Archive for april, 2015

En kulturgärning

söndag 12 april, 2015

Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att ganska många inlägg har engelska titlar som också är namn på skepp från någon Culture-bok. Vad är det för böcker egentligen?

Tillägg: den här texten blev inte alls så bra som jag hade tänkt. Men av  på Twitter blev jag uppmärksammad på en artikel om The Culture (och om Elon Musk) som jag tyckte faktiskt var bra. Den är här:
https://www.1843magazine.com/culture/the-daily/the-novelist-who-inspired-elon-musk
Läs gärna resten av min text, men läs också artikeln, den är inte så lång.

Culture-serien är, till att börja med, helt klart bra böcker att läsa om man vill få en något annat än dystopisk skildring av ett samhälle styrt av maskiner. Det är science fiction med någorlunda fristående böcker som utspelar sig över ett spann på många hundratals år. Det finns ett totalt nio romaner och en liten hög med noveller, och eftersom författaren Iain M Banks nu är död lär det inte bli fler. Jag har [i skrivande stund] läst sex av romanerna och novellsamlingen, och även om de som de flesta böcker har sina brister har jag hittills alltid sett fram emot att läsa nästa.

The Culture är en civilisation som åtminstone från andra boken och så långt jag läst är dominerande i Vintergatan, eller den del av galaxen där man håller till. Det är också en civilisation där maskiner sitter vid alla roder. Ofattbart avancerade artificiella intelligenser, ”Minds”, styr alla stora skepp och för den delen världar. Alla större farkoster är intelligenta entiteter; någon egentlig besättning är alltså inte nödvändig, även om det ofta finns sådan ändå, på ungefär samma sätt som fartyg kan ha en skeppskatt. Självständigt tänkande robotar, ”drones”, utför allt nödvändigt arbete och är Culture-medborgare med samma rättigheter (eller vad det i sammanhanget ska kallas) som… ja nu är det inte människor, men det skulle lika gärna kunna vara, och jag tänker för enkelhets skull kalla dem människor. Människor som i maskinintelligensens Culture närmast är att jämföra med husdjur.
Och det är inte en dystopi!
Ingen är förslavad. Man kan göra i stort sett vad man vill. Den artificiella intelligentian är praktiskt taget genomgående kompetent, artig och välvillig. Samhället är grundläggande fredligt. Materiellt råder överflöd; man befinner sig i ”post scarcity”. Livet är någon sorts blandning av socialistisk utopi och lyxkryssning.
Låter det som tråkig läsning? Både nej och ja. En av de saker som drar mig tillbaka till böckerna är att jag aldrig tröttnar på att läsa om livet i The Cultures hedonistiska utopi. Jag vill bara ha mer och mer av deras bortskämda tillvaro, och vi måste förresten toksatsa på forskning om artificiell intelligens så att jag också får leva i The Culture. Borde motionerat om det till centerstämman.
Men eftersom det typiska Culture-livet är så tillrättalagt – till den grad att man sällan bor på en planet eftersom det känns lite otryggt, utan hellre håller sig till konstruerade habitat – är det inte heller där berättelserna brukar utspela sig. Snarare finner man sig någonstans i utkanten av civilisationen, ofta med något företag som The Cultures utåtriktade delar Contact eller Special Circumstances håller på med. Som namnet man tagit sig antyder är The Culture nämligen inte speciellt ödmjuka med att man anser sig ha en civilisationsform överlägsen andra, och man drar sig inte för att på olika sätt lägga sig i andra civilisationer och försöka knuffa in dem på rätt bana. Ofta går det bra, ibland inte.
Bra science fiction är ofta idélitteratur, och det tycker jag stämmer för Culture-serien. Den är till stora delar tankelek med de koncept jag beskrivit här ovan.

Taget från omslaget till första boken.

Taget från omslaget till första boken

Det dåliga
Jag ger mig på de mindre bra sidorna direkt. Samtliga Culture-böcker jag läst har tråkiga sträckor i sig. De kan också vara rätt så segstartade. Som första bok läste jag, därtill rekommenderad, nummer två i serien. Det var ett misstag. Jag höll på att ge upp för att jag inte förstod en massa referenser och för att det var, ja, segt i början.
Med några undantag är karaktärerna inte så himla minnesvärda. Det är ibland baksidan med idélitteratur. Det finns som sagt undantag, men karaktärerna kan lätt bli reducerade till medel för att driva idéerna framåt.
Jag tycker också att det är lite blandat med hur olika raser skildras. Vissa känns genomarbetade och välgjorda med bra karaktär, men jag kan inte skaka av mig att det känns lite Star Trek ibland: klistra på ett extra ben på en människa och så är det klart. Det finns inte samma funderande över fundamentala olikheter mellan olika civilisationer som exempelvis hos Stanislaw Lem; det tycks helt enkelt inte ha varit Banks intresse. Det kan i och för sig till viss del hänga ihop med en aspekt som kan vara bra eller dålig:

No more Mr Exposition
En del science fiction kan vara behängd med mycket exposition, alltså att författaren lägger energi på att förklara hur världen hänger ihop. Det kan lätt slå över i infodump. Culture-böckerna är inte fria från exposition, men det hålls överlag på en sparsam nivå. En lämplig illustration kan vara skillnaden i berättarstil mellan en vanlig Disney-film, där allt förklaras tydligt, och de Miyazaki-filmer (Spirited Away exempelvis) som gått på bio i Sverige och där man bara slängs in i en alternativ värld och får klara sig bäst man kan. Det senare mindre tillrättalagda tycker jag ofta känns mer tillfredsställande, men risken är att man tappar läsaren om det blir för mycket oförklarat på en gång – som höll på att hända mig när jag började läsa andra boken. Det gör också att Culture-serien kan vara ett olämpligt val att läsa som sin första science fiction-bok; det underlättar nog om man är van vid en del science fiction-koncept. Med det sagt har jag själv egentligen inte läst enorma mängder science fiction och uppskattar ändå bevisligen The Culture.

Det bra
Vad är det då som är så bra med böckerna? Jag har redan varit inne på det, men ska jag sammanfatta det i en mening så är de helt enkelt coola. Jag vill läsa nästa bok inte bara för att jag hoppas på mer paradisskildring, utan också för att se vad han hittat på till nästa bok.

Vad är grejen med de där skeppsnamnen då?
Såhär. Självklart har the Culture en massa rymdskepp. De delas in i olika typer som har väldigt byråkratiska namn. Den största typen, flera mil långa och med kanske hundra miljoner passagerare, kan tillverka i stort sett allt som the Culture kan tillverka och har om det behövs formidabel eldkraft – den är i princip en värld i sig själv. Den typen kallas helt enkelt GSV – General Systems Vehicle. Ett rent krigsskepp kan vara av typen ROU – Rapid Offensive Unit. Den här i mitt tycke alldeles underbart byråkratiska nomenklaturen bryts helt när det kommer till namn på individuella skepp. Skeppen är verkligen individer med sina egna personligheter (som kan vara viktiga karaktärer i handlingen), och de tar själva sina namn. Ofta till andra civilisationers frustration tar de då konstiga och flamsiga namn, och det är från denna skatt jag tar mina inläggsnamn. Några av mina favoriter är
Unfortunate Conflict of Evidence
Anticipation of a New Lover’s Arrival, The
Frank Exchange of Views
(krigsskepp)
Attitude Adjuster (krigsskepp)
We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine
Ni fattar ju. Hur kan man inte älska en serie med sådana rymdskeppsnamn? Jag är inte ensam om att tänka så verkar det som. Elon Musk har tillkännagivit att han tänker ge i alla fall två av sina SpaceX-farkoster namn efter Culture-skepp.
Böckerna i övrigt är inte särskilt humoristiska, så skeppsnamnen bryter av markant. Stort plus!

Jag tänkte avsluta med att skriva några rader om de tre första böckerna. Jag råkar tycka att de alla tre är bra, och om man läser dem och fortfarande inte fastnar lär det knappast bli bättre sedan.

Consider Phlebas är alltså den första, och den skulle kunna bli antingen en riktigt bra film eller en eländig kalkon. Jag har svårt att avgöra vad som är troligast. Det är den enda bok (hittills) där Culture på allvar är i krig, och kriget skildras från en figur som samarbetar med deras fiender. Dessa fiender, idirer, är en ras som jag i boken tycker skildras med bra karaktär men som på film skulle löpa risk att bli bara trebenta utomjordingar med plasmagevär.
Det är ganska mycket laserkrig i första boken. Flera bra actionscener och en hel del ond bråd död. Det är också en pikareskroman, med kriget som fond snarare än huvudhandling större delen av boken. Bra fartig inledning till serien.

The Player of Games är inte alls actionspäckad på samma sätt. Inledningen fann jag som sagt seg. Men när den väl får upp farten är det med ett sug som gjorde att jag hela tiden ville läsa vidare. Det är dock ett lugnare, mer resonerande sug än explosionerna i första boken. Många verkar ha den här som favorit.

Use of Weapons är den bok i serien jag hittills tycker är bäst. Berättarmässigt är den rätt snårig: vartannat kapitel för handlingen framåt, och vartannat kapitel återberättar i omvänd kronologisk ordning episoder ur huvudpersonens liv. Jag tycker det funkar utmärkt, men det kräver en del uppmärksamhet från läsaren. Den har också inte mindre än tre av de mer minnesvärda karaktärerna i serien.
(Zakalwe, Diziet Sma och Skaffen-Amtiskaw, för den som undrar.)
Man får se the Culture både utifrån och inifrån, och bekanta sig närmare med några av de metoder man använder för att lägga sig i andra civilisationer. Jag gillar också titeln, som är en de där titlarna som blir bättre när man läst klart boken.

Borde du läsa de här böckerna? Tja, kanske. Jag tycker inte de känns så svåra att ta sig an, men flera andra jag pratat med tycker inte att de är helt lämpliga att börja med om man aldrig läst science fiction förut. Möjligen borde jag ägna det ett separat inlägg – vad är egentligen lämpligt att börja med?
Själv är jag i alla fall väldigt glad att Sofia (inte bara hon, men mest hon) fick mig att börja läsa dem. De har, åtminstone bitvis, gett mig en verklig wow-känsla.

Annonser

Lasting Damage II

söndag 5 april, 2015

Det här inlägget beskriver hur det gick för de två försvarsmotioner jag skrev ihop till Stockholmscenterns stämma. Föga förvånande fäste och fäster jag stor vikt vid dessa beslut, och redan såhär i inläggets andra mening kan jag avslöja att jag har anledning att vara utomordentligt nöjd.

Den första och i mitt tycke viktigaste motionen var den om Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten. I den försökte jag ge en sammanfattande bild av säkerhets- och försvarsläge, och yrkade på dessa tre Att-satser:

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig en militär tröskelförmåga, syftande till att avskräcka från angrepp.

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig den militära uthållighet som krävs för att hjälp i händelse av ett angrepp ska ha förutsättningar att nå fram.

Att Centerpartiet accepterar att de två första Att-satserna kommer kräva ett substantiellt tillskott av resurser.

Speciellt den tredje Att-satsen såg jag som viktig; Sverige har länge nu haft en ambitionsnivå i sina direktiv till Försvarsmakten som man sedan konsekvent vägrat att finansiera, oavsett regering. Den Att-satsen gjorde också att jag hade ganska litet hopp om att få igenom motionen.
Distriktsstyrelsen hade skrivit ett för all del genomarbetat och bra svar, men ville ändå stanna vid att anse motionen besvarad, huvudsakligen med hänvisning till pågående försvarsberedning.
Just eftersom försvarsberedningen inte åstadkommit någonting på mycket länge nu tyckte jag det var viktigt att ändå försöka få bifall. Jag satt i den kommitté som behandlade denna motion (se föregående inlägg för hur arbetet med motionerna var upplagt), och till min förvåning röstades bifall där igenom. Nå, den gruppen handlade mest om försvarsfrågor och det kan ju tänkas att de som söker sig dit har en mer positiv inställning till försvarsverksamhet än de som söker sig någon annanstans, så jag blev glad men väntade mig fortfarande betydligt mer motstånd i plenum.

Väl där hade jag klottrat ihop ett litet anförande till motionens fromma. Ungefär så här sade jag.

Jag är glad att distriktsstyrelsen delar mycket av det resonemang som förs i motionen, men jag tycker ändå det är viktigt att den inte bara anses besvarad utan även bifalls.

Det är riktigt att internationellt samarbete i försvarsfrågor är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. Sverige måste ha en egen förmåga att hantera kriser. Den tröskeleffekt och den uthållighet motionen talar om handlar till viss del – stor del – om konkreta saker som kulor, krut och kängor. Men väl så viktigt är försvarsvilja, att visa att man tar sitt eget försvar på allvar. Det är svårare att beställa försvarsvilja än några extra par kängor, men det är lika viktigt. Här har vi som politiker ett unikt ansvar. Till skillnad från andra samhällsfrågor finns det ingen annan är vi politiker som kan kliva fram och lösa det här. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar det ansvaret. Vi har en sådan chans, i dag, här och nu.

Riksdagens track record i dessa frågor är inte betryggande. Att fortsätta med att hänvisa till kommande försvarsberedningar hade vi kunnat komma undan med för tio-tjugo år sedan. I dag kan jag inte se hur det skulle kunna vara fel att öppet deklarera att vi anser att vi bör ha en relevant försvarsförmåga. Om sedan försvarsberedningen och riksdagen landar i samma slutsats, kan motionen anses besvarad.

Den här motionen handlar inte om att göra Sverige till ett genommilitariserat Nordkorea, utan om att göra en allvarligt menad riskvärdering och agera på den. Det vore tråkigt om det skulle krävas att någon ”lånar” Gotland eller Blekinge för att vi skulle börja vidta åtgärder.

Det här är inte en kul motion. Det vore mycket roligare att kunna lägga energi på annat. Men jag hoppas innerligt att stämman tar till sig allvaret i situationen i dag och markerar att vi är beredda att försvara allt det fina i Sverige som den här stämman till syvende og sist handlar om.

Det blev lite debatt, men huvudsakligen till stöd för motionen. När det var dags för beslut kunde det tas med acklamation, och samtliga Att-satser bifölls. Inte enhälligt, men med tydlig majoritet.

Wow! Jag hade verkligen inte trott det. För den som inte intresserat sig för försvarspolitik på länge låter det kanske inte som en stor grej, men det här är formuleringar och föresatser som de flesta partier nogsamt undvikit länge nu.
Nu är det här inte partiet nationellt (ännu), utan bara Stockholm, men likväl – wow!
Än bättre, min känsla är att styrelsen egentligen inte är avogt inställd till beslutet. Stämman kan alltid köra över styrelsen, men gissningsvis jobbar styrelsen mer helhjärtat för idéer den själv tror på.

Nästa motion var den om svenskt medlemskap i NATO. Där hade centerkollegan Alfred Askeljung lämnat in en egen motion med samma budskap. Här hade faktiskt styrelsen, efter ännu ett bra och genomarbetat svar, valt att ställa sig bakom våra motioner. Centerpartiets officiella linje är att ett medlemskap bör utredas, men distriktsstyrelsen instämde i att den tiden då en utredning var lämpligaste åtgärd nu är förbi. Än en gång hade jag anledning att vara glad – motionen passerade kommittéarbetet utan mankemang. Det lär alltid vara lättast om man har styrelsen med sig.
Även här hade jag trott på mycket motstånd i plenum, men så blev det inte. Den debatt som blev av handlade mest om behovet av att både ha en egen förmåga och att ingå i ett större försvarssammanhang. NATO blir där svaret på den implicita frågan i första motionens andra Att-sats: vem är det som ska komma till hjälp?
Motionerna bifölls.
(Jag fick senare veta av Stina Bengtsson att Stockholmscentern redan 2010 uttalat sig till förmån för NATO-medlemskap; det hade gått mig helt förbi. Hade jag vetat det hade jag kanske inte skrivit en NATO-motion, men jag är ändå glad att jag gjorde det.)

Det finns alltid formuleringar i motioner man kan ångra en smula när de väl skickats in. Förutom något språkfel skrev jag i tröskelmotionen att
Det sägs ibland att ett isolerat militärt angrepp mot Sverige är mycket osannolikt. Det är förmodligen sant, men det avhjälper inte vår utsatta position.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev så. Det är förvisso vanligt att säga att ett isolerat angrepp mot Sverige är enormt osannolikt, det har närmast blivit ett mantra.
Men det är fel.
Tvärtom, som utvecklingen varit det senaste året finns det flera scenarier i vilka det vore rationellt att genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige. Att det är rationellt betyder inte automatiskt att det är sannolikt att så kommer ske, men det finns många oerhört oroande tecken i den riktningen. Jag har tidigare skrivit om de krigsförberedelser som görs riktade mot Sverige, och sådant är verkligen inte på skoj. Eventuellt återkommer jag till det.
(Om det är lönt. En annan sak jag finner oroande är att mina försvarsorienterade inlägg har mycket färre läsare än inlägg som handlar om annat. Om det är en indikation på det allmänna intresset för frågorna så… ja, oroande som sagt.)

Men för att återvända till stämman: Jag är oerhört glad över att stämman tog den vägen den gjorde. Både med dessa två motioner och med de jag beskrev i förra inlägget. Stolt och nöjd. Bifall eller motsvarande på samtliga motioner jag inkommit med, och flera av dem i frågor jag tycker är mycket angelägna.
Vissa dagar är det lätt att vara medlem i Stockholmscentern.

Nu återstår den nationella nivån, med partistämma i Falun i september. Alla motioner jag skickat in kommer gå vidare dit. Där finns det verkligen skäl att förvänta sig hårt motstånd för de två detta inlägg handlat om. Nå, jag ska göra vad jag kan. Jag är inte ombud för Stockholmscentern, men yttranderätt har jag ändå. Och jag är inte ensam, inte ens om Stockholm inte funnes; det finns andra centerpartier i landet som delar motionernas mål. Jag hoppas åka till stämman och efter bästa förmåga stå och dundra i talarstolen.
Det vore, vill jag blygsamt påstå, bra för Sverige.

(Inläggets titel: ännu ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)