Archive for oktober, 2014

Det dunkelt sagda

tisdag 21 oktober, 2014

Jaha, främmande ubåt i Stockholms skärgård. Kanske. Och kanske inte. Jag vet förstås inte, och ska jag gissa så tror jag att vi aldrig får veta. Det är svårt att leta ubåt, så även om vi har eller haft besök är det nog rätt låg sannolikhet att vi får tag på den.
Det finns många som skriver betydligt mer initierat än jag om sådant, och jag är dessutom för långsam i svängarna, så jag ska inte ge mig på en massa spekulationer här och nu om precis vad som försiggår. (Synd bara att en av de vanligtvis mest välunderrättade källorna, @Twitt_Skipper på Twitter, själv är ute på sjön och deltar i operationen och sålunda inte kommenterar.)
Sådana överväganden hindrar inte andra, och gott så. Men när något sådant här händer, i en mycket vid betydelse av ”sådant här”, finns det alltid en liten andel spekulatörer som ser stor intellektuell ära i att vara tvärtemot. Eller inte alltid tvärtemot, men i alla fall motvalls. Det smickrar dem vanligen inte.

Jag har både på Facebook och Twitter sett folk som lanserar teorin hypotesen att det som försiggår i själva verket är en bluff iscensatt av Försvarsmakten för att få ökade anslag och driva Sverige in i Nato. Kanske inte alltid men ofta framställs det här som om spekulatören är ett litet snäpp visare än alla andra vilseledda får, inte helt olikt när man känner lukten av olja.
I princip är det alltså följande scenario som målas upp.

Några officerare bestämmer sig för att Försvarsmakten behöver mer anslag. Därför fabricerar de indicier på främmande makts undervattensverksamhet i skärgården. Detta gör de cirka en (1) vecka innan budgeten ska presenteras.
Jag har några frågor om det scenariot.

  • Verkar det inte vara väldigt dålig planering att sjösätta det med bara en enda futtig vecka till budgeten? Är det rimligt att tro att regeringen med så kort tid kvar ska lägga om hela budgeten för att ösa pengar över Försvaret? Hade det inte varit bättre att ta det några veckor tidigare, eller under valrörelsen? Det har trots allt ett bra tag pratats om att det finns tecken på undervattenskränkningar.
  • Hur många måste ingå i en sådan konspiration? Om allt är fejk måste det vara ganska många som vet att det bara är teater. Hur kan man vara säker på att alla håller tyst, helst för all framtid?
  • Hur ser förhållandet ut mellan risk och förväntad vinst? Vad händer om man blir avslöjad – inte minst, hur ser möjligheterna ut för enskilda skyldiga att arbeta kvar i Försvarsmakten? Om man nu tror att de har sådana skrupler, vad skulle konsekvenserna bli för Försvarets förtroendekapital? Är dessa risker värda hoppet att få (förmodligen högst marginellt) ökade anslag?

Och detta framstår alltså som mer sannolikt än att Försvarsmakten på riktigt anser sig ha goda skäl att misstänka intrång av främmande makt?
Jag ska dra en chansning här. Det skulle inte förvåna mig om de personer som sprider sådant här har stort överlapp med de personer som brukar prata i termer av ”Big Pharma”.

Det finns flera aspekter att tänka på här. Ta till exempel när Migrationsverket häromsistens meddelade att det behövdes mycket mer pengar för att klara den uppgift man hade. Visst sparkade några bakut, men det handlade mycket om att uppgiften borde ändras. Migrationsverket sågs ändå som en relativt objektiv förmedlare av information. Men så fort Försvarsmakten säger något liknande, då hoppar det fram konspirationsteoretiker en masse. Det är en smula sorgligt. Jag kan naturligtvis inte gå i god för alla FM-anställda, men min uppfattning är att den svenska militären är en mycket lydig myndighet. Visst har man egna uppfattningar och önskningar, men när det kommer politiska direktiv böjer man sig dubbel för att försöka uppfylla målen. Varifrån kommer den här fördummande och fördummade slentrianmässiga misstron? Från Hollywood?
Alltså, det är en sak att Försvarsmakten inte är öppen med allt man vet och gör. Så måste det vara, även om man kan ha berättigade synpunkter på var gränserna dras. Men en sådan här konspirationshypotes är något helt annat.

Wiseman publicerade också igår en artikel som kan tjäna som god sammanfattning av rysk informationsverksamhet, för den som inte redan läst sig trött på sådant:
http://www.expressen.se/nyheter/foljer-klassiskt-recept-for-desinformation/
Jag vill påstå att den är relevant i sammanhanget. Inte så att jag menar att alla måste vifta med svenska flaggan så fort en svensk soldat syns vid horisonten. Men den som sprider sådana här konspirationsteorier blir de facto, medvetet eller omedvetet, en kugge i det ryska informationskrigsmaskineriet.
Det får man vara. Lyckligtvis är det tillåtet att säga i stort sett vilka dumheter som helst.
Men jag vill påtala att skälen till att känna sig smart när man gör det är synnerligen svaga.

Det kan förstås, rent teoretiskt, faktiskt vara så att allt är en svensk FM-konspiration. Det kanske visar sig att det var så det var. Då får jag sitta här och se godtrogen och naiv ut sedan efter att ha uttryckt mig förklenande om konspirationskompaniet.
Det är en risk jag är beredd att ta.

Annonser

Låt dem äta cyklar

fredag 17 oktober, 2014

För några år sedan behövde jag i jobbet då och då åka en sväng till Ystad, och distansmöte var inte ett alternativ. Det var lyckligtvis ingen stor grej. Goda flygförbindelser gjorde att jag kunde klara resan och vara hemma igen på en normal arbetsdag. Hade jag inte kunnat ta flyget utan varit hänvisad till tåg skulle det inte gått att göra på en arbetsdag. För företaget blir det förstås både högre direkta kostnader och lägre effektivitet om det kommer in övernattningar i bilden. För mig personligen hade det inte varit hela världen. Jag hade kanske missat någon kvällsaktivitet, men på den tiden var jag ensamboende och barnlös och en bortanatt var inte mer besvärlig än att det blev mer post att ta in nästa dag. I dag är det annorlunda. Inte så att jag aldrig kan vara bortrest, men det blir ett helt annan logistiskt maskineri när det ska pusslas med förskola och angränsande tillvaro.

Tänk på det nästa gång du ser eller hör något hånfullt uttalande om affärsresenärers behov. Javisst, företagens vinster är en del i det, och till på köpet en högst legitim del. Men det är också småbarnsföräldrar som gärna vill kunna sköta både jobb och familj. Se dig om nästa gång du är på vilket företag som helst. Det är hög sannolikhet att du ser betydligt fler småbarnsföräldrar än cigarrökande, punschdrickande rovriddare i hög hatt. Det är dessa småbarnsföräldrar som är människorna bakom det ansiktslösa näringslivet.

Om man nu lägger ned Bromma kommer inte allt inrikesflyg upphöra för det. Men det är inget snack om att det blir ett stort avbräck. Brommas kapacitet för starter och landningar är mindre än men i samma storleksordning som Arlanda, och Arlanda har kapacitetsproblem som det är redan i dag. Jag har misslyckats med att ta reda på hur lång tid det tog från planeringsstart till trafikstart på Arlandas bana 3, men vi kan känna oss trygga i förvissningen att någon ersättningskapacitet för Bromma lär inte gå att skaka fram till när de rödgröna vill lägga ned flygplatsen.

Det har skrivits en del om hur många tusentals jobb ute i landet som kommer att gå förlorade om flyget på Bromma stryps. Jag kan inte bedöma hur korrekta dessa siffror är, men att Bromma är viktigt för landets kommunikationer kan det knappast råda tvivel om. Stockholm å sin sida må ha sina problem, men för hög transportkapacitet lär inte komma högt på problemlistan.
De här jobben och den förlorade effektiviteten har en miljöbaksida också. Alla miljöåtgärder kostar inte pengar, men en del gör det, och jag törs påstå att människors vilja att betala för bättre miljö står i relation till övriga ekonomiska förutsättningar. Det är när man upplever att vardagen går ihop som man är som mest intresserad av miljön.
Det betyder inte att tillväxt alltid ska gå före miljöhänsyn, men att helt bortse från att kopplingen finns är att skjuta sig i foten. Man bör välja sina miljösatsningar kanske inte bara, men till stor del efter effektivitet. Jag återkommer till det.

Bostäderna då? Det ska ju byggas bostäder på Bromma. Det är väl bra? Stockholm behöver bostäder!
Ja, det stämmer att Stockholm behöver bostäder. Men Alliansen har redan lagt fram förslag för att bygga, om jag minns rätt, 140 000 – 160 000 bostäder. Om Miljöpartiet et al verkligen var intresserade av att få fram bostäder kunde de låta bli att ständigt rösta nej till förslag om byggande. I själva verket är det svårt att hitta några som är mer negativa till byggande än MP och V. Bostäder är i detta fall bara ett svepskäl för att bli av med flyget.
Detta särskilt som det inte är enkelt att bygga på Bromma flygplats. Marken är platt, men där slutar väl fördelarna. Den är också kraftigt kontaminerad. Efter vad jag hört krävs en mycket, mycket omfattande sanering. Det går säkert att göra, men det kommer ta lång tid och bli rejält dyrt. Bromma är inte ett bra val för att komma tillrätta med en galopperande bostadsbrist.

Miljön då? Som vi redan varit inne på. Flygplan släpper ut en massa koldioxid!
Ja, det gör de. Men hur mycket egentligen?
Enligt Transportstyrelsen står inrikesflyget för ungefär en procent av Sveriges koldioxidutsläpp. Transportsektorn som helhet står för runt en tredjedel. Inrikesflyget alltså, högt räknat, en trettiondel av transportsektorn.
Då ska man också komma ihåg att Sverige, tack vare vattenkraft, kärnkraft, vindkraft och annat förnybart redan ligger lågt i koldioxidutsläpp. Den där procenten är alltså i absoluta tal mindre än vad en procent skulle varit i de flesta jämförbara länder. Sverige är också ett relativt stort och glest befolkat land. Transporter kommer alltid att vara en del av den svenska verkligheten.
Det är angeläget att tackla växthuseffekten. Men jag har svårt att se att bråkdelar av en procent av redan relativt låga utsläpp skulle vara värt att strypa inrikesflyget för, med alla negativa effekter det skulle få. Ökad låginblandning av biobränslen i bilars drivmedel skulle antagligen ge betydligt större effekt till lägre kostnad, för att bara nämna något.
Det finns för övrigt flera företag i Sverige som jobbar på att få fram bättre processer för biobränslen. De tenderar att inte ligga i Stockholm. Gissningsvis skulle de drabbas av strypt inrikesflyg. Synd.

Men säkerheten! Det måste ju vara vettlöst att ha en flygplats så nära tättbebyggda områden!
Ja, flygplan ramlar ned ibland. Det händer. Men det händer inte ofta. Bromma har varit igång länge, och jag tror inte att det hittills störtat ett plan så att någon på marken i flygplatsens omedelbara närhet fått sätta livet till. (Har jag fel så påpeka gärna, skulle vara intressant att veta.) Flygsäkerheten i dag och i morgon lär också vara bättre än igår. Och obs, jag bor och skriver dessa rader i ett högt hus några hundra meter från flygplatsens och i dess direkta siktlinje – jag tror att det på ren svenska kallas to put my money where my mouth is.

Vi vet redan att det är mycket farligare med biltrafik än med flygtrafik, men det är kanske tåget som är den mer intressanta jämförelsen. (Obs dock att även tågtrafiken har svåra kapacitetsproblem, att bara pang bom få fram ersättningskapacitet där är inte möjligt.) Tåg är ett mycket säkert transportslag. Ändå dör det runt tjugo personer om året i tågolyckor. Där inkluderas människor som blir påkörda, men självmord är exkluderade.
Det lär inte vara tjugo personer per år som dör i inrikes flygolyckor. Små privatplan störtar då och då, men det är inte dem huvuddelen av diskussionen rör.
Och ja, man borde räkna dödsfall per personkilometer. Jag tror inte det ändrar bilden; att gå över till tågtrafik har fördelar, men skydd mot olyckor är nog inte en av dem.

Så alltså.
Att lägga ned Bromma skulle få allvarliga återverkningar både för ekonomin och för de vanliga människor som utgör ekonomin. Det är knappast effektiv miljöpolitik, sett till insatsen. Det är inte en effektiv lösning på bostadsfrågan, och det verkar inte vara någon uppenbart säkerhetshöjande åtgärd.
Kvar har vi plakatpolitik, om man nu bestämt sig för att flygplan är onda. Men det får vi i alla fall ge MP, V och de andra. Plakatpolitik är de bra på.

Familjeliv

onsdag 15 oktober, 2014

Jag har legat lågt här sedan valet. Jag ser det som lite semester. Det betyder inte att jag slutat tycka saker, men jag har också skaffat mig ännu ett utlopp för när jag bara tycker lite mer kortfattat, eller vill dela en länk eller så. Saker jag inte ids göra ett helt inlägg av, men ändå vill uppmärksamma. Jag har helt enkelt skaffat en Facebook-sida som heter ”Dan Tilert – politik”; lite fantasilöst kanske, men åtminstone informativt. Man kan säkert söka sig fram till den, men här är direktlänk:
https://www.facebook.com/DanTilertPolitik
Om du inte redan har fått nog av mitt tyckande kan alltså ett like på den sidan vara motiverat.
Jag gör en del sådant på Twitter också (@DanTilert), men där är det uppblandat med ickepolitik, allmänt trams (motsv statusuppdateringar) och kommentarer på andras inlägg.

Men just i dag tänkte jag skriva ett inlägg här, och med sedvanlig tondövhet hoppar jag helt över den dagsaktuella debatten och kör föräldraförsäkringens individualisering ett varv till. Den debatteras kanske inte så omfattande just i dag, men det poppar upp lite då och då i mitt flöde, och tyvärr tycker jag att många liberaler behandlar frågan lite ogenomtänkt. Jag är van vid att ickeliberaler resonerar dunkelt, men det är extra synd när just liberaler gör det.
Det mesta som jag skriver här har jag skrivit förut, men kanske inte här och inte allt på samma ställe. Jag ger er – sammanfattningen!

Jag har alltså länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna. Det betyder inte att man inskränker antalet dagar man får vara hemma med sitt barn, utan att man inskränker antalet dagar det är möjligt för den ena av föräldrarna att få betalt av staten för att vara hemma med sitt barn. Viktig skillnad.
Varför då göra denna inskränkning?
För att jag tror att dagens konstruktion är en viktig förklaring till att kvinnor missgynnas i arbetslivet. Inte den enda förklaringen, men en viktig. Så länge kvinnor i snitt stannar hemma längre med barnet än män är det rationellt för arbetsgivare att satsa mer på män än på kvinnor. Så länge det är så kommer män i snitt att tjäna mer än kvinnor, vilket ger ett ekonomiskt incitament för enskilda familjer att låta kvinnan vara hemma längre. Vilket gör det rationellt för arbetsgivaren… ja, vi har en fin rundgång här.
Det kommer alltid finnas muppar som av irrationella skäl vill missgynna kvinnor och andra. Men i det här fallet är det inte fråga om att någon har en dum fördom, utan det är helt rationellt att missgynna kvinnor. Fördomar är svåra att komma åt, men rationella överväganden kan vara enklare.
Det här är inte hittepå. Sambandet har uppmärksammats, bland annat av The Economist, som pekar ut den långa föräldraledigheten som delförklaring till att svenska kvinnor har det motigare i arbetslivet än på en del andra håll.

Givetvis ska familjer själva få bestämma hur länge föräldrarna ska stanna hemma. Men varför ska staten betala för ett system som upprätthåller snedvridna förhållanden i arbetslivet?
Ett skäl är att individualisering är antiliberalt förmynderi, uttrycks det högljutt från liberalt håll.
Men då har man gjort det väldigt enkelt för sig.
Det handlar som sagt inte om att förbjuda någon att vara hemma. Det handlar om att begränsa en bidragsutbetalning. När blev bidragsutbetalningar synonymt med den liberala linjen? I så fall borde vi tjugodubbla barnbidraget. Vips kan en förälder vara hemma hur länge som helst. Är det den ultimata liberala reformen? Det borde det vara, om det nya liberala är den positiva rättigheten att staten ska betala oss för att vara hemma. Max frihet!
Jag raljerar här, men inte så mycket. Ja, en individualiserad föräldraförsäkring skulle i praktiken begränsa en del människors handlingsutrymme. (Inte så mycket som man skulle kunna tro, den ekonomiska uppoffring som skulle krävas för att hålla kvar vid ickejämnt uttag är i många fall inte mer än motsvarande turbon på nästa bil.) Men det skulle alltså ske genom att de inte får lika mycket statliga bidrag, inte genom att någon förbjuder dem från att vara hemma.

Så har jag alltså argumenterat länge, och jag tycker fortfarande att argumentationen i sig är korrekt.
Men nu har jag backat en bit. Skälet är inte någon principiell omsvängning, utan snarare att även jag är skyldig till att ha gjort det lite för enkelt för mig. För standardfamilj 1A funkar nog en individualisering bra. Att alla familjer inte ser ut så är givetvis ingen nyhet, men tills för inte så länge sedan har jag skjutit det lite framför mig; jag har tänkt att det där går förmodligen att ordna med listigt utformade regler.
Men när Centern för ett tag sedan började förespråka att föräldrapenningdagar ska kunna överlåtas på andra än föräldrarna började jag fundera lite mer konkret: hur skulle sådana regler se ut? Alltså regler som håller fast vid syftet med individualiserad föräldraförsäkring men ändå inte supersabbar tillvaron för familjer som inte passar in på den standardfamilj som implicit antas när man pratar individualisering.
Och jag vet inte. Jag vet inte hur man skulle utforma sådana regler.
Kanske går det. Kanske går det inte. Och även om jag alltså fortfarande tycker att grundidén är god så avstår jag från att propagera för att genomföra individualisering tills det problemet är löst.

Hela det här resonemanget landar alltså i att jag avvaktar kraftfullt. Men det är väl så det är; all politik är inte djärva reformer.