Archive for juli, 2014

Vård: ickedominerande detaljer av överordnad betydelse

onsdag 30 juli, 2014

Jag fick för ett tag sedan en allmänt ställd fråga om min vårdpolitik.
Min första reflex är att säga att jag inte tänker speciellt mycket om vården. Det är inte riktigt sant, men hade det varit sant hade det fått poäng från min fru Sofia som jobbar inom vården. Hon sade ungefär: ”Det är bra, tänk inte på vården! Så fort en politiker tänker på vården blir det omorganisation [och kaos].”

Nå, det är som sagt inte så att jag inte tänker alls på vården. Man ska dock ha i bakhuvudet att vården rent politiskt huvudsakligen är på landstingsnivå, och omsorgen – om man vill blanda in den också – är en kommunal fråga, och jag pratar här i första hand om rikspolitik. Å andra sidan kandiderar jag även till kommun och landsting (se kommentar till förrförra inlägget), så något ska jag väl säga. En del av det har dessutom statlig bäring. Och det råkar vara riktigt viktigt.

Det kan möjligen glädja många vårdanställda att jag inte har någon Grand Plan för att organisera om vården. Däremot har jag åsikter i två frågor det talas en del om.

Välfärdsvinster
Den första och överlägset mest högljudda frågan är den om vinster i välfärden. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare. I inlägget ”Vinstvarningar” tar jag mig an frågan ur ett principiellt perspektiv och finner att det inte finns någon hållbar anledning till varför det inte skulle vara tillåtet att göra vinst på att bedriva god vård.
Den som vill ha ett mer jordnära och konkret inlägg på temat rekommenderar jag ”Var finns vårdens olog-hai?” som ger tydliga exempel på varför det vore vansinne att förbjuda vinst i vården.

Jag skriver ”vansinne” för att detta är en viktig fråga. Den fanns inte med bland mina programpunkter jag drog häromveckan, men den är på sätt och vis viktigare än att få till en skattereform. Över lag är privat driven offentligfinansierad vård (och omsorg) vare sig sämre eller dyrare än den offentligt drivna. Brukarundersökningar och andra utvärderingar talar snarast för motsatsen, även om det inte är några gigantiska skillnader. Ska viss vård rensas ut ska det göras för att den är dålig, inte för att det finns en privat ägare.
Uppkomsten av alternativa arbetsgivare är också ett viktigt tillskott för de många vård- och omsorgsarbetare som hittills inte kunnat rösta med fötterna utan varit hänvisade till att jobba i det offentliga monopolet.
Vinstförbud i välfärden är populistiskt trams som skulle få allvarliga konsekvenser för just välfärden. Jag förväntar mig inte bättre av V och Fi (vilket inte gör det mer ursäktligt), men att S och Mp är inne och tassar på samma område är mycket, mycket oroande.

Landstingen
Den andra, betydligt mer tystlåtna frågan är om sjukvården borde förstatligas.
Det finns en del ganska bra argument för det. Sverige är ett litet land, behöver vi verkligen tre administrativa nivåer? Om man skulle starta från scratch, skulle man verkligen införa landsting mellan kommun och stat för att hantera sjukvård? Tveksamt. Det blir också lätt suboptimering när 21(?) landsting ska organisera vad som i vissa fall är extremt specialiserad verksamhet.
Å andra sidan ses redan landstingen som ohanterliga, opaka och oerhört oflexibla arbetsgivare. Troligen är detta en svår hämsko för den offentliga vårdens funktion. Att detta skulle bli bättre om staten tog över som ännu mer avlägsen arbetsgivare förefaller långsökt. Därför lutar jag åt att sjukvården inte bör förstatligas, åtminstone inte på det sättet.
Däremot finns andra saker man skulle kunna samordna. En del görs redan. Viss högspecialiserad vård är redan samordnad, och det är förstås bra. Gissningsvis skulle en del upphandlingar kunna centraliseras också. Jag har jobbat en hel del med upphandling av jämförelsevis enkla saker, och har på rak arm svårt att tro att 21 små myndigheter vars huvudsakliga kompetens inte är upphandlingar ska ha kapacitet att sköta denna verksamhet på ett optimalt sätt. På sådana områden skulle det kunna finnas vinster med en centralisering. Överlag bör man dock ta det lugnt med centralisering som universalbot för problem.

Och mer?
Det är klart jag skulle kunna skriva mer. Jag tenderar att tycka saker, och det saknas inte utmaningar att ta itu med inom vården. Man tycks till exempel lida av den administrationssjuka jag skrivit om, och tillgängligheten skulle vara värt ett kapitel i sig.
Men jag tror det där får räcka till att börja med, och den som tycker att jag missat något väsentligt får säga till!

Annons

Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Vård: ickedominerande detaljer av överordnad betydelse

Värnplikt: allt eller inget

lördag 19 juli, 2014

Kanske inte världens mest angelägna ämne just nu egentligen, men jag stötte på åsikten att även om vi inte vill ha värnplikt sådär i största allmänhet bör vi behålla den i krigstid. Och ju mer jag tänker på det, desto sämre verkar den idén vara. Så jag kortbloggar:

Tanken verkar alltså vara att då landet redan är i krig, och den ordinarie försvarsmakten inte mäktar med situationen, då ska man aktivera värnplikten igen.
I denna situation föreställer man sig alltså att det ändå är så pass god ordning och reda på torpet så att vi kan börja utbilda värnpliktiga?
Under värnpliktstiden tog det 7,5 månader att utbilda en skyttesoldat. Det kan kanske gå att komprimera till fem månader (nu höftar jag) om man anstränger sig, men det bygger på att all logistik fungerar utan mankemang, och vi talar då som sagt bara om enklaste skyttesoldat. Att tulla på detta är nog ingen bra idé, om vi inte specifikt är ute efter kanonmat för att vinna ett tyck-synd-om-oss-propagandakrig.
Vidare: varifrån ska materielen komma? Hur ska ett Sverige i krig på kort tid kunna stampa fram uniformer, vapen, skyddsmasker, kroppsskydd, radioapparater, fordon, förläggningsmateriel och all annan nödvändig utrustning till en ny värnpliktsarmé? Tro mig, det är inget man gör i en handvändning även om man frångår alla upphandlingslagar.
Det finns över huvud taget bra anledningar till att man talat om att det tar storleksordningen ett decennium att bygga upp ett försvar igen.

Vidare är det en dålig idé eftersom det skapar illusionen av att vi kan ta lätt på den militära förmågan i dag; blir det krig kan vi alltid återinföra värnplikten. Det kanske kan funka i ett mycket lågintensivt men långvarigt skyttegravskrig. Det har förvisso alltid visat sig svårt att sia om hur nästa krig kommer se ut, men det är nog ändå en högoddsare att det, om kriget mot förmodan skulle komma, blir WW1 light som knackar på dörren.

Nej, glöm värnplikten. Den hade en roll förr; den har det inte längre, åtminstone inte utan en mycket kraftig omorientering av försvaret. Att luta sig på återinförd värnplikt ifall kriget kommer bedömer jag inte är en hållbar strategi. Improviserade bondeuppbåd med dålig utrustning är bara så Visby 1361.

Publicerat i Ultima ratio regum | 2 Comments »

Kandidaturalia

lördag 19 juli, 2014

Nu är det dags att prata lite om min riksdagskandidatur. Varför ska man rösta på mig?
[Tillägg: och vem är jag? Ibland glömmer jag att alla som läser den här bloggen inte redan vet det, så mycket kort:
Jag heter Dan Tilert och kandiderar till Riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad.
Jag är 37 år och bor med fru och dotter i Annedal nära Sundbyberg. Min utbildningsbakgrund är huvudsakligen civilingenjör i Teknisk Fysik samt licentiat i mätteknik från KTH, och efter några år i privat sektor har jag nu jobbat nästan lika många år på en myndighet. Jag gillar P.G. Wodehouse och Wes Anderson. Bland annat.]

Primära skäl att rösta på mig

Det troligaste skälet är nog att man antingen redan är bekant med mig, eller har läst min blogg, och utifrån minst en av dessa möjligheter tycker att jag är vettig och att man vill knuffa Sveriges politiska liv i samma riktning som jag vill. Det är för att tydliggöra några huvuddrag i denna riktning som jag nyligen gjort mina programförklaringsinlägg, med start här.
I början av augusti kommer SVT släppa sin valkompass med svar från enskilda kandidater, inte bara partier. Om inget går fel ska jag finnas med där, så att man kan stämma av sig mot mig i en mängd frågor. Jag lägger upp länk här när jag ser att det dykt upp.
[Uppdatering: Här!]
Det kan också vara så att man tycker att det finns alldeles för få naturvetenskapligt skolade eller specifikt civilingenjörer i Riksdagen och politiken. För att inte tala om forskarutbildade. Min licentiatexamen är förvisso den minsta forskarexamen som går att uppbringa och jag har ingen akademisk karriär – men jag har åtminstone någon egen erfarenhet av forskning.
Ytterligare något som kan väga in är att jag har ett yrkesliv utanför politiken. Jag vill inte frammana någon antietablissemangspopulism, men faktum kvarstår att det även från seriöst håll ofta beklagas att så få riksdagsledamöter har erfarenhet av annat än partiarbete. Det är förstås ingen nackdel i sig att ha lång politisk erfarenhet, men förhoppningsvis är det inte heller en nackdel att ha yrkesarbetat både på små och medelstora privata företag och i offentlig sektor.

Reality check

Här kanske någon elak tunga påpekar att jag när allt kommer omkring, och om inget ändras, står på sjuttonde plats på stockholmslistan. Det är inte vad man brukar kalla valbar plats. Om C gör samma resultat som förra gången är nummer tre på listan den sista som kommer in.
Och visst, det är sant. Det vore inte hederligt att påstå något annat än att en riksdagsplats för mig efter valet i höst skulle vara något av en sensation. Jag är inte känd, min monetära kampanjbudget är jämförbar med en Piggelin och arbetskraften är i stort sett begränsad till den tid jag själv lägger ned. Mina potentiella väljare torde därmed i allt väsentligt vara begränsade till människor jag känner, de som läser min blogg och vilka som kan nås av djungeltelegrafen. Ja just det, man ska bo i Stockholm också.
Det är inte ett dugg konstigt att det är så. Jag har varit medlem i partiet bara drygt två år. Att segla in i Riksdagen efter så kort tid skulle kräva exceptionella förhållanden, alternativt ett aldrig tidigare skådat personkryssande. Jag tror för all del att jag inom Stockholmscentern ses med fler blida än oblida ögon, men man får vara realistisk och se det här som en långsiktig grej.

Röstande som strategi

Jaha, men betyder det att det är bortkastat att rösta på mig, även om man gillar tanken på mig i Riksdagen?
Nej, inte bortkastat. Däremot långsiktigt. Om inget sensationellt händer kommer det här valet för mig handla om att visa flagg. Sedan är det fyra år till nästa val, år med en massa centerpolitik. Det är rimligt att tänka sig att ju fler röster jag lyckas samla i det här valet, desto mer inflytande kan jag utöva över partiets politik. Det finns ingen formell koppling däremellan, men jag tillåter mig tro att sådant noteras och informellt kan spela en viss roll. Det bör också påverka mitt utgångsläge inför nästa val.
En röst på mig kommer förstås också vara en centerröst. Lyckligtvis uppfattar jag alla toppnamn på stockholmslistan som pålitliga liberaler. Risken att en röst på mig i praktiken blir en röst på en Åsa-Nisse-marxist bedömer jag som minimal. Och den som fortfarande frågar sig om C spelar någon roll kan börja med den korta lista jag gjorde när jag först nämnde kandidaturen.

Tusenmilafärden
Jag kommer inte att få några slentrianröster. Eftersom jag inte är känd och inte står i toppen på listan kommer varenda röst på mig vara ett genomtänkt val. Det kommer vara en centerröst, men också ett uttryck för att vilja se mig i Riksdagen. Jag kommer därför att se varenda röst som en stor seger. Eftersom det totala antalet förmodligen blir rätt blygsamt – det är ju det här med hur man påbörjar tusenmilafärder – menar jag det verkligen; varje enskild röst blir jätteviktig.
Därmed är jag också mycket tacksam för all djungeltelegraf den jag eventuellt redan övertygat vill bistå med. Ni (om jag tillåter mig ett optimistiskt tilltal) kommer vara mina enda och bästa valarbetare.

Vad skulle hända med mig i Riksdagen?

Jag fick i kommentar på föregående inlägg en berättigad fråga:
Om du kommer in i riksdagen, är då ditt program något som du främst vill få in i Centerns partiprogram, eller är du beredd att motionera och rösta mot partilinjen för att jobba för det?
Så låt oss för diskussionens skull anta att jag kommer in i Riksdagen i höst.
Tja, i de allra flesta voteringar skulle jag antagligen följa partilinjen. Dels har jag ju faktiskt valt att gå med i Centerpartiet för att jag gillar större delen av partiets politiska inriktning, så förhoppningsvis skulle jag utan att flacka med blicken kunna ställa mig bakom partilinjen i de flesta frågor. Vidare utövas politiskt inflytande vanligen inte bäst genom dramatisk grandstanding, utan genom diskussioner och att långsiktigt bygga stöd för sin sak. Jag hoppas att vad man i volym mest får ut av mig i Riksdagen är att medelst politiskt gnetande gradvis kunna påverka riksdagsgruppen. Det ger inte stora rubriker, men det kan ge resultat.
(Det finns också skäl att vara ödmjuk med hur mycket man i praktiken kan gå emot riksdagsgruppen. När det hettar till kan partipiskan vina mycket hårt, och det gäller alla partier. Står mycket på spel åker silkesvantarna av, och det finns exempel i flera partier på självständigt tänkande riksdagsledamöter som utsatts för hård mobbing. Även vanligen rakryggade människor går att bryta ned. Jag kan förstås hoppas att jag i ett sådant läge skulle stå emot, men det vet nog ingen förrän man verkligen varit med om det.)

Men jag har förstås ingen som helst avsikt att komma in i Riksdagen för att sedan bara sitta där och trycka på den knapp partiledningen säger åt mig att trycka på. Försörja mig kan jag redan, och det på roligare sätt än att göra samma jobb som en industrirobot.
(Detta givetvis raljant skrivet. Riksdagsledamöter jobbar ofta hårt, även de som sällan går emot sitt parti.)
Så låt mig för att svara på frågan gå igenom programpunkterna från de senaste inläggen och fundera på vad de skulle kunna innebära i en riksdagsvotering.

Mina åsikter om skattesystemet skulle antagligen aldrig behandlas på det sättet. Budgetordningen föreskriver att man fattar ett (1) beslut om budgeten. Förvisso har oppositionen i en spektakulär uppvisning av spelteoretiskt haveri gjort sitt bästa för att rasera denna ordning, men tills vidare är det i stort sett så det funkar. Jag tycker visserligen att det är viktigt med ett uppshejpat skattesystem, men jag skulle inte sitta och rösta nej till alla budgetar som inte också är en stor skattereform. Det här är en typisk fråga där man försöker bygga något parlamentariskt långsiktigt (alternativt hoppas på en ny underbar natt). Men det verkar behövas ledamöter som ser detta som en prioriterad fråga.
Åtminstone stockholmscentern vill redan avskaffa värnskatt och på sikt statsskatt, och min motion om enhetlig moms gick ju faktiskt igenom (i Stockholm, inte på riksstämman). Det finns också relativt gott om förespråkare av enhetlig moms. Så avståndet mellan mig och resten av partiet är inte gigantiskt.

Försvarspolitiken är till stora delar likadan. Låt vara att jag inte kommer kunna rösta ja till en motion eller proposition om att Sverige ska upphöra med militär verksamhet, men dithän lär det inte gå. Jag kan – och skulle förmodligen – motionera om Nato under fria motionsperioden, men en sådan motion går förstås inte igenom på det sättet. Även här krävs arbete både inom partiet och gentemot andra partier för att nå framgång. Det ska dock påpekas att även om officiell C-linje inte är att Sverige ska med i Nato finns det en Nato-vänlig strömning i partiet och man är redan för att frågan åtminstone bör utredas ordentligt.

Energipolitiken då?
Det är ett område där det skulle kunna hetta till. Låt vara att Centern accepterar energiöverenskommelsen, som i sin tur accepterar att gammal kärnkraft ersätts med ny. Det är ändå tydligt att officiell partilinje är att kärnkraft är oönskad. Det finns även här en mer kärnkraftsvänlig strömning, men det är inte utan att det är lite motströms. Detta är en viktig fråga för mig. Om det inte kommer några väsentliga nya fakta på bordet skulle jag inte, för att ta ett exempel, kunna rösta för ett beslut om att förbjuda kärnkraft i Sverige. Om det sedan skulle vara slutet på min C-karriär… tja, då kan det ju finnas ett visst värde i att jag inte är beroende av partiets välvilja för min försörjning.
Det är inte min avsikt att göra detta till en konfliktfråga. Jag tror, här liksom i de flesta frågor, att politiskt gnetande och alliansbyggande åstadkommer mer resultat än fåfäng grandstanding vid votering.

Kampanjlåt då?

Vad har jag för valkampanjlåt då?
Nej jag har ingen. Vad jag däremot har är en fru som entusiastiskt ägnar sig åt balkongodling. Om inte det ger centercred jag kan spegla mig i så vet jag inte vad.
Men om det nu skulle vara så att denna centercred inte ensam räcker för att få in mig i Riksdagen är jag, som sagt ovan, mycket tacksam för djungeltelegraferande. Tycker du jag verkar vara en bra kandidat, nämn det gärna när det verkar påkallat. Ge adressen till bloggen. Eller i nödfall mitt Twitter-namn (@DanTilert). Sådant kommer vara avgörande för om jag får någon nämnvärd räckvidd bortom människor jag redan känner.

Jag kommer vara bortrest till och från – förstås, det är ju semestertider – men dyker det upp frågor här eller på andra ställen ska jag göra mitt bästa för att svara.

Publicerat i Val 2014 | 9 Comments »

Skattjakten: kartan

torsdag 10 juli, 2014

Förra inlägget redde ut principer som jag tycker att en välbehövlig skattereform bör vila på. I det här långa inlägget går jag igenom olika skatter och vad jag tycker och tror om dem. Sammantaget kommer det inte resultera i ett färdigt reformförslag. Ett sådant kräver mer arbete än vad jag kan lägga på det. Men någonstans måste man börja, och börja är vad vi inte ens har gjort, trots närmast konsensus i ekonomkåren om behovet.

Det här är fjärde och kanske inlägget i den programförklaringsserie jag påbörjade i veckan, till fromma för min storslagna riksdagskandidatur. Jag kommer skriva mer om kandidaturen, men det kan ta någon vecka.
(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig i nästa inlägg, Kandidaturalia)

Jag kommer inte prata mycket siffror och exakta nivåer i det här inlägget. Jag tycker mig visserligen se flera indicier på att svenska skatter generellt ligger för högt för att ekonomin ska fungera riktigt bra, och det utan att anlägga ett särskilt ideologiskt perspektiv på det hela, men det är en annan fråga – nu är det själva utformningen det gäller.
För att ytterligare avgränsa mig pratar jag mest om skatter på privatpersoner; jag har ingen möjlighet att gå igenom precis alla skatter.
Jag börjar med några relativt enkla.

Förmögenhetsskatt

Enkelt. Vi ska även fortsättningsvis inte ha någon förmögenhetsskatt. Den vi hade för inte så länge sedan drev stora mängder kapital ur landet; kapital som annars kunde gett jobb i Sverige. Det rådde stor enighet om att förmögenhetsskatten netto inte gav någonting till statskassan. Och eftersom det inte är okej att ha en skatt bara för att ge någon på nöten så är det inte aktuellt med förmögenhetsskatt.

Fastighetsskatt och ränteavdrag

Fastighetsskatt är populärt bland många ekonomer eftersom det är en stabil skattebas. Fastigheter flyttar sällan på sig; kontinentaldriften kan försummas. Det är en god poäng ur ett rent kameralt perspektiv. Samtidigt blir det lite konstigt att andra former av förmögenhet – av goda skäl – inte ska beskattas, men just boende åker dit. Det blir ett sätt att pungslå dem som inte är resursstarka nog att flytta sitt kapital på annat sätt. Fastighetsskatt kräver också pengar från många människor som inte har rimlig möjlighet att realisera sitt kapital.
(En fotnot i sammanhanget är att fastighetsskatten i Sverige i praktiken inte är avskaffad i dag, utan försedd med ett tak.)
Ärligt talat, jag är kluven. På ren likformighetssträvan skulle jag vilja säga nej till fastighetsskatt. Samtidigt kan fastighetsskatt, om det i slutändan visar sig att det saknas pengar efter andra prioriteringar för att någorlunda uppfylla principen Tillräckliga intäkter (se förra inlägget), vara ett av de mindre dåliga alternativen.

Vad som däremot bör tas bort, och det särskilt om man inte har fastighetsskatt, är det absurda ränteavdraget. Ett orosmoment för Sverige är hushållens höga skuldsättning – och så går staten in och tar 30% av räntekostnaden för bostadslånen! Det har ingen plats i ett nytt skattesystem. Särskilt inte ett system som försöker undvika märkliga specialavdrag. Och skulle man helt ta bort fastighetsskatten vore det en extra nivå av vansinne att fortsätta gynna lånande på det sättet.

Arvsskatt och gåvoskatt

Arvsskatt är ytterligare en skatt ekonomer ofta gillar. Skatt på arbete vet man är skadligt (brutto) eftersom det får människor att arbeta mindre, men vilka incitament skapar en arvsskatt? Dö senare? Och vad finns det för rättvisa i att man inte ska få behålla allt man arbetat ihop, medan det är skattebefriat att få ta över frukterna av någon annans arbete?
Precis som med fastighetsskatten finns det en poäng här, även om jag tror att man lätt underskattar drivkraften att arbeta extra för att kunna ge vidare till sina barn. Det finns dock svåra praktiska problem. När vi hade arvsskatt uppstod svårigheter för familjeföretag att gå i arv. Man kan teoretiskt tycka att det är orättvist att vissa ska få en gratisskjuts, men är det verkligen i praktiken önskvärt att skjuta en massa familjeföretag i sank? Jag säger nej.
Ett annat problem är att om man inför arvsskatt måste man också ha gåvoskatt, annars lär frekvensen av stora gåvor där givaren är gammal och sjuk öka påtagligt. Okej, ska föräldrar då inte när de fortfarande är i livet längre kunna bistå sina barn ekonomiskt utan att blanda in Skatteverket? Och vilken kontrollapparat kommer vi behöva?
Nej. Arvsskatten drog inte in några fantasisummor när vi hade den. Vill man att den ska vara ett betydande statsfinansiellt bidrag krävs åtgärder som bäst beskrivs som konfiskatoriska. Jag lämnar ett litet fönster öppet ifall det verkligen, verkligen skulle behövas – men utgångspunkten bör vara att inte återinföra arvs- och gåvoskatter.

Moms

Ah, momsen. Den som följt mig ett tag vet att jag förespråkat enhetlig moms, och jag har inte ändrat mig. Olika momssatser på olika varor och tjänster går alltid att plädera för ur ett eller annat behjärtansvärt perspektiv, men slutresultatet är en enda svåradministrerad röra. Vi bör ha en enhetlig moms för allt som är momsbelagt. Här finns en hel kader ekonomer som säger samma sak, och för en gångs skull säger jag inte ”ja, men” utan ”ja”.
Var nivån ska läggas är inte helt enkelt. Moms är en av statsbudgetens allra största intäkter, så man kan inte vara hur vårdslös som helst. En möjlighet är att ansätta att momsintäkterna vid en statisk beräkning ska hållas konstanta, och sedan krävs bara lite intäktssiffror och lösandet av en förstagradsekvation för att få fram den nya enhetliga momsen.
En annan möjlighet är att drämma i med 25% moms på allt, och använda budgettillskottet till att sänka andra skatter, till exempel skatten på arbete. Det låter väl rimligt? Lite lägre skatt på arbete, lite högre skatt på konsumtion. Men man får navigera lite försiktigt; det bli lätt en regressiv skatt, och det kanske man inte vill. Det sägs att låginkomsttagare lägger större del av sin inkomst på momsbelagda saker än höginkomsttagare, och en hög moms kan då anta karaktären av omfördelning från låg- till höginkomsttagare. Precis hur det ligger till ska jag inte påstå att jag har stenkoll på, men viss försiktighet anbefalles i alla fall.

Inkomst av tjänst

Här blir det spännande! Här hittar vi några av de skatter det brukar tjattras mest om.

Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna är lite knepiga eftersom de är delvis skatt, delvis avgifter knutna till förmåner. Hur stor andel som går till vardera varierar också med inkomsten; pensionsavgiften betalas exempelvis in hur mycket man än tjänar, men slutar ge några extra förmåner över en viss nivå som många når. Inbetalningar därutöver är en skatt och inget annat.
Jag mäktar inte riktigt med att reda ut arbetsgivaravgiften ordentligt, men några saker vill jag i alla fall ha med.

Arbetsgivaravgiften är i dag osynlig för den anställde, trots att det är en lönekostnad direkt knuten till lönens kostnad. Egentligen är det helt absurt att man talar om vad man tjänar efter att arbetsgivaravgiften dragits, men före övriga löneskatter. Det är som att föra bok över sina restaurangnotor men aldrig ta med förrätten. Den som i dag säger att hen tjänar 26000 kr före skatt borde egentligen säga 34000 kr före skatt. Arbetsgivaravgiften måste göras synlig på lönebeskeden. Jag har argumenterat för det förut.

Tidigare har jag argumenterat för att antingen ska pensionsförmånerna man betalar in till inte ha ett övre tak, eller så ska inbetalningarna upphöra när man når taket på förmånen. Det är en tilltalande princip, och inte otänkbar om man försöker trixa med optimal beskattning, men å andra sidan vore det enklare om arbetsgivaravgiftens procentuella storlek hölls konstant. Enkelhet, återkommer jag till, är eftersträvansvärt. Det kan vara att föredra att använda det budgetutrymmet någon annanstans, till exempel en generell sänkning av inkomstskatten.

Och de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar då? Jag har skrivit om dem tidigare. De är ett sätt för staten att kompensera för att arbetsmarknaden inte tar ansvar för ungdomsarbetslösheten. Med en större lönespridning skulle denna specialregel inte behövas. Jag skulle gärna se att den inte behövdes, men å andra sidan är den inte speciellt krånglig. Å tredje sidan medför den en otrevlig marginaleffekt precis när någon blir för gammal för att kvalificera sig. Den är en uppenbart suboptimal och otillräcklig lösning på problemet – men den är i alla fall en lösning, vilket vi hittills inte haft. Jag är principiellt oglad över den, men den kan vara mindre dålig än alternativen. Kanske kan ett lärlingssystem minska behovet av den.

Värnskatten
Ingen lär bli förvånad när jag säger att den ska bort. Det är en no-brainer på samma sätt som förmögenhetsskatten. Som om det inte vore nog med att den krånglar till skattesystemet är drösvis med ekonomer eniga om att det netto skulle betala sig självt för statskassan att avskaffa den, bara genom de negativa incitament till extraansträngning den skapar. Att den finns kvar har inget med ekonomi att göra, det är bara för att inte ge oppositionen ett tillfälle att med sedvanlig sammanblandning av inkomst och förmögenhet börja gnälla om hur regeringen gynnar de rika. Det vill säga, den finns kvar för att på ren princip klämma åt höginkomsttagare. Men så ska vi ju inte hålla på.

(Mellanspel: ett viktigt påpekande när man pratar om sådana incitament är att man inte bara, eller ens i första hand, pratar om incitament för de som redan betalar värnskatt. Det handlar i stor utsträckning om hur starka drivkrafterna är för människor som ännu inte nått dessa löner att anstränga sig extra, eller ens att skaffa sig en utbildning som kan leda dit. Det gör också att man inte kan räkna hem den fulla ekonomiska effekten av ett avskaffande första året; man måste, likt telekomreformerna på 90-talet, ge det några år innan man får full utväxling.)

Statlig inkomstskatt
Även den statliga inkomstskatten bör tas bort. Det principiella argumentet är att den är en straffskatt på utbildning och ansträngning, och inte minst att tog man bort den skulle inkomstskatten vara i det närmaste platt – mycket enkelt och enhetligt.
Det ekonomiska argumentet är inte lika starkt som för att avskaffa värnskatten, men ändå förvånansvärt starkt. Statsskatten står för ett par procent av det offentligas intäkter och är alltså ingen jättegrej i sig, men inte försumbar heller. Frågan är hur mycket man skulle hämta igen från ändrat beteende om man tog bort den. Det är inget man behöver gissa vilt om, sådant beteende har modellerats och prövats ett betydande antal gånger. Jag läste nyligen en jättebra rapport om skatter där man tittat på just denna fråga; larvigt nog tycks jag ha slarvat bort samtliga länkar till och utskrifter av den, så jag kan inte tala om vad den hette. Slutsatsen där var i alla fall om jag minns rätt att även med en försiktigt uppskattad förändringsbenägenhet, och då man inte tog med alla tänkbara effekter, kunde man räkna med en självfinansieringsgrad på ungefär två tredjedelar. Det låter för mig som tillräckligt bra för att kunna ta bort den. Den finansiella smällen skulle bli förhållandevis ringa eller helt utebli (på ett antal års sikt), och effekterna för skattesystemets likformighet och enkelhet betydande.

Jobbskatteavdraget
Efter ovanstående inkomstskatter återstår mest jobbskatteavdraget (JSA) att diskutera, och det är en tuff nöt. JSA är listigt utformat för att ge så stor effekt som möjligt för människor med små inkomster, utan att sabba incitamenten när man går upp i inkomst. JSA är också jättekrångligt. Enkelhet och träffsäkerhet står ofta i motsatsställning för skatter, och på få håll är det tydligare än för JSA. Ska man värna enkelheten bör JSA inte vara kvar, men det vore samtidigt olyckligt att bara skrota en så effektiv reform. En aspekt som inte bör ignoreras är också att den som i första hand gynnas av borttagen statlig inkomstskatt och värnskatt är dagens och morgondagens höginkomsttagare, medan den som i första hand missgynnas av borttaget JSA är låginkomsttagare.
Frågan är om JSA går att göra om så att det mesta av det positiva kvarstår. Det är nog ingen bra idé att bara ersätta med höjt grundavdrag, för en god del av poängen med JSA är att det specifikt gäller arbetsinkomster. En möjlig kompromiss skulle kunna vara att ersätta JSA med höjt grundavdrag för just arbetsinkomster. Det skulle inte ge en tillnärmelsevis lika elegant marginalskattekurva som JSA, men det skulle kunna vara tillräckligt bra i en tillvaro där man värdesätter ett transparent skattesystem.
Med dagens skattesystem vore det inte en helt lyckad reform. Det skulle nämligen ge alla höginkomsttagare en ytterligare skjuts, då det skulle ge rabatt inte bara på kommunalskatten utan även på statsskatten, och även om det inte är moraliskt fel i sig att gynna höginkomsttagare så är det låginkomsttagare som är målet just här. Med borttagen statlig inkomstskatt försvinner dock den problematiken, och gör ett utökat jobbgrundavdrag mer attraktivt.
Men det här är inte helt enkelt. Förhoppningsvis finns det utrymme att tänka igenom saken innan vi sjösätter reformen.

Inkomst av kapital

Nu när statliga inkomstskatten är borta kanske vi kan nå det hittills så fjärran målet om lika beskattning på kapital och arbete? Adjö till alla superkrångliga specialregler för att hindra att lön tas ut som överskott av kapital? 30% rätt av på allt i stället?
Men nej, det lär vara en chimär. Man glömmer arbetsgivaravgiften som betalas på alla löner. Vill man inte ha en kapitalskatt på bortåt 50% kommer man behöva fortsätta skilja mellan inkomst av tjänst och kapital.
(Det kan också tänkas att jag missförstått något här. Det pratas på fullt allvar om att avskaffad statsskatt skulle göra 3:12-reglerna onödiga. Så antingen har jag missförstått, eller så har, eh, väldigt många andra missförstått.)
Nå, kapitalskatten är redan i sig så enkel den rimligen kan bli.

Bolagsskatt
Jag berör bolagsskatten också, den sorterar under kapital.
Så mycket som det krånglas med bolagsskatten både från statligt håll och för företag så kan man fråga sig om det inte vore bäst att bara strunta i den. Men nej, jag tror inte det. Den drar in så pass mycket pengar att bortfallet inte vore trivialt att täcka upp. Om det finns goda skäl att tro att ett avskaffande skulle finansiera sig självt genom ökat företagande i Sverige, ja då kan man ta bort den, men jag har inte sett något sådant. Jag tror man får fortsätta att fippla med den tills vidare.

Extranummer: RUT

Jag kan som sagt inte gå igenom alla skatter, men RUT-avdraget bör jag väl ägna några rader. Borde inte det bort i ett system inriktat på enkelhet?
Jo, om enkelhet vore enda parametern borde RUT inte finnas. Likaså om neutralitet vore det enda man tittade på (i kombination med enkelhet). Men i RUT har vi en reform som
* enligt de senaste utvärderingarna jag såg inte kostar staten en spänn netto
* har gett jobb till många som annars står långt från den reguljära arbetsmarknaden
* faktiskt är enkel och överskådlig att hantera för de berörda.
Det finns gränsdragningsproblem, ja. RUT plockar inte poäng för likformighet. Men jag lutar åt att de positiva aspekterna gör att man kan ha fördragsamhet med nackdelarna.

Ja, det kan väl duga som en början. Det är som sagt inget färdigt och genomräknat system jag drar fram. Jag har inte heller gått in på övergångsregler – vissa omläggningar, ehuru välbehövliga, skulle kunna ställa till med en del besvär för enskilda om de infördes över en natt.
Icke desto mindre – någonstans ska man börja.
Och som början är det… kanske lite fegt, kan någon säkert tycka. Det är inga radikala förändringar i grunden av skattesystemet. Lite tillplattningar och förenklingar här och där. Fantasilöst och oinspirerat? På sätt och vis kanske. Men också förhållandevis genomförbart. Och det ska inte underskattas i ett politiskt läge där en borgerlig regering på åtta år inte lyckas ta bort värnskatten.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Skatter, Val 2014 | 11 Comments »

Skattjakten: kompassen

onsdag 9 juli, 2014

Vi har alltjämt ett litet andrum innan nästa valrörelse drar igång på allvar. Låt oss nyttja det till att söka en stunds hugsvalelse och vederkvickelse. Kort sagt, låt oss tänka på skatter.
Det här inlägget har legat för fäfot ett tag och jag har säkerligen glömt en del av vad jag tänkt skriva. Å andra sidan, det kanske folk ska vara glada för.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Jag har ägnat mycket energi åt att försvara jobbskatteavdraget, och jag vidhåller att det är den största förbättring skattesystemet fått sedan senaste stora skattereformen. Men jag vidhåller också att vi skulle behöva en ny skattereform, där vi rejält gör om skattesystemet, och i en sådan reform är det inte alls säkert att jobbskatteavdraget skulle få vara kvar.

Så ni fattar. Det är allvar. Silkesvantar av, närkamp med skattehydran.
Jag kommer åter att göra en tvådelad grej. I det här inlägget pratar jag om vilka principer jag tycker man ska hålla sig till. I nästa ger vi oss i kast med olika skatter rent konkret och vad man ska göra med dem.

Och ja, det här kan ses som en fortsättning på mina programförklaringar – se förrförra inlägget för förklaring av det.

Ut med det gamla

Varför behöver vi ett nytt skattesystem? Låter inte det stökigt, vad är det för fel på det vi har?
Mina klagomål på vårt nuvarande skattesystem är dels att det blivit väldigt krångligt. Precis efter skattereformen -90 var det relativt sammanhållet och enkelt, men sedan har det eroderat med en massa undantag och specialregler som gör det i praktiken nästan omöjligt för en person att på egen hand räkna ut vilken skatt hen ska betala.
Dels är det oklart vilken idé som driver skattesystemet. Det är ett sammelsurium av bitvis motsägelsefulla impulser. Visst, alla system som utsätts för kontakt med verkligheten lär komma att förlora i idédriven skärpa, men bättre än så här kan vi.

Vägledande principer

Så för att inte låta inlägget bli onödigt långt, dessa huvudprinciper tycker jag att ett nytt skattesystem bör vila på. Utan inbördes ordning, och med hänsyn till varandra.

Tillräckliga intäkter
Vi har en ungefärlig idé om vad vi vill att skattepengarna ska räcka till. Givetvis med hänsyn taget till verkligheten; gratis rymdsemester till alla vore kul men orealistiskt. På kort till medellång sikt tror jag det är rimligt att tänka sig att de totala intäkterna i inflationsjusterade kronor räknat behöver vara ungefär så stora som i dag.
Därmed inte sagt att de behöver vara lika stora från dag ett. Sverige är i dag lågt skuldsatt. Om det finns rimliga skäl att tro att en skatteomläggning initialt innebär ett tapp i skatteintäkter men att det på lite sikt repar sig kan det vara befogat att göra så, givet att man med denna manöver åstadkommer något annat eftersträvansvärt. En ökad skuldsättning på kort sikt är ingen stor grej, men jag inskärper att det måste finnas goda skäl att tro att man inte hamnar på permanent minus.
Detta förbehåll är viktigt, eftersom många reformer som förutsätter att människor ändrar sitt beteende kan ta flera år innan de får genomslag.
Och för att säga nästan samma sak: att man vill ha ungefär lika stora skatteintäkter betyder inte heller nödvändigtvis att man behöver behålla samma skattetryck som i dag. Vi har i dag ett lägre skattetryck än 2006, men drar in lika mycket inflationsjusterade pengar.

Minimerade skatteinbetalningar
Allt annat lika är det eftersträvansvärt att människor och organisationer behöver betala så lite skatt som möjligt. Det finns inget egenvärde i att betala skatt; beskattning är ett ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sina tillgångar, och för den som betalar skatt är det negativt. Det betyder inte att man inte ska ha skatter, men det betyder att man inte i onödan ska ta ut höga skatter.
Exempel: det är inte okej att ha en förmögenhetsskatt som syftar till att klämma åt rika. Däremot kan man ha en förmögenhetsskatt om det verkar troligt att en sådan skulle ha positiva effekter som överstiger de negativa, men jag godtar inte missunnsamhet mot rika som ett gott skäl.
Men som sagt i inledningen, önskan att minimera enskildas skatteinbetalningar måste balanseras mot önskan att få tillräckliga skatteintäkter.

Enkelhet och överskådlighet
Det är i dag svårt för en löntagare att själv, utan färdigräknade tabeller eller motsvarande, räkna ut hur mycket skatt som ska betalas in på en given lön. Har man flera inkomster, exempelvis både lön och föräldrapenning, blir det än snärjigare. Förutom att det är allmänt irriterande gör det att det blir svårt att planera sin ekonomi och att på förutse konsekvenserna av ekonomiska beslut.
Det är dåligt.
Ett nytt skattesystem bör därför eftersträva att vara enkelt och överskådligt.
Nota bene att detta står i motsatsförhållande till andra behjärtansvärda önskemål. Jobbskatteavdraget som jag nämnde ovan får i dagens skattesystem goda konsekvenser, men det är också krångligt och bidrar till problematiken jag beskriver här. Ett enkelt och överskådligt system kan inte heller ha så många undantag och specialregler för saker vi uppfattar som bra som det skattesystem vi har i dag.
(Möjligen är det överdrivet snällt att kalla dagens skattesystem för ett system. Skattehärva? Skattenystan? Skattefiskelina? Skattehörlurssladd i fickan?)

Neutralitet
Ett skattesystem bör, enligt vanlig liberal instinkt, i så liten utsträckning som möjligt styra människors beteende.

Den stora oredan

Jag har här begränsat mig till några få och enkla principer, men det är lätt att se att det kommer krävas en del klurande för att avväga dem mot varandra.
Till exempel finns såvitt jag förstår ett vedertaget sätt att ha ta ut skatt utan så att man minimerar den statliga styrningen av människors beteende: att ta ut en enhetssumma i skatt från alla. Det skulle dock bryta mot en femte implicit princip, nämligen att inte ha ett system som får orimliga och/eller oacceptabla konsekvenser. Det är uppenbart ingen bra lösning att den som inte har vare sig inkomst eller förmögenhet ska krävas på storleksordningen 200 kkr om året.

Man kan också behöva kompromissa av andra skäl. Det står till exempel inget i de här principerna om att skattesystemet ska uppmuntra till arbete. Tvärtom säger principen Neutralitet snarast att man inte bör uppmuntra till arbete. På ett plan tycker jag det är rätt. Det finns inget egenvärde i att människor jobbar så många timmar som möjligt.
Däremot, för att uppfylla principen Tillräckliga intäkter krävs det antagligen att man uppmuntrar till arbete. Eller om man vänder på det, att man avskräcker så lite som möjligt.
För det är ju så det är med skatter. Vi har i dag höga skatter på sprit och tobak för att folk ska dricka och röka mindre, och vi har höga skatter på arbete för att…?
All skatt på arbete avskräcker från arbete. Men för att få tillräckliga intäkter måste man beskatta arbete. Tricket är att göra det så att det avskräcker så lite som möjligt och fortfarande är överskådligt.

Vidare finns väl genomtänkta teorier om så kallad optimal beskattning. Jag vill inte låta påskina att jag är väl inläst på dem, men i korthet går de ut på att utforma skatterna så att de med största möjliga effektivitet uppnår uppställda mål för exempelvis omfördelning eller önskat beteende. Effektivitet är givetvis eftersträvansvärt, men det leder också till ett mycket krångligt system där olika varor och tjänster beskattas olika och där man måste känna till hur människor reagerar på ekonomiska incitament för ett givet område. Det gör det också enklare för högljudda intressegrupper att få igenom egna specialregler. Det svenska skattesystemet har sedan den senaste stora skattereformen, vilken baserades på en enkelhetsprincip, alltmer glidit iväg till en optimal ansats, och detta utan någon nämnvärd diskussion, på ett gungfly av behjärtansvärda specialfall. Det finns fördelar med det, men på det hela taget är det en utveckling jag tycker bör vändas.

Med det får det räcka med försnack. I nästa inlägg – skatter, skatter, skatter!

Publicerat i Skatter, Val 2014 | 2 Comments »

Programförklaring – Försvaret

onsdag 9 juli, 2014

Jag fortsätter min lilla serie av programförklaringar; se inledningen av föregående inlägg för, eh, programförklaring av programförklaringarna.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Försvarspolitik är inte ett av de ämnen jag brukar räkna upp när jag ska tala om vilka områden jag intresserar mig mest för, men på senare tid har det seglat uppåt på topplistan, och det av två skäl. Dels förstås på grund av den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet de senaste tio åren eller så, och som fortsätter accelerera. Dels för att jag nu i några år jobbat på en försvarsrelaterad myndighet och därmed haft stadigvarande kontakt med frågorna. Jag ska dock redan nu passa på att säga att mina personliga karriärmöjligheter på myndigheten knappast skulle påverkas i någon större utsträckning av ökade eller minskade försvarsanslag, så länge verksamheten följer ungefär samma struktur som i dag.

Jag har inte skrivit enorma mängder försvarsinlägg på bloggen tidigare, men några har det blivit. Jag har nu samlat de inlägg jag hittade under en ny kategori, ”Ultima ratio regum”.

En avgränsning jag gör här är att tala om Sveriges militära försvar, i alla fall i första hand. Säkerhetspolitik är ett bredare begrepp (om jag nu använder vedertagna termer), inkluderande diplomati och annat. Allt detta är givetvis viktigt, och sammanvävt med försvarspolitiken. Men man kan inte tala om allt samtidigt. Här är det alltså i första hands Försvarsmaktens verksamhet jag begränsar mig till.

Nuläge

Sedan kalla krigets slut har Sverige kraftigt minskat sina reala kostnader för försvaret. Vi har i ännu högre grad minskat omfattningen av försvaret. Ganska snabbt skrotades ambitionen att vid ett angrepp kunna upprätthålla Sveriges territoriella integritet; man såg helt enkelt inget hot som motiverade att upprätthålla en sådan förmåga. I stället styrdes försvaret om mot internationella insatser. Samtidigt har det varit hård press på Försvarsmakten att följa givna och förändrade ekonomiska ramar.
Allt det här är välkänt, och jag säger inte att allt var fel. Under några år var nog säkerhetsläget sådant att det framstod som omotiverat med ett försvar inriktat på territoriell integritet. Det är inget fel på internationella insatser – jag tror tvärtom att de är både bra och nödvändiga. Och givetvis måste man kunna kräva av en myndighet att den har någorlunda kostnadskontroll.
Det totala resultatet av allt detta, sammanvägt med eroderande säkerhetspolitiskt läge i omvärlden, är dock ett omfattande haveri. Min uppfattning är att FM (Försvarsmakten) nu har tämligen bra kontroll över sina kostnader, men om det bara är det vi ska ha försvaret till behövs inga bössor, bara sparbössor.
Det är också ungefär så både borgerliga och socialdemokratiska regeringar behandlat försvaret. Man har, allt efter övriga önskemål på vad som ska rymmas inom statsbudgeten, gått fram med osthyvel över försvaret tills vi i dag har satt någon sorts rekord i att, bokstavligen, få lite bang for the buck.

Inom andra verksamheter talar man om skalfördelar. De finns inom försvarsverksamhet också. Ska man till exempel ha uniformer krävs ungefär samma administration oavsett om det är tusen eller femtiotusen soldater som ska ha sin uniform. Det lär gälla även för bildförstärkare, stridsvagnar, luftvärnsbatterier och radioapparater. Och det gäller allt från upphandling till underhåll, reparationer och avveckling. Sverige har kraftigt minskat sin numerär inom i stort sett allting, men det är ganska få saker vi helt slutat med.
Lite förenklat tror jag man kan säga att ska man ha ett försvar med diversifierad verksamhet så betalar man en viss grundplåtskostnad, som inte beror så mycket på mängden materiel och soldater. Vill man sedan öka på numerären kostar det givetvis pengar, men dubbelt så mycket materiel och soldater kostar inte dubbelt så mycket pengar att hålla igång – man behöver inte betala hela grundplåten en gång till. Jag tror att Sverige i dag ligger nära själva grundplåten. Vi har fortfarande administrationen för en stor försvarsmakt, men så att säga utan själva försvaret. Alla instanser som tittat på FM på sistone och jämfört medel och mål har kommit fram till att det råder grav underfinansiering.

Och nu då?

Så långt nuläget. Vad göra? Lite hårdraget tycker jag att härifrån kan man antingen strunta i att låtsas ha ett försvar och lägga ned det helt, eller ge det förutsättningar att fungera. Det första alternativet är bra plakatpolitik, men vore fruktansvärt oansvarigt. Vi måste gå på det senare.

Återvändsgränder
Innan man rusar åstad är det värt att tala om vad vi inte ska göra.
Vi ska inte återinföra värnplikten. Den avskaffades brådstörtat och ogenomtänkt, men avskaffad värnplikt är legio i omvärlden. Mig veterligen är det bland jämförbara länder i stort sett bara Finland som inte gjort det, och även där muttras en del. Som utvecklingen ser ut idag är det helt enkelt för dyrt att ha gigantiska värnpliktsarméer. Ett konkret exempel är att alla soldater i dag ska ha sin egen bildförstärkare (mörkerkikare). En sådan kostar uppskattningsvis mer än hela min personliga utrustning när jag gjorde värnplikten. Det kan också vara så att all utrustning man ska hålla reda på i dag, som inte fanns för tjugo år sedan, gör det svårt att klämma in all utbildning på 7,5 månader.
Och då har vi inte ens berört det moraliskt tveksamma i att tillämpa tvångsarbete.
En annan sak vi inte heller ska göra är att politiker i tider av försvarspanik för att visa handlingskraft bestämmer vilka vapensystem som ska köpas. Vi har sett det förut, vi har sett det nyligen. Det blir sällan lyckat i slutändan. Jag kan till viss del förstå att regeringsbeslut kan krävas för riktigt stora saker, men låt ansvaret för inriktningen ligga på expertmyndigheterna.

Vad ska vi då faktiskt göra?
Anslag och ambition
Skulle vi, med hänsyn tagen till kostnadsutvecklingen, låtit försvarsanslagen i reala termer ligga kvar på det tidiga 90-talets nivåer, skulle de varit 18 miljarder högre än i dag. (Har jag för mig; jag skriver det här utan vettig tillgång till internet.) Nå, det finns inget heligt med just det tidiga 90-talets anslag. Men inledningsvis ska vi se till att det finns förutsättningar att uppfylla 2009 års försvarsbeslut, det så bespottade enveckasförsvaret IO14. Att kunna försvara en del av landet i upp till en vecka är alltså inget vi kan i dag; det krävs ett tillskott på storleksordningen fyra-fem miljarder årligen under flera års tid för att nå dit. Jag anser att det är ett absolut minimum för ett försvar med någon form av trovärdighet. For crying out loud, i dag har vi inte ens förmåga till brigads strid, alltså en brigad.
Det bygger också på att saker som det famösa RB5, ett generellt ytterligare sparbeting som tycks vara på väg att rasera stora delar av kvarvarande verksamhet, ställs in.

Samarbete
Även om ett begränsat enveckasförsvar vore ett fall framåt är det uppenbart att det inte är samma sak som ett ordentligt territorialförsvar. Sveriges försvarsdoktrin bygger, och har länge byggt på, att vi ska få hjälp om vi blir angripna. Det finns ett och endast ett sätt att någorlunda garantera detta: medlemskap i Nato. När det kommer till kritan är det Nato-medlemskap som är värt något, vilket Ukraina livligt kan vittna om, och vilket också påtalas gång på gång från Nato-håll. Det borde inte vara mycket att bråka om. Nato är inte perfekt, men det närmaste vi i praktiken kommer ett demokratiernas förbund och därmed är det en naturlig hemvist.
Vi samarbetar redan nära med Nato, så till den grad att det händer att Nato-tjänstemän jag har kontakt med glömmer att vi faktiskt inte är medlemmar. Detta sker också öppet och redovisat, till skillnad från hemlighetsmakeriet under den så kallade alliansfriheten. Och några reella alternativ finns inte. När svenska politiker pratar om nordiska militära samarbeten och liknande är det mycket få utomlands som fäster någon vikt vid det.
Som jag ser det är Nato-medlemskap inte bara nödvändigt, det är också önskvärt.

En del hävdar att ett Nato-medlemskap skulle kosta en massa pengar, andra att det skulle spara pengar. Båda har rätt, eller möjligen fel. Fakta är att Nato formellt kräver att medlemsstaterna lägger 2% av BNP på försvaret, vilket är betydligt mer än vad Sverige lägger. Fakta är också att mycket få av medlemsstaterna faktiskt lägger sina 2%. Gissningsvis skulle Sverige behöva öka sina försvarsanslag vid ett Nato-medlemskap – men det behöver vi ju göra ändå. De reella alternativen, om man tar sin säkerhetspolitik på allvar, är inte att gå med i Nato eller fortsätta som i dag. De reella alternativen är att gå med i Nato eller på helt egen hand bygga tillräcklig tröskelförmåga. Det förstnämnda kommer kosta mer pengar än vi lägger i dag. Det andra kommer kosta mycket, mycket mer pengar än vi lägger i dag.

Jag vet att Nato-medlemskap på många håll i landet är kontroversiellt. Det borde inte vara det, men det är det. Det hade varit mycket bättre om vi tagit itu med frågan för tio, femton eller tjugo år sedan, men det gjorde vi inte. Det kommer fortfarande vara bättre att ta itu med det i dag än att vänta ytterligare tio år.

Avrundning

Mer konkret än så tycker jag det är svårt att vara utan att dyka ned i ett gytter av detaljer. Jag törs påstå att det ändå är mer konkret än det mesta av försvarspolitik på ganska länge.
En anklagelse som skulle kunna riktas mot mig är att jag gör det väldigt enkelt för mig genom att ropa på mer pengar. Är inte det vad alla gör med sina områden, och hur ska det finansieras?
Det är riktigt att jag ropar på mer pengar, men som sagt, alla som granskat frågat mer ingående – som Riksrevisionen – påtalar att FM är gravt underfinansierad. Var man ska hitta pengarna erkänner jag att jag inte har ett färdigt svar på. Det är inte nödvändigtvis enkelt. Men försvarspolitiken är som en hemförsäkring. När man gör sin hushållsbudget ligger hemförsäkringen med i grunden. Man kan jämföra olika försäkringsbolag och fundera på hur omfattande skyddet ska vara, men under alla omständigheter ser man till att ha en hemförsäkring. Allt annat är oacceptabelt oansvarigt.
Vi har under ett par decennier unnat oss lyxen att försumma den försvarspolitiska hemförsäkringen. Nu gör sig verkligheten påmind, och premien har gått upp sedan vi kollade senast. Det är tråkigt. Självklart skulle vi kunna göra mycket annat bra med de pengarna. Men vi är vuxna människor, så vi suckar och betalar premien.

Uppdatering/Förtydligande:
Jag misstänker starkt att ett uppfyllande av IO14 är långt mindre än vad som vore försvarsmässigt motiverat i dagsläget och för överskådlig framtid. Men det är i alla fall ett konkret mål som det borde gå snabbt att ta itu med om medel görs tillgängliga. Om man sätter igång det arbetet kan man sedan unna sig en smula andrum för att tänka igenom vad som mer bör göras, och hur.

Publicerat i Ultima ratio regum, Val 2014 | 1 Comment »

Programförklaring – Energi

tisdag 8 juli, 2014

Det närmar sig val, och jag kandiderar för Centerpartiet, i första hand till Riksdagen. Jag återkommer om det i senare inlägg, men i samband med det verkar det lämpligt att skriva ett par sammanfattande inlägg om några av de områden som engagerar mig mest. Att de engagerar mig är inte nödvändigtvis samma sak som att de är de objektivt viktigaste frågorna, men det kan ju ändå vara bra att veta vad jag går igång på.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

För trogna bloggläsare kommer det inte stå så mycket nytt i de här inläggen, det är mer överblick och sammanfattning, och givetvis en del förenkling. Jag kommer inte kunna källhänvisa och ingående förklara precis alla resonemang och ställningstaganden, för då blir det så ohyggligt långt.

Ett av mina favoritområden är energi och energipolitik. Det har en egen kategori på bloggen, kallad ”Energetiskt material”, vilket möjligen säger något om dess sprängkraft.
Det finns många aspekter på energi. Jag koncentrerar mig här på genererandet av elektricitet.

Jag tror att Sverige på sikt kommer behöva mer energi än vi använder i dag. Det är ingen given utveckling, men grundar sig i att energi när det kommer till kritan är förmåga att uträtta arbete, och vi har hittills inte fått slut på arbete som vi vill uträtta. Internationellt råder dock inget som helst tvivel om att det finns ett stort behov av ökad energiproduktion. Det motiveras enklast av att det finns tydliga samband mellan tillgång till en viss mängd energi och möjligheten att leva ett liv vid god hälsa. En stor del av jordens befolkning har här mycket att hämta upp, och att försöka förneka dem det vore direkt inhumant.

Energi kan genereras på många olika sätt, de flesta sätt som faktiskt används har fördelar, och alla har nackdelar. Den som letar efter ett energislag (här använt i en politisk snarare än naturvetenskaplig betydelse) helt utan nackdelar lär bli besviken.
När man ska välja energislag finns det några enkla grundprinciper jag tycker man bör hålla sig till. De två främsta är att man bör eftersträva låg dödlighet och hög renhet.
Dödligheten mäts i antal döda per genererad energimängd, sett över energislagets livscykel. Det är aldrig enkelt att räkna på livscykler, det blir så otroligt många faktorer, men det har gjorts i alla fall några seriösa ansatser på det här området och de verkar landa i ungefär samma slutsatser.
Renheten finns det förstås många mått på. Ett av de viktigare är utsläpp av växthusgaser (koldioxidekvivalenter) per genererad energimängd, men det finns andra, som utsläpp av partiklar. Lyckligtvis samvarierar flera av de viktigare renhetsparametrarna.
Något som egentligen är mindre viktigt är den långsiktiga tillgången på ett visst energislag. Klart det är bra om något räcker länge, men gör följande tankeexperiment: om vi hittade en fullständigt ren och säker energikälla som kunde ge oss en stor del av vår energi, men bara de närmaste 30 åren – skulle vi då tacka nej till den för att den är ändlig?
Bara om vi vore korkade.
Man kan vända på det, med ett exempel från sinnevärlden. Det finns stenkol så att det räcker i hundratals år. Det är länge. Ändå gillar vi inte stenkol, men det är ju snarast för att det finns för mycket av det, inte för lite. Hur länge ett energislag räcker är helt enkelt inte ett speciellt relevant mått på hur åtråvärt det är.

När man tittar på de här grundprinciperna framträder ett väldigt tydligt mönster: eldande av fossila bränslen är dåligt. I stort sett allt annat är, i jämförelse med det, bra.
Alla alternativ till olja och stenkol – stenkol är värst – är välkomna. Det gäller vindkraft, det gäller solkraft, det gäller kärnkraft, det gäller vattenkraft, och så vidare. (Naturgas är härvidlag lite av ett specialfall; det är bättre än kol, men fortfarande sämre än de nyss uppräknade energislagen.)
Visst finns det skillnader mellan alternativen, och de har alla sina specifika nackdelar. För att nämna några:
Den kärnkraft vi använder i dag genererar avfall som kräver eftertanke i hanteringen. (För närmare utredning av vanliga invändningar mot kärnkraften, se detta inlägg.)
Vindkraft kräver stora ytor; skulle man försörja hela världen med vindkraft (vilket förvisso ingen vettig person förespråkar) skulle det, mellan tummen och pekfingret, krävas en vindkraftpark stor som en kvadrat med sidan trehundra mil.
Både vind och sol är väderberoende och faktiskt förhållandevis resurskrävande.
Vattenkraft är bra på många sätt, men samtidigt tenderar folk att gilla att bo vid floder. Utbyggnadspotentialen är begränsad. Verkligen inte noll, men begränsad.
Men allt detta är på marginalen. Jämfört med fossila källor är fördelarna så stora att jag i fetstil vill skriva
Det är kolet som är fienden.

Det märker man inte mycket av i Sverige. Här handlar energidebatten mycket om vind och sol mot kärnkraft. Det är otroligt kontraproduktivt. De är inte, eller bör inte vara, varandras fiender. Som jag just etablerat: det är kolet som är fienden.
Sverige är förvisso ett specialfall, eftersom en väldigt liten del av vår elektricitet kommer från fossila bränslen. Man bör dock ha klart för sig att det stora skiftet här kom när vi byggde ut kärnkraften. Vi har haft en stor utbyggnad av andra energikällor på senare år, exempelvis har en storleksordning mer vindkraft nu än 2006. Men det är inte så vi har blivit av med fossilelen.

Energi blir mer och mer en internationell angelägenhet. Det framhålls från många håll, bland annat Centerns partiledning, att även om Sveriges utsläpp av koldioxid inte gör så mycket från eller till på global nivå så kan vi göra en del med det goda exemplets makt. ”Exportera våra klimatlösningar” kan det heta. Dessutom kan vi mer och mer rent konkret exportera ren el.
Att i det läget ställa exempelvis vindkraft mot kärnkraft är bara dumt. Lektionen vi då lär världen är att på 70-talet lyckades vi i stort sett avskaffa vår fossila el… och nu ångrar vi oss. Det vore mycket olyckligt.

Punktprogram

Så vad vill jag då, rent konkret? Ja den som väntat på en punktlista ska jag väl inte göra besviken. Texten hittills sammanfattar hur jag resonerar i de här frågorna, och punkterna nedan kommer rätt naturligt därur. Därmed inte sagt att de är fullt färdiga att genomföra – men kom igen. Som jag lär säga fler gånger: någonstans ska man börja.

  • Det är vettigt att ge stöd till forskning på och utveckling av energislag som är lovande men i ett tidigt skede har svårt att bära sig ekonomiskt. Precis vilka energislag det är vet jag inte säkert, men vågkraft skulle kunna vara ett exempel. Fjärde generationens kärnkraft ett annat.
  • Fossilbaserad energiproduktion bör beskattas så att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Den bästa formen för detta är en skatt på koldioxidekvivalenter. I akademiska sammanhang brukar detta pekas ut som den mest kostnadseffektiva vägen för att få ned utsläppen av växthusgaser.
  • Växthusgasskatten ersätter, rätt utformad, behovet av subventioner till annan energi. Elcertifikaten skulle därför när de trappas av – vilket är inbyggt i systemet i dag – inte behöva förlängas. I dag används de till stor del av landbaserad vindkraft som är en så pass mogen teknik att den har hyggliga ekonomikalkyler även utan subventioner.
  • Vi bör inte heller på omotiverade sätt missgynna kärnkraften. Effektskatten på kärnkraft, enbart en straffskatt, tas bort. När kärnkraftens säkerhetsmässiga och ekonomiska risker regleras ska man sträva efter att ställa regleringarna i kvantitativ proportion till övriga risker samhället tar. Och ja, det gäller även uranbrytning.

Den som förväntat sig påbud om omfattande statligt kärnkraftsbyggande blir alltså besviken – precis som den som hoppats på att jag skulle beordra vindkraftverk i varenda buske. Jag tycker det är en bra princip att marknaden avgör vilka energislag det ska byggas hur mycket av. Men marknaden måste ha långsiktiga regler att rätta sig efter, och reglerna ska med hänsyn tagen till vad vi vet om säkerhet och renhet vara neutralt utformade. Politiker brukar inte vara bra på att hitta framtidens teknologiska vinnare; det viktiga är att få till någorlunda teknikneutrala förutsättningar. Denna neutralitet brister i dag. Kan vi åtgärda det har vi kommit långt.

Publicerat i Energetiskt material, Val 2014 | 7 Comments »