högern dagligen utövar mot medborgarna? Varmed avses den politik som i god parlamentarisk ordning och med demokratiskt stöd av svenska folket förs av sittande regering. Grejen är att det är inte den politik som skulle förts av artikelförfattarna själva om de suttit vid makten, och därför verkar det vara okej med våldsattribut riktade mot demokratiskt valda politiker. Det är långtifrån första gången jag ser sådana resonemang. Den som resonerar så menar jag har inte tagit till sig elementa för parlamentarisk demokrati.
Kuriöst nog hänvisar man till freds- och konfliktforskaren Johann Galtung för att få stöd i sin argumentation. Jag stötte på honom när jag surfade runt inför skrivandet av förra inlägget om antisemitism. Galtung har alldeles nyligen skrivit en artikel där han ger uttryck för gravt antisemitiskt material. Det är förstås i princip möjligt att vara en god forskare samtidigt som man strikt på sin fritid hatar judar. Ändå är Galtung en referens jag själv skulle vara försiktig med att använda för att bättra på min moraliska image.

Den andra företeelsen rör vid idébristen. Jag vet att jag länkar jätteofta till mitt lustmord på vänsterpartiet, men det är för att det så ofta visar sig stämma. En äkta vänsterpartist har inte varit för något sedan löntagarfonderna. Obs! Att vara för att vara emot något gills inte. Man har otroligt tunt med idéer för vad man vill med samhället. Vad man har är föreställningar om hur det inte ska vara (allt efter 80-talet). Och det är verkligen sant! Som tålmodiga bloggföljare sett har jag wallraffat på Socialistiskt forum både 2008 och 2010. Jag har lyssnat på vad vänsterkanten säger när de, hyfsat internt, funderar över vad de vill med sin politik. Och jag har hört – tystnad. Eller ja, tystnad och tystnad. Det klagas över att andra (liberaler) har fler idéer än de själva. Och givetvis pratas en hel massa, och allmänt hållna ord som ”rättvisa” kan dyka upp. Men när någon ber om konstruktiva, framåtriktade idéer, då blir det tyst. Undantaget en farbror som predikade bokstavstrogen gammelkommunism, men det kan vi nog bortse från.
Vad man däremot har lätt att samlas kring, det är fiendskapen mot ondingarna som inte tycker som man själv. Liberaler och borgare, mest. Jag skriver ”ondingarna” inte för att ironisera. Det verkar vanligt i dessa kretsar att anse att den som nått en annan politisk slutsats än den egna inte hamnat där för att man tänkt fel på något sätt, utan för att man är ond och vill ont. Och det är då det blir så här. Man har inget att vara för, utan koncentrerar sig helt på att i ökande desperation vara emot något annat och några andra. Inte desperation över sin livssituation, utan sin politiska situation. Någonstans i den atmosfären framstår det efter ett tag som fullt berättigat, ja rentav naturligt, att greppa ett slagträ och puckla på porträtt av sina politiska motståndare. Symbolvärdet, att våld mot politiska motståndare är berättigat, kan rentav bli ett plus.

Jag ska inte säga alla, det vore osant, men många vänsterpartistiskt sinnade jag träffat ger ett argt intryck. Ja, de är arga helt enkelt. Mest jämt, i alla fall i politiken. Det är nog ingen slump. Har man byggt sin politiska tillvaro, inte kring någon speciell idé för hur världen ska bli bättre, utan kring en föreställning om att allt som ännu inte är perfekt kan tillskrivas den inneboende och medvetna ondskan hos alla som inte tycker som en själv, då blir man nog rätt arg med tiden även om man inte var det från början. Ilskan lär inte minska med år av blint rallarsvingande mot denna kabal utan att träffa något, vilket för all del skulle kunna förklara driften att måla en storpotät på en piñata och gå loss på den i stället.
Men vackrare blir det inte.

Publicerat i Politik | 2 Comments »

Antiantisemitism, en lekmannamanual

tisdag 1 maj, 2012

Det var nu bra länge sedan jag skrev något om antisemitismen i vardagen. Det beror inte, som man lätt skulle kunna tro, på att världen nyktrat till, kammat sig (eller i förekommande fall odlat hår) och skaffat sig ett jobb, utan i vanlig ordning på att jag inte är någon nyhetsbyrå.

Material har inte saknats. Mest spektakulärt på sistone har nog Günter Grass dikt varit, med påföljande rabalder som man med fördel kan läsa Mathan Ravid från SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) redogöra för på Expressen Kultur.
Vi har också – förstås, frestas jag tyvärr tillägga – Ilmar Reepalu i Malmö som gång på gång, år efter år, bara råkar häva ur sig något antisemitiskt tankegods.

När Donald Boström fick härja fritt på Aftonbladet med att sprida antisemitiska blodsmyter gick jag till botten med detaljerna – nästan hela denna kategori på bloggen handlar om det. (Den som klickar runt lite bland länkarna kan för övrigt se att just Aftonbladet dyker upp mer än en gång.) Det här inlägget är dock ingen detaljorgie. I stället tänkte jag prata lite om antisemitism i allmänhet, från ett lekmannaperspektiv.

Jag är inte expert på antisemitism. Men min tes är att det är inte climate science, det här. Det går förstås att göra svårt, och ska man gå på djupet kan det kräva sin expert, och det finns alltid svårbedömda gränsfall, men i en första ordningens approximation är det inte så jäkla svårt. Så här kommer, från en lekman, några grundantaganden. Ni ska till och med få en checklista.

Det är lätt att få för sig att antisemitism är något som bara utövas av brunskjortor med ett osunt förhållande till svenska flaggan och vaga men bestämda åsikter om svenskhet. Det är ungefär som att tro att rasism bara återfinns hos… ja, samma klientel. Antisemitism är i grunden inte annat än gammal vanlig rasism, riktad mot judar. Det finns en hel del särskiljande drag, mest i form av populära antijudiska myter, allt från föreställningar om judars makt till att de dödar ickejudars barn för att komma åt deras blod (eller organ). Men i en första, eller möjligen nollte, ordningens approximation underlättar det att tänka på antisemitism som annan rasism. Skulle det inte vara okej att säga om muslimer eller svarta skulle det antagligen inte vara okej att säga om judar heller.

Okej, nog pratat. Till checklistan! Vad är okej och vad är inte okej?

* Att kritisera staten Israel – helt okej. Israel ska ha ögonen på sig som alla andra stater.
Det händer att det grymtas om att så fort man kritiserar Israel blir man stämplad som antisemit. Det är till och med vanligt att höra sådana grymtanden. Det är komplett struntprat. Israel kritiseras hur mycket som helst och något åsiktsförbud existerar inte. Det är när man kritiserar Israel på ett osakligt, antisemitiskt sätt som man blir beskylld för att sprida antisemitism.

* Att skuldbelägga enskilda judar, eller för den delen judar som grupp, för staten Israels agerande – inte okej. Av rätt uppenbara anledningar, och för den delen samma anledningar som enskilda muslimer inte ska behöva utstå spott och spe för att Iran är en mördardiktatur. Ändå mycket vanligt.

* Att ogilla den judiska religionen – helt okej. Jag är till exempel ateist och därmed motståndare till samtliga religioner, judendomen inräknad, eftersom samtliga religioner jag känner till bygger på försanthållanden av saker det inte finns goda skäl att hålla för sanna. Det gör inte mig eller någon annan till antisemit. En parallell är att jag inte känner någon som helst dragning till den kristna högmässan, men att jag för den skull inte hyser antipati mot kristna människor i gemen. Eller, närliggande, att jag själv inte har någon lust att använda eyeliner men för den skull inte har beef med eyelinerfrälsta.

* Att ogilla vissa sedvänjor som förekommer i en judisk kontext – också okej. Som omskärelse av spädbarn, en debatt som min vän Johan Sperling dräpt (fast det verkar inte ha hjälpt).
Klarar man att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången går det fint att kritisera en människas enskilda handlingar utan att göra hets mot folkgrupp av det. Lite som att jag kan ha skarpa invändningar mot en socialdemokratisk partiledares tankar kring telelagstiftning utan att för den skull säga att alla som röstat på S är idioter.

* Att förutsätta att judar världen över samarbetar, gärna i hemlighet, just för att de är judar – inte okej. Klassisk myt.

* Att tillskriva judar stor, sinister makt över världens agenda, makt som utövas för att främja specifikt judiska intressen – inte okej, ännu en klassisk myt.

(Här är det dags för en problematiserande paus. Det är inte okej att förutsätta att judar samarbetar bara för att de är judar, men självklart finns judar som samarbetar. Det är inte okej att tillskriva judar stor makt, men självklart finns det en judisk lobby, precis som det finns en kristen lobby, en vapenlobby och en nykterhetslobby. Vanligen är det inte så svårt att skilja sakliga påståenden från rasistiskt dravel, men det är klart att det kan bli svårbedömda gränsfall ibland. Slut på pausen.)

* Nästan utom tävlan: Att framföra tankegångar i stil med att eftersom judarna förföljts så mycket och fått så mycket spö, inte minst i och med förintelsen, borde de väl ha lärt sig att le och vara snälla nu. Ni hör hur det låter.

* Att likställa staten Israels agerande med nazityskland, när en enkel reality check skulle ge att det är befängt – inte okej, men mer och mer vanligt. Min trendkänsla säger mig att det här är något som verkar vara på uppgång, medan anklagelser om gudadråp inte är lika hett i dag som det varit.

* Att i negativa sammanhang, när det är helt ovidkommande för sakfrågan, ta upp någon inblandads judiskhet – inte okej. Det här är en annan vanlig grej, särskilt när man på detta sätt kan koppla någons judiska bakgrund till något som påminner om en av de antijudiska standardmyterna, som girighet eller hämndlystnad, eller bara allmänt skumraskande.

* Döpa en hel kategori på sin blogg till ”judefrågan” – förhoppningsvis något man kan komma undan med, om man inte har en nazivinkling på det.

Jag låter listan stanna där. Den är inte fullständig, men det är en början. Den som tycker att inslagen är absurda kan ta sig en funderare över att samtliga antisemitiska punkter ovan (utom kanske gudadråpet) förts fram i stora tidningar och/eller av etablerade politiker, i Sverige, på 2000-talet.

Jag är som sagt inte expert på antisemitism. Den uppmärksamme länkläsaren kan dock ha noterat att jag återkommit till SKMA. Det är inte en tillfällighet. Jag har stor respekt för SKMAs arbete, och de har bland annat en längre men fortfarande kort sammanfattning av antisemitismens historia och nuvarande uttryck. Rekommenderad läsning.

Publicerat i Judefrågan & så'nt | 2 Comments »