Archive for januari, 2014

Rälsbrått

torsdag 23 januari, 2014

Till ingens förvåning kräver S i dag att underhållet av järnvägarna ska återförstatligas. Bakgrunden är en analys som i sig inte verkar helt galen, även om jag tycker att slutsatsen är en smula märklig.
I dag är underhållet utlagt på entreprenad. Tydligen sköts även inspektionen av entreprenören själv, och det är väl inte en uppenbart lysande idé. Bocken som trädgårdsmästare och så. Oavsett vem som sköter underhållet borde det vara bra med en annan part som kontrollerar att kvalitet upprätthålls. Så långt verkar regeringen och S överens, och jag kan inte annat än tycka att det är lite konstigt att det inte är så redan nu. Jag har sålunda inget att invända mot att Trafikverket eller motsvarande tar över uppgiften att göra kvalitetskontroller.

Att däremot förstatliga även själva underhållet framstår inte som en lysande idé. Dels för att då har vi, i stället för en entreprenör som kontrollerar sig själv, staten som kontrollerar sig själv. Visst kan man i det statligas hägn ha en aktör som står för underhåll och en som står för kontroll. Det borde vara långt bättre än att samma statliga aktör gör båda. Men det kommer fortfarande vara staten som kontrollerar sig själv. Varför ta den jävsrisken? Eller vad man ska kalla det. När man nu har alternativet att låta staten kontrollera något som inte är staten.
(Man skulle förstås i princip kunna göra tvärtom: låta ett företag kontrollera statens underhåll. Även om jag inte skulle satsa stora pengar på att staten tar underhållsanmärkningar på allvar i sådana fall.)

Som jag inte försitter ett tillfälle i dessa sammanhang att påpeka så har jag jobbat ett år i tågbranschen. Det gör mig knappast till generell järnvägsexpert, men jag har i alla fall lite branschrelaterat fikarumssnack att slänga in i diskussionen. Och ja, visst finns det problem med hur avregleringen fungerat hittills. Ett av de främsta problemen verkar vara att det inte funnits någon bra funktion för samordning av verksamhet. Såvitt jag förstår är det på väg att åtgärdas. Men det fanns problem på den statliga tiden också. Inte nödvändigtvis samma problem, men fortfarande problem. Ett av de problem jag upprepade gånger hörde talas om var –
trumvirvel –
den sanslösa ineffektiviteten i underhållsverksamheten.
Underhållsverkstäder med mycket folk som… just inte gjorde något alls. Som en nidbild av ineffektiv statlig verksamhet.

Det är välkänt att järnvägens eftersatta underhåll inte är ett nytt fenomen. Det är decennier av eftersatt underhåll som nu ska tas igen. Man kan alltså inte hävda att det skulle vara avregleringen i sig som sabbat underhållet eller att det var så mycket bättre förr. Och det luktar mer inbillningsnostalgi än förnuft att vilja ha återförstatligande som recept för effektivitet. Det är någon som tänker alldeles för snabbt i invanda spår.

Var finns vårdens olog-hai?

måndag 20 januari, 2014

För dryga året sedan tyckte LO att vinster i välfärden, det skulle bort. Jag skrev då den här texten som jag anser fortfarande står sig som principiellt resonemang. Har du inte läst den rekommenderar jag den som bakgrund inför texten här nedan. Oavsett om du tänkt läsa den nya texten eller inte.

Nu rapporteras att LO centralt och/eller i alla fall IF Metall, har svängt i frågan. De kanske inte dansar riskkapitalets lov, men de verkar i alla fall vara på väg att överge det dogmatiska vinst- och privatiseringsmotståndet.

Det gäller inte alla. Fortfarande finns en högljudd kontingent till vänster som satt högt på sin dagordning att gå till storms mot allt vad privata initiativ heter. Som jag skriver i mitt gamla inlägg finns inte data som visar att privat driven vård – om vi nu koncentrerar oss på vård ett tag – skulle vara sämre än offentlig. I stället får man förlita sig på anekdoter man kan leta upp. Nå, låt mig då komma med mina egna anekdoter.

Eller, rättare, min frus.

Anekdoter

Min fru jobbar i vården. Under de år vi känt varann har hon jobbat på flera stora landstingsdrivna sjukhus. I dag jobbar hon på en privat driven vårdcentral. Skillnaderna är slående.
Till att börja med är vårdcentralen den första arbetsplats hon är på där ledningen inte är ond. På samtliga sjukhus hon varit på har ledningen varit som Sauron för sina underlydande. De anställda har behandlats enbart som utbytbara kuggar – vilket de kanske i viss mån är, mycket få är helt oersättliga på sina arbetsplatser, men det är inte en så trevlig attityd. Budgeten är allt; sådan budgetfixering brukar annars mest tillskrivas privata rovriddare. Det är förstås bra om offentligt finansierad verksamhet håller budget, men det kan tas till extremer som inte är bra för helheten. Så pekas också Landstinget ut då och då som en av Sveriges sämsta arbetsgivare.
Den privata vårdcentralen framstår mer som Gandalf. Visst kan det vara slitigt där också, men det finns från ledningen en grundläggande omtanke om både personal och patienter som jag inte hörde något av på landstingssjukhusen. Visst är ett sjukhus och en vårdcentral två olika saker med olika sorts vård, men sådant här borde låta sig jämföras dem emellan.

När någon på vårdcentralen är sjuk finns en rutin för vad som ska göras så att ingen viktig uppgift blir lidande. Om något i patientbehandlingen går snett finns en annan tydlig rutin för avvikelsehantering, så att man kan undvika att göra samma fel flera gånger. Självklarheter kan tyckas. Men på det stora sjukhuset? Icke. Om någon av de här två grejerna funkar så är det för att en enskild anställd tagit ett initiativ, inte för att det finns en rutin på plats för hur man ska göra.

På vårdcentralen finns ett strukturerat program för specialistutbildning. På sjukhuset var det också så i princip, men till skillnad från vårdcentralen där programmet tycks fungera i praktiken förväntades man på sjukhuset till väsentliga delar fixa sin utbildning på egen fritid.

När vårdcentralen remitterar gör man det ofta till Sofiahemmet och S:t Göran, båda privat drivna. Sällan till KS. Varför det? En girig sammansvärjning mellan ljusskygga kumpaner? Nej, det är helt enkelt så att köerna till de förstnämnda är mycket kortare, samt att KS brukar göra sitt bästa för att slippa ta emot patienter. Om man inte är av åsikten att vårdköer är något positivt har alltså de privat drivna alternativen lyckats göra något rätt här.
Vårdcentralen själv lockar fler och fler patienter, som byter från sina gamla, kommunalt drivna vårdcentraler. Den ideologiskt drivne systemvärnaren ser här hur den privata vårdcentralen drar undan patientunderlaget från de kommunala vårdcentralerna. Rimligare vore att se att patienterna är viktigare som patienter än som patientunderlag, och att de byter för att de upplever sin gamla vårdcentral som dålig och den nya som bra.
Patientnöjdhet är, ska påpekas, ett dåligt mått på vårdkvalitet. Homeopater har ofta jättenöjda kunder utan att ha serverat annat än vatten. Men om nu vårdkvaliteten faktiskt är okej verkar det onödigt att, som var ganska vanligt förekommande på sjukhuset, få patienterna att börja gråta bara genom att vara otrevlig mot dem.

Lämpliga slutsatser

Vad vill jag säga med det här?
Inte att allt genast måste privatiseras. De här exemplen visar väl fungerande privat driven vårdverksamhet och dåligt fungerande offentligt driven vårdverksamhet. Det omvända finns förstås också, i båda fallen. Och i alla dessa fall är det viktiga: fungerar verksamheten bra? Är vården av god kvalitet? Är patienterna nöjda? Är man organiserad på ett effektivt och patientsäkert sätt?
Det viktiga är inte om de anställda får sin lön från landstinget eller ett företag. Om huvudmannen är offentlig eller privat säger ingenting om det som faktiskt är viktigt.
Det är därför det är sådant vansinne – ja, vansinne – att fokusera så blint på ägarskapet som högljudda delar av den vänstra politiska planhalvan gör.

Om dessa fick sin vilja igenom skulle vårdcentralen jag beskriver här förbjudas. Inte för att den på något sätt är dålig, inte för att den är dyr för skattebetalarna, utan för att ägaren inte är statlig. Strunt i patientbemötande, never mind om någon har rutiner för avvikelsehantering, ut med det bara. Vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen.
Det är, vidhåller jag, ett vansinnigt sätt att resonera. Och den som resonerar så får inte ges inflytande i Rosenbad. Det är fanimej viktigt. Jag kan gräla om skiktgränser för statlig inkomstskatt och, ja, det är också viktigt. Men det här är viktigare. Att inte släppa lös folk som vill slå sönder sådan här verksamhet är i sig skäl nog att inte rösta på dem.

Uppdatering 21 januari

DN i dag ger lite ytterligare ammunition. Inte för att allt ska vara privat, det var aldrig meningen med detta inlägg, utan för att det vore rent svagsint att stänga ute privata arbetsgivare från vården.

Caset mot caset mot kött

måndag 13 januari, 2014

Jag har tidigare på bloggen förklarat min skepsis mot ekologisk odling i stor skala; i allmänhet här och mer specifikt riktat mot SNF:s argumentation här. Mitt huvudargument är inte att ekologisk mat är dålig, utan att med ekologisk odling som dominerande metod skulle maten inte räcka till alla, eftersom
* ekologisk odling ger i dag, i grova drag, halva skörden jämfört med välgjord konventionell odling
* denna skillnad kan förväntas öka eftersom GMO inte är tillåtet i ekologisk odling
* det är mycket begränsat hur mycket ytterligare odlingsmark som potentiellt kan tas i anspråk
* man räknar med att jordbrukets totala avkastning behöver öka kraftigt, något i stil med 70% till 2050.

En synpunkt som då och då hörs är att vi bör äta mindre kött, då kanske man kan odla ekologiskt. Synpunkten är relevant. En väsentlig del av det ökade resursbehovet kommer från ökad efterfrågan på kött. Jag har inte siffror på det, och det är långtifrån hela ökningen som kommer därifrån, men likväl en väsentlig del. Ändå tror jag inte att det är en framkomlig väg för att hantera mattillgången, och i det här inlägget tänkte jag förklara varför jag inte tror det.

Det finns många aspekter på vad man äter och jag koncentrerar mig här på en av dem. Frågor som djurhållning och växthusgaser förbigår jag. Det är inte ett förbiseende utan en ämnesavgränsning. Två andra aspekter berör jag endast i förbigående:
Nutrition är den första av dem. Det är nog sant att det hälsomässigt vore bra om många i den rika världen åt mindre kött. I fattigare delar av världen är det inte lika uppenbart. Tvärtemot är proteinbrist ett välkänt problem, och de drabbade skulle må bra av att äta mer kött, inte mindre. Ja, det finns andra sätt att få i sig protein än att äta kött. Men det är ändå så att en observerad ökad efterfrågan på kött i hittills fattiga regioner inte är något entydigt dåligt, om den kan motverka de problem med proteinbrist som finns.
Den andra av dem är huruvida det alls är ett vettigt mål att minska köttkonsumtionen för att kunna odla mer ekologiskt. Står ingreppet i proportion till vinsten? Det är lätt att glömma bort att den miljömässiga vinsten med ekologisk odling jämfört med en väl genomförd konventionell odling inte är alldeles uppenbar. Det är knappast heller så att minskat köttätande skulle låta oss gå över helt till ekologisk odling; till det är, skulle jag tro, skillnaderna i avkastning för stora.
Men man behöver inte ställa kött mot ekologisk odling. Skulle folk äta mycket mindre kött skulle det minska trycket på jordbruket, och det är klart att det vore bra i sig, vare sig man odlar ekologiskt eller inte.

Med alla dessa kvalificeringar och förbehåll avklarade går jag vidare och ägnar mig åt vad inlägget egentligen är tänkt att handla om: kan vi hantera framtida matresursfrågor genom att få folk att äta mindre kött?

Frågan

Nota bene att knäckfrågan inte är huruvida det ur odlingsmarksperspektiv vore bra om många, i alla fall i den rika världen, åt mindre kött så att man kunde odla människomat på större yta i stället. Ja, det vore bra. Men det är inte det som är svårigheten att komma fram till. Nej, den verkliga frågan är:
Hur kan man få folk att äta mindre kött? Är det ett realistiskt huvudspår?
Jag upprepar: Inte om. Utan hur? Hur? Hur?
Det här måste man ha ett svar på. Annars är det bara en variant på ”alltså det här med krig… vore det inte bättre om alla var snälla mot varann i stället?” Eller för den delen ”Det vore bra om vi släppte ut mindre koldioxid.”
Så låt oss, via en kort omväg, titta på ett par Hur.

Efterfrågan

Om man nu ska hänga upp den framtida matförsörjningen på minskad köttefterfrågan måste man vara säker på att det går att genomföra, och då måste man också ha ett hum om vad det är man försöker åstadkomma. Att ta bort eller kraftigt minska köttätande är inte som att ta bort bly ur bensin eller förbjuda kvicksilver. Ingen bilägare längtar efter bly i bensinen. Däremot vill hen kunna köra sin bil, och när folk verkligen vill göra något är det svårt att påverka det.
Vi fick inte ned (koldioxid-)utsläppen från bilar genom decennier av antibilpropaganda. Folk ville köra bil. Däremot vände det när det kom effektivare bilar.
Att bekämpa hiv med avhållsamhet har inte varit någon jättesuccé direkt. Det visade sig att folk ville ha sex. Kondomer däremot, det funkar rätt bra.
Och kött… folk vill ha kött. Vi vet redan att det i Sverige vore nyttigt för de flesta att äta mindre kött. Ändå fortsätter folk äta kött. Då kan man inte tro att det räcker med att säga ”hörni, ät mindre kött är ni snälla för det tycker vi vore bra”. Man måste ha en riktig plan.

Plan: Diktat

Tja, jag antar att tanken ändå inte är att förbjuda köttkonsumtion. Men kanske begränsa den? Ransonera alltså? Det låter kanske som en halmgubbe, men om man är inne på att framtvinga en begränsning av köttkonsumtionen… ja, det är väl ransonering det brukar kallas. Åh, kan ni tänka er. Kupongsystemet (fast på ett smartchip förstås). Svarthandeln. Korruptionen. Fifflet. Svartklubbarna. Gangsterfilmerna. Och ni som pratar om matfusk i dag, you ain’t seen nothin’.
Så nej okej, ingen ransonering då. Tänkte bara jag skulle ta upp det.
Och det är väl förhoppningsvis inte bara jag som känner nackhåren resa sig inför prospektet att staten skulle gå in och tala om hur mycket av en viss sorts mat jag är tillåten att äta per år?

En ransonering går på konsumtionsledet. Kan man inte gå på produktionsledet i stället? Det är ju ändå det man vill åt.
Men åter, hur då? Matproduktionen tenderar att vara privatägd. Ska vi nationalisera matproduktionen? Eller diktera för varje bonde vad de ska göra med sin mark? Jag hoppas att ingen tycker det är en bra idé. Statligt kontrollerad matproduktion har provats både en och flera gånger. Typiskt utfall: urtaskig produktivitet. Och det var ju inte meningen.
Detta alldeles frånsett det etiskt problematiska i ett sådant förfarande.

Över huvud taget stammar många av dagens matbristproblem ur för mycket statliga ingrepp, inte för lite av dem. Många länder håller på med exportstopp, priskontroller och påbud om vad som ska odlas. Det är där man på sådana sätt förstört matmarknaden som det brukar bli tomma hyllor i affärerna.

Ett mindre drastiskt men också mer närliggande exempel på eländet med statligt styrd jordbruksproduktion är EU:s jordbrukspolitik, som visserligen inte bygger på direkt tvång men ändå lyckas vara ett fabulöst slöseri med resurser. Få personer skulle komma på idén att kalla den effektiv. Och effektivitet skulle ju vara poängen med att dra ned på köttkonsumtionen.

Jag skulle kunna skriva mer om det här, men jag tycker det är så absurda alternativ så jag lägger inte mer spaltutrymme på det. I stället går jag över till något som jag annars brukar förespråka: ekonomiska incitament.

Plan: Köttskatt!

Jag inleder det här stycket med ett mellanspel om misslyckade interventioner.
I Aten hade man stora trafikproblem, det var alldeles för mycket bilar. Därför införde man en regel: varannan dag fick bilar med udda slutsiffra på registreringsnumret köra i stan, och varannan dag de med jämn slutsiffra. Ja det var något i den stilen, ett varannandagssystem.
Resultat? Folk skaffade en bil till, som fick stå parkerad i stan varannan dag. Och vips var det ännu trängre.

Nästa misslyckade intervention utspelade sig i Delhi under kolonialtiden. Myndigheterna tyckte att det fanns för mycket kobror i staden och började betala för inlämnade döda kobror. Resultat? Folk började föda upp kobror hemma för att kunna avliva och hösta in belöning. När myndigheterna upptäckte detta avbröt man prompt betalningarna. Resultat? Folk släppte ut sina kobror eftersom de inte längre var värda något. Och vips var det ännu fler kobror.

De här två exemplen illustrerar att när man tar fram en specialregel för att komma tillrätta med ett problem måste man tänka efter väldigt noga vilka oönskade effekter regeln kan få. Det är svårt; nu är det lätt att skratta åt de här exemplen, men det är med facit i hand.

Krav på köttskatt kommer då och då. Man kan tro att jag skulle vara i princip för. Jag förespråkar ju skatt på växthusgaser. Men skatt på växthusgaser är en neutralt utformad skatt, och det är precis vad köttskatt inte är. Låt mig ta upp följande problem – där flera hänger ihop – som är enkla att på rak arm finna.

  • Allt kött kan förstås inte beskattas lika, olika djur kräver olika mycket yta. Men samma djur på olika platser kräver olika mycket yta. Nu börjar det bli hårigt. Hur ska man hantera det för att det inte ska bli snett?
  • Det är inte givet att den mark som tas i anspråk för kött kan användas för att odla säd. Hur är det med boskapsjordarna på Pampas till exempel? Om man straffade ut dem, skulle det då börja odlas mat där? Eller ska skattens nivå sättas efter varje landbits potential att odla den gröda staten tycker vore mest fördelaktig? Ugh.
  • Hur vet vi över huvud taget att det är matgrödor som är alternativet till köttuppfödning? Den som fått se sin djuruppfödning bli olönsam kanske finner att det mest lönsamma är att odla kaffe. Eller snittblommor. Eller bomull. Eller skog. Och vad har man då vunnit? Förutom en snedvridning av marknaden.
  • Som just påpekats är inte matgrödor och djur de enda två alternativen för markanvändning. Det odlas exempelvis en hel del bomull. Borde man inte också lägga straffskatt på textilier? Det blir konstigt att bara gå på köttet och inte bomullen. Eller snittblommorna. Eller kaffet.
  • Världens matmarknad är så fragmenterad att det är långt från självklart – snarast otroligt – att resultatet av ökad produktionspotential på ett ställe skulle leta sig fram till ett annat mer behövande ställe. I klartext: finns inga vägar i Kongo hjälper det inte kongoleserna om vi odlar mer vete i Oklahoma.
  • Jag tycker allt det vore rätt synd, när vi nu kommit hit i vår välståndsutveckling, att åter göra kött till en angelägenhet endast för höginkomsttagare.

Det här tog typ fem minuter att komma på.
Vill man bara få folk att äta mindre kött, då skulle en köttskatt antagligen fungera. Men vill man ha köttskatt för att mer mark ska användas till grödor hamnar saken i ett annat läge. För mig ser det ut som om en köttskatt med sådant syfte skulle vara mycket svår att implementera vettigt, vara konstigt selektiv mot just en utvald markanvändare och inte kunna garantera att minskad köttproduktion leder till ökad matproduktion totalt.

Plan: …

Nä. Jag har slut på planer nu. Det kan finnas fler, men jag har inte hört om dem i så fall. Och de planer jag tittat på tycker jag inte är i närheten av att duga.

Det ska man nu inte ta som att jag tycker det är fel om folk börjar äta mindre kött. Vill du äta mindre kött? Jamen det var väl trevligt, kör på. Och visst kan man tala om för sig själv och andra att det vore bra om det drogs ned på köttätandet. Det kan bli lite social friktion beroende på hur ihärdig man är med sin informationskampanj, men det är inte fel i sak.

Vad som däremot är fel, det är om man som stat (eller motsvarande) förlitar sig på att folk nog kommer vilja ha mindre kött vad det lider, utan att ha en riktigt bra plan för hur man ska komma dit. Om man i denna fromma förhoppning struntar i att utveckla fungerande matmarknader. Om man struntar i jordbruksinnovationer. Det, menar jag, vore direkt oansvarigt. För, som jag sagt tidigare: knäckfrågan är inte om vi (rika) borde äta mindre kött. Knäckfrågan är hur det ska åstadkommas. Stannar man vid det första har man i praktiken inte kommit någonstans.
Ja, man kan hoppas på att folk i den rikare delen av världen drar ned sin köttkonsumtion. Man kan, inom rimliga gränser, propagera för det. Men om man inte kommer på något väldigt bra sätt att åstadkomma det kan man inte ha det som sin Plan. ”I’m sure they’ll listen to Reason” är inte en okej plan. Om folk verkligen drar ned på kött, jamen bra, trevlig bonus. Men tills dess: Ta bort handelshinder för mat. Utveckla jordbruksteknik och grödor. Håll inte fast vid ett Hameau de la reine, utan satsa på effektivitet. Allt annat vore ansvarslös gambling med liv och hälsa.

Vad jag helst vill är att odlat kött ska ta fart. Det vore så himla ballt.

Uppdatering 14 januari:
Bland Facebook-kommentarerna länkades det till en lååång pdf-artikel i Filter på temat. Mycket av innehållet i artikeln går utanför det här inläggets avgränsningar, men om det som står i den är korrekt ger det stöd för farhågan att minskad köttproduktion inte säkert & automatiskt skulle ge väsentligt ökad matproduktion.

Ur diariet, del 3

måndag 6 januari, 2014

Egentligen bloggar jag kött nu när jag kommer åt, men jag råkade kasta mig in i en Facebook-diskussion som jag i slutändan lade en del energi på. Och för att den nu inte bara ska sjunka ned i Facebooks dödsdimmor skärmdumpade jag den och lägger upp den här. Vi lär se en hel del sådana här utbyten inför valet, så man kan lika gärna lära sig stegen nu. Eller nå’t.

Artikeln som delas i början finns här.

Obs att det nedan alltså är skärmdumpar, länkar i dem är inte klickbara.

fb1
fb2
fb3
fb4

Så! Jag har ingen punchline till det här inlägget.
Maddox skrev en gång på The Best Page in the Universe, i ett avmätt svar till ett mejl han fått,
It’s almost like there’s a record full of incomprehensible bullshit playing in your mind 24/7, and you put the needle down randomly and whatever it picks up, you just type it up in an email and shoot it off to me, usually mid-sentence.
Det är möjligt att min bloggpostning av den här facebookdiskussionen gör mig till den mejlarens like. Men jag chansar.