Archive for december, 2015

Guldgåsens gräns

måndag 28 december, 2015

Det är nog många som har sitt eget särskilt ömmande hål i statsbudgeten som skulle behöva täppas till med lite mer pengar. Att ta pengar från andra områden är svårt, i alla fall när man lämnar ”äh, det är väl bara att…”-stadiet. Så kan man inte höja skatten lite i stället?
Det är inte bara folk på vänsterkanten som vill ha mer skattefinansierade friteatergrupper och fria koftor åt kulturarbetare som resonerar så, även om det ibland kan framställas i sådan dager. Jag själv och många (men för få) med mig anser till exempel att det är ett absolut vansinnigt risktagande att inte avsevärt förstärka försvarsbudgeten. Mer pengar behövs alltså. I samband med detta har jag sett ett antal personer jag gissar inte annars är skattehöjningsivrare propagera för en ”äkta värnskatt”.
Och kunde inte inte det vara en bra idé då? Okej att vi gärna vill sänka skatter, men om det nu är så viktigt med ett budgettillskott och om man kan lösa det med en obekväm men nödvändig skattehöjning, kan man inte då bita i det sura äpplet och göra så?

Nyckelordet här är ”om”. Om man kan lösa det med en skattehöjning.
Jag tror inte det är möjligt, åtminstone inte om man ser det på sikt, och inom ramarna för nuvarande skattesystem.

Jag ska förklara. Vi backar till Lafferkurvan, som jag nämnt förut. Om staten tar ut 0 % skatt på tex arbete så får den naturligtvis inte in några skatteintäkter därifrån. Tar staten ut 100 % får den inte heller in några skatteintäkter därifrån eftersom ingen då har incitament att uppbära lön. Sålunda finns det (minst) ett maximum någonstans mellan 0 och 100 %, och man kan tänka sig en graf som visar skatteintäkter som funktion av skattesats. Detta är Lafferkurvan.
Ingen vet hur den verkligen ser ut, och det varierar rimligen beroende på en mängd yttre förutsättningar. Men att den finns är obestridligt, även om den är mer en tankefigur än något som med säkerhet kan ritas upp.
Det finns dock en del som talar för att vi i Sverige och med vårt nuvarande skattesystem befinner oss så högt i skattesats att ytterligare höjda skatter på sikt inte ger mer till staten. Vad mer är, jag tror att det är så.

Det grundar jag huvudsakligen på följande.

  • Det tycks finnas ett stort forskningskonsensus om att ett avskaffande av dagens värnskatt på sikt skulle betala sig självt, genom effekterna på människors beteende det skulle få.
  • Även ganska konservativa beräkningar prognostiserar att ett totalt avskaffande av den statliga inkomstskatten till stora delar, om än kanske inte helt, skulle vara självfinansierande.
  • Förmögenhetsskatten, när vi hade en sådan, bedömdes också vara skadlig för Sverige, rent ekonomiskt. Skatten tryckte undan kapital som annars skulle kunnat skapa arbeten.
  • Den borgerliga regeringen 2006-2014 sänkte avsevärt skattesatser på arbete, delvis i höga inkomstlägen men framför allt i låga inkomstlägen. (Min genomgång av detta) Ändå minskade inte skatteintäkterna. Justerat för konsumentprisindex låg de totala skatteintäkterna ungefär stilla, och detta trots en gigantisk ekonomisk kris.

(Den som vill läsa mer om de första punkterna kan med fördel tröska sig igenom rapporten ”Höjda eller sänkta marginalskatter för mer resurser till skolan?”, det har jag gjort.)

Snart sagt alla skatter har en dämpande effekt på det som beskattas. Det är ju därför vi har höga skatter på alkohol och tobak. Den sista punkten i listan ovan, att vi trots sänkta skattesatser och trots ekonomisk kris inte minskade skatteintäkterna, tycker jag indikerar att svenska skattesatser i många fall redan är så höga att de skadar effektiviteten i ekonomin på ett ickeoptimalt sätt. Ja egentligen tycker jag alla punkter indikerar det, men den sista är så konkret. Alltså, ytterligare höjningar ger inte högre intäkter.
(Att målet med beskattningen ska vara att maximera statens skatteintäkter är förstås inte givet, men nu handlar just den här frågan om huruvida det är möjligt, inte huruvida det är önskvärt.)
Jag kan inte veta att det är så. Man kan alltid hitta invändningar och det är svårt att med absolut säkerhet hävda kausalitet. Men jag tror att det är så, och jag tycker det finns rimligt goda skäl att tro att det är så.

Nota bene de två förbehållen här.
Det första är att detta gäller på sikt. Det är människors beteende som påverkas, och den effekten kommer inte alltid över en natt. Speciellt inte när det är långsiktigt beteende, som huruvida man finner det värt att utbilda sig. Det betyder att även om avskaffad värnskatt skulle betala sig på sikt, går man antagligen back några år inledningsvis. Och det betyder också att man förmodligen kan få in extra pengar till statskassan genom att höja skatter på arbete – inledningsvis. Efter några år, när människor hunnit anpassa sig, har både staten och arbetarna mindre pengar än man annars skulle haft. Men det är svårt att bevisa, och det finns så många hål i kassan… kanske en liten skattehöjning till?
Det andra förbehållet är att vi nu tittar på marginaljusteringar av nuvarande skattesystem. Det är möjligt att man med en stor omläggning av skattesystemet på sikt skulle kunna få in mer pengar till staten, om nu det är målet.

Slutsatsen blir att om man tänker bort kortsiktiga och på totalen destruktiva försök att få in mer skattepengar, och så länge man inte rejält bygger om skattesystemet, så är det mycket svårt att klämma fram mer skattepengar än vi redan gör.
Detta tar inte hänsyn till att ekonomisk tillväxt i sig kan öka skatteintäkterna, och det är också ett mycket bättre sätt att öka dem än att höja skattesatser. Men det är till yttermera visso något som sker på lång sikt.
Nej, vi har de skatteintäkter vi har. Att långsiktigt försöka öka dem genom att trissa upp skattesatser tror jag är en dålig idé.
Och det gäller oavsett hur viktigt ändamålet är.

Ah, just det.
Jag har tänkt skriva det här inlägget ett tag. Senast igår tänkte jag att nu var det nog ändå dags.
Och så ser jag i dag att det publicerats en debattartikel med till stora delar samma innehåll:
Färre jobbar mer med högre marginalskatt
Det gör att den här postningen genast känns lite platt.
Men… jag hade redan tänkt ut vad jag skulle skriva, och därmed var bortåt halva jobbet redan gjort. Så kan det gå.

Annonser

Bland kejsare, dansare och vanligt folk

söndag 27 december, 2015

Jag har visst läst en bra bok igen.
Eller snarare två. En duologi, kallad The Sarantine Mosaic, bestående av Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Författare Guy Gavriel Kay.
Det rör sig om historisk fantasy, vilket i detta fall betyder att Kay utgått från 600-talets Bysans, bytt namn på historiska platser och karaktärer men ibland inte mer än nödtorftigt, behållit en avsevärd mängd historiska fakta – fast maskerade i sin egen fantasy-skrud – men också både strukit och lagt till, samt kryddat sparsamt med fantasy-element. Resultatet är utsökt.

Själv har jag ingen vidare koll på Bysans, eller Östroms, historia under den epok Kay tar sig an. Det var först när jag läst klart som jag wikipedialäste på lite och såg hur, i vissa fall, väldigt nära den verkliga världen Kay lagt sig. Jag kan sålunda tjäna som exempel på att även om man säkerligen får uppleva mycket igenkännandets glädje om man som historiskt påläst tar sig an duologin, kan man också läsa den utan att vara det och ändå tycka att den är lysande läsning.

Duologins mosaiktema kan tolkas på flera sätt. Ett av dem är att vi får se Östroms värld ur en mosaik av betraktares ögon; berättandet hoppar mellan ett antal olika personer, var och en med sina egna minnen, sin egen position och sin egen utblick. En mer bokstavlig tolkning är att böckernas oomstridde huvudperson Caius Crispus – Crispin kallad – hemmahörande i motsvarigheten till det fallna Västrom, av den östromerske kejsaren kallats till Sarantium (Konstantinopel) för att uppföra en enorm mosaik i kupolen till den helgedom (Hagia Sophia) som håller på att uppföras till Jads (den kristne gudens) ära.
Eller egentligen är det inte Crispin som kallats utan hans kollega, men kollegan har ingen lust att bege sig dit. Det har inte Crispin heller eftersom han förlorat hustru, döttrar och livslust till pesten. Men beger sig gör han till slut ändå. Halva första boken behandlar resan till Sarantium, och resten utspelar sig huvudsakligen i denna städernas stad.

Den största förtjänsten med de här böckerna tycker jag är den övertygande illusion de målar upp. Som läsare känner jag mig som förflyttad till ett levande (fantasy-)östrom, komplett med hovintriger, senatorer som springer efter pojkar, hästkapplöpningar, sandalmakare, kockar, slavar, soldater, dansare, spåmän, munkar och, inte minst, mosaiker.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mosaiker, men som Kay låter Crispin utgjuta sig om dem och hur de samspelar med ljuset blir jag nyfiken. Kan en mosaik verkligen vara så fantastisk? Han gör motsvarande trick med religion. Även om de religioner som beskrivs är uppenbara spegelbilder av den verkliga världens, och beskrivs sparsamt, är det ändå så välgjort att schismer mellan olika tolkningar framstår som verkligt intressanta och inte bara något jag vill bläddra förbi. När någon flirtar med något som närmar sig eller passerar gränsen till kätteri drar jag lite efter andan. Det är bra skrivet.
Och det går igen i stora delar av boken. Det finns en passion och närvaro som gör de mest vardagliga händelser läsvärda och som ger liv åt hela verket.

Fantasy-elementen då? Magiska inslag existerar och är inte oviktiga, men de är också få och dominerar inte läsningen som helhet. Vid de tillfällen då de ges plats kan de ändå förmedla en känsla av kraft och underverk, även om mängden flash-bang inte skulle förslå långt i en direkt jämförelse med exempelvis Wheel of Time.

Som vanligt finns några minus. Ett är att berättelsen tappar tempo i skiftet mellan de två böckerna. De kom ut med några års mellanrum, och ganska långt in i tvåan är det som om Kay känner att han måste rekapitulera och återintroducera, för den händelse att läsaren glömt bort vad som hänt. Kanske vettigt om det var tre år sedan man läste första delen. När det som för mig snarare gått mindre än ett dygn är det ett onödigt tempotapp.
Ett grepp han verkligen gillar är att hoppa mellan olika betraktare för samma händelse. Det har sina poänger att göra så, men det kan också stundom kännas lite repetitivt.
Slutligen är det lätt att känna att Crispin, aldrig en så skicklig mosaiker, lite för lätt kommer in i storfräsarkretsarna i Sarantium. Det är bra för historieberättandet men framstår också som en smula osannolikt.

Dessa minus tycker jag dock väger lätt när jag ska summera läsningen. Det har inte bara varit finurliga historiska paralleller och levandegjorda mosaiker. Det har också varit en framstående sidvändare. Jag har ivrigt gripit efter tillfällen att läsa några sidor till. Nästan alla böcker har tråkiga partier, men här var det glest mellan dem.

Det finns en historia i böckerna, men det är inte alltid uppenbart om man är på väg någonstans med den. Det känns inte som att sitta på ett historiemässigt tåg på väg framåt. Att läsa The Sarantine Mosaic är mer som att delta i en dans. Men när det är en verkligt njutbar dans, spelar det då någon roll om man inte hela färdas så fort?
Och det här var en sådan dans. Virvlande, medryckande, stundom kraftfull. Stundom rörande. Genomgående ett nöje att ta del av.

Nu är det viktigt att ni också läser Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Dels för er egen skull, men också så att jag ska få dryfta min hypotes att ett annat slut hade varit aningen bättre.

—————————

Slutligen några Mycket Viktiga Observationer som jag inte fick in på något bra sätt i texten och som därför får dingla på slutet i stället:

  • Vi vet redan att många saker låter tuffare på engelska än på svenska. Byt till latin/grekiska och det blir ännu mer så. Det är synd att våra svenska höga militära befälhavare inte som i Sarantium tituleras strategos (plural strategoi), för det hade låtit väldigt stiligt.
  • Och nog borde vi kunna identifiera en lämplig hårdför gren av våra militära styrkor att kalla excubitors? Det hör man ju vilka tuffingar det är.
  • Jag har läst The Sarantine Mosaic en gång tidigare, för bortåt tio år sedan. När jag läste böckerna för första gången lyssnade jag mycket på Bob Dylans Changing of the Guards. Speciellt till andra boken tycker jag fortfarande det är ett bra soundtrack.