Förvånansvärt vettig

I genren ”valrörelsens minst populistiska utspel” är det svårt att slå KD som tycks gjort till någon sorts profilfråga att flytta ansvaret för sjukvården från landstingen till staten. Jag tror dock att det här är ett hyggligt bidrag i samma genre: jag tänker försvara riskkapitalister i välfärden.

De har fått ta mycket debattstryk på sistone. Och varför ska vi tillåta dessa rovriddarkapitalister som slår klorna i en verksamhet, suger musten ur den och spottar ut resterna på skattebetalarnas skräphög? Argumentationen är inspirerad av Jonas Sjöstedt et al, men den har haft sådan framgång att även Folkpartiet och Moderaterna kunnat höras mumla otydligt om att riskkapitalister kanske inte är så bra.

De har fel allihop. Beskrivningen av riskkapitalistens obegränsade lusta till allmänfarlig ödeläggelse är i grunden fel.
Riskkapitalister kan förstås jobba på olika sätt, men ett standardförfarande är:
1: Gå in med pengar i en verksamhet.
2: Förbättra verksamheten så att den ger vinst.
3: Sälj verksamheten. Profit!

Notera särskilt första delen av punkt 3. Någon ska vilja köpa verksamheten. Mycket få är intresserade av att ge mycket pengar för en verksamhet som är fördärvad och körd i botten. Därför är punkt två viktig. I vulgärdebatten låter det ofta som om vanligt modus operandum är att sälja allt lösöre och göra backstugesittare av personalen, men vem ska köpa det företaget sedan? Det torde vara mycket sällan det är aktuellt att köpa ett företag, göra destruktiva och kortsiktiga supervinster ett par år och sedan slå igen butiken; om inte annat av anledningen att det sällan är möjligt. De möjligheterna till enorma vinstmarginaler brukar inte finnas. (Vinsterna i välfärdsbolag snittar i själva verket på enstaka procent.) Jag säger inte att det aldrig hänt, men i så fall är det sällsynta undantag.

Jag säger inte heller att personalen alltid blir supernöjd. Det lär vara vanligt att de nya ägarna vill införa förändringar i sättet verksamheten bedrivs på. Är det en någorlunda kompetent ägare kommer förändringarna oftare hjälpa än stjälpa verksamheten, men de flesta som jobbat i en organisation med något längre historia vet att den som avviker från de gamla invanda spåren sällan blir speciellt populär, åtminstone inte till en början. Jag tror att det är en del av förklaringen till riskkapitalistens dåliga rykte.

Men den bristande långsiktigheten då? Jag kan vara ute lite på hal is med den här siffran för jag plockar den ur minnet, men jag har för mig att det pratats om att riskkapitalister snittar på att vara inne i verksamheten i sju år, och att det skulle ses som för kort för att vara förenligt med god långsiktighet.
Det kanske det är. Men i så fall har vi betydligt större problem än så. När man upphandlar en tjänst i LOU får till exempel avtalstiden vanligen inte vara längre än fyra år (har jag för mig), låt vara med option på förlängning ytterligare några år. Vad mer är, landstings- och kommundriven sjukvård och omsorg beskrivs ofta som en otroligt ryckig verksamhet utan någon långsiktighet alls; så fort den politiska majoriteten byts ut läggs kursen om radikalt. Speciellt i jämförelse med områden där majoriteten ofta byts borde alltså den genomsnittlige riskkapitalisten ses som ett under av stabilitet och långsiktighet.

Jag vill nu inte med detta säga att riskkapitalister är bättre än andra sorters företagsägare; det har jag inte på fötterna för. Men att de skulle vara något i sig dåligt finns det inte heller fog för. Tal om att förbjuda dem är en del av samma vänsterpopulistiska trams som att överlag förbjuda vinster i välfärd. Det skrev jag för övrigt en del om för bara ett par inlägg sedan.

Det här är förresten en av anledningarna till att jag har valt Centerpartiet. När andra stod och mumlade räddhågset om riskkapitalister var C tydligt med att sådant var just trams. Valvinnare? Inte nödvändigtvis. Men nödvändigt.

På tal om det såg jag i morse att Stockholmscentern, vältajmat med tanke på Jonas Sjöstedts lätt apokalyptiska DN-debattare i dag om välfärdens socialisering, dragit igång en kampanj kallad ”Rör inte min vårdcentral!”. Foldern finns här (pdf).
Att jag delar det här är inte bara för att det är valkampanj. Som jag skrivit tidigare jobbar min fru i vården, för närvarande i riskkapitaldriven verksamhet, och det har därigenom blivit väldigt konkret vilken dårskap det skulle vara att bara på ren tjurskallighet stänga ned privata välfärdsföretag.
Så kanske tjatar jag om det.
Men det är viktigt.

Med en månad kvar till valet har svt släppt kandidatdelen av sin valkompass. Nu kan man alltså kolla av sig mot enskilda riksdagskandidater, inte bara partier. Det är den enda av de större valkompasserna som jag deltagit i genom att svara på frågor och lägga upp information om mig. Som snabbguide till min politiska linje är den inte alls tokig.
Här är direktlänk till min kandidatsida.

Jag uppskattar särskilt att man inte bara kunnat svara på frågorna genom att klicka i en skala, utan även kunnat lämna en kommentar. Det har jag gjort på de flesta frågor. Det ger både möjlighet att nyansera sitt svar och förklara hur man läst frågan; förmodligen oundvikligen kan flera frågor tolkas på olika sätt.

Hur som helst, nu har du alltså möjlighet att göra en snabb matchning mot mig och en väldans massa andra. Du kanske trodde att vi var överens? Vänta bara tills du läst mina enkätsvar!

Som fotnot har jag kollat vilka kandidater som enligt kompassen ligger mig närmast. Föga förvånande mest centerpartister. På nio-i-topp hittas Andreas Bjerke, Alfred Askeljung, Johan Hedin, Karl Malmqvist och Estrid Faust. Nota bene att Johan Hedin toppar listan i Stockholms kommun*. Det betyder att om du kryssar mig och jag inte kommer in, och Centern får mandat från Stockholm – något annat vore överraskande – så har du ändå hjälpt in någon som ligger nära mina åsikter.

*Egentligen inte. Annie Lööf står överst, men hon lär komma in från en annan valkrets, och då hamnar Johan Hedin överst.

Tillägg:
Jag kom på att det kunde vara smart att här åter länka till det inlägg där jag skriver om min kandidatur. Det blir mycket korsochtvärslänkande nu.

Jag har flera gånger sett att regeringen anklagas för idélöshet, att man bara verkar sitta och förvalta utan att ha någon idé om vad man vill. Kritiken är inte helt oberättigad, men i mitt tycke inte heller speciellt mitt i prick. Här förklarar jag varför.

Jag gör det retrospektivt, alltså genom att lista några reformer som genomförts under nuvarande regering. Framåtblickandet får komma i senare inlägg. Dessa reformer är inte samtliga direkt samhällsomstörtande, men inte heller förenliga med att bara sitta handfallen och hoppas på det bästa.
Och ”några” är ett nyckelord; det här är givetvis inte en komplett verksamhetsberättelse för de senaste mandatperioderna. ”Exempel” skulle kunna vara ett annat nyckelord.

Massinvandringen
Invandringspolitiken har ändrats rejält. Sverige är nu ett väsentligt mer öppet land än 2006 – vilket Miljöpartiet, i en av sina alltmer sällsynta liberala avvikelser, ska ha en eloge för att ha medverkat till. Sverige tar i dag emot invandrare i en oöverträffad omfattning. Det är inte något som bara råkat hända. Många andra länder i Europa har gått i riktning mot stängda gränser. Sverige är relativt ensamt om att framhärda med åtminstone jämförelsevis öppna gränser. Det är inte otänkbart att det kan leda till en del integrationsproblem såsom Sverige fungerar i dag, men det är i alla händelser ett tydligt utslag av en övertygelse. Ur svenskt perspektiv hade det nog varit betydligt mer bekvämt att göra som S-regeringen under kriget i forna Jugoslavien och dragit igen dörren i stället, men man valde att hålla den öppen.

Man har också öppnat för arbetskraftsinvandring på ett sätt vi inte sett sedan… ja jag är inte säker, men gissar tidigt 70-tal. Det har funnits ett fåtal problem med implementationen (vad någon än säger är det verkligen en liten andel där det gått snett), men principen att den som vill komma hit för att försörja sig ska få göra det, den är helt rätt. Och sett till det svenska politiska landskapet, inte självklar.

Normernas upplösning
Det har hänt en del på områdena hbtq och reproduktiv hälsa. KD ses ofta som bromsklossar i dessa frågor – och med icke ringa rätta, måste jag tyvärr tillstå – men om jag inte minns fel tog det den kristdemokratiske ministern några månader att ge aborträtt till utländska kvinnor, vilket föregående regering inte klarade på tolv år.

En ny diskrimineringslag inkluderar könsöverskridande identitet eller uttryck; skyddet mot diskriminering som har samband med sexuell läggning har stärkts. Transvetism har avskaffats som sjukdomsbegrepp(!!!) [Uppdatering: oklart för mig om transvetismgrejen är en politisk gärning; det låter inte som något som brukar regleras på politisk nivå. Detta, jämte motsvarande för fetischism och sadomasochism, är det Socialstyrelsen som gjort, borde kanske inte stå i en lista över politiska bedrifter.]. Äktenskapsbalken och motsvarande har gjorts könsneutral. Man behöver inte längre skilja sig och sterilisera sig inför könsbyte könskorrigering (som jag ju egentligen vet att det heter, tack Tanja för påpekande), eller för den delen vara svensk medborgare.

Visst finns det mer att göra, men vad som ändå gjorts tyder knappast på utbredd och ogenomtränglig stockkonservatism i det borgerliga lägret.

Energisk lössläppthet
Energiöverenskommelsen har betytt mycket för svensk energiframställning. Det är nu åtminstone i princip tillåtet med ny kärnkraft. Samtidigt har man stödsystem för förnybar energi, och exempelvis har den installerade vindkraften i landet ökat ungefär en faktor tio sedan regeringsskiftet. Bioenergin en faktor tre har jag för mig. Den som läst mig ett tag vet att jag inte är supernöjd med alla detaljer i energiöverenskommelsen, men den lär ändå vara det största energipolitiska genombrottet i Sverige på decennier.

Ungdomsarbetslöshet
Sänkningarna av restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga har fått en del kritik för att kosta mycket pengar, och visst, det är inte billigt. Men samtidigt har de skapat en bunt tusentals jobb för unga. Och det är inte fråga om några pseudojobb där det ska grävas och fyllas igen hål, utan jobb som det finns efterfrågan på, jobb som också kan leda vidare.
Jag har tidigare skrivit om hur dessa reformer är statens sätt att kompensera för en dysfunktionell lönebildning, och räknar man bara bruttokostnad per skapat jobb är det lätt att bli skeptisk. Men det kvarstår att reformerna likväl lett till en försvarlig mängd jobb, och det är inte helt enkelt att hitta exempel på mer lyckade reformer. Det kan också tänkas att när det gäller att undvika att unga aldrig lyckas ta sig in på arbetsmarknaden kan man acceptera en högre kostnad per skapat jobb än normalt.
(En av de stora vinsterna med den sänkta restaurangmomsen är för övrigt att den lokalt på matområdet skapat en enhetlig moms.)

Jag tycker också att systemet med lärlingsjobb verkar lovande, men där tror jag det är för tidigt att säga något säkert om framgången. Det är ändå positivt att det prövas idéer som inte enbart går ut på att gömma arbetslösa i mer eller mindre obskyra åtgärder.

Under skatter vi digna
Det tål att upprepas: jobbskatteavdraget har gett låglönearbetare – och för all del även medelinkomsttagare – det största reallönelyftet på många decennier (samtidigt som resurserna till offentlig välfärd ökat). Ingen facklig löneförhandling eller strejk i mannaminne har varit i närheten av en sådan effekt. Jag är själv medlem i facket, men facket har inte visat sig vara det skarpaste instrumentet för att få till kollektiva löneökningar.

Ibland är någon annans idé den bästa
Jag vill avrunda med att påstå att ett litet antal reformer inte är samma sak som idélöshet, speciellt inte när det gäller att spendera pengar. Den som satsar mest är inte alltid bäst. Tyvärr är det för både journalister och politiker väldigt lätt att falla in i att spenderade skattemedel = handlingskraftig politiker = bra. I ett land som Sverige bör man dock oftare än vad som är fallet begränsa politikens räckvidd snarare än att utvidga den. (Det är förstås ett liberalt ställningstagande; på vänsterkanten är man inte nöjd förrän staten är allomfattande.) Allt kan och bör inte komma till genom statens försorg, och att lämna makt – ekonomisk och annan – i människors egna händer kan vara en politisk gärning väl så viktig som att distribuera skattemedel, även om det är svårare att göra rubriker och debattartiklar av.
Det här är en grej som jag tycker att Centerpartiet är ganska bra, eller i alla fall inte dåligt, på att kommunicera. Regeringen som helhet är betydligt sämre på det.

Jag vill inte säga att alla de här reformerna är uttryck för sublim perfektion. För flera av dem skulle jag kunna andraga klagomål i stil med för lite, för sent, eller att om jag fått bestämma skulle de gjorts annorlunda på ett eller annat sätt. Men det är inte poängen nu.
Sverige är på flera sätt ett bättre land i dag än 2006. Allt är inte regeringens förtjänst; vice statsministern har vare sig uppfunnit smartphones eller Skyrim. Men en hygglig andel av förbättrandet kommer sig faktiskt just ur att regeringen inte suttit på sina händer utan haft en idé och genomfört den.
QED.

Jag borde avsluta alla mina inlägg med QED.