Archive for april, 2013

Det försumbara judehatet

lördag 13 april, 2013

Det ska till en rejäl radioskugga för att man ska ha missat den senaste tidens uppmärksammande av att Socialdemokraterna upphöjt Omar Mustafa, som tidigare publikt och tydligt visat att han är okej med rejäla portioner judehat. En av flera lägessammanfattningar står Sanna Rayman för. Hon noterar bland annat att partisekreteraren Carin Jämtin blev uppmärksammad på sakernas tillstånd redan för ett år sedan. Att hon inte verkade se någon anledning till åtgärd är egentligen inte ägnat att förvåna. Jag vet att jag slagit på den trumman många gånger, men det är likväl så att Jämtin tidigare aktivt hejat på spridandet av antisemitiska myter. Det behöver inte betyda att hon är antisemit, men hon verkar i alla fall beredd att ha långtgående överseende med sådant.
Det är inte isolerat till Jämtin. Jag går längre bak i bloggens rullor och hänvisar till när Mona Sahlin, då partiledare, glatt demonstrerade tillsammans med det öppet judehatande Hizbollah. Alla länkar från det inlägget verkar inte funka längre, men det finns i alla fall dokumentation på att inte heller Lars Stjernkvist, före detta socialdemokratisk partisekreterare, fann något konstigt i att demonstrera med Hizbollah. Huruvida han var medveten om hakkorsen i demonstrationerna framgår inte, men låt oss hoppas inte.
Och så Reepalu. Herregud ja. Reepalu.
Sammantaget kan det knappast råda något rimligt tvivel om att det i socialdemokratins ledande kretsar finns en långt utvecklad tolerans för öppen antisemitism. Omar Mustafa är inte en blixt från klar himmel, sådant här har man varit beredd att försumma och ha överseende med länge.

Jag vill också ta upp min rätt så färska genomgång av acceptansen för antisemitism på Aftonbladets redaktion. Nyckelord: omfattande.

Notera att jag skriver om acceptans för antisemitism. Det är en svagare anklagelse än att hävda att någon är antisemit. Den är också lättare att påvisa. Vad någon verkligen tänker är inte lätt att veta, men det börjar bli rätt ansträngt att förneka att både S-ledningen och Aftonbladet är okej med att bidra till spridandet av antisemtiska föreställningar.

Jag vill inte gå så långt som att knyta ihop S och Aftonbladet i denna fråga. Det ligger nära till hands, men risken finns att det blir som när någon vänsterifrån hittar två typer som både är högersinnade och rasister och sedan påstår att högern generellt är rasistisk. Det finns ingen anledning att tro att acceptans för antisemitism automatiskt kommer med vänstersinnet.
Men jag behöver inte göra några sådana sammankopplingar eller generaliseringar. Jag tycker det räcker bra med att både Aftonbladet, den stora S-tidningen, och S-ledningen gång på gång och under lång tid visar att man är okej med antisemitiskt material.
Det är tillräckligt illa i sig.

Annonser

Åter till Ilions stränder

lördag 6 april, 2013

När man i Civilization IV uppfann bronset fick man sig följande rad till livs:
It is entirely seemly for a young man killed in battle to lie mangled by the bronze spear; in his death all things appear fair.
Jag gillade stilen och noterade att det kom från Iliaden. När jag uppfunnit bronset tillräckligt många gånger tänkte jag att jag skulle prova att läsa Iliaden. Försöka i alla fall; oklart om jag skulle orka med hexametern. Så jag skaffade Erland Lagerlöfs klassiska översättning och satte igång.
De första tjugo sidorna var tröga innan jag kom in i det. Sedan utvecklade det sig till en av mina största läsupplevelser på flera år.
Nu har jag alldeles nyligen läst om den, denna gång i nyare översättning av Ingvar Björkeson. Nytappningen står sig väl, mer lättläst men inte sämre. Jag kan alltjämt förlora mig i det trojanska dammet.

På vissa sätt är det lite konstigt att jag gillar Iliaden. Den dras med flera egenheter jag i andra sammanhang brukar racka ned på. Den som läst min totalsågning av Män som hatar kvinnor minns kanske hur jag klagade på hur onaturligt karaktärerna i den pratade. Detsamma gäller Iliaden, och då tänker jag inte bara på stilen som måste ha framstått som diktmässig redan för 2700 år sedan. Två män möts på det mordiska slagfältet, och vad gör de, innan de går loss på varandra? Tar en lång utläggning om sin härstamning.
Människors handlande i Iliaden är också väldigt styrt av profetior och/eller gudomliga påbud. När det görs i andra böcker brukar jag anklaga författaren för att vara lat som inte orkar hitta på riktiga motivationer åt sina protagonister, utan i stället sätter dem på att, ja, uppfylla en profetia. Det är väldigt vanligt i Iliaden att hjältarna agerar på direkt gudomlig order eller manipulation. Det är så nogsamt beskrivet – gudarna upptar en stor del av handlingen – att det svårligen kan ses som metaforer för mänskliga överväganden. Det tar en del av musten ur flödet tycker jag.

Och ändå, trots avsaknaden av trovärdighet i språk och handlande, är den så bra.

Handlingen är… det är inte så mycket handling. Eller, det beror på vad man menar. Visst händer det saker nästan hela tiden, men hela boken är väsentligen en skildring av ett utdraget fältslag. Kriget är uteslutande en fråga för män (vilket iofs inte ligger så långt från dagens verklighet). Jag tror inte att Iliaden skulle klara ett Bechdel-test. Visst finns flera (några) namngivna kvinnor, och jag är ganska säker på att två kvinnor pratar med varandra någon gång, men i så fall troligen om män.
Människosynen är inte den modernaste. Slaveri och våldtäkter tas som en självklar och hemtrevlig del av vardagen, även om det senare i mycket liten utsträckning sker on screen.

Och ändå, trots dess osympatiska inställning, är den så bra.

Det är ett hejdundrande hjälteepos. För en som är uppväxt med böcker där den personliga färdigheten i strid, fullt realistiskt, sällan avgör krigets utgång är det en uppenbarelse. Här kan en enda av gudarna älskad hjälte driva en hel fiendehär på flykt – och det är inte bara rimligt, det är även rätt och riktigt, och det är vackert.
Vackert? Är det inte ett förhärligande av krig och dödande?
Jo, det är det. Men som det förhärligas. Jag behöver inte tycka att dödandet och lemlästandet i sig är rätt och riktigt, men det är poesin som omgärdar den rasande slakten som gör Iliaden. Hjältar som jag aldrig sett förr och kanske aldrig kommer se igen reser sig ur historien och med sin lans som skuggar vida vrider de segern ur fiendens händer. Just det, hjältar. Iliaden är inte bara Akilles. Odysseus, Hektor, Diomedes, Agamemnon, Menelaos, Sarpedon, Aias, Aeneas och de andra, alla gör de grymt sin Iliad.

För det är klart att det är språket, dikten, som är Iliaden. Samma historia skriven av en modern klåpare skulle varit outhärdlig. Iliadens hexameter är full av absurda åthävor och ändå fundamentet för storheten utan vilken Aias bara skulle vara den grottiga slugger han är i 2004 års film Troja. Men det är inte bara hexametern; det är hexametern förenad med den episka skonlösa kampen. Jag har sedan läst både Odysséen och Aeneiden och tyckte inte att någon stod upp mot Iliaden, något omläsningen stärkt mig i. Det vilar ett ursinne över Iliaden som de andra inte kan matcha. Visst finns tråkiga partier, men den är ändå så bra att jag nästan börjar grina när jag tänker på det.

———

Jag har även ett par praktiska spörsmål, när jag ändå pratar Iliaden.
Det första rör järnet. I Iliaden är vapnen av brons. Järn nämns på ett fåtal ställen, men jag tolkar det som att järn bara förekommer antingen som ren metall eller som jordbruksredskap. Kan det vara så att järnvapen inte var något att ha förrän man kom på stålet? Det blir i alla fall en konstig diskontinuitet mot Aeneiden, som visserligen är skriven av Vergilius och långt senare, men som utspelar sig direkt efter Iliaden och där järnvapen är legio. Båda översättningarna var av Björkeson, så det är knappast en översättningsfråga. Är det inte märkligt att man plötsligt bara byter metall utan att någon ens gör en affär av det? Tills jag får en bättre förklaring tänker jag tycka att det var fånigt gjort av Vergilius.
Det andra rör köttet. Det spontanslaktas mycket boskap när det känns motiverat att äta kött. Jag vet nästan ingenting om sådant, men blir köttet verkligen som bäst när man äter det helt nyslaktat? Ska det inte liksom hänga till sig och/eller bloda ur sig en del? Eller bygger allt sådant på tillgång till svala utrymmen? Annars kan man tycka att de borde kunna förutse att de kommer vilja äta kött i morgon också och slakta lite på förhand.

Citatet som används i Civ IV är förresten rumphugget. I svenska översättningen säger kung Priamos:
Allt kan anstå en yngling
om han har stupat i krig och ligger där vanställd av spjutsår
– vadhelst hans kropp visar upp är vackert, ännu i döden.
Men när en gammal man har mördats och hundarna skändar
grånat huvud och skägg och även hans kön, finns då någon
ömkansvärdare syn för arma dödliga, säg mig?

Vilket jag tycker ger det en annan ton.